MORBID ANGELNY LYA Amerikanska deathmetalpionjärerna MORBID ANGEL har hunnit fram
till bokstaven H i och emd nya plattan ”Heretic” (Earache). Bandets
ledargestalt Trey Azagthoth är inte så lätt att få tag i, men efter inställt
Sverigebesök (passet hade gått ut och nytt hanns inte färdigställas i tid
förklarar han senare för mig), telefonsamtal vilka aldrig ringdes upp och
diverse strul så ringer han en kväll upp från sin mobil. Äntligen! Trey visar sig vara ute i sin bil på väg mot sin nya lägenhet, vilken han snart skall flytta in i. Så under resans gång börjar vi så klart prata om nya plattan – en skiva som är mycket mer teknisk och invecklad än de tidigare alstren. - Jag kan hålla med om att det är mer tekniskt denna gången. Soundet tillät det under denna inspelningen. Men å andra sidan så är väl inte det något värst nytt när det gäller oss. Trey har nästan gett mig mardrömmar innan intervjutillfället, han har trots allt framställts som en man med häftigt och skiftande humör – beroende på vad marijuanakvoten står på – och man blir faktiskt smått nervös av bara tanken att prata med mannen genom en telefonlinje från andra sidan Atlanten. Därför känns det extra skönt när det visar sig vara en helt obefogad nervositet, då dagens intervjuoffer verkar ha en av sina bättre dagar. Han talar med len och avslappnat lugn stämma och nervositeten är som bortblåst även om han nu vid senare tillfälle brusar upp en aning. Men vad är den huvudsakliga faktorn till att skivan har blivit så teknisk? För den är trots allt mycket mer teknisk än sina föregångare. - Jag tror faktiskt att det var produktionen som för första gången lät oss att vara så här tekniska. Vi har liksom velat det tidigare, men då har det inte funkat. Skivan sattes i okända Diet Of Worms med Juan ”Punchy” Gonzales – en vän till bandet och således var valet att lämna välkända Morrisound inte så svårt. - Han har hängt med oss länge och varit våran ljudtekniker på turneér och så. Han har verkligen fått ”Heretic” att låta som ett kontrollerat kaos! - Ja, exakt. Det var något som vi eftersträvade. Har ni velat jobba med ”Punchy” sedan många år tillbaka eller? - Jag vet inte riktigt om vi varit inne på de banorna förut men vi ville verkligen jobba med honom vid detta tillfället. Jag skulle också tro att det blir han även nästa gång vi går in i studion. Kemin mellan honom och oss klaffade totalt och atmosfären i studion var unik. Vi är verkligen nöjda med honom. Ljudet är helt klart annorlunda. Det är inte lika klart ljud denna gången utan mer avskalat, hårt och rått – var det också något som ni eftersträvade denna gången? - Menar du att vi inte vet vad vi håller på med!? Trumpetar Trey argt ut och låter minst sagt förnärmad. Nej, tvärtom tycket jag att ljudbilden passar in till låtarna. Det tekniska har fått träda fram mer och produktionen låter ju minst sagt bra. Svarar jag ärligt och förstår inte riktigt hans uppbrusande ton, vilket snabbt vänder till snäll-Trey igen. - Jaha. Tack som faan! Jo, vi ville ha ett lite annorlunda sound denna gången och jag tycker att vi lyckades så pass att det finns inte en grej jag skulle vilja ändra på ”Heretic”. Det är nu tre år sedan Trey, trummisen Pete Sandoval och sångaren Steve Tucker gjorde något väsen av sig. Då var även andregitarristen Erik Rutan med i bandet och skivan hette så klart något på G – rättare sagt ”Gateways To Annihilation” (2000). Vad har då grabbarna sysslat med sedan sist vi hörde av dem? - Vi har turnerat något otroligt mycket…vi var runt i hela världen. Jag gillar inte att skriva låtar när jag är på turne, utan nya låtar skapar jag gärna hemma i lugn och ro. Det känns mer avslappnat så. Var ”Heretic” svår att skriva? - Nä, inte så värst. Det var som vanligt vill jag nog säga. Trey berättar vidare om hur en traditionell låtskrivarprocess i MORBID ANGEL går till. - Jag skriver den mesta musiken och sen kommer Pete in och arrangerar trumpartierna och de andra rytmiska sakerna. Det är suveränt med Pete, att ha med en sån kille är