NECROPHOBICETT SATANS MANGELNECROPHOBIC tillhör även de den stora skara band som aldrig fått den uppmärksamhet de förtjänat. Men när de nu lämnat Black Mark till förmån för Hammerheart skall det bli ändring på det. ”Bloodhymns ” (Hammerheart) har redan tagit sin publik med storm. Stockholmarna gör aldrig medvetet några ändringar. Köper man en NECROPHOBIC skiva så skall man banne mig veta vad man får enligt trumslagare Joakim Sterner. - Varför skall man ändra ett vinnande koncept? Nä, just det! Därför har bandet valt att vandra in i Sunlight studion för ”trehundratrettiosjunde” gången i ordningen. Och det blev en fin skapelse även denna gång. - Det är det brutalaste vi någonsin gjort. Denna slår de gamla plattorna med hästlängder. Det skall inte vara för finputsat för då är det inte deathmetal, men samtidigt så måste allting höras. Det skall vara rått helt enkelt! Man får inte spela för städat. Men de var inte
i Sunlight en lång sammanhängande tid, utan spenderade stunder innemellanåt
där. - Thomas (Skogsberg, producent) vet att vi inte söker något speciellt ljud. Vi bara rattar tills vi är nöjda. Sen blir man ju proffsigare för varje gång man spelar in en ny skiva. Förr förlitade man sig väldigt mycket på den som spelade in, men nu när man har kommit så här långt så styr och ställer man ganska mycket. Man kör inte med oss, vi är väldigt petiga. Men självklart kommer Thomas med ideer och så. Ibland så lyssnar vi på honom och ibland får han ge med sig för oss. Trots att nya ”Bloodhymns” känns otroligt stark så hävdar inte Jocke att de har arbetat på något annat sätt än tidigare. Men vad är det då som ligger till grund för denna smärre succe? - Vi har ju inte skrivit på något annorlunda sätt än tidigare. Men vi tar ju i och för sig lite längre tid på oss än de flesta andra banden inom genren. När våra grejer kommer så är det ju en bra platta med enbart bra låtar. Det är ju inga spår som bara ligger där för att fylla ut tid. En del band kanske bara har tre bra låtar men spelar in sju till för att få ihop tio låtar till en skiva, enbart för att skivindustrin kräver att det kommer ett nytt vax. - Vi jobbar tills vi har en platta med bara bra låtar! Hårda ord från en hård man. Men han har också rätt att vara kaxigt hård, för NECROPHOBIC har aldrig hakat på trender, aldrig bytt stil och aldrig, aldrig kompromissat. - Det är ren kärlek till musiken! Plus att alla medlemmar i NECROPHOBIC vet att bandet inte är ett band man experimenterar i. Man får inte göra något stilbyte. Vi är dödsmetallens svar på IRON MAIDEN!!! Man skall veta vad man får helt enkelt!? - Ja, fast samtidigt så måste det låta fräsht och nytt. Jag tycker fortfarande att vi håller jävligt hög standard och har alltid gjort. Det är också kul att höra att folk tycker att vi hela tiden bräcker förra plattan, vilken dem tidigare tyckte var bäst. Sånt blir man glad över att höra. Anledningen att intervjun föll på Jocke Sterner är att han tillhör den skara få trummisar som skriver material. En ganska unik sak inom trummisvärlden. Trummisar brukar mestadels bara hålla sig till pallen och stockarna och tyvärr inte så mycket mer. - Jag kan inte spela gitarr så fruktansvärt bra, men får jag en melodislinga i huvudet, så tar jag ut den väldigt enkelt och visar den för Sebastian (Ramstedt, gitarrist förf. anm.). Sen vet jag ju hur han spelar och ber honom spela upp det på sitt sätt och det funkar skitbra. Även texter är något som herr Sterner skriver. - Jag kan ju bara svara för vad jag själv skriver. Tobbe (Tobias Sidegård, bassist och sångare förf. anm.) och Sebastian är ju väldigt insatta i magi och sånt. Så deras texter handlar om sådant och är kanske på ett djupare plan än vad en vanlig Svensson förstår. Mina är mer raka-rör texter. Ibland kan man bli inpirerad av en film, det låter klychigt men så är det. Det är ju åsikter man skriver om, men ändå så kan det ju vara med glimten i ögat med. Sedan sist skiva har gitarristen Martin Halfdan bytts ut mot Johan Bergebäck . - Han hoppade av år 2000. Han kände att han ville göra en annan typ av musik. Som jag sa så experimenterar vi inte i NECROPHOBIC och har väldigt hårda regler för hur vi skall låta. Martin skrev väldigt mycket musik men få låtar hamnade i NECROPHOBIC. Han kände väl att det var mycket som blev ratat och hoppade därför av bandet. - Johan är en gammal polare till oss och han har tidigare spelat ihop med Sebastian. Johan är egentligen en