DRACONIAN

De gula lövens soundtrack

   Vad passar bättre som höstmusik än en skiva sprängfylld av en härlig blandning av goth, doom och dödsmetall? Säfflestationerade DRACONIAN vet hur man får fram de rätta stämningarna när höstmörkret tränger sig på. Slave To Metal begav sig till den lilla värmländska staden för att ta reda på hur det egetligen är att vara en del av ett så stort kollektiv som ett sjumannaband.

   - Det är så svårt att få ihop allt för ett rep eller så. Det finns alltid nån som har något annat för sig. Vissa vill hellre gå och bowla än att repa. Medans en del lägger ner hela sin själ i bandet så finns det de som bara glider med, sånt är så trist. Trummisen Jerry Torstensson har kommit igång rejält en bit in under våran pratstund och spyr ur sig galla över vissa personers oengagemang i bandet. Det är lätt att förstå honom. DRACONIAN bildades redan 1994 under namnet KERBEROS, mycket vatten har flutit under Säfflebron sedans dess bl.a. så har bandet hunnit med att ge ut fem demos innan ett kontrakt skrevs och detta med Österrikiska Napalm Records. Så det är lätt att förstå hans frustration över att det är svårt att få ihop allt med bandet som består av hela sju medlemmar. Några positiva sidor med att vara så många har de svårt att se…Sångaren Anders Jacobsson tar över ordet.

   - Det skulle vara lättare om alla satsade lika mycket. Men det kanske blir ändring på det nu när vi släppt skiva?

   - Men jag tror inte att vi måste ha tjejsång och sånt. Skulle nån i bandet lämna så är det inte säkert att vi skulle ersätta den personen.

   Anders är bestämd på att bandets debutvax ”Where Lovers Mourn” (Napalm) skulle få en uppföljare även om någon skulle lämna bandet, t.o.m. om det handlade om att vokalissan Lisa Johansson skulle lämna sin plats. Att de är så smått missnöjda har mycket med Christian ”Bullen” Silvers mixning att göra. Det blev inte riktigt som de tänkt sig när de spelade in skivan i StudioMega.

   - Hon har tagit en ganska stor del av ljudbilden. Det var inte meningen att det skulle bli så, men mixen gjorde att hon kom fram mycket mer än vad det var tänkt från början. Vi ville egentligen ha mer betoning på min sång. Jerry tar över ordet igen och fortsätter...

   - Som en tidning skrev ” -Att det kändes lite bakvänt” och det håller vi med om. Vi blev lite missnöjda med hur sångpartierna blev i slutskedet.

   - Bullen gillade inte direkt att mixa långa låtar. Han ville mer att det skulle vara traditionella treminuters låtar.

   Men vi backar tillbaka lite…rättare sagt till en parkeringsplats en timme tidigare.

   När jag väl har anlänt med bilen till Säffles-sjukhus parkering så dröjer det inte många minuter innan det kommer en hårdrockare vandrandes från ett närliggande hus. Det visar sig vara DRACONIANs sångare Anders som kommit ut för att möta upp mig. Vi hälsar och vandrar bort mot det gula hus som han just stigit ut ur – i detta hus visar det sig att gitarristen Johan Ericssons lägenhet ligger. När vi kommit innanför dörren möter husherren och hans flickvän upp och hälsar artigt. Hon står mitt i ett bak i köket och  vi vandrar vidare in i vardagsrummet där bandets trummis Jerry halvligger ner och degar i soffans ena hörn.

Kaffe och kakor kommer fram på det svarta vardagsrumsbordet och Anders hoppar upp i soffan bredvid sin trumslagande bandkamrat medans Johan slår sig ner på en pinnstol bredvid mig. Precis som sig bör vid en intervju med ett depressivt goth/doomgäng så är belysningen mycket dämpad och så mycket mer än en fönsterlampa och spotlightsen mot cdhyllan är det inte som lyser upp rummet – då det redan börjar att gå mot skymning denna sena lördagseftermiddag.

Samtalet har dragit igång på allvar efter en stund…

Det låter som att ni vill att nästa skiva skall bli både mörkare och innehålla längre låtar!

