PARADISE LOSTROOTS BLOODY ROOTSEfter att ha vandrat på många olika stigar verkar det nu som om de bittra britterna äntligen har hittat hem. När nya plattan ”Symbol Of Life” (GUN) åker på i skivspelaren är det svårt att vara objektiv. Som riktig fan har jag alltid varit dem trogna. Har gillat deras stilbyten och följt bandet med ett leende på läpparna genom åren. Men ”Symbol Of Life” pressar fram den där extra lilla känslan. Nu är det fulländat för första gången sedan ”One Second” (-97 Music For Nations). Nytt bolag i ryggen, Lee Dorrian och Devin Townsend på gästsång, hårda gitarrer och dessutom är det MYCKET av dem. Bandets gitarrist Aaron Aedy reder ut turerna som varit de senaste åren. Något sent ringer han och ursäktar sig för förseningen. Jag blir mest paff efter att ha väntat mig sångaren Nick Holmes i andra änden. Men va katten – han stod till svars sist… så varför inte. Let´s go… Jag har ett par av dina plektrum hemma i gömmorna (ha, ha)…- Har du? Kul! Jag berättar att jag troget stod längst fram vid staketet på ”One Second” spelningen i Stockholm på Electric Garden. - Den
showen minns jag mycket väl. Det var en jävligt lyckat spelning. Vi hade
skitkul hos er i Sverige. Men till det viktiga. Nya skivan ”Symbol Of Life” som nu kommer ut bara ett år efter förra skivan ”Belive In Nothing” (EMI –01). - Visst är det lite tid som passerat sedan sist. MEN man skall också veta att ”Belive In Nothing” var fem månader försenad i sin utgivning. Vi var färdiga med den i augusti året innan. Men skivbolaget ville inte släppa den före jul så den kom ut i februari i fjol. Så vi fick oss lite ledigt under dem månaderna. Men visst är det snabbt jobbat, det kan jag hålla med om. Men vi är ett band som sprudlar av idéer och det går ju inte att hålla tillbaka skapandeprocessen. Nio studioskivor på tolv år är ganska mycket. Ja, man kan ju inte direkt klandra bandet för att vara soffliggare. Men av musiken de släppte på de två föregående skivorna - redan nämnda ”Belive In Nothing” och ”Host (EMI – 99) -att döma så kan de inte ha varit långt ifrån soffliggandes. Gitarrspelandet fick stryka på foten för synthmattor och DEPECHE MODE blev den stora ledstjärnan. Nya ”Symbol Of Life” däremot är nästan tvärtom, svintung och med många hårda gitarrer – vadhän detta tvära kast? - Det bara kändes rätt att maxa på lite igen. Vi har alltid haft passionen för den typen av musik. Live har vi alltid varit rätt så ruffiga och hårda och vi ville på detta släpp fånga upp det och ta med oss det in i studion. Mer gitarrer, det måste ju ses som en vinst för dig som gitarrist!?- Ja, det kan man lugnt säga. Det känns skönt. Han börjar skratta och börjar genast göra lite avslöjanden till varför det blev som det blev. - Det finns alltid en liten historia bakom allting man gör och så även denna gång. Gitarren jag använder på ”Symbol Of Life” är den samma som jag använde på ”Shades Of God” (Music For Nations –92) och ”Icon” (Music For Nations –93). Den har legat i sitt case enda sedan ”Icon” turnen och var alldeles rostig. Det var inte mycket som funkade på den men jag hade med den ner till studion. Dagen innan jag skulle lägga mina gitarrer så hade jag en fruktansvärt tråkig dag och tog tillfället i akt att putsa och feja lite på den. Det slutade med att jag efter fyra timmars slit hade fått fräshat upp den en hel del. Så när det var dags för Aaron att dagen efter lägga sina gitarrdelar på skivan föll sig allt naturligt. - Jag testade mina gitarrer och det var faktiskt denna som lät bäst av dem alla. Så valet var inte svårt. Det gjorde att jag fick ett mycket hårdare och bättre ljud än vad jag kunnat pressat fram på flera år. Varför tog det ett par år och några plattor för PARADISE LOST att vända hemmåt? Det är nog en fråga som fler fans än jag vill ha svar på. Aaron är mannen som får ge svaret. - Jag tror att ”One Second”, ”Host” och ”Belive In Nothing” var tre plattor vi var tvungna att få släppa. Det var något vi ville göra vid dem tidpunkterna. Jag menar, jag kommer från en heavy metal bakgrund så visst är det kul att få spela metal igen. Men jag gillade verkligen att vi experimenterade på de tre skivorna – det behövdes liksom, samtidigt som det idag är skönt att få lira hårdare igen. - Albumet har mer balans än vad ”Belive In Nothing” hade. ”Symbol Of Life” spänner över hela den vidd av musik som vi spelar. Som vanligt så var det Nick som stod för texterna och gitarristen Greg Mackintosh som stod för musiken. Aaron och de övriga medlemmarna – Lee Morris (trummor), Steve Edmondson (bas) – är som vanligt inte så delaktiga i skapandet av PARADISE LOST musik. - Det stämmer, det är Nick och Greg som kommer ner med låtarna till replokalen. Så