HALFORD
TATTOOED MILLIONAIRE
Rob Halford är en legend inget annat kommer sägas vare sig innan eller efter denna intervju. Välkommen - möt en av världens trevligaste musiker.
Än en gång bär det av till Stockholm, denna gången är det dessutom april månads varmaste dag. Inte konstigt att huvudstaden kryllar av uteliggare på gatorna överallt. Därför känns det smått konstigt att vandra in på Lydmar Hotell och träffa metalguden Rob Halford i egen hög person. Efter att ha suttit på en parkbänk en timme och sett pensionärer jaga ihjäl varann för ett par tomma ölburkar för pantning så känns världen innanför väggarna som en helt annan. Konstigt nog släpper jag snabbt det hela från min hjärna när jag möter Rob i lobbyn. - Faan du har en SOILWORK tröja på dig!!! Du har inte nya plattan åt mig? - Jo visst har jag det! Utbrister jag smått stolt. - Va? Är det sant? Rob - legendernas legend med ett förflutet i JUDAS PRIEST - blir hur pratsam som helst (under tiden hinner han signera lite plattor åt en autografjägare från Göteborg som har med sig tonvis med plattor som Halford figurerat på) och självklart blir det stora ämnet i hissen på väg upp till rummet just – SOILWORK. Ett band Mr. Halford har hyllat rejält. Han och Björn ( sångaren i nämnda Helsingborgsband) har en hel del kontakt. Men han hade inte en aning om att jag skulle ha med mig en promo på ”Natural Born Chaos”. Men det är inte den vi skall prata om (även om Rob har svårt att slita sig från det snygga omslaget) utan om hans andra studioplatta under det egna namnet HALFORD. Efter ett par trevande och bespottade försök med FIGHT (vilket han bildade efter sin avskedsansökan från Priest) och industri projektet TWO (som Rob hade efter FIGHT kastat in handduken) så gick han fansen till mötes för två år sedan med ”Resurrection” – en platta som lät som det bästa JUDAS PRIEST gjort men aldrig släppt! - Du är den andra som säger det idag! Han brister ut i skratt men håller med mig till fullo. Nya ”Crucible” låter som den perfekta uppföljaren. De fyra låtar jag tagit tillhanda med expresspost två dagar tidigare går i samma inrutade bana men med en mörkare touch. Rob är på strålande humör där han sitter i soffan snett bredvid mig. Iklädd svarta shorts och tillhörande svart t-shirt och oranga små solglasögon. Trots att han har hunnit komma upp i en ålder av femtioett år och tattueringarna över kropp och huvud sett ut att ha gjort sitt, så är Rob precis som sin metal kumpan Bruce Dickinsom en man som ser ut att ha haft ett sunt leverne. Kanske är det just det som gjort att han har blivit så stor som han är? Efter en stunds slösnack om Stockholm (staden han inte hunnit se någonting av under dagen) och hans kärlek till Sverige med många kära minnen från vårat land drar vi igång. Varma vindar blåser in i rummet och gardinerna fladdrar, skönt tänker jag. Rob ser ut att tycka detsamma. Rummet var väl fyrtiograder varmt när vi entrade det en stund tidigare. Som en frisk vind är precis vad man skulle kunna kalla Robs band HALFORD och den stundande skivan ”Crucible”. - När du hör hela skivan så kommer du att tycka att det låter ganska mycket som ”Resurrection”. En sampler är ju en sampler och de låtar som bolaget valt ut, har de troligtsvis valt ut enbart för att väcka ett ”-Detta låter inte som en ”Resurrection Part II”!”