SPIRITUAL BEGGARS

HÅRD MEN RÄTTVIS

   ”Ad Astra” (Music For Nations –00) satte ribban och det kan inte ha varit lätt att följa upp en sådan succeskiva. Lägg där till att sångaren och bassisten Christian ”Kryddan” Sjöstrand valde att lämna bandet till fördel för den ”egna” akten MUSHROOM RIVER BAND. Men starke gitarrvirtuosen Michael Amott (ARCH ENEMY, ex. CARCASS etc) fick istället en nytändning och inte är det då kanske så svårt att förstå varför SPIRITUAL BEGGARS nya giv heter just ”On Fire”.

   Michael är glad och sprallig när ämnet glider in på nya skivan, plattan som sattes på pränt i en lokal studio fem minuter från Mike´s hem i Halmstad. Studio Fredman fick helt enkelt tji när det gällde inspelningen denna gången.

   - Det är en ny studio vid namn Slaughterhouse, ett gammalt slakteri, men i den delen där studion ligger tror jag att dem gjorde kattmat förr i tiden.

   Är det samma slakteri som ni huserar i, i senaste ARCH ENEMY videon?

   - Stämmer bra det! Nu är det även en skiva gjord där… på ett ställe där tusentals, kanske miljontals djur ha fått satt livet till.

   Att det inte blev Göteborgsbaserade Fredman berodde mest på bekvämlighet.

   - Det kändes kul att spela in någon annanstans plus att det var närmare hem. Dessutom så hade jag inte någon möjlighet till att ta en månad fritt för att spela in plattan, det hade varit svårt att få ihop det, jag har haft fullt upp med ARCH ENEMY också. Så då blev det bättre såhär. Man kunde dra till studion lite då och då. Det tog visserligen ett helt år, men det var rätt skönt att bara kunna gå ner lägga ett gitarrsolo och sedan gå hem igen. Ibland jobbade vi visserligen intensivt i någon vecka, men överlag så tog vi det lite lugnt.

   På bred halländska förklarar Mike dessutom att han aldrig blir riktigt nöjd med resultaten av det han släpper ifrån sig, perfektionist som han är.

   - Jag har aldrig varit 100%igt nöjd med något jag gjort. Jag är väl så nöjd som jag borde vara. När man har jobbat så länge med något… ähh, tiden får utvisa huruvida det håller. Nu har man ju tröttnat på låtarna själv, men kritiken från media har varit bra överallt, så det är ju kul!

   I mitt tycke är ”On Fire” mer rak än förra ”Ad Astra” och det fanns inget val än att ändra lite på stilen.

   - Det föll sig nog rätt naturligt i.o.m. att Kryddan hoppade av bandet. När man byter röst så förändras ju alltid soundet.

   Kryddan ersattes av Janne ”JB” Christoffersson, men varför Kryddan lämnade vill han inte gå in på.

   - Vet inte varför, du får nog fråga honom.

   Ville han satsa på MUSHROOM RIVER BAND?

   - Vet faktiskt inte det heller, men han ville i alla fall inte satsa på oss. Jag har inget agg mot honom, men har heller faktiskt inte pratat med honom sen han slutade. Det har bara inte blivit så, det blev lite avhugget. Men jag tycker att det är kul att han fortsatt inom musiken, för han är en jävla talang.

   JB (även i GRAND MAGUS) kände Mike sedan tidigare, så allt löste sig ganska smidigt.

   - Jag hade redan kontakt med honom och hade fått en demo med hans band. Han gillade SPIRITUAL BEGGARS väldigt mycket så det kunde ju inte bli bättre. Han var mitt förstaval. Vi tänkte aldrig slänga in handduken, vi deppade väl i typ fem minuter när Kryddan lämnade och sen var vi på rätt spår igen.

   Eftersom Kryddan även spelade bas, så behövdes det två ersättare. Nummer två blev Roger Nilsson från THE QUILL. Han hade även spelat bas live med ARCH ENEMY när inte Sharlee D´ Angelo hade haft möjlighet att hänga med p.g.a. av något av sina andra åtaganden i bl.a. MERCYFUL FATE. Mike visste redan vad Roger gick för och det fanns ”ingen som helst tvekan” inför valet av bassist, som Bengt Magnusson hade uttryckt det i ”Vem vill bli miljonär?”.

   - THE QUILL hade ju spelat förband till oss några gånger, så man visste ju verkligen hur han var på scen.

   SPIRITUAL BEGGARS (som även inkluderar Ludwig Witt på trummor och Per Wiberg på keyboard) fick helt enkelt en nytändning.

