BACKYARD BABIES

STOCKHOLMS FINEST

   “Stockholm Syndrome” – BACKYARD BABIES fjärde studiogiv sedan starten 1989 - är en rak och härlig historia. De till huvudstaden uppflyttade smålänningarna har sin starkaste platta någonsin i rockärmen och siktet är inställt på USA. Slave To Metal tog sig självklart ett snack med bandets solklara frontman Andreas Svensson, mer känd under smeknamnet Dregen, för att ta reda på allt om satsningen i staterna och hur man finner den vinnande formeln för att hålla ihop ett band i så många år.

   - Det känns roligt att äntligen få prata med en riktig tidning!!!, utbrister Dregen direkt när jag har honom med på tråden från skivbolaget BMGs kontor i Stockholm.

   - Det är ett jävla tjötande, men det är samtidigt väldigt kul. Skivan släpps ju i övermorgon, så det är ju mycket dagspress och sånt nu, det är sådana som inte är så mycket insatta – så det blir ju mycket ”idiotsnack”, fortsätter han smått trött och med en stark småländsk dialekt. Man förstår lätt vad han menar. Alla vill dra i bandet och bara under den gångna helgen har bandet synts i nya numret av Close-Up och på TV i både Sen kväll med Luuk och Söndagsöppet. Inte så konstigt egentligen, då nya alstret ”Stockholm Syndrome” är en mycket stabil och jämn skiva av mycket hög klass. Dregen har självklart en förklaring till varför den är just så jämn och robust.

   - Våran förra platta ””Making Enemies Is Good” (BMG 2001) var mer en projektplatta, där vi ville dra åt ett annat håll. Den är mer våran hårdrocksplatta. ”Stockholm Syndrome” är mer så som vi är, så som vi låter live.

   Känns det som att detta är plattan som kommer lägga världen under BACKYARD BABIES fötter?!

   - Ja, det tror jag och hoppas. Men vi tänker aldrig så. Jag tror att det skulle vara våran svaghet om det gick…, klart att det skulle vara skoj om det gick jättebra…, vi är ett band som aldrig känner oss klara med saker och ting liksom. För oss är det viktigt att alltid utvecklas och känna oss hungriga på mer. Det tror jag att vi kommer att fortsätta med genom hela våran karriär. Men visst känns det som att det är den här gången som vi kommer att ta det stora steget, svarar Dregen smått trevande och mycket krypiskt, vilket i sin tur leder vidare till allt snack om satsningen i USA.

   - Jo, det har blivit en hel del snack, vi har inte fått något datum för release där än, men det kommer nog snart. Vi skall dit och turnera till våren och sen så blir det nog en vända till hösten, det är verkligen kul att spela i Staterna, berättar Dregen mycket lyriskt och det är lätt att förstå hans entusiasm, då grabbarna kör egna headlinevändor där.

   Det började väl lossna redan på förra plattan för er där?

   - Ja, fast vi gjorde inga längre turneer där på förra skivan för vi stannade mest här hemma i Europa. Men på ”Total 13” (MVG 1998) var vi där en hel del. Nackdelen med USA är att det är så jävla stort så skall man göra typ en liten täckande turne så hamnar man ändå på en fyra, fem månaders lång vända. Vi tyckte inte att vi hade ett halvår att undvara på förra skivan, vi hade en del nya ställen som vi aldrig hade varit på tidigare som vi prioriterade – t.ex. Australien och Sydamerika, där det också har börjat lossna rejält, berättar han stolt. Visst märks det av att det börjar lossna för dem och man märker att USA är en marknad som ligger dem väl i fatet. I somras spelades skivan in med amerikanen Joe Barresi (QUEEN OF THE STONE AGE m.fl.) bakom spakarna i Stockholmska Studio 301, men när det var dags för mixningen så åkte grabbarna med Joe till Los Angeles och Larrabee Studios West istället. Honom mötte de för första gången i samband med att han mixade deras förra skiva.