. Själv tycker jag att plattan har allt det snabba som finns inom heavy metal. Ingen lär bli besviken. Han ger svar på tal angående att de fyra nya låtarna låter mycket mörkare och tyngre. Faktiskt lite påminnande om FIGHT, men som ni ser i Robs försvarstal så handlar det bara om ett promotion spel från Sanctuarys sida. - Men visst finns det mörkare partier än på ”Ressurrection”. Vi har jobbat mycket på denna plattan. Med vi menar han även gitarristerna Patrick Lachman och Mike Chlasciak, bassisten Ray Riendeau och trummisen Bobby Jarzombek. Men jag antar även att producenten Roy Z (som stöttat Bruce Dickinson under många år. Förf. anm.) inkluderas i paketet VI. Men vi fortsätter… - ”Resurrection” har en stark känsla av återkomst för mig. Det skulle bli min platta i den riktningen och känns lite som min egna ”British Steel”. Den är direkt och okomplicerad!!! Det är Rob, Patrick och Mike som skriver allt material. Men som jag sa så har Roy Z en mycket viktig roll i HALFORD. - När vi har skrivit färdigt så kommer Roy med in i bilden. Han är hur viktig som helst, han kommer med mycket ideer och det ger jag honom all cred för. Det är andra gången du använder honom nu! - Ja, jag har jobbat med Tom Allom halva min karriär. Sen har jag producerat ”War Of Words” (FIGHT) själv tillsammans med Attie Bauw som var med och spelade in ”Painkiller” ( JUDAS PRIEST svanesång vad det gällde Halford bakom micken, släppt –90. förf. anm.) . Jag har jobbat med Chris Tsangarides som också var med på ”Painkiller”. Sen så har jag jobbat med Trent Reznor när jag gjorde TWOs platta ”Voyeurs” –98. Så man kan ju säga att jag jobbat med många olika sorters producenter under min karriär. - Med Roy har jag kännt något speciellt. En känsla som jag kände när vi jobbade med Tom under alla år. Han visste vilken väg man skulle gå och hur det skulle låta. Detsamma gäller Roy och det har gjort att jag valt att jobba med honom igen. När vi gjorde första plattan höll han tillbaka lite och gjorde det rätta för vad man skall göra med en debut skiva. Nu har han blomstrat ut ännu mer och har fått visa sin färdighet ytterligare en bit. ”Resurrection”s produktion kändes så här stor och ”Crucible”s produktion så här stooooooor! Rob måttar ut med nävarna likt morfar brukar göra när han skall förklara hur stora torskar han dragit varje sommar. Bruce Dickinson är ju också en man som är väldigt nöjd med Roy´s åstakommanden och Rob stämmer bara in när jag för det på tal. - Jag tror att det beror på att han känns mer som en musiker än producent. Han tänker som en musiker och det är beundransvärt. Hur var det att jobba med Trent Reznor då? Han är väl lite speciell? - Det var helt klart en annorlunda grej! Han lever i sin egna värld. Helt isolerad från omvärlden. Man kommer honom inte in på livet. En mystikens man? - Exakt. Han kunde inte ha en konversation om musiken. Då funkar det helt klart bättre med Roy. Så då antar jag att det kommer bli ett vida framtida sammarbete med honom. - Ja, varför inte? Om Roy vill jobba med oss igen så kommer det nog att bli så. Vi har en bra relation och det är en viktig ingrediens för att det skall funka. Om han har ideer och jag likaså så kommer det nog att bli ett frodande sammarbete. ”Crucible” är inspelad i både en liten och en stor studio på olika håll i Los Angeles området. Allt sattes i den lilla studion utom trummorna som lades i den större. Den svenska promotorn sitter bredvid och lyssnar intresserat och tar sig upp för att stänga fönstret en stund eftersom trafiken börjar tillta utanför och vill inte att det skall störa min och Robs växande konversation. Vi fortsätter att prata om ”Crucible” som enligt Halford inte tog lång tid att färdigställa. - Det tog väl ett år från det vi började skriva tills det att plattan var färdiginspelad. Vi skrev även en del efterhand som vi höll på. Plattan släpps i början av juni och kommer troligtsvis ta sin publik med storm. Precis såsom fansen låter