   - Ja, absolut. Det skulle sitta fint, säger bandets gitarrist och fortsätter. Det behöver ju inte betyda att det skall vara tio sekunder mellan virvelslagen för det, utan liksom bara få till det bättre. Lite mer så som det var förr. Nu så drar man sig ju lite för låtar som bara maler på i fyra ackord. Det känns lite som att så där kan man ju inte spela, det är för simpelt. Man krånglar liksom till det mer än vad man egentligen behöver. Ibland är ett simplare parti mycket bättre. Lite mer sånt kommer vi nog försöka dra med i våran musik i framtiden. Att göra allt enkelt och lite mer gammalmodigt.

   Det låter inte direkt på de tre grabbarna i bandet som om det kommer att bli StudioMega nästa gång och de visar sig redan ha planerna riktade åt ett helt annat håll än Varbergs studion. Nästa gång verkar siktet vara inställt på Uppsala och Daniel Bergstrand (IN FLAMES, STRAPPING YOUNG LAD) istället.

   - Vi är lite inne på DugOut. Jag är inte så bra på sånt där, men Johan tycker att det vore ett bra val, berättar Anders som sitter med benen upp i soffan kramandes en grön kudde som fullkomligt doftar tidigt åttiotaltal.

   - Det skulle vara kul att få till något med mer tyngd och mörker i ljudbilden – StudioMega är för rockig för oss. Jag tror att DugOut skulle vara ett bra val. Svarar Johan som följd av sin kamrats utlägg. Men det handlar ju om vad bolaget är beredda att slänga upp. StudioMega är ju trots allt en rätt så billig studio. Men lite mer tid i studion skulle ju inte skada.

   Men DRACONIAN – som även utgörs av Magnus Bergström på gitarr, Thomas Jäger på bas och Andreas Karlsson på synth – skulle inte kunna tänka sig att haka på den ”blippbloppande” trend som råder inom gothgenren, även om mer pengar skulle hostas upp. Ett ledande band som THEATRE OF TRAGEDY har ju t.ex. ändrat sin stil totalt de senaste åren. Men Säfflekombon vill helt hålla sig till sina goth/doom/death rötter även i framtiden.

   - Jag är helt emot det!!!, svarar Johan när jag för det på tal. Vi har ju en keyboardist som gärna vill ha med sånt, men han är redan nedröstad! Skrattar Johan stolt och övertygar stort om att inga nya influenser kommer att leta sig in i DRACONIANs musik.

   - Det är viktigt att det är stilrent! Man kan ju förnya sig, men det får ju vara inom vissa gränser, fortsätter Jerry.

   - Det är redan tillräckligt med band som sysslar med sånt!, basunerar Anders ut som för att visa att de alla är av enad ståndpunkt.

   Medans kaffekopparna töms och Ballerinapaketet blir allt mindre fortsätter vi att prata om bandets musikaliska inriktning. ”Where Lovers Mourn” är ett fint soundtrack till höstmörkret. Fanns det en tanke med att släppa skivan just på hösten när mörkret och kylan tränger sig allt närmare in på knuten?

   - Visst passar det alldeles ypperligt!, jublar Anders i soffan rakt emot mig. Samtidigt så är det ju så motsägelsefullt med tanke på att man spelade in på sommaren – sol och fjärilar liksom… fortsätter han och Johan fyller skrattandes i.

   - …Ja, där stod man i shorts i studion och svettades…

   Medans Johan står för musiken så är det Anders som knåpar ner texterna och det är viktigt enligt grabbarna att man håller sig till ämnen som sig bör om man spelar sådan här deppressiv och mörk musik.

   - Det känns mycket personligare med melankolisk musik, svarar Johan och Jerry tillägger snabbt.

   - Det brukar bli bäst i slutändan.

   Men Anders tar över och berättar om vad allting handlar om.

   - Det är ju små konversationer.

   Konversationerna måste ju underlättas av att bandet har både sångare och sångerska. Är det ett viktigt element för er – att ha båda delarna?