   - Vi visste att han hade mixat många andra bra grejer och vi gillade hans sound skarpt, vi kom väldigt bra överrens och tyckte lika om det mesta. Så vi visste på ett tidigt stadie att det skulle bli han som skulle producera oss så det kändes väldigt skönt. Redan när vi körde in replokalsdemos så skickade vi över dem till honom, så han var med i låtskrivarprocessen väldigt tidigt. Det var redan då planerat att vi skulle spela in den hemma för att sedan följa med honom över till Los Angeles för att mixa den, att vi valde att mixa den i Los Angeles var dels för att Joe bor där, men även för att han har några favoritstudios som han kan där, säger Dregen glatt och håller med om att det blivit en del vändor till andra sidan av Atlanten i år.

   - Det har blivit en hel del USA i år, men det har samtidigt varit rätt så skönt.

   Som om inte skivinspelningen vore nog under tiden de spenderat i dollarnas land, så hann de även med att spela in en video till ”Minus Celsius” med ingen mindre än mångkonstnären Dean Karr som regissör! Han är känd för sina skruvade verk med artister som t.ex. Marilyn Manson, TOOL, WHITE ZOMBIE, PANTERA och Alice Cooper för att nämna några få… Hur kändes det då att jobba med en sådan gigant?

   - Det var jävligt kul. Vi har känt honom rätt så länge och haft honom på ”tapeten” tidigare. Han är lite annorlunda, för han började ju en gång som konstnär och stillbildsfotograf egentligen.

   - Vi har mest träffat honom ute på krogen och suttit och kallpratat, han har ju gillat bandet i många år. Men nu blev vi lite mer polare med honom, så jag tror inte att det är omöjligt att vi kommer att jobba med honom i framtiden igen. Kanske inte bara med videos utan även ta bilder, det vore kul.

   Som ni kära läsare säkert förstår så har det storsatsats på BACKYARD BABIES – som även inkluderar Nicke Borg på sång och gura, Peder Carlsson på trummor och bassisten Johan Blomquist – från skivbolagets sida. BMG lär få ha hostats upp både en och annan krona, med fullan rätt enligt exilsmålänningen.

   - Det var väl en av anledningarna till varför vi valde att signa till ett majorbolag, sen så tycker jag att BMG har skitbra personal och de är suveräna på alla sätt och vis. Förr så låg vi ju på MVG vilka skulle vara ett independentbolag, men vi har mycket större musikalisk frihet på BMG, det är nästan ingenting som vi är oense om.

   - Sedan så är ju våran fördel att vi har gjort våra hundår på småbolag i tolv år innan vi signade hit, säger han stolt och tycker minst sagt att de var värda det större kontraktet. Man förstår honom…de har funnits med i gemet länge och trots att de bara har släppt fyra fullängdare så kom debuten ”Diesel And Power” (Megarock) redan 1994. Och som sagt så är det inte Sverigemarknaden man vill nå ut till denna gången, det är USA som är bandets mål. Jag för det åter på tal och han förnekar det till viss del.

   - Kanske från skivbolagets sida, för våran del…,nu låter det lite klyschigt kanske…, så satsar vi lika mycket – det spelar ingen större roll om vi spelar en fredagkväll i Jokkmokk eller en fredagkväll i Las Vegas, det är ju egentligen samma sak för oss. Men visst hade det varit kul om vi slår stort i staterna, men skulle det inte lyckas så lägger vi ju inte ner bandet för det.

   Men ändå så är det ju oundvikligt att tänka på USA när man hör talas om er. Hur länge man än tänker tillbaka, så har någon fört er på tal så kommer nog de flesta, inklusive mig själv, att tänka på den gamla LA-scenen med MÖTLEY CRUE och co. i spetsen!

   - Det är skitkul att folk tycker så, svarar han snabbt och energiskt och fortsätter glatt samtalet.