sig höras på ”Live Insurrection” (-01) – HALFORDs dubbellive släppt efter debuten. En platta som Rob inte låter det hymlas med att det fifflats mycket på i studion när jag glider in på ämnet. - Nej, det är ett studioverk skulle man kunna säga. Jag är en perfektionist och vill att det skall låta perfekt. Jag har lagt på en del sång igen, rättat till lite gitarrer och sånt. Saken är den att man inte har kontroll över hur det låter när det spelas in live. Jag ville inte att det skulle låta som en bootleg! Om jag förstått det rätt så är din och Bruce duett tagen på en soundcheck, där ni rockar loss i ”The One You Love To Hate”? - Det stämmer bra det! Vi lade till publikljudet från det ”riktiga” framträdandet efteråt. På plattan kallar vi det för ”studio magic”. Vi går tillbaka lite till och fördjupar oss än en gång på ”Resurrection” som borde ha varit en platta som överraskat Rob av stora mått? Den bra responsen kan ju omöjligt ha varit något han hade väntat sig? Även om nu plattan är mer tillmötesgående än vad FIGHT och TWO var. - Ja, faktiskt så blev jag det. Jag visste ju att det var en bra platta men hade aldrig kunnat drömma om responsen jag har fått på den. Vilken feedback jag fick! Men ser du HALFORD som ditt egna soloprojekt eller ser du det som ett band? - Ett band! Även när Rob slänger ur sig något rappt så finns det ändå ett stort lugn i pratet och han småviskar nästan. Men han visar ett stort intresse för intervjun, vilken lyckades dra över rejält på den utsatta tiden. - Enda anledningen till att Rod Smallwood ( världens mest kända hårdrocksmanager. Förf. anm.) ville att bandet skulle heta HALFORD var just för att inte skapa förvirring bland fansen. Först var det ju JUDAS PRIEST, sen FIGHT, efter det TWO och nu tyckte han att vi helt enkelt skulle döpa det till HALFORD för enkelhetens skull. Men även som ett litet statement att jag var tillbaka i metal världen igen. Medlemmarna till sitt HALFORD hittade han lite varstans. - Mike är från New Jersey men har ett förflutet från Polen, Ray fanns med mig på TWO tiden, jag fann dem i olika band. Så jag plockade upp dem från lite olika håll. De är helt suveräna medlemmar. FIGHT och TWO var som jag nämnde tidigare två bespottade projekt och Rob har sin syn på varför det gick åt skogen. - Det berodde nog på att folk inte tillät att man testade nya vägar. Det är Arnold Schwarzenegger/Sylvester Stallone syndromet. Han lägger till med ett robot läte och pratar slött och högt. - Alla vill ha Terminator…, Terminator…, Terminator… Rocky!!!…, Rocky!!!…, Rocky!!!… - Det var en hård tid. Men det var något som jag var tvungen att göra. Jag har aldrig ångrat det och i min mening så var FIGHT metal det med. Tror du att du kommer att återuppväcka dessa band igen? Personligen skulle jag inte ha något emot att höra nytt material av dessa två band vid sidan av HALFORD. Men några sådana planer finns inte. - Nej, jag är för gammal för sånt! Jag får hålla på med detta en fem år till. Jag kan inte skrika ”Painkiller” när jag är sextio!!! Vi börjar alla tre att skratta. - Man pissar ner sig i byxerna och sånt… Garven fortsätter… Men vad tycker han då om dagens Priest. Själv tycker jag att de nya plattorna suger. Vad tror då Rob är orsaken till att det gått snett för sina forna band kompisar? - Jag tror att det är en kombination av deras musik och utvecklingen. Det är ju så… Alla vill ha David Lee Rot i VAN HALEN och Vince Neil i MÖTLEY CRUE. Det är ju så. Det är svårt för mig att uttala mig om bandet, det låter bara så himla dumt. Det låter som att jag inte unnar dem framgång, vilket jag gör. Ähh… jag vill inte prata om det! - Jag har