|
QUEENSRYCHESMOKE THE SKY Seattles
stoltheter QUEENSRYCHE kommer nog aldrig lyckas skapa något i stil med
”Operation: Mindcrime” (EMI –88) eller ”Empire” (-90) igen. Inför
bandets nionde studioskiva ”Tribe”(Sanctuary) fanns dock åter hoppet.
Rykten sade att bandets forne gitarrist Chris DeGarmo åter var fast medlem, något
som dock inte verkar vara en sanning när Slave To Metal konfronterar sångaren
Geoff Tate och trummisen Scott Rockenfield på hotell Sheraton i Stockholm en
solig eftermiddag i maj. Jag möter upp Geoff, Scott, den svenske promotorn och bandets manager i lobbyn på hotellet. De har precis varit iväg på en intervju för radio och har återvänt med en något försenad taxi. Vi sluter oss samman, hälsar och börjar så smått att slöprata på väg upp i hissen till herrarnas rum. Jag hälsar till dem från Kirk Hammet i METALLICA, vilken jag tog en promenad genom stan med tidigare under dagen. Han pratade glatt om QUEENSRYCHE och hade hoppats på att de skulle spela under kvällen så att han hade haft möjlighet att få se dem. - Ja, vi hörde att de var i stan. Lite kul att det finns sådana man känner i samma stad som en själv, synd att man inte hinner träffa dem. Säger en något trött Geoff som tillsammans med Scott skall vidare till nästa land och stad efter att intervjun är gjord – då jag har äran att avsluta dagen för herrarna. Vi slår oss ner runt vardagsrumsbordet och mittemot mig har jag två rökande musiker, den till dagen finklädda Scott är iförd trendiga solglasögon och snuttar på en cigarett medans, numera skallige, Geoff röker på en fet cigarr och bär svart skinnjacka. - Jag inspirerades av 9/11 (uttalas på engelska) händelsen. (Terrorattcken mot bl.a. World Trade Center i New York den 11:e September 2001. Förf. Anm.) Hela händelsen fick mig att tänka på Amerika som en enda stor stam. Både syd, mellan, nordamerika och USA som en enda union. Precis som ni har Europa som en enda stor union. Så texterna på skivan handlar egentligen om hur vi går ihop och sammarbetar som en enda jättestor folkgrupp. Geoff drar igång och berättar om varifrån han fick inspiration till sina texter och varför valet av titel blev just ”Tribe”. Geoff skriver dock endast texterna, musiken skrivs av Scott samt de övrig amedlemmarna, gitarristen Michael Wilton och bassiten Eddie Jackson. Så Geoff lämnar över ordet till Scott. - Det blev en lite unik situation denna gången. Vi började att spela in skivan i januari och höll på att bli klara, då kom våran vän Mike Stone med på ett hörn. Han har varit med och spelat med oss på turne förut och vi lät honom komma med i studion denna gången. Han och Geoff skrev en låt ihop som är med på skivan. Vid samma tidpunkt så hörde våran tidigare gitarrist Chris DeGarmo av sig, så han kom också med på ett hörn och bidrog med några låtar. Så på sätt och vis så blev denna skivan en sammankomst av våran egna lilla stam konstigt nog. Geoff och Scott är två mycket ödmjuka och trevliga män och de verkar stormtrivas i varandras sällskap. De är båda intresserade och engagerade under hela intervjun. De avbryter inte varandra utan lyssnar, lämnar över ordet och kompletterar varann. Jag vänder mig mot Geoff igen och frågar vad han har för känslor och tankar om 9/11, Bush och krigen som följt? - Det är fascinerande att se på vad som händer och sker. Det är exakt det texterna handlar om. Hur jag sett på, begrundat och hur det har påverkat mig och hela landet. Det har varit som en resa för mig. Albumet är inspelat på ett par olika ställen i bandets hemstad Seattle. Ett par personer har i princip suttit och satt på inspelningarna åt dem, för själva producerandet har dem stått för själva. Scott tar åter ordet. - Vi har