TIAMAT

ALTER EGO

   Johan Edlund – sångare, gitarrist, låtskrivare och frontman i TIAMAT – har alltid mycket att säga. Trots att vi pratades vid förra året, så finns det alltid mycket att prata om. Denna gången glider vi självklart in på de mörkare ämnena. Nya plattan är det mörkaste exilsvensken har levererat någonsin.

   Johan sitter på Scandic Hotell Malmen och eftersom min dotter har sin fjärde födelsedag så avstår jag en resa till huvudstaden och talar istället med den lilla mannen med den mörka rösten över telefonen. Precis som vanligt när jag och Johan språkats vid så är han på strålande humör, detta trots att Stockholmsturen är en kort visit för den till vardags tyskboende Stockholmaren. Han bor sedan ett gäng år tillbaka i Hamburg och stormtrivs i sitt nya hemland och har inga planer på hemflytt. Men även om turen är stressad denna gång så skall han försöka hinna träffa nära och kära.

   - Jag tänkte att jag skall hälsa på mamma och pappa innan det är dags för hemresa i morgon förmiddag.

   Säger han glatt denna fredagskväll. Efter en stunds slöprat glider vi in på ämnet för kvällen – ”Prey” (Century Media) – bandets nya alster. En intressant historia ur många perspektiv. Först och främst för att det är ett av årets bästa album, sen även för att det är bandets starkaste någonsin (Jag säger det nästan varje gång…men de verkar aldrig ha några problem att toppa sig själva.) och sist men inte minst för att det är TIAMATs mörkaste album någonsin. Lyriken är mörk och deppresiv, musiken är hårdare och mörkare än vanligt och alltihopa omsluts av en känsla av en teamatiskt soundtrack-känsla.

   - Det håller jag med om, den är mörkare än sist och det har väl egentligen fallit sig naturligt.

   Är detta ett led av att ni har mått sämre ett tag? Jag vet att du en gång sa till mig att eran musik ofta speglar hur era liv ser ut. Dalgångar som toppar.

   - Precis som du säger så har våran musik alltid återspeglat hur jag känner mig för tillfället. Speciellt nu när man har haft studion hemma. Man har ju liksom bara kunnat gå in och spela in när man har kännt för det, prylarna är i rummet bredvid vardagsrummet och har man t.ex. bråkat med flickvännen så har det varit naturligt att låsa in sig en stund med inspelningsgrejerna.

   Det här med soundtrack-känslan då? Johan har föklaringen till varför man får en soundtrack-känsla när man lyssnar på ”Prey”. För från första tonen till skivans sista så verkar allt vara sammanknutet. Vissa saker verkar gå igen och man vill ogärna stänga av mitt i.

   - Jag har alltid velat att skivorna skall kännas som en ”skiva”, inte som en bunt låtar som bara slagits samman. Jag vill att det skall finnas en röd tråd från start till slut. Det är ju också därför som vi har små snuttar inklämda innemellanåt. De är toner som bygger en brygga från en låt till en annan. Tanken med det är att få lyssnaren att stanna kvar vid stereon för att höra vad som kommer härnäst.

   Ja, då har ni verkligen lyckats. Man fastnar ju totalt och höjdarspår hittar man lite här och var på skivan.

   - Tack! Det är alltid kul att höra att folk uppskattar skivan.

   En annan orsak till denna succé till skiva är bandets små nya grepp, såsom lead-kvinnosång. Bandet har förvisso alltid haft med brudar på körsång. Men på en låt som ”Carry Yor Cross And I´ll Carry Mine” från nya skivan låter de tyska Sonne sköta leadsången medans Johan körar. En flört som funkar totalt och bandets motor är mycket nöjd med hennes insats och man hör på honom hur han kommer in i extas när han pratar om henne...

   - Hon är en vän till mig från Hamburg. Egentligen frågade jag henne om hon kände någon som kunde tänka sig att sjunga på skivan och då sa hon direkt ”-Att det kan jag göra!”, så det föll sig liksom naturligt.

   Du sjunger ju som självaste Leonard Cohen i refrängen på den låten!

   - Ha, ha. Tack, det var kul att höra. Det har jag inte tänkt på, men det kanske jag gör.

   Vad tycker du är skillnaden annars gentemot ”Judas Christ” (-02)?

   - Den största skillnaden är nog sättet som skivan har skrivits och kommit till på. Just det att inte ha varit i en studio med allt material nedskrivet i förväg. Utan allt har fått falla på plats allt eftersom.

