IN FLAMES

TAR UT SVÄNGARNA

   IN FLAMES har aldrig varit rädda för vad folk skall säga, nya plattan ”Reroute To Remain” (Nuclear Blast) är inget undantag. Göteborgarna kommer att tappa många fans med nya alstret, men förhoppningsvis så kommer de fånga desto fler nya.

   Skinnpiskare Daniel Svensson tog sig tid att prata en sväng med Slave To Metal. Vilket underteckand är mycket tacksam för, då bandet har mycket bråda dagar. Två dagar senare skall bandet ut på vägarna med inga mindre än SLAYER och SOULFLY. Turnen kommer bli ett långt och tungt rullande paket. När bandet återvänder hem några dagar innan tomten kommer genom skorstenen, kan de i lugn och ro summera hur det har gått med deras september släpp. Eftersom det släpps när de är i Staterna tar de sig nu ett snack med europeisk press.

   - Det är lite stressigt nu. Det är full fart hela tiden och snart bär det iväg mot staterna.

   Fyra nya låtar är allt vad jag har hört vid intervju tillfället. Fyra låtar som alla sticker ut på sitt sätt och lite åt olika håll. Fyra låtar som också berättar om komersiellare tider. Självklart är det inga stora utsvävningar – allt är ju såklart inom IN FLAMES ramen som är ganska bred och som de flesta börjar känna igen.

   - Det är två år sedan vi släppte ”Clayman” (-00, Nuclear Blast) och vi har turnerat en hel del och blivit två år äldre. Vi skriver musik för oss själva. Vi skriver ju inte för att göra fansen nöjda – då är man ute på jävligt tunn is tror jag. Detta är den bredaste IN FLAMES plattan vi gjort. Vi har de aggresivaste låtarna vi någonsin har skrivit ihop med de lugnaste vi har gjort. Vet inte vad det beror på att den blivit så speciell, men det kan bero på att vi för första gången i vår historia har gjort en riktig förproduktion.

   - Vi hyrde en liten stuga utanför Varberg förra hösten och så bosatte vi oss där en vecka utan att någon störde oss. Så satt vi där och jammade och skrev låtar. Det är ju fortfarande Björn och Jesper (Gelotte resp. Strömblad, gitarrister förf. anm.) som skriver de grundläggande riffen, men denna gången hade vi alla en mer input i arrangemangen. Inte i låtskrivandet – det sköter dem. Men just när det kommit till arrangemangen av låtarna – det tror jag har gjort att det låter annorlunda denna gång. Det blev nog därför lite mer varierat.

   På förra skivan började  svängarna tas ut mer och ”Reroute To Remain” är nu efter att ha hört hela skivan – den platta jag hade förväntat mig av bandet. En del fans kommer nog tyvärr att svika bandet.

   - Ja, det är möjligt. Det är svårt att spekulera i. Det är ju definitivt IN FLAMES, men melodierna är kanske inte lika uppenbara denna gång. Innan har det alltid varit gitarren som spelat melodierna. Men denna gången har vi flyttat över en del till andra saker, såsom till Anders (Fridén, bandets sångare förf. anm.) sång. Vi måste hela tiden göra det mer intressanta för oss själva. Hade de riktiga ”die hard” fansen fått välja så hade vi gjort tio stycken ”The Jester Race” (-96, Wrong Again) till, men då hade inte IN FLAMES funnits kvar – då hade vi tyckt att det hade varit dötråkigt att spela.

   Säger en för dagen munter men trött trummslagare på göteborgska.

   Den femte ej ännu nämnda medlem är bassisten Peter Iwers som gör hjulet rullande. En annan sak som spelat stor roll i brickspelet IN FLAMES är valet av studio. Efter att ha spenderat tidigare plattor i göteborgska Studio Fredman med Fredrik Nordström som ledsagare, valde de nu att gå in i Dug-Out och ha Daniel Bergstrand vid sin sida.

   - Det låter ju annorlunda bara p.g.a. det. Det gjorde att den inte kunde bli den fortsättning på ”Clayman” som folk väntat sig.

   - Vi hade tänkt byta studio redan innan vi spelade in ”Clayman”, men utav många anledningar så blev det inte så. Så direkt efter den inspelningen bestämde vi att vi nästa gång skulle dra någon annanstans. Vi har jobbat med Fredrik så länge nu och bara spelat in där. Vi kunde inte komma längre där utan att upprepa oss själva hela tiden. Vi hade lite planer på att dra utomlands men så hade vi ju hört vad Daniel hade åstakommit med MESHUGGAH och STRAPPING YOUNG LAD, speciellt med trumljudet. Det är något som vi känner att vi har saknat på tidigare inspelningar – ett bra trumljud. Sen så var han väldigt hungrig på att få jobba med oss och få visa vad han kunde – så det blev ett helt naturligt val.

   Det var också för att ge sig själva en utmaning som bandet ville testa något nytt och spännande.

