HATETS HJÄRTAFinska melodiska dödsrockarna CHILDREN OF BODOM har med åren befäst sin punkt som ett högt respekterat namn inom deathmetalgenren. Är det kanske p.g.a. sina klatchiga låtar med etsande refränger? Eller kanske rent av deras fräsha ös i musiken som lockar lyssnarna? Hur som helst så har de blivit finlands största rockstjärnor vid sidan av Ville Valo i HIM. Fjärde studioalstret har landat på skivdiskarna i vår. Med Universal i ryggen inför släppet av ”Hate Crew Deathroll” (Spinefarm/Universal) tycks inget kunna gå fel. Men när band får hjälp av ett större bolag brukar de i regel göra sin musik än mer lättillgänglig – men så inte i CHILDREN OF BODOMs fall. Nä! Istället vräser de på med fullt ställ och med mera hårdhet som krydda. Bassisten Henkka T. Blacksmith ringde upp Slave To Metal för att prata en stund om nya skivan och om allt annat runt omkring bandet för tillfället. - Detta är sista intervjun vi gör nu innan vi startar våran finlandsturne. Henkka sitter på Spinefarms kontor i vårat östra grannland och uppladdningen inför den stundande turnesvängen har precis börjat. En turne som efter att ha nött sitt hemlands vägar kommer att nå övriga Europa med SOILWORK och SHADOWS FALL som förband. Men vi drar igång samtalet med att ta ett snack om hur det kommer sig att ”Hate Crew Deathroll” blev så mycket tyngre och mörkare än sina föregångare ”Something Wild” (-97), ”Hatebreeder” (-99) och ”Follow The Reaper” (-00). - Den reaktionen som du pratar om att skivan framhäver, är precis det vi har försökt att uppnå med ”Hate Crew Deathroll”. Vi hade egentligen inte bestämt alls hur det skulle låta när vi gick in i studion. Allt vi visste var att vi ville ha ett mycket tyngre sound än tidigare. Vi visste ju vilka kvaliteér materialet besatt och ville därför få fram det på ett rättvist sätt. Men vad var det som gjorde att ni ville ha just detta tunga sound? Nu, vid just denna tidpunkten? - Själv har jag alltid velat ha ett tyngre sound. Jag tycker att vi har blivit tyngre skiva för skiva, så egentligen så var det väl en naturlig utveckling. Vi lät det liksom bara rulla på och så blev det som det blev. Titeln, som även den har en tung touch i sig, har enligt Henkka ingen speciell mening… - Det är väl egentligen bara tre tunga ord i en och samma mening. Det har lite med bandet, vårat crew och fansen att göra. Vi är ju liksom en enad nation. Nation, krig och inte minst hat är något som ständigt återkommer när man pratar om er. Hat verkar vara ert hjärta och drivkraft, är det så? - Våra texter är väldigt fulla av hat. Alexi skriver de flesta av texterna och jag kan hålla med dig, för hatet är något som driver honom i hans textskrivande. Alexi heter Laiho i efternamn och är bandets sångare, gitarrist och stora stjärna. När man har hört honom skrika fram sitt hat i texterna så är det inte svårt att förstå varför han kallas för ”Wildchild”. Även om nu Alexi är bandets hatiska hjärta så finns förutom han även Henkka, Alexander Kuppala (gitarr), Janne Warman (keyboards) och Jaska W Raatikainen (trummor) vid hans sida för att backa upp hans musik och lyrik. För även om de andra har varit med och skrivit materialet så är det ändå Alexi som står för 99% av låtarna. Skrivandet och inspelningen av skivan gick enligt Henkka ganska smärtfritt till. Efter att på förra skivan ha testat Peter Tägtgren och hans Abyss Studio så återvände bandet till sin originalitet – Finska Asti-Studio med Anssi ”Borat” Kippo bakom spakarna. En gammal bekantskap som så här i efterhand verkar ha varit ett lyckodrag. - Själva skrivandet av låtarna flöt på precis som tidigare. Vi tog väl sex, åtta månader på oss för att skriva materialet. Sen så tog vi då beslutet att återvända till studion som startade våran karriär. Vi känner grabben där väl, det är även han som sköter vårat livesound. Innan vi startade inspelningen tog vi ett rejält snack med Anssi om hur vi ville ha vårat sound. Vad vi ville testa och vad vi ville skippa som vi tidigare har gjort. På så sätt fick vi precis den atmosfär på materialet som vi ville ha. Anssi är perfektionist och vi själva pressade oss hårdare än någonsin tidigare. Vi ville inte spela in i småstötar utan lägga allt i en lång och hård vända. Anssi – perfektionist som han är - pressade grabbarna hårt och ibland så rann bägaren över… - Ibland så gjorde han oss riktigt