STABB

ATTITYD

   Bassisten Amadaeuz Gromkowski, gitarristen Ted Larsson, trummisen Martin Larsson och sångerskan/gitarristen Belinda Kordic visste vad de ville. De ville spela rock och så blev det. Nu har Stockholmskonstellationen efter mycket om och men äntligen släppt debuten ”As It May Be”(Music For Nations)  – det börjar bli dags för de stora framgångarna. I undergroundkretsarna är de redan kända sedan länge tillbaka.

   Det är tidig eftermiddag när Australienfödda Belinda (hon flyttade hit när hon var sju och har efter det bott i sitt hemland ett antal gånger under resans gång) ringer upp kontoret för att ta sig ett snack om debutvaxet och det går inte att undvika ämnet – wiskeyröst…men vi börjar med att analysera gårdagens releaseparty som bandet hade, vilket jag tyvärr inte hade tillfälle att ta mig till.

   - Det var kul och mycket fylla.

   Säger Belinda med ett smått besviken stämma som dock är alldeles sammetslen.

   - Det var bra, men du vet hur det är. Tisdag veckan innan lön, många kommer och hälften kommer inte…de glömmer bort och bla. bla. bla. Men det var jävligt intimt och kul.

   Bandet bildades 1995 och debuten spelades in september 2001 med Pelle Gunnerfeldt (FIRESIDE, ENTOMBED) bakom spakarna och nu äntligen är det alltså dags att avtäcka vaxet.

   - Ja, precis äntligen!!!

   - Herregud det är ju snart två år sedan!

   Utbrister Belinda storleende.

   - Men sen så plockade ju Music For Nations upp oss och så åkte vi dit och mixade om den plus att vi mastrade om den två gånger. Sen så tar ju kontrakten lite tid också, man tänker ju inte bli blåst – utan man måste vara lite ”paranoid” (hon utalar det med engelsk accent). Sen gällde det att hitta rätt tid att släppa plattan, så man inte försvinner i mängden. Vi är ju inte radiokommersiella direkt heller utan vi skulle låta ryktet gå lite grann.

   Men detta måste ha kännts fruktansvärt frustrerande? Det hade då i alla fall jag tyckt.

   - Ja, visst faan har det gjort det…

   Säger hon stort suckandes

   Och hon håller med mig fullständigt om att det måste kännas konstigt att göra promotion för en skiva som för dem sett borde kännas relativt gammal.

   - Det känns jävligt förlegat! Vi ligger ju på andra plattan redan och att nu gå ut och lira låtarna man lirade redan ett år innan känns inte så jävla roligt. Men sen så har man väl utvecklats förhoppningsvis. Det är ju som det är…

   Rock N´ Roll är förknippat med svett, ös och inte minst attityd. Det sistnämnda är något som jag känner under hela intervjun att Belinda har mycket av. Hon svär, suckar och stönar över hur segt allting kan vara – när man i själva verket bara vill ut och lira.

   Jag berömmer deras debutskiva, som jag tycker är en varierad kaka som har allt av det bästa inom rocken och samtidigt är väldigt annorlunda. Konstigt nog så bemöts jag inte av en självgod person utan mer av ett blygt generat och uppriktigt tack.

   - Nä, men tack!!! Vad glad jag blev…tack! Man vet ju aldrig hur det skall bli bemött, så man förväntar ju sig alltid det värsta – det känns bäst så. Man vet ju att man kan få både skitdålig kritik som bra kritik och jag sjunger ju som jag gör, relativt enkelt.

   Stilen har också varit intakt enda sedan bildandet av bandet. På den tiden bestod bandet endast av Belinda på enbart sång och Ted på gitarr.

   - Låtarna ”Tired” och ”Vicious, Vicious, Vicious” skrevs på den tiden och så lät vi då, detta var runt –95. Tre år senare började jag spela gitarr och så började även jag att skriva låtar. Så det är en blandning. Det som är grejen med oss, som gör att det låter som det gör var att vi inte började bandet som polare i femton, sextonårsåldern som alla är inne på STOOGES och MC5 – alla har precis samma influenser och vet hur de vill låta. Men vi var såpass gamla och kom från helt olika bakgrunder musikaliskt, det var nog det som gjorde att vi låter som vi gör idag.

   1995…sug på karamellen. Det är några år sedan och många kämpar i det blinda och ger snart upp sina förhavanden och bildar nya konstellationer om inget händer. Men vad har då STABB pysslat med under dessa åren? 