ju alla egna studios hemma, så mycket spelas in där. Allteftersom så har inspelningarna förflyttats till en större studio för att sedan mixas i ytterligare en studio. Adam Kasper som vi jobbar en del med på plattan har tidigare jobbat med alltifrån SOUNDGARDEN och PEARL JAM till FOO FIGHTERS och QUEENS OF THE STONEAGE. Han var kanon att jobba med. Ni trivs med faktumet att jobba mer på egen hand? - Ja, det är toppen. Tekniken har ju gått framåt, så idag är det ju ganska simpelt att få till högkvalikativa inspelningar på egen hand. Det kostar så otroligt mycket pengar att sitta i en studio och spela in. Nuförtiden lägger jag trummorna och allt sånt hemma, sen tar jag med det in till studion och på det sättet har vi inte förlorat en massa onödig tid. Sen så lägger t.ex. Geoff sången hemma hos sig och de andra gör sina bitar på egen hand. Så alla jobbar parallellt med varann och sen så går vi in och lägger ihop alltihopa. Vi har jobbat på detta sättet ett tag nu och stormtrivs med det. Geoff nickar instämmande och skrattar gott åt Scott när han reder ut tillvägagångssättet de spelar in på. För visst låter det lite småtokigt!? Jag berättar för grabbarna att jag tycker att Tribe är en ganska soft och tillbakalutad historia. Detta leder till att de båda brister ut i asgarv och kollar storögt på mig. - Den förra killen som intervjuade oss tyckte att den var jävligt hård! Även jag börjar skratta, den innan mig måste ha en öronpropp kvar i örat…visst kan jag hålla med om att det finns hårdare stunder – men inte är de många inte! - Det är det jag gillar - att alla tycker olika. Ni eftersökte med andra ord att göra en varierad skiva!? - Vi ville göra en skiva som skulle tala för sig. Vi ville göra en signatur melodi för våran stad och land. Vi ville ha en musikalisk bild av vad texterna handlade om. Att finna en fin dynamik. Det var därför vi inte kunde göra en skiva full av hårdhet – vi ville att den även skulle representera en annan sida – för att få fram den hela musikaliska bilden. I bl.a. Sweden Rock Mag. stod det att skivan från början var otroligt soft, men att det under resans gång ändrades en hel del för att den skulle bli hårdare. Något som inte alls stämmer enligt Geoff.
- Det är bara skitna rykten ifrån internet!!! Men hade ni några ramar för hur ni ville att det skulle låta när ni började skriva material för skivan? Geoff fortsätter… - Vi jobbar inte riktigt på det sättet. Vi kommer upp med en massa ideer som vi fullkomligt fyller rummet med, sen så tar vi ut vad som passar ihop och funkar – efter det så jobbar vi på det tills vi blir nöjda. Är ni sådana som låser in er i en liten stuga mitt ute i ingenstans för att tillsammans enbart koncentrera er på att skriva nya låtar? - Ja, faktiskt – exakt sådana är vi! Båda fullkomligt tar orden ur varandras munnar och nickar glatt över över att jag slagit huvudet rätt på spiken. De båda mycket glada herrarna fortsätter att prata på… - Vi brukar ha ett ställe ute i bushen som vi brukar åka till och låsa in oss. Där har vi inspelningsutrustning och allt, så det är bara till att köra på. Säger Geoff. ”Operation: Mindcrime” var ett rent konceptalbum som byggde på en hel historia från början till slut. Så även till viss del 1994års släpp ”Promised Land”. Men att än en gång göra en konceptplatta fanns inte i tankarna när ”Tribe” skapades. - Nej, det fanns aldrig. Däremot ville vi att den på något sätt skulle bli en enhetlig skiva. Många hade hoppats på ännu en konceptskiva i stil med ”Operation: Mindcrime” och även på Chris DeGarmos återkomst som även det basunerades ut i Sweden Rock Mag. – men som visade sig vara helt fel! - Han är bara med på tre av låtarna. På turnen kommer