förbannade. Vi tyckte att det lät bra och han tvingade oss att ta om. Det gjorde att man lackade ur totalt, men han sa att han inte ville ta några chanser – han visste att det skulle bli kanon om vi bara gjorde som han sa. Så här i efterhand så är jag glad att han pressade oss till yttersta gränsen. Men vad var det då som gjorde att bandet inte ville återvända till svenska Abyss igen? - Först så hörde vi att studion var stängd. Sen så var det lite andra grejer… Här i Finland jobbar vi på ett litet annorlunda sätt. Peter fick ett jäkla bra sound på ”Follow The Reaper” och jobbade stenhårt med sången. Men någonstans så kände vi att det vore rätt att återvända till det vi en gång startade alltihopa med och att åter jobba med våran egna ljudkille. Tidigare har det varit Nuclear Blast som fått äran att på licens ge ut bandets skivor åt Finska Spinefarm Records. Men sedan förra släppet från bandet har mycket hänt inom skivbolagsbranchen och bolag blir uppköpta åt alla håll. Nu ligger Spinefarm under Universal och som här i Sverige är det Stockholm Records (också underbolag till Universal) som har hand om PR biten. Med andra ord så borde CHILDREN OF BODOM ha stora chanser att nå ut i en bredare skala även utanför sitt hemland, där de redan besitter stor respekt. Jag frågar Henkka om vad han tror om framtiden. - Jag hoppas att vi med Universals hjälp kan få möjligeheten att få slå igenom i USA. Det är ett så svårt land att slå i om man inte har bra hjälp. Men vi ligger ju fortfarande på Spinefarm som i sin tur ligger på Universal så det är ju egentligen samma bolag som vi jobbar med. Nackdelen med ett så stort bolag som Universal är att man aldrig riktigt vet när skivan ges ut. Men som i fallet med ditt hemland så har ju Stockholm Records gjort kanonbra promotion för oss och Spinefarm har också jobbat stenhårt för ”Hate Crew Deathroll” – så det känns jättebra. Men jag vet inte om vi kommer kunna slå ”kommersiellt” bara p.g.a. av att vi har Universal i ryggen!!! Ni har ju blivit ett väldigt respekterat band inom hårdrocken och har många hängivna fans. Har framgångarna kommit med hjälp av allt hårt slit? Ni har ju turnerat mycket genom åren. Är detta liksom lönen för mödan? - Det har varit mycket hårt slit och många dagars turnerande. Men det har varit otroligt kul. Den jobbigaste och hårdaste perioden var innan vi hade kontrakt. Det var många frustrerande år. Man offrade mycket och under mycket lång period fick man ingenting – ingenting hände liksom med bandet. Det var otroligt påfrestande! - Men visst kom den stora framgången efter allt turnerande. På den tiden, när man var yngre, då levde man för att få spela live. Man sket i om man tjänade en spänn. Man hade ett otroligt sug efter att få vara ute på vägarna. När jag ger Henkka valet om vad som är roligast, spela in ny skiva eller att nöta vägarna, blir han en aningen tvekande och efter en stunds tystnad kommer svaret. - Turnerandet! Det beror ju lite på var man spelar. Men det är skitkul att komma ut och spela och träffa alla galna fans. Var är de tokigast då? - Japan och sydeuropa!!! Men vi har aldrig haft några problem med våra fans. Vi sitter en stund och pratar om bandets framgångar inte minst i det egna hemlandet där de har toppat listorna med alla singlar de har givit ut. Hela fyra gånger är det och det är inte illa inom denna branchen. Finland är ett konstigt land inom hårdrocksbranchen. Fansen där är hängivna och köper allt för att ge sitt favoritband framgång. Henkka som i början var väldigt knacklig på engelska och som under intervjuns gång blivit mer och mer pratglad ger sin syn på hemlandets framgångar. - Mycket av framgångarna är Spinefarms förtjänst. De har förutom oss, NIGHTWISH, SONATA ARTICA och andra framgångsrika akter i sitt stall. De har gjort att hela Finland har blomstrat ut inom genren. Men framgångarna beror också på att banden håller hög kvalitet och som sagt turnerat mycket. Denna intervjun gjordes som sagt innan turnen. Nu har bandet passerat vårat land. Men Henkka berättar här varför hans hjärta klappar extra för Sverige. - Det skall bli så jävla kul att komma till er. Det var fyra år sedan vi turnerade hos er sist och jag vet att vi har många hängivna fans hos er. Han har helt rätt. Så här med facit i hand så vet vi det. I Stockholm fick man ju t.o.m. byta till en större arena.
Daniel Eriksson
|