   - Men samtidigt så finns det ju väldigt mycket annat som har gjort stor inverkan på oss. MÖTLEY CRUE, GUNS N´ ROSES, L.A. GUNS och FASTER PUSSYCAT var ju alla band som vi lyssnade väldigt mycket på förr i tiden. Men samtidigt så finns det mycket på LA-scenen som vi inte lyssnade på och som vi tyckte illa om. WARRANT och POISON var väl aldrig riktigt några husgudar direkt, vi kom mer från den punkigare bakgrunden än de flesta av banden, säger han försvarande och jag kontrar genast med att band av BACKYARD BABIES image-kaliber finns det få av i Sverige. Deras utsmyckning och utförande för minsann tankarna tillbaka till åttitalets Los Angeles. Hur viktigt är det att ha en utmärkande image?

   - Det är många som undrar det och det låter kanske klyschigt, men vi tänker faktiskt aldrig på det. Folk tror nog att vi lägger ner mer tid på våran image än vad vi i själva verket gör. Det har nog sin bakgrund i att vi är ett ”populärkultur band”, många tror nog att vi vill ha en ”pretty-boy” status på vårat band, men jag tror att när vi är femtio, feta och har jävligt mycket skägg så kommer vi ändå att sälja jävligt mycket skivor! Jag tror inte att folk kommer att vara så utseendeberoende som de är idag, utan hoppas att det ändå är låtarna som räknas.

   Sen så är väl Sverige mer inskränkta när det gäller hela rockstjärnekulturen, den finns ju liksom inte här som i USA!

   - Precis!!! Det är ju inget vi blir sura över, det är ju bara kul om folk gillar den ”image” som blir runt i kring. Men jag tror inte att det har någon större betydelse!, suckar han lugnt och sakligt. Man undrar ju genast om inte Staterna med sin stjärnstatus lockat bandet till att bosätta sig där nu när de ändå är över där var och varannan vecka? Men det har det INTE enligt Dregen!

   - Nej, faktiskt inte. Jag är t.ex. inget större fan av Los Angeles, det är kul att åka dit men efter två,tre veckor så är jag ganska mätt på det. Det är en ganska så död stad om man skall vara ärlig, utvecklingen är ju katastrofal – se som Sunset Strip…där står det ju still egentligen.

   - För inspiration och sånt så tror jag att det rent av skulle vara ett dåligt drag för oss. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men se bara som här i Sverige, nu kan jag bara i.o.f.s. relatera till Stockholm där vi bor, men se så många bra band här finns! Så det måste ju finnas något kreativt här, vilket är värt mycket. Därav kom våran titel till skivan – ”Stockholm Syndrome” förresten.

   Men något som landet i väst har gett grabbarna är vänner och bra kontakter, oumbärligt i en branch som denna!

   - Det är säkert rätt viktigt, men ingenting vi tänkt något större på när vi träffar folk där. Vi snackar ju rätt seriösa grejer med många av dem. Som när vi var ute och turnerade med AC/DC, det var verkligen kul att sitta och snacka med Malcom Young, man har ju liksom hur mycket frågor som helst. De har ju redan gjort hela denna här grejen innan!

   Han fortsätter glatt och glider in på låten ”Friends” från nya plattan innan jag ens hinner föra den på tal. Där inkluderas allt från t.ex. Nina Persson från CARDIGANS till Michael Monroe (HANOI ROCKS) och numera bortgångna RAMONES medlemmen Joey Ramone.

   - Vi har ju inte med folket på ”Friends” med en stor fet sticker, t.ex. featuring Justin Timberlake, för att sälja skivor. Förresten så skulle inte han få vara med ändå!!!, skrattar han fram och berättar vidare om sina kompisar…

   - Detta är ju folk som har betytt mycket för oss både musikaliskt och personligt, att den sen kom ut så sent som på denna skivan var inte riktigt meningen. Från början skulle detta ha blivit en B sida till förra skivan, men så gick ju Joey och dog.

   Detta projekt började bandet på redan 1999. De lade en trummaskin och en gitarr på en tape och så fick deras vänner världen runt sjunga in en vers var, sedan spelades låten in i samma veva som det övriga på skivan och så lade man på sången. Enligt Dregen så gick allt rätt smidigt tillväga, vilket hela skivan för övrigt gjorde.