Mike Stone att spela gitarr. Chris är inte tillbaka på något sätt. Svarar Scott artigt och hans gode vän och bandkollega tar över. - Det är också en internetgrej, folk pratar en massa strunt, sen så blir det bara större, större och större. Geoff slår ut med armarna och skrattar uppgivet. Att Chris en gång slutade i bandet berodde på att han helt enkelt ville hålla på med något helt annat än den musik QUEENSRYCHE spelade. Och när bandet blev allt softare så hade undertecknad plus hundratusentals andra fans hoppats på en återgång till den gamla härliga metallen de en gång representerade på bl.a. ”Queensrÿche” (-83), ”The Warning” (-84), ”Rage For Order” (-86), ”Operation: Mindcrime” (-88) och ”Empire” (-90). Är det något som ni ofta får höra, att folk vill att ni skall gå tillbaka till den ”gamla” stilen? - Inte allt som oftast, men det händer. Men när man skriver musik så vill man aldrig gå bakåt, man vill alltid se framåt och utvecklas. När vi t.ex. hade gjort ”Rage For Order” så hade vi gjort den och när vi hade gjort ”Operation: Mindcrime” – så hade vi ju liksom gjort det. Vi vill inte upprepa oss. Geoff skrattar än en gång, vilket de båda gör allt som oftast där de sitter i soffan rätt emot mig. Konstigt nog så är ingen av de båda nonchalant, utan snarare så är det mycket intreserade av intervjun och verkar snarare underhållda än uttråkade under våran pratstund. I år är det tjugo år sedan den första självbetitlade EPn kom ut. Vad känner ni om ni ser tillbaka på alla år som ni har hållit på? - Jag känner mig otroligt stolt! Det är få band som har klarat av så många år ihop. Vi har gjort en massa bra skivor och en sjuhelsikes massa bra gig genom åren – så det är med stor stolthet som jag tittar i backspegeln. Svarar Geoff direkt på min fråga och både låter och ser rätt rörd ut. Med fullan rätt – bandet har bara ”tappat” Chris sedan debuten och det är inte illa för att vara ett band av denna kaliber. Vad har ändrats under åren då? Scott svarar snabbt. - Metalscenen!!! När vi började spela en gång i tiden så vägrades våran musik att spelas i radion. Men efter några år så spelades vi på radion, ytterligare några år senare så vägrade de att spela oss. Sen så fick vi spelas igen… Båda skrattar och han fortsätter… - Det är sådana saker som har ändrats i takt med hur världen har sett ut. Ni har aldrig funderat på att kasta in handduken och börja spela numetal istället? - Vad faan är numetal!? Svarar Geoff lika ironiskt som jag ställde frågan till honom. Alla tre bryter vi än en gång ut i ett långt asgarv och det känns verkligen att nivån är på topp trots att det är glödhett och kvaft inne på hotellrummet, denna en av maj månads varmaste dagar. - Egentligen är det bara en genrekategorisering. I själva verket är det bara sketen rapmusik. Musik gjord för att slå på musikmarknaden, skapad av branchen. De är inte intresserade av att vara en del av musikscenen – de vill bara tjäna pengar på något som har blivit inne. Det är ju så att allt går i epoker – ena stunden är det metal som gäller, några år senare grunge för att scenen ytterligare några år senare skall domineras av numetal. Geoff är smått kontroversiell om sitt uttalande om numetallen och hinner bli det ytterligare en gång en liten stund senare när vi går vidare. Ni har då inga fortskridande planer på att skriva en biografi om bandet likt IRON MAIDEN , Marilyn Manson eller MOTLEY CRÜE – de sistnämnda vars bok skall filmatiseras? Inga lik i garderoben eller stora skandaler att bjuda på? En fråga som får de båda herrarna att än en gång vika sig i skratt i soffan. - På sätt och vis så har vi redan skrivit det i våran musik, den talar för sig själv. Det är liksom våran