bassist men vi visste ju att han kunde skriva musik. Så vi frågade honom om han kunde spela gitarr med oss och han nappade på det och tog det som en utmaning. Man vill ju inte ta in en helt okänd person i bandet. Man vill veta att man har ett säkert kort. Då är det praktiskt med någon man kan både innan och utan. Men det är mer än en medlem som har bytts sedan förra plattan ”The Third Antichrist” (-99, Black Mark). Deras gamla bolag Black Mark har sammarbetet avslutats med. Allt till förmån för Holländska Hammerheart. - Black Mark hade en option på en skiva kvar. Så hade det velat sig riktigt illa så hade ”Bloodhymns” blivit släppt av dem och det hade varit mycket tråkigt. Men plattan fanns inte på den tiden vi var på gång från dem så det var ingen risk. De släppte skiva på skiva på skiva och inget hände. De gjorde lite promotion och satte ihop lite intervjuer. Våran musik var svårsåld enligt dem och det var bara BATHORY som gällde. Men vi vet ju att det inte är så. Jobbar man passionerat för något så går det. Vi har aldrig haft någon manager eller något, utan alltid fixat allt själva. Det är svårt att fixa turneer och spelningar med ett bolag som inte backar upp en. Men med Hammerheart är de under betryggande vingar. - Det känns redan bra. Deras skivbolagsboss åkte hit upp till Sverige till oss innan vi signade och övertygade oss om att välja dem. Han är ingen översittare utan har själv spelat i ett band och är högst normal. - Guido (bolagsbossen ifråga förf. anm.) skickade mig ett brev och lite skivor och undrade hur många skivor vi hade kvar på Black Mark. Han ville ta över oss till Hammerheart istället. Han gillade oss skarpt och tyckte att det var dags för oss att det hände något. Vi tyckte ju också det samma och ville bara bort från Black Mark. Så vi började förhandla oss ur kontraktet sakta men säkert. Det blev även fler bolag som visade intresse för oss, bla. en del större. Men där hamnar man bara på någon mellanprioritet. Med Hammerheart och Guido så kände vi att det var rätt för oss. Utomlands är något som bandet gärna vill och det är en sån sak som bandets forna bolag Black Mark satt käppar i hjulet för. - Vi har inte varit så mycket utomlands, men de gånger vi varit där har varit helt kung. Här i Sverige kan vi inte bli så mycket större utan att göra något kommersiellt och vi viker inte en tum på våran musik för att bli större. Utan lång och trogen tjänst ger avlöning till slut. Det börjar vi märka nu. En sommarturne ställdes in men skall rättas till i början av nästa år. Då har bandet planer på att ge sig ut på vägarna. Under hösten har bandet inga möjligheter att kunna turnera. Bl.a. så pluggar Jocke och har inga möjligheter att ge sig ut på vägarna just nu. Men i januari är planerna att ge sig ut på vägarna. Då blir det en Europa sväng. Men att vi i Sverige får oss några spelningar är ännu osäkert. Men förhoppningsvis. En vecka efter vårat samtal skall bandet stå på en scen i Wacken och Jocke är överväldigad. - Det finns nog ingen bättre festival än den. Det är hårdrockarnas mecka!!! Bandets har funnis i många år nu och jag ber Jocke se tillbaka på metalscenen genom åren. Han är rätt person att fråga. - Scenen ser inte alls likadan ut nuförtiden som då. Jag har ju blivit äldre och surare också. Men när vi var demoband så ställde band upp för varann. Nu är det bara image och blackmetal. Man pratar mer om personerna privat och vad de har gjort för att promota musiken än låta musiken göra det. Det suger hårt! Jocke talar bred Stockholmska och det låter rätt gott när han får spy lite galla över metalscenen. - Det är fortfarande bra drag i publiken. Men i Sverige är publiken bara musikpoliser. De står med händerna i fickan och klagar. ”-Faan, vad han var kass på gitarr !” och så… Alla är så avundsjuka. Så var det inte förr. Man gladdes åt andra bands framgångar förr. Det var mer drag förr i tiden. Det är inte alls så numera. Men några svenska band finns det fortfarande som han föredrar. - NIFELHEIM är ju bra. Likaså DISMEMBER och ENTOMBED, även om jag hade föredragit om de hade låtit som de gjorde i början. Ett Stockholmsband som heter REPUGNANT är också jävligt bra. Plus att det finns en massa bra band med polare till oss som spelar. Jag tycker faktiskt att vi har en jävligt bra kvalitet på våra svenska band. - Men det är tråkigt att Sverige har en sådan död metalmarknad och att vi har för många ”musikpoliser” här i landet!
Daniel Eriksson |
