OPETHDUBBELMACKADet finns två vägar – den hårda och den mjuka. Men varför välja? När Stockholmska OPETH skulle följa upp den ett år gamla succen ”Blackwater Park” (Music For Nations), som slog mycket tackvare sin varierande progg/death, valde bandet att ta ett ben på varje väg. Först ut är den hårda kallad ”Deliverence” – sex låtar som står fast vid den hårda stilen bandet sedan länge har anammat. Till våren kommer uppföljaren ”Damnation” ut och då är det akustiskt som gäller. Bandets sångare, gitarrist och motor Mikael Åkerfeldt börjar glatt med att berätta om del 1. - Vi har ju åkt till Fredman tidigare… - Vänta lite jag skall bara hälla i lite mjölk i kaffet. Han avbryter för en sekund. - …men denna gången åkte vi till Nacksving också den belägen i Göteborg. Vi har varit där tidigare, bl.a. när vi spelat in akustiska gitarrer. - Vi var ca. fyra veckor i Nacksving och när vi hade spenderat den tiden där så upptäckte vi att det var nog det mest idiotiska vi någonsin hade gjort. Vi var tvungna att flytta därifrån för ingenting funkade i den studion. Så då blev det in i Fredman i några veckor. För den lugna skivan lade vi även en del saker i England också. Det känns mäktigt med tre olika studios! Vad
var det då som gick så snett i Nacksving? - Det var ett rent helvete, det värsta jag varit med om! Det vart nästan så att det inte skulle ha blivit några skivor. Killen som har studion kunde inte riktigt sitt jobb, det var första gången som vi jobbade med honom så här nära. Man antar ju att en person som äger en hel studio och bedriver en affärsverksamhet kan lite om studioarbete. Jag skall inte säga att han inte kan, för det kan han säkert men det var så mycket tekniska problem. Han redde inte upp dessa och det blev ett sådant otroligt irritationsmoment i arbetet. Det var så stora tekniska fel varenda dag och han fixade ingenting. Allt blev bara försvårat. Att dem väljer Göteborg när det gäller inspelning är ingen nyhet. Det har OPETH gjort enda sedan –97. - Vi vet vad vi får, i alla fall i Fredman. Det känns skönt att komma ifrån Stockholm och slippa att morsan och farsan ringer. Man kan koncentrera sig på plattan helt och hållet. Det är bekvämt. Som sagt så skall ”Deliverence” följas upp utav en lugn platta vid namn ”Damnation”. Trots att den inte släpps förrens i vår så är den redan klar. - Båda plattorna spelades in parallellt och jag har nyss slutfört allt i London. Den första plattan består av endast sex långa nummer, men den kommande softa skivan innehåller hela(!) åtta låtar. Tio låtar spelades in allt som allt till den sistnämnda, men två plockades bort när dem inte blev som dem hade trott att dem skulle bli. - Den skivan består inte endast av akustiskagitarrer, utan det är elgitarr och annat med. Det är ju hela bandet som är med. Det låter som proggrock från –71. Då är det ingen deathmetalsång antar jag? - Nä. Den låter så annorlunda så jag kan inte jämföra den med någon av våra tidigare lugna låtar utan hela skivan är helt annorlunda – folk kommer bli rädda när dem hör den. Micke håller med om att första släppet av dem två skivorna inte kommer att göra någon av ”Blackwater Park” älskarna besvikna. - Det tror inte jag heller. Man försöker ju hela tiden utvecklas. Man vill ju inte göra en ”Blackwater Park” till, den skivan var ganska lätt att ta till sig och relativt hitbetonad. ”Deliverence” ville jag skulle bli lite mera svårlyssnad. Många undrar nog också hur man kommer på den udda iden att släppa två skivor som är inspelade vid samma tillfälle vid olika tidpunkter? Som GUNS N` ROSES ”Use Your Illusion 1 och 2”, fast ändå inte, ”Deliverence” och ”Damnation” lösgörs ju inte på samma dag. - Efter ”Blackwater Park”, våran största succe hittils – den sålde ca. fyra gånger så mycket som något av de alster vi släppt tidigare fick vi väl ögonen lite mer på oss och vi ville helt enkelt inte rida på den framgången. Vi ville göra något helt annorlunda och jag ville definitivt göra en hård platta. Men samtidigt hade jag många lugna låtar som jag inte ville göra något nytt projekt av. Men det går ju inte ihop riktigt… - Så en kompis sa till mig att ”-Va faan, gör två plattor då!”. - Och då pang boom dök bara inspirationen upp, det var kul att ha en sådan utmaning. Det var kul, jävligt kul. Var detta då rätt sätt att följa upp den givna succe som ”Blackwater Park” var? - Nej, inte kommersiellt sett. Många hade nog tyckt att det hade varit smartare om vi hade gjort en ”Blackwater Park” till eller ännu hellre en ännu mera lättlyssnad platta. - MEN det är ju inte därför vi gör musik. Vi har ju aldrig eftersträvat att bli stora, utan vi har ju kommit dit vi är p.g.a. att vi alltid har utmanat oss själva. Vad säger då ens skivbolag när man kommer och lägger fram en så okommersiell idé? - Dem vart ju lite tveksamma när vi kom och berättade vad vi ville göra. Inga hoppade ju ur stolarna av lycka. Så jag fick helt enkelt ljuga och säga att vi inte skulle använda mer studiotid än vad vi skulle ha använt för en vanlig platta och så. Jag sa också att vi kunde spela in nästa månad, fast vi egentligen inte var klara, såna saker fick man ljuga ihop. Men allt var ju bara en stor lögn. Sen så slutade det med att vi inte använde mer studiotid än vanligt utan jobbade arslet av oss istället. - Istället för att skriva om kontraktet så räknar vi båda dessa