   Precis som han säger så valde bandet denna gången ingen välkänd studio alls. Förra skivan spelades in i PUK studion i Danmark och i sedvanlig ordning så ville TIAMAT – vilka även utgörs av Anders Iwers på bas, Lars Sköld på trummor och Thomas Peterson på gitarr - ändra alla förutsättningar för sig själva, därför valde de att spela in på egen hand hemma i Johans lägenhet i Hamburg. Att det blev så var mest för att tiden kändes som den rätta att pröva vingarna på.

   - Jag tror inte att vi hade kunnat spela in så här för några år sedan utan detta var nog rätt tidpunkt. Vi har nog inte varit mogna att ta det steget förut. T.ex. när vi spelade in i Woodhouse så kändes ju det rätt då och det funkade jättebra i.o.m. det stadie vi då låg på.

   Är detta ett led i det du alltid har pratat om…att ge er själva svåra utmaningar – enbart för att hålla intresset och koncentrationen uppe?

   - Javisst, vi har alltid gillat att sätta ut krokben för oss själva. Att helt enkelt ge oss utmaningar och sedan försöka ro i hamn allt.

   Fanns det några som helst nackdelar med att spela in på egen hand?

   - Nä, jag ser bara alltihopa som positivt! Det funkade jäkligt bra.

   Eftersom skivan spelades in i Johans hem, så föll det sig också naturligt att den största delen av skivan mer eller mindre är skriven av frontmannen själv.

   - Jag körde kanske mer mitt egna race denna gången. Förra skivan skrev vi ju som ett band ihop, medans jag denna gången kände att det var dags att göra det mer på egen hand och också i min studio.

   På första singelsläppet ”Cain” finns det en B-sida som är mycket kul – en cover på W.A.S.P.´s gamla klassiker ”Sleeping (In The Fire)”. Covervalet var ganska lätt enligt Johan.

   - Att valet föll på en W.A.S.P. låt var ganska naturligt. Vi gillar alla olika saker och om jag sa Pink Floyd så suckade de andra och skakade på huvudena. Tompa t.ex. han skulle kunna tänka sig att köra en Bon Jovi…så att det blev W.A.S.P. var egentligen det faktum att det var det enda bandet som vi alla i bandet gillar.

  - Den låten är nog också en av de enda vi skulle kunna göra utav W.A.S.P.´s låtar. Den passar liksom att göra i TIAMAT tappning.

   Tillägger Johan lika glatt som han har fört hela samtalet. Han är på strålande humör och berättar glatt vidare för mig varför det inte har tagit mer än ett och ett halvt år sen sist skiva. Hur kom det sig att det gick så fort denna gången?

   - Det är sak som många kommer till. Att det har gått så kort tid sen sist skiva. Men jag tycker inte det. Ett och ett halvt år är otroligt lång tid för mig.

   - Det är ju bolagen som gör att man inte släpper skivor tätt. De skall ju göra promotion och marketing och skulle nog inte vara allt för förtjusta över att få nya plattor hela tiden. För min del så skulle jag kunna släppa två skivor om året. Jag skriver så otroligt mycket material så det skulle inte vara något problem alls – men som sagt…bolagen skulle nog inte tycka att det var så populärt.

   Nä, precis. Men förr släppte ju banden tätt – se på IRON MAIDEN, de släppte skivor med ett års mellanrum i början på åttiotalet. Det skall ju inte behöva ta flera år som t.ex. METALLICA tar på sig varje gång! Kläcker jag ur mig och får genast medhåll.

   - Håller med dig fullständigt. Men nuförtiden så verkar det som att man inte får göra det.

En annan sak med ”Prey” är att det är första gången som Thomas är med och spelar gitarr på två plattor i raken. Förut har det handlat om varannan. Men nu är han med på ”Prey” och var även med på ”Judas Christ”!

   - Ha, ha. Ja det är inte illa. Nä, allvarligt det har alltid haft sina naturliga förklaringar. Nu gifte han sig för två veckor sedan och sen så har han ju barn, så han har självklart valt att satsa en del på familjen. Det är något som jag respekterar stort. Förr i tiden stred man ju mer om såna grejer, men jag menar… nuförtiden så är ju sånt fullt normalt. Han kommer inte vara med på turnen som vi kommer köra framöver, man kan säga att han skall vara pappaledig.

   Säger Johan och skrattar glatt.

   Vem kommer att spela med er på turnen då?

   - Vi skall ha med oss en kille vid namn Henrik Bergqvist på turnen. Han har lirat med oss tidigare, så det var ett naturligt val att plocka med honom igen nu när Tompa inte kunde.

   Men åter till skivan. Omslaget verkar ha mycket gemensamt med omslaget på ”Judas Christ”. Är det viktigt att omslagen är stilrena?