vi gör som sagt inte så mycket… Titeln kommer så klart från titellåten vars huvudfras lyder ”Just a loaded gun, A symbol of my life”. - Den återspeglar en mörk sida av en persons liv. Något som vi tyckte skulle passa som titel på skivan. Producerade PARADISE LOST nya milstolpe gjorde den gamle FRONT LINE ASSEMBLY medlemmen Rhys Fulber som bl.a. tidigare jobbat med storheter såsom FEAR FACTORY. Ett arbete som gick mycket smidigt tillväga. - Vi har velat jobba med honom tidigare men det har aldrig riktigt passat. Han är en gammal vän till oss och han är dessutom en stor fan av PARADISE LOST, vilket kändes extra bra. Han körde hårt med oss – Nick har nog aldrig fått slita så mycket tidigare i hela sitt liv. Aaron flinar som en liten skolgrabb som sagt något olämpligt…- Han lade också ner mycket tid på gitarrljudet vilket var en stor fördel för mig och Greg. Femton låtar spelades in, varav elva hamnade på skivan, på digipacken kom två låtar till med och på EP:n ”Erased” klämdes de två kvarvarande låtarna in. Allt utgivet på bandets nya bolag G.U.N.. Att bandet fick lämna EMI var inte så konstigt – det fanns vissa amerikanskor som ville ha sina pengar först… - Våran deal med EMI var på två skivor. De var inte intresserade av att förlänga dealen tror jag, de hade fullt upp med att betala Mariah Carey – så PARADISE LOST var nog bara ett litet problem för dem. Kanske sparar dem pengar till Robbie Williams… Aaron är på riktigt spjuveraktigt skämthumör och skrattar gärna och ofta under intervjun. Att han är på gott humör kan mycket väl bero på G.U.N. som verkar ta väl hand om sina nya gossar. - Det fanns många bolag som var intresserade av oss, men G.U.N. kändes som rätt bolag för oss. De driver bolaget på ett bra sätt. Alla som jobbar där kommer själva ifrån scenen och förstår sig på musiken de jobbar med – det är viktigt som faan. Sen släpper de inte fler releaser än vad de klarar av per år. När de väl släpper något så jobbar alla med det släppet för tillfället. En annan sak som kan ligga till grund för Aarons glada lynne kan vara att han trivs bra i bandet. Sedan debuten ”Lost Paradise” (Peaceville – 90) ,som sedan följdes upp av ”Gothic” –91 på samma bolag, har bandet bara bytt trummis. Detta skedde efter ”Icon”. Ända sedan ”Draconian Times” (Music For Nations –95) har sättningen varit stabil och det har sin naturliga förklaring. - Hemligheten är vänskap!!!! - Matthew Archer – våran gamla trummis, är fortfarande en av mina bästa vänner. Matt lärde jag känna när jag var elva år och vi gick i samma klass, Greg satt i klassrumet bredvid och året efter var jag ute och cyklade BMX med Nick. Steve lärde jag känna när jag var sexton – så vi har alla hängt ihop länge. Men går ni inte varann på nerverna när ni är ute?- Visst gör vi det, men samtidigt så sitter vi alla i samma båt… - Man lär sig ge varandra tid för sig själva. Man vet vilka knappar man inte skall trycka på och så. Man känner hemlängtan och det kan göra allt jobbigare. Men man lär sig med tiden – man blir som en stor familj. - Jag tror att vi är väldigt lyckligt lottade som känner så här, många band har problem – men för oss har det liksom alltid funkat. Nu skall ”familjen” åter ut på vägarna och spela och får dem själva välja så blir det en stor turne. - Jag vill spela på vartenda ställe som går ända tills folk är så trötta på att se oss så att dem vill spy!!! Vi börjar båda garva ikapp. - Skandinavien är en bra marknad för oss – vi har alltid varit omtyckta uppe hos er i norr. Vi har spelat hos er en massa gånger genom åren och det är kul. En annan sak som är kul är den DVD som Music For Nations nyligen släppte med bandet. Den innehåller ”Harmony Breaks” som tidigare endast fanns som VHS, en konsert från England med bandet på deras ”One Second Tour” och alla videos gjorda under bandets tid på bolaget. En hel del för pengarna minst sagt. Aaron är också nöjd med deras tidigare bolags initiativ. - MFN ville gärna göra det här och det kändes helt rätt. Det är liksom valuta för pengarna. Man får ju en hel del – det är ju tre timmar. Det är även bra för en själv, det blir som ett fotoalbum att kolla tillbaka i. Kommer G.U.N. att göra något likvärdigt framöver med vad som hänt sedans dess?- Vet inte riktigt, kanske? Vi har inte diskuterat det än, men det vore ju rätt roligt så vi får väl se framöver. Det är något som då jag skulle se fram emot, tyvärr börjar tiden dra mot sitt slut men han hinner bjuda in mig till fest. - Kan vi inte ses när vi kommer till Sverige och spelar? Det skulle vara skitkul om vi kunde knäcka några öl ihop. Du vet jag säger aldrig nej till lite öldrickande… Inte jag heller!!!!!! Så låt oss då säga det…
Daniel Eriksson
|