   - Vi har ju liksom alltid haft det så, det fanns ju redan med på första demon.

   - När jag skriver så försöker jag att få allt att hålla sig inom de mörkare områdena. Det blir mycket mörka tankar och händelser. Sånt som man snappar upp utav det som händer runt ikring en och även ute i världen.

   Kommer ideérna vid vissa tillfällen?

- Man lär sig att samla sina tankar, jag lagrar och kan sätta mig ner i princip när som helst. Man skapar liksom sinnestämningarna när man skriver texterna.

   Men att det skulle ha någon som helst depressiv påverkan att de bor i en så liten stad som Säffle tillbakavisar Anders.

   - Jag har inga problem med att bo här. Vi trivs väl alla bra här i lilla Säffle. Jag tycker att det är rätt överskattat – det där med att man skall bo i en storstad och den hysteri som hör till. Jag har liksom inte det behovet av att leva så.

   Även musiken är mycket mörk och dyster. Man hinner tänka ANATHEMA, MY DYING BRIDE och OPETH både en och två gånger under resans gång när skivan ligger i stereon.

   - Jag gör väl egentligen det jag känner för. Man tänker inte så mycket på det, men självklart så är det oundvikligt att det inte skulle höras att husgudarna är MY DYING BRIDE och ANATHEMA. Sådana saker lyser nog igenom även om man nu inte tänker på det när man skriver låtarna, svarar Johan som stått för tonsättandet.

   Men trots att nu debuten ligger på skivdiskarna och att bandmedlemmarna har slitit hårt i många år så har aldrig målsättningen varit att få släppa skiva.

   - Nä, det har vi aldrig haft..men självklart så är det roligt att få släppa en, säger Johan och de berättar glatt vidare om hur de rodde hem kontraktet med det gothkunnande bolaget ifrån Österrike.

   - Vi skickade faktiskt bara ut senaste demon till två bolag. Det var Hammerheart och Napalm. Vi visste att båda bolagen sökte nya band, så vi krängde iväg demos till dem. Napalm hörde av sig redan första dagen de fick demon och ville ha kort på oss etc. etc. De visade direkt att de ville ha oss. Hammerheart däremot var inte så intresserade, berättar Anders, och Johan är nästan glad att det inte blev något med Hammerheart…

   - Hammerheart gick ju i konkurs sen och bildade ett nytt bolag (Karmageddon Media förf. anm.), så det var nog lika bra att det inte blev nåt med dem! Anders håller med och fyller i.

   - De har ju ett band vid namn AVRIGUS och de hamnade ju på något underbolag till Hammerheart, deras skiva finns ju inte att få tag på – så om man nu hade hamnat i en sån situation så hade det ju inte alls varit kul, så det känns himla skönt att det blev Napalm. Johan tar över igen.

   - De kan ju liksom stilen. Folk som går och köper bolagets skivor – vet vad dem får. Napalm står ju liksom för en viss genre inom hårdrocken! Precis som tidigare så bollas uttalandena bandmedlemmarna emellan och Anders tar åter ordet.

   - Personligen ligger jag ju hellre på ett mindre bolag som Napalm än en jätte som Nuclear Blast! Nuclear Blast är ju riktigt stora, men på ett sådant bolag skulle det aldrig funka – man skulle ju helt hamna i skymundan för deras storband!

   - Många tror ju att vi är det nya TRISTANIA, att det var därför NAPALM signade oss, för att TRISTANIA lade ner. Men det är så fel. Ingen av oss i bandet har lyssnat något större på TRISTANIA så det kan ju knappast ha påverkat oss!!!

   Det är också något som alla som ger ”Where Lovers Mourn” ett öra kommer att höra. När vi efter ett par timmars snack delar på oss så åker skivan än en gång på i bilens cdspelare och åter infinner sig den ruggiga känslan av hur rätt den släppts med tanke på höstens stormande mörker, där jag låter bilens däck rulla på den dunkla asfalten med hög fart genom de dystra skogarna på väg hem genom kvällsmörkret som nu letat sig fram helt och hållet.

 

Daniel Eriksson