plattor som en skiva, vilket bolaget tyckte var bra. Vi var ju desperata efter att få ro detta projektet i hamn och inte desperata efter en massa pengar. Dem såg väl att vi brann för det här och till slut så gav dem med sig. Precis som jag anade så var det så klart snack om en dubbelutgåva från bolagets sida. - De ville ju släppa det som en dubbel eftersom de trodde att fansen skulle känna sig lurade av att behöva köpa två separata plattor. Men jag ser det som bara två plattor – inget annat. Det är folkets val om de köper båda eller inte. Ur en rent artistisk synvinkel så hade det kännts fel att släppa det som en. Det skall liksom vara två skilda skivor med olika omslag och artwork. Rent musikaliskt så ligger dem också så brett isär. Jag tror att det skulle finnas en risk att folk skulle tro att vi hade slängt ihop ”Damnation” bara för att få släppa en dubbelskiva. Vi vill ju att alla ser det som två lika viktiga skivor. Det är bara bra att separera dem med ett par månaders mellanrum. Det måste ju funka rätt bra att släppa dem så här med tanke på bredden som finns på ”Blackwater Park” plattan. - Exakt. Vi ville inte ha en udda låt. Utan vi kände att detta funkar för oss, att få släppa en hård och en lugn skiva. Samtidigt så är ju inte detta ett statement om att vi skall lämna metallen. Det vara bara ett stort experiment som vi helt enkelt ville genomföra. Omslagen kommer följa varandra även om nu inte Micke fick till det koncept han från början hade tänkt sig. Han hade inga fler idéer och han orkade helt enkelt inte med att vara så pretantiös. Utan det hela länkas samman med två omslag som eller mindre mer kommer att gå i samma stil. ”Deliverence” pryds av ett lite mörkare omslag medans ”Damnation” får ha ett ljusare som ögontilldragelse – dock ej likadant omslag utan endast ett stilmässigt bindande. När de nya plattorna skulle sättas på pränt så infann sig såklart ett uns prestationsångest, kanske inte helt obefogat, eftersom redan nämnt – så var ju ”Blackwater Park” bandets hittils största succé! - Visst kände vi press på oss, men inte så att det tog överhanden. Det är ju ändå vårat band, man kan ju inte toppa en platta bara. Det är ju folket som dömer, så på det viset kände vi ingen press. Ett ganska logiskt svar från en logiskt tänkande kille. Han ger också sin syn på varför han tror att ”Blackwater Park” gick hem hos metalfolket som den gjorde. - Det var ju skivbolagets del tror jag. Vi har ju aldrig kompromissat i vår musik utan jag tror helt enkelt att det berodde på att vi fick bättre uppbackning på skivan denna gången. Det var ju inte så att vi kom på ett revolutionerande sätt att skriva skivor på utan det är Music For Nations förtjänst att den har sålt bra. Men det är ju klart att det är en fördel om skivan är bra också. Säger herr Åkerfeldt lite tillbakahållsamt. Grammisnomineringen tycker inte Micke är något större att vifta glatt med. - Rent försäljningsmässigt så tror jag inte att den gör så mycket. Vi var med på en skärm i tio sekunder – det var våran framgång liksom. För mig betyder det inget mer än att det är en fräck grej att berätta för polarna och ens föräldrar, en grammisnominering gör dem stolta. Men själva galan var inte direkt något av det roligaste man vart på – det var rent av vidrigt! - Det är vissa telefonsamtal som gör en nominerad, om jag säger så… Och portarna börjar öppnas för bandet som även inkluderar Peter Lindgren (gitarr), Martin Mendez (bas) och Martin Lopez (trummor), för Micke har något unikt att förtälla. - Pratade häromdagen med ett större bolag – vill dock inte säga vilket. Inte så att vi skall byta bolag eller så. Men man kanske kunde få ut en bra licensdeal som gör att man får ut plattorna i större utsträckning. Tänker mest då på ”Damnation” som är relativt kommersiellt säljbar, den har flera låtar som skulle kunna bli rena hitar. Vi får se, jag kan tyvärr inte säga mer. Det respekteras och bokförs! Vi går över till livefronten istället. Det skall bli en udda och fräck grej av uppföljningen av skivan. - Vi kommer nog att starta med en hård turne och sedan följa upp den med en mindre turne med endast ett lugnt set. Vi skall låna in SPIRITUAL BEGGARS keyboardist Per Wiberg så det kommer nog bli riktigt bra. Live är ni riktigt, riktigt bra? Vad kommer det sig av? - Jag vet inte riktigt? Jag har ju aldrig sett oss live… Micke börjar skratta glatt. - Men är det någonstans som vi kan bli mycket, mycket bättre så är det live. Jag är ju den enda som sjunger och på skivorna är det stämmor etc. etc. Plus att vi inte har akustiska gitarrer live. Det finns saker som vi kan förbättra live. Jag vill inte att folk bara skall tycka att faan vad bra det var utan dem skall gå därifrån och känna att detta kan inget toppa. Jag tycker inte att vi är rent dåliga live, men det finns saker att förbättra för att alla skall tycka att det var en sagolik upplevelse att ha sett oss. Varför föll då lotten på att spela just proggdeathmetal en gång i tiden? - Vi började ju som ett ordinärt dödsmetallband, så var det en kompis som spelade upp en platta med YES för mig en gång i tiden och jag hade aldrig hört sådan symfonirock med så långa låtar tidigare – det var liksom en ny upplevelse. Det är väl en kombination av dem två sakerna som gör att vi låter som vi låter. Det tackar nog fler än jag dem för.
Daniel Eriksson
|