   - Detta är nog den enklaste skivan vi har gjort! När vi avslutade turnen i Brasilien i september i fjol så var vi jävligt sugna på att börja repa och skriva nytt material. Vi visste redan direkt vad vi ville ha för linje på skivan och vilken röd tråd som skulle finnas där. Å andra sidan så repade vi mycket denna gången, inspelningen av förra skivan gick så dramatiskt till – vi spenderade nästan fyra månader i studion då. Vi är väl inte direkt något band som tycker att det är så jävla kul i studion, vi är mer ett liveband.

   - En platta är väl mer ett nödvändigt ont för att få komma ut på vägarna och spela!!!, utbrister han glatt.

   Ni är alltså ett band som står nere i sketen replokal och nöter ihop era låtideér till låtar!?

   - Ja, fast vi står i en jävligt fräsch och stor replokal…ha,ha, spinner Dregen fram och berättar stolt att de i själva verket har ett headquarter.

   - Vi har ett hundra kvadratmeter stort pojkrum kan man säga. Där har vi sparat allt från turnegrejer till saker som slängts upp från japanska fans!

   - Det är lite ovanligt ändå, många lite större band hyr ofta en ”förproduction lokal” (med svengelskt uttal såklart…) innan det är dags för inspelning eller turne, men för våran del skulle det vara otänkbart att inte ha en egen replokal.

   Detta låter ju lite grann som erat svar på METALLICAs gigantiska byggnad. En plats för både jobb och minnen.

   - Ja, vi har nog ganska mycket gemensamt med dem när man tänker på det planet. Vi har magasinerat allt där och vi har så vi kan spela in demos etc. etc., berättar han vidare.

   Det är med andra ord där låtarna kommer till!?

   - Allting!, svarar han rappt.

   På ”Stockholm Syndrome” har bandet också jobbat som ett riktigt kollektiv, alla har fått vara delaktiga i skapandet.

   - Detta är väl den platta som alla har varit med mest på. Det har vi gjort lite med flit, även om jag och Nicke gör det mesta. Det är ingen låt som har kommit med enbart på att någon av oss har kommit och sagt att här är en ny låt, utan det börjar ofta med ett riff från någon som sedan jammats fram ihop till en låt. Detta är en bandbaserad platta!

   Hur funkar det att jamma fram materialet?

   - Jag tror att det är perfekt om man vill ha en platta som går åt samma håll. Om man skriver var för sig så kan det bli lite olika stilar av det hela, vilket i sig kan vara rätt så skönt. Våra skivsamlingar fram tills det att vi blev en tjugotvå har i stora drag sett identiska ut, det är på senare år som det börjat spreta lite åt olika håll. Det är just därifrån som jag tror att vi har fått våran starkhet, jag tror det är farligt med ett band där fyra stycken tycker exakt likadant. Det är svårt att utvecklas då, filosofierar Dregen fram.

   Hjärta finns det gott om i BACKYARD BABIES musik, de som avfärdar bandet i tro om att allt skulle vara påklistrat vet inte vad de pratar om. Dregen håller med om att hjärtat i deras musik kommer ifrån att de är fyra mycket tajta grabbar som har lirat ihop i många år…

   - Det har nog en jävla betydelse tror jag. Det som har varit lite negativt för bandet tror jag, eller negativt förresten vet jag inte, men man har tragglat i många år utan att det har hänt något riktigt. Det har liksom bara tuffat på, det har blivit våran fördel nu tror jag. Det är ju inget man kan repa in att man har spelat ihop i fjorton år, det måste man göra. Vi har ju funnit ett jävligt tight sound!

   Men ni har inte gått varandra på nerverna när ni har legat ute på vägarna?

   - Det var värre förr tror jag. Vi har nog kommit över den magiska sjuårsgränsen, vi är som ett gammalt gift par nu. Det där med att knulla sysslar vi inte med längre…, skrattar han högt och ljudligt fram.

  

Daniel Eriksson