toppen. Han vet precis vad det handlar om och styr upp det rytmiska nåt otroligt. Sen så har Steve gjort texterna till musiken och det är han riktigt duktig på. Att han sedan sjunger helt underbart behöver jag väl knappt säga. Jobbet han presterar på ”Heretic” är helt sagolikt!!! Han överöser Steve med en massa beröm när han kommer på tal och sedan babblar han glatt på om vad texterna handlar om, när jag för ämnet på tal. - Det är väl klassiska MORBID ANGEL texter. Poesi på vårat sätt liksom. Hur det är att leva i universum… Sen så dillar Trey på om apokalypser och andra små själsliga saker som mest bara blir en stor soppa när man skall försöka reda ut det – därför låter jag också bli. Utan konstaterar istället att texter verkar vara en viktig del till musiken för Trey. - Ja det är viktigt, minst lika viktigt som musiken. Det var en av anledningarna till varför jag inte var så nöjd med ”Domination”(-95) (en platta där forne medlemmen David Vincent skötte textförfattandet och sången… förf. anm.) – de verkligen suger!!! De är så otroligt tråkiga texter på den skivan. Så du är mycket nöjdare med Steves texter? - Ja, för fasen. Hans texter är mycket bättre, enda sedan han kom med i bandet så har han tillfört en massa. Sen sist så har andregitarristen Erik Rutan lämnat bandet för att koncentrera sig på sitt HATE ETERNAL. Vilka i mångt och mycket påminner om MORBID ANGELs glansdagar. Trey borde kunna vara skitsur, men visar sig ha stor respekt för Erik. - Jag tycker att det var en bra splittring. Vi spelade ihop och han var suverän att ha med sig på turne och så…men han skrev inte sådär jättemycket och vi låg lite olika musikaliskt. Sen så bildade han HATE ETERNAL, vilket var hans egna band – ett band som han skriver material till, så jag tycker att han gjorde rätt val. HATE ETERNAL är ett skitbra band och de har gjort två riktigt bra plattor. Har du någon kontakt med honom idag? - Nej, det kan jag inte påstå. Svarar han kort och låter smått besviken - det har liksom bara blivit så enligt honom. En ersättare är det i alla fall tänkt att bli – kanske inte i studion men väl på scenen. - Vi skall definitivt ha med en när vi är ute på turne. Men i studion vet jag inte…jag spelar ju gitarr och kan ju göra det själv lika bra och på mitt vis. Där ser man. Trey är en man som bestämmer i princip allt och är troligtsvis ingen som någon vågar att sätta sig på. Inte ens bolaget. Earache har varit kraftigt bespottad i pressen, bandmedlemmar vars akter ligger på bolaget är sällan nöjda och man har fått höra både den ena och den andra rövarhistorian om bolaget genom åren. Men ett bevis på att de inte vågar köra med Trey är det faktum att han är mycket nöjd med det engelska bolaget. - Jag tycker att de gör ett suveränt jobb för oss. Vi är ju bland de äldre banden på bolaget och nu hörde jag att även DEICIDE har signat dit vilket är mycket tufft! Vi pratar på om DEICIDE och han visar sig vara en vän till Glen Benton. När jag sedan efter en stund skall föra turneplanerna på tal så hör jag Treys stämma samtidigt som jag pratar på… - Hej, det är jag som är Trey!, er nya hyresgäst. Jag är mitt uppe i en intervju just nu, men vänta en stund så är jag klar sen… Så börjar han pratat med mig igen… - Jag ber om ursäkt. Jag håller ju som sagt på att flytta till en ny lägenhet och det var min nya hyresvärd som jag pratade med. Han pratar på om bandets kommande turne som skall ta bandet runt i staterna för att sedan nå Europa. Förhoppningsvis stannar bandet även till på våra breddgrader och mitt i våran konversation avbryter han sig igen… - Are you the cable guy? Mummlar han på I bakgrunden och fortsätter så smått innan han åter är tillbaka med en ursäkt… - Jag hoppas verkligen att vi kommer till Sverige! Säger han glatt och pratar på om vårat land innan det är dags att runda av – han verkar ha ganska mycket för sig just nu… - Ni bor i ett underbart land. Vilken fin natur ni har i Sverige. Jag gillar det där med vischan. Det är helt otroligt fint hos er.
Daniel Eriksson |