   - Vi hade kontakt med ganska stora bolag som var intresserade redan från det att vi gjort våran första demo. Men då har de ju velat ändra på en…och över min döda kropp. Man har ju liksom hört allt – sätta på en tight topp och ett par skinnbrallor. Man bara ”ok. what!?”. Skriva radiohits och allt vad de har kommit med, det är ju bara till att upp med fingret – tyvärr! Vi har ju bara kört på med våran grej och spelat in och spelat upp för bolag. När de sedan har kommit med sådana här hjärndöda förslag så har man ju bara dragit vidare. Men Music For Nations är perfekta.

   Men trots att bandet inte haft kontrakt förrens nu så har slitet givit bandet en underground respekt.

   - Det är skitkul. Bara en sådan som Håkan Persson (P3 Rocks alterego… förf. anm.) har stöttat oss ända sedan demodagarna. Han har lirat låtarna, trott på det och stöttat oss. Sen så finns det många fans som har varit med oss ända sedan begynnelsen.

   När man har suttit och ordväxlat en bra stund med Belinda så kommer det till ens tanke hur katten denna brud kan låta så annorlunda i rösten när hon pratar mot vad hon låter på skivan. Där är det riv och klös och som sagt lite wiskeystämma och så låter hon definitivt inte när man pratar med henne.

   - Jag ställer nog bara om. Jag trycker in en annan knapp helt enkelt. Jag har nog bara tre lägen…”aaah, aaah, aaah” (nynnar hon med vän stämma), skriket och wiskeyrösten som du nämner. Men jag fixar det tror jag. Jag vet ju inte hur det är om man turnerar en hel månad eller så, men hittils så blir jag aldrig hes en gång. Jag sjunger säkert fel tror jag. Man säger ju att man skall sjunga med magen och det tror jag inte att jag gör. Men du vet den där ”gurgelgrejen” i halsen, jag vet inte vad den heter – den bara hänger där, den tror jag att jag sjunger med.

   Men vad är det som har inspirerat din sångstil?

   - Det jag gillar som faan, det är sångare som har känsla mer än att det skall låta bra sångmässigt. T.ex. Patti Smith, JOY DIVISION och NIRVANA, men även LED ZEPPELIN och såna.

   Nu har bandet spelat in två videos, en dröm som gått i uppfyllelse.

   - Den första som var till ”This Joke´s On Me” är mer svartvit och det är mer garagestuk över det hela. Den är skitkul och bra. Den nya, till våran andra singel ”Oh, Tag Along”, är också en kanon video där vi spelar luftgitarr och lufttrummor etc. etc. – en riktigt kul humorvideo.

   Det måste ju kännas kanon att bolaget satsar stålar på sådana grejer som videos!

   - Visst, det är kanon. Hittils är vi jättenöjda med Music For Nations, men bara för att man ligger på ett lagom stort bolag så får man ju liksom inte typ 600.000:- till att spela in en video. Utan detta är ju första plattan och vi måste ju bevisa en del gentemot deras förväntningar för att de skall våga satsa mera stålar nästa gång.   

   Härnäst väntar en treveckors Tysklandsturne som ligger under planeringsstadiet än så länge. Den är tänkt att infalla i September. Utöver det så är det någon festivalspelning som skall avhandlas. Men i övrigt så är det nästa platta som ligger i tankarna hos dessa Stockholmare.

   - Vi håller på och skriver material just nu. Sen så får vi väl spela in en demo på det eller nåt sånt. Efter det så är det väl dags för en ny inspelning skulle jag tro.

   Men några större ändringar av stil tror inte Belinda att det kommer bli tal om, men att de har utvecklats musikaliskt till nästa skiva är hon övertygad om.

   - Vi kommer nog inte att köra med synth och sånt utan man kommer ju att höra att det är vi. Däremot så tror jag att man kommer att höra mer nyanser i det nya materialet. På denna skivan kör ju jag och ”Teddan” typ samma gitarr-riff.  Men på nästa platta kommer nog han köra ett och jag kanske ett som är liknande men inte likadant – mer sånt kommer det att bli tror jag. Lite mer utfyllnad på något sätt.

   När de spelade in debuten hos Pelle Gunnerfeldt så spelade de in allt live men nästa gång kommer de nog att testa något nytt.

   - Han är skitbra och cool Pelle, men nja – Nej jag tror att det blir någon annanstans nästa gång.

   Till dess vet Belinda i alla fall vad hon vill syssla med.

   - Det enda jag vill är att ut och lira och att få spela in en ny platta!!!

   Det lär hon och grabbarna säkert få göra, var så säkra.

 

Daniel Eriksson