   - Den stösta skillnaden i musiken är förutom rösten, kemin i bandet. Många småfaktorer spelade in och nu känns det så jävla bra.

   På nya skivan har Mike skrivit merparten av materialet och anledningen till att han kan hålla igång både ett sjuttiotalsrockande band som detta och ett dödsmetallband som ARCH ENEMY vid sidan av, är de vilt skilda influenserna.

   - Jag lyssnar på all möjlig musik. Jag är ett musikfan, inget renodlat metalfan. Men det jag är bra på är death och thrashmetal – det är där jag har mina rötter. Sen, för typ tio år sedan, upptäckte jag sjuttiotalshårdrocken. Jag blev väldigt intresserad av den genren och ville helt enkelt börja lira sådan musik också. Jag ville inte ha in dem influenserna i dödsmetallen – det hade inte låtit så jävla bra. Så tackvare dessa banden så får jag utlopp för båda delarna av mina influenser.

   Mike är trevlig och resonlig att prata med. Han tänker, säger ingenting förhastat, men samtidigt sprudlar han av både energi och humor. Han skojar mycket och gärna under samtalets gång.

   Hans båda skötebarn SPIRITUAL BEGGARS och ARCH ENEMY hanteras med samma glöd och engagemang. Båda prioriteras lika mycket.

   - Jo, det stämmer. De går lite omlott med varandra. Det ena avlöser det andra för att återgå till det första. Just nu skriver jag på nya ARCH ENEMY plattan.

   Hur är det att ställa om sig mellan turerna?

   - I början var det rätt skumt. Som nu efter att man hade spelat in ”On Fire” och helt plötsligt skulle spela in jätteaggresiv musik igen. Efter att ha jammat blues med de andra… men det funkar alltid bra efter ett tag. Jag är ju den enda gemensamma nämnaren mellan banden så det funkar fint.

   Banden ligger också på olika bolag. SPIRITUAL BEGGARS på Music For Nations och ARCH ENEMY på Century Media. En sak som gör att Mike ser skillnader som man kanske annars inte ser.

   - Det är intressant för man märker ju vissa skillnader. En del är mer fördelaktiga än andra. Men det finns ju en anledning till att man håller på och det är ju att man vill få ut sin musik. Men om femton till tjugo år så skulle jag vara mycket förvånad om skivbolag överhuvudtaget existerar på samma sätt som idag.

   Mike börjar skratta högljutt när jag för på tal att han av många anses som en högt aktad gitarrist i den större skolan.

   - Jo, det är nog sant…

   Vad är det som ligger bakom det? Är det träning, träning, träning???

   - I mitt fall är det inte det. Jag började när jag var i sextonårsåldern, det kändes som att jag var sist av alla. Jag har nog faktiskt lärt mig genom att härma andra. Fast jag har aldrig försökt plocka ut exakt vad det är dem spelat utan jag har mest lyssnat lite grann och sedan kört på, på egen hand. Jag är ju helt självlärd. Jag vill gärna vara en gitarrhjälte för den breda massan - hårdrocksfansen, inte för andra musiker. Jag sitter inte hemma och runkar till DREAM THEATER!!!

   - Jag vill bara spela bra hårdrocksgrejer.

   Hur är det med avundsjukan inom branchen då?

   - Det vet jag inte… Jo, det finns det väl på sätt och vis. För går det bra för ett visst band så snackar alla skit om det bandet sen.

   Du framställs ju i media som en jävligt svår person att ha att göra med. Finns det befog till dem påståendena? Mike börjar garva igen…

   - Jag vet väl vad jag vill, det här är ingen jävla studiecirkel där alla skall få vara med på lika villkor. Har man ide om vad man vill göra, så tror jag att folk har svårt att fatta det…Man har ju en del ex.medlemmar därute och det är klart att dem är sura. Jag får ju alltid ta smällen, jag är ju ansiktet utåt. Fast i själva verket har jag alltid gjort det som har varit bäst för bandet. Det är ju inte bara jag som bestämmer, jag är ju ingen envåldshärskare. Man måste ju ha en kreativ miljö runt i kring sig. Jag är heller ingen människa som känner att jag måste vara kompis med alla, det gör väl att folk tycker att man är en idiot.

   - Jag försöker vara en så rak och ärlig person som möjligt. Det är vad jag har lärt mig. Man skall säga vad man tycker även om inte alla gillar det.

   - Men jag är jättesnäll!!!

   Jag tror dig!

 

Daniel Eriksson