   - Vi hade kört fast lite. Vi behövde variera oss lite och få en ny kick. Sen så jobbar ju Anders i Studio Fredman och äger dessutom halva studion. Det är ju inte så kul att gå till jobbet och lira in en ny platta. Man vill återfå kicken som man hade när man spelade in sin första platta, kanske inte just själva nervositeten, men lite av den känslan.

   Det är en kanonnöjd Daniel som jag konverserar med och han har absolut ingenting att klaga på. Ett framtida sammarbete med Bergstrand är det nästan så gott som bokat för.

   - Ja, det tror jag. Men vi kanske drar med honom till en annan studio. Men vi kommer nog att jobba med honom, det är jag nästan säker på.

   Nuclear Blast verkar storsatsa och det riktigt, riktigt stora framgångarna står vid dörren och knackar på. Nu gäller det liksom.

   - Nu har vi äntligen hamnat högre upp på deras prioriteringslista. Både vi och bolaget har växt med tiden och detta var den sista platta vi har på kontraktet med dem. Så nu får vi se, det hänger väl lite på hur bra de jobbar på denna skivan. Man kan ju alltid klaga på en massa saker när det gäller skivbolag. Men vi har ett management som sköter all buisness åt oss.

   Kanske är det dags för er att skaffa er ett major kontrakt? Eran musik går ju att sälja till massorna.

   - Det är inte alls en omöjlighet. Extrem musik har ju blivit mer rumsren – se bara på SLIPKNOT.

   Men någon aning om hur en nästa platta skulle kunna låta har Daniel ingen som helst koll på i dags läget.

   - Vet inte. Vi har ju alltid gillat att experimentera. Nu skall vi ut och turnera hur länge som helst och jag vet inte när vi skall spela in nästa skiva. Vi planerar ju aldrig hur vi skall låta. Utan det har helt med vilken sinnesstämning låtskrivarna är i. Nästa platta kanske blir en countryplatta.

   Daniel skrattar smått, men man hör ändå att han menar allvar – det KAN verkligen bli vad som helst nästa gång.

   - Vi kan absolut inte skriva musik när vi är ute på vägarna. Men det är bra det med. Då kommer man hem från en turne och så när man har vilat en månad så kommer ideerna och det kan bli hur bra som helst.

   Nu har bandet dragit iväg på en två månader lång turne med SLAYER och SOULFLY i staterna och det är nog många som är avundsjuka på bandet för detta.

   - Det är nog minst tusen band som skulle vilja ha den förbandsturnen.

   Ni har minst sagt tur. Först en turne med SLIPKNOT och nu det här.

   - Vi mötte SLIPKNOT på en festival i Italien –99/ 2000 någon gång. Några av killarna lyssnade på IN FLAMES visade det sig och sedan har vi hållt kontakten via email. De har hela tiden försökt att klämma in oss som förband åt dem på en turne och till slut i februari så passade det. Det är tackvare dem i bandet. Hade deras skivbolag, management och bokningsbolag fått bestämma så hade vi aldrig fått komma med dem. Men det här med SLAYER turnen beror på att vi har turnerat mycket i staterna och gjort oss kända för att vara ett bra liveband. Vi har gjort fem eller sex turner där sedans –99. På bara två skivor, så det är bra.

   Men det är inte första gången göteborgarna spelar med thrash giganterna från USA. De var med på Tatto The Planet spelningen med Slayer i Stockholm för ett år sedan. Men de lärde aldrig känna King och co. då.

   - Vi har spelat någon festival med dem sedan också. Men jag är inte direkt personen som går fram och kollar läget med Kerry King direkt. De är lite för ouppnårliga ännu, men efter ett par månader kommer det nog tillfälle till att lära känna dem med tänker jag. Jag har hört att de i alla fall tar väl hand om sina förband. Det skall bli jävligt kul.

   Först USA svängen som avslutas sista September och sen är dem hemma i fyra dagar för att sedan dra ut på en egen stor headlineturne i Europa med PAIN och SOILWORK som förband. Efter ett par dagars ledigt följer en sydamerika turne och sedan avslutas allt med en asien sväng, för att sedan återvända hemmåt ett par dagar innan jul. Ett hårt pressat schema minst sagt.

   Tröttnar man aldrig?

   - Det blir lite segt ibland. Den timmen man spelar är värd allt. De övriga tjugotre är jävligt sega. När man har varit ute ett par månader börjar det bli trögt, men det är bara att bita ihop. Vi spelar TVspel och dricker öl så det går ingen nöd på oss. Men som allt annat så blir det långtråkigt i längden.

   Det här med att gå varann på nerverna då? Är det något som killarna i IN FLAMES drabbas av?

   - Det går ganska bra faktiskt. Fast man gör ju alltid det. Men inte riktigt varje dag. Vi känner ju varann så bra nu, så man vet vad man skall göra och inte göra. Man får inte trampa på tårna och gå varann på nerverna. Det är nog mer att man får hemlängtan efter flickvännen och så.

   - Men man skall inte klaga! Anledningen till att man började spela musik i morsans garage en gång i tiden var för att man skulle få ut och leka rockstjärna.

   Och rockstjärna – det är han nu!!!

Daniel Eriksson