så många bra minnen från tiden med bandet… Ingen reunion på G då? I god IRON MAIDEN anda. - Personligen kan jag inte det och vill inte heller. Det går bra för HALFORD och visst… skulle det gå åt skogen med ”Crucible”, då kanske jag tänker över saken. Men då pratar vi år 2005! JUDAS PRIEST har ju tappat allt vad melodier heter och står bara och riffar, därför måste jag ju bara fråga om det var du som skrev alla melodier i Priest? Ett blygt svar kommer. - Ja! - Det var mitt sätt som sångare. Jag älskar melodier och det var mitt sätt att tillföra låtarna. Man hör det om man lyssnar på mina HALFORD plattor. Jag jobbar hårt på melodierna och det hörs när man hör nya materialet. Jag vägrar släppa något som inte är 100%. Tim ”Ripper” Owens som fick ta över hans roll i Priest har han inget ont att säga om. - Han har en bra röst. Men det är också det man får ur honom om ämnet han inte vill prata om. Han umgås heller inget större med de gamla medlemmarna. - Ken och Ian är mina närmsta vänner. Glenn har jag inte pratat med sedan –91. Det är lång tid… Vill de ha tillbaks dig i bandet? - Du får fråga dem!!! Vi börjar skratta än en gång. Ken, Ian och Glenn som han pratade om är K.K. Downing, Ian Hill och Glenn Tipton för den som inte redan visste det. Nu väntar en stundande turne som startar på Sweden Rock Festival. En festival han verkligen ser fram emot. Han pratar dessutom om att försöka få in så många festivalspelningar som det går i sommar och kommer tillbaka till Europa i slutet av året med sin turne. Hans set består av låtar från såväl HALFORD, JUDAS PRIEST och FIGHT och ifjol spelade bandet på stora Rock In Rio festivalen. Något som får Rob att se storögd och tindrande ut. - Vilken upplevelse. Man kännde sig bara dum när man stod där! Tänk att kolla ut över ett publikhav på 200.000 pers som står och sjunger med i ”Breaking The Law” och ”Made In Hell”. Scenen är hur stor som helst och man känner sig som en liten prick på en stor fotbollsplan. Det är något man kommer minnas länge. Under mina vänner i QUEEN OF THE STONEAGE spelning försökte polisen stoppa arrangemanget med undercover polis i crewet. Det blev rättegång och grejer… De är helt tokiga i Brasilien. Kan vi vänta oss gästspel av Bruce på Sweden Rock festival? Ni spelar ju på olika dagar. - Jag träffade på hans familj nu när de var på semester och vi pratade om att försöka få ihop något, det hade varit kul. Vi får se. När det gäller THE THREE TREMORS projektet som han, Bruce och Geoff Tate från QUEENSRYCHE har pratat om i många år, så talar han om det i en mer positiv bemärkelse än vad Bruce gjorde i höstas. - Vi får se vad vi får ihop när alla har tid över efter sina turneer. Vi vill verkligen göra det. Vi sjunger några av varandras låtar. Bruce sjunger Priest o.s.v. Sen så gör vi några ihop. Det är i alla fall tanken. Men vi får se. Vi snackar vidare en stund och det tas lite kort och även min samling Rob Halford plattor får sig lite kråkor. Han pratar gott om remasters serien av Priest plattorna när han får se den. Ett riktigt bra initiativ tycker han och frågar om jag är nöjd med de. Själv har han inte sett och hört dem tidigare, han var inte inblandad i detta nytrycks projekt. Jag vandrar ut ur rummet, åker ner i hissen och sätter mig och pratar en stund med autografjägaren som är mycket nyfiken över hur det har gått. Efter ett tag vandrar jag ut på Stockholms gator som nu flockats av ännu mer tiggande uteliggare. Kanske är det just detta som är helvetet på jorden? I alla fall i uteliggarnas ögon. Kanske borde det stå ”Made In Hell” istället för ”Made In Sweden” på våra svenska träskor?
Daniel Eriksson
|