   - Ja det är viktigt, jag tycker att omslagen skall spegla musiken och titeln. Det är något som jag alltid tyckt har varit viktigt. Det hör till – det skall vara snyggt.

   Detta är bandets åttonde fullängdare och i.om. ”Prey” går bandets kontrakt med Century Media ut. Men det finns en öppning till förlängning även om läget för förhandling inte känns som den rätta just nu. Johan pratar på och lägger till med sin affärsmässiga ton, han är mycket målmedveten och insatt i den affärsmässiga cirkus som ständigt cirkulerar kring ett band.

   - Jag vet faktiskt inte vad som händer härnäst. Det känns inte som att det är läge att snacka om det nu – det kanske sabbar hela skivan. Jag vill att vi skall arbeta klart med denna plattan först.

   - Jag hoppas inte att det tar lång tid, typ flera år innan ett kontrakt blir förhandlat och klart. Då kanske bandet kommer av sig – det är viktigt att det flyter på.

   Om ni nu lämnar Century Media, är ni då öppna för att hamna på ett majorbolag. Ni borde ju ligga i deras intresse och har hyffsat lättsåld musik.

   - Man vet aldrig. Ett majorkontrakt kan ju vara jättebra, men samtidigt skall man komma ihåg att man har bara en chans. De satsar multum med pengar på videos, PR turer på femstjärniga hotell och sedan är det ju klart att det måste ju ge avkastning – gör det inte det, tja då åker man liksom ut och då kanske det är jättesvårt att komma på fötter igen. Jag tror inte att jag har såna drömmar nuförtiden, man inser att det kanske inte är rätt för bandets karriär.

   Med Century Media känns det som att ni har ett bra bolag som passar er. Ni har ju liksom blivit större med åren samtidigt som bolaget har nått allt större respekt!

   - Ja exakt! Vi har verkligen växt hand i hand. Det finns personer som har hört talas om TIAMAT men aldrig om Century Media. Se bara när vi släppte ”Wildhoney” då gick det så bra att de kunde starta upp flera kontor.

   - Absolut kan vi tänka oss att ligga kvar där – vi har legat där i tolv år nu och har en mycket bra relation med bolaget.

   Det ringer i Johans mobil och vi avbryter kort och snart är han åter tillbaka.

   - Förlåt. Det var en polare som ringde…alla vill ha tag i en när man väl är hemma i Sverige. Men jag bad han ringa senare.

   Vi fortsätter…

   Så bolagsförhandlingar kommer med all säkerhet framöver – men innan dess så beger sig bandet ut på en omfattande turné.

   - Ja det skall bli en stor turne framöver, som jag hoppas skall ta oss världen runt.

   Sverige?

   - Jag hoppas verkligen det!!! Det är alltid kul att lira i Sverige.

   Kan ni tänka er att köra som supportakt till något stort band?

   - Absolut! Det skulle vara roligare än en egen headlineturne. Då skulle man kunna nå ut till en publik som man annars inte skulle nå.

   Vi fortsätter att snacka turne och innan jag hinner nämna nåt om DVD.

   - Vi skall spela in en spelning på den kommande turnen och så är det väl tänkt att släppas en DVD.

   Ha,ha. I mina papper har jag skrivit…”-Inte dags för en DVD snart…???”.

   Han skrattar glatt…

   - Ha,ha jag hann före dig…

   Ni borde väl ha en hel del att plocka fram?

   - Ja precis. Vi har ju en lång karriär och mycket att plocka av – så den skall verkligen bli fullproppad. Vi har ju gjort många videos och så.

   Som avslutning vill jag ha reda på vad som händer med Johans sidoprojekt LUCYFIRE? En uppföljare till debuten är nog något som fler än jag väntar på.

   - Det står helt stilla där nu, vi får väl förhandla med TIAMAT först och se vad som händer där. Men jag hoppas verkligen att det blir en fortsättning med LUCYFIRE. Vi körde en spelning här nere på en festival utanför Hannover – det var den enda vi gjorde – och man blev verkligen sugen på att fortsätta. Jag vill att det skall bli ett riktigt band, där alla är med och skriver, jag har en polare till mig som heter Eric – han var med och lirade gitarr på den spelningen och han är verkligen en duktig gitarrist.

   - Han kan både skriva bra låtar och producera, så jag hoppas verkligen att vi skall få chans att samarbeta framöver.

   Det låter intressant – hoppas att han även får tid till en ny LUCYFIRE skiva. Så länge är jag mer än nöjd med att ha ”Prey” att spela i stereon.

 

Daniel Eriksson