biografi. Svarar Scott lugnt. Medans Geoff än en gång får eld i baken och låter munnen smörjas upp… - Jag förstår att MÖTLEY CRÜE måste skriva en sån bok, för det är det enda som är intressant med det bandet! Hur äckliga de är!!! Jag kan inte hålla mig för skratt och Scott hakar genast på. Geoff kluckar glatt han med, men fortsätter prata, dock lite lugnare. - Deras musik idag är ju faktiskt riktigt död, de är varken unika eller speciella på något sätt. Jag tror inte att deras musik har klarat av utvecklingen som skett med åren. Vi lämnar ämnet och går tillbaka till QUEENSRYCHE. En sak som bandet har gjort för att befästa sig på metalscenen igen är att de har signat till Sanctuary som redan har legenderna Rob Halford (JUDAS PRIEST) och Bruce Dickinson (IRON MAIDEN) i sitt stall. Geoff tar än en gång till ordet. - Det är ett så otroligt bra bolag för oss. Man får ut sin musik brett och det är den viktigaste delen. - Vi har känt folk på bolaget i många år och de vet hur man grejar med sånt här. De lägger sig inte i utan vet att vi i bandet vet bäst om hur vi vill och ska låta. Tillägger Scott. - Det är inte…”-Vi vill göra actiondockor för att sälja det här bandet!” – ”- QUEENSRYCHE – actiondockor!!!” Geoff skojar till det än en gång och ännu en skrattsalva följer. Denna sommaren släppte EMI bandets sju första utgåvor, de som gjorts under kontraktstiden för EMI, med bonusspår och linernotes och nya booklets. En begivenhet som de båda uppskattar mycket. Geoff öppnar åter munnen. - Det är kanonbra! Vi har varit inblandade i arbetet med dem – så det känns faktiskt riktigt bra. De kontaktade oss och frågade om vi ville vara med, så det kunde inte blivit bättre. Kul att de inte gör som många andra bolag – bara kör över banden och släpper saker över deras huvuden! - Precis!!! Nu får ju fansen valuta för pengarna. Det är remastrar som vi kan stå för! Vi pratar på om turneér och spelningar. Scott frågar mig hur vädret brukar vara på Sweden Rock Festival där de skall spela två veckor senare. Jag förklarar att jag varit där fyra gånger tidigare och knappt fått något regn på mig. Festivalen brukar lysa av solstrålar som brukar bränna upp ens hud. Scott verkar mer än nöjd över mitt svar. När jag två veckor senare står där nere så regnar det oavbrutet i ett par timmar innan spelningen, MEN precis innan QUEENSRYCHE skall på scenen spricker molntäcket upp och solen strålar åter värmande! Tur för mig som klarade mig från halshuggning och lyckades hålla mitt löfte om fint väder när de kom till Sverige. Vi pratar på om setlists och spelningar, om att folk önskar det ena och det andra ur låtarkivet när de spelar live och att det inte går att göra alla nöjda. Men någon speciell låt som de är skittrötta på att spela har de inte – snarare många!!! - Vi har nio plattor att plocka låtar ifrån och alla verkar vilja höra olika. Och visst har vi låtar som vi är trötta på att spela – massor rättare sagt, men så är det när man är ett band som har hållit på i många år. Man får leva med det! Svarar Geoff. När jag
intervjuade Dickinson för ett två år sedan så pratade vi om det projekt
han, Haford och Tate skulle göra ihop, då skulle det bli av bara de fick tid
att komma tillsammans. Förra året intervjuade jag Halford och då verkade
projektet ännu mera avlägset, alla hade verkligen mycket att göra på sina
håll sades det då. När jag frågar Mr. Tate själv, så slår Geoff i
spiken i kistan. Ni får satsa på det när ni blir pensionärer!!! - Det hade varit något!!! Säger Scott stort leendes vänd mot sin kollega och vi skrattar alla tre glatt åt min idé. Det blir också en fin avrundning på en lång pratstund med Seattles bästa band någonsin!
Daniel Eriksson |
