MEGADETH
Fallna hjältars återkomst
För en gångs skull en artist som bryter mot alla förväntnigar! Dave Mustaine kan prata!Både om musik, skådespeleri och ungar. Nye vapendragaren Al Pitrelli håller mest bara med. För vad har han och säga till om när halva Megadeth hälsar på i huvudstaden?
Vad är det som kan få en
skribent att gå upp kl. 03.30 en onsdagsmorgon? Att pina i sig en så kallad
frukost och bege sig fyrtiofem minuter med bil i snökaos, för att sedan ta
bussen till Stockholm i fem timmar? Svaret är ganska enkelt: Megadeth! När forna hjältar kommer till huvudstaden för promotion, kan inget stoppa mig. Varken väder eller trötthet. Många kallar det idiotiv, att göra en sådan här resa för en dryg halvtimme. Själv känns det ganska självklart att sätta fart på min Volvokombi mitt i natten för att bege sig till ”fucking jävla kuk Åmål”, för att vidare färdas med Säfflebussens direktbuss till Sveriges baksida. När jag väl har kommit fram till Stockholm vet jag att det är ca fem och en halv timme till intervjun skall bli av, så vad passar bätttre än att ströva runt på stan en hel dag, besöka alla roliga skivaffärer och matställen som finns. Klockan närmar sig och min polare Janne har slutat jobbet för dagen, han har – snäll som han alltid är – lovat att skjutsa ut mig till Nacka och Playgrounds huvudkontor. Väl framme hinns ännu en fika med innan det är dags att kliva in på Playgrounds gigantiska lokal på andra våning. En våning med stora glasrutor och fylld av små inglasade kontor. Promotorn Suzan Kverh´s kontor ligger alldeles till höger och jag drar mig ditåt för att ta ett litet ”innan snack”. Det är bäst att kolla av vad amerikanarna är på för humör. Vilket visar sig vara rätt ok. Medans jag sitter och väntar med en cola i handen, kommer både Megadeth´s frontman tillika gitarrist och sångare Dave Mustaine glidandes förbi. Han nickar artigt på huvudet och hälsar i förbifarten. Likaså gör bandets nyförvärv, gitarristen Al Pitrelli. En flitigt anlitad gitarrist som spelat med allt och alla. Bla. Alice Cooper men senast vi hörde av honom var med Savatage. Efter att grabbarna – det är bara de två som åker runt och gör PR – gjort sina telefonsamtal hem och kollat läget med sina respektive är det dags.
En hjälteVi går in i ett rum där vi kan få sitta ostörda och prata. Att ha något att prata om är inte svårt, nya plattan ”The World Needs A Hero” släpps i mitten av maj och den visar upp en ny hårdare sida av Megadeth. Något som de inte direkt skämt bort sina fans med sedan början av nittiotalet. Plattan är inspelad i en studio i Kalifornien som ägs av en person som gör mycket grejer för Disney. Det är dem själva som har producerat plattan och det är två helnöjda musiker som sitter snett emot mig vid det stora bordet. Al bär dagen till ära en blå skjorta medans Dave verkar mer bekväm i sin svarta långärmade tröja utan tryck. Bägge två har typiskt amerikanska frisyrer och inte helt oväntat är det Dave som den kände frontman han är som tar tag i pratet när jag vill ha ett utlägg om titeln. ” Det var egentligen inte vi som kom på den. Vår promotor i Japan och jag åt middag tillsammans, då han plötsligt sa ” –Vad världen behöver är en hjälte!”. Jag höll med honom. Det var ett koncept som verkade vettigt men det tog lång tid att göra något av det. Detta var fem år sedan!!! Så det tog tid att få ihop låtarna o.s.v.” Eftersom det är ganska långt kvar tills skivan skall släppas, det är ju trots allt bara februari´s sista dag när vi sitter där på kontoret och pratar om plattan, så har jag endast fått ta del av fem nya låtar och har ännu inte sett något omslag. Men av Dave att döma skall det bli något alldeles speciellt. ”Det blir en bild på vår mascot och jag. Han sprätter upp ur mitt bröst. Folk undrade var han hade tagit vägen och i själva verket så var det i mig som han fanns. Så nu är han tillbaka.” Och det är inte bara omslaget som vittnar om en hårdare framtid. Även låtarna har hittat tillbaka till bortglömda dagar, då plattor som ”Rust In Peace” (-90) och ”Countdown To Extinction” (-92) tog fansen med storm. ”Vi ville gå tillbaka till vad Megadeth egentligen var, det var tunga gitarrer, klassisk amerikansk metal och benkrossande riff.” Att nya plattan har blivit hårdare p.g.a. att många fans svek i och med förra ”lugna” alstret ”Risk” (-99) är något som även Dave kan hålla med om till viss del. Men han tror även att plattan öppnade nya dörrar. ”Jag tror inte det även om vi vet om att en hel del inte gillade den. Men skivan upptäcktes också av andra som aldrig hade hört oss tidigare. De gillade oss och vi fick en del nya fans.”
Svikande fansJag berättar om en kille som jag känner som var (!) ett riktigt stort Megadeth fan framtills ”Risk”, då han blev så besviken att han sålde hela sin samling, och det kan jag lova – den samlingen var INTE liten. Något som får Dave att hoppa till på andra sidan bordet. ”Vilken idiotgrej!!! Nu får han ju köpa tillbaka hela samlingen när han hör nya skivan.” ”Har du spelat det nya för honom?” Jag förklarar att det är väldigt sällan vi ses och att jag helt enkelt inte haft vare sig tid eller tillfälle att spela upp de nya låtarna. ”Det låter som en riktig fanatiker, men samtidigt som en person som inte förstår ett dugg vad det handlar om.” ”Men det är ok. Om han hör på nya plattan och inte gillar det, då har inget förändrats – och vi har inte förlorat något!” ”Men gillar han den, då har vi fått en tillbaks.” Jag lovar att jag spela upp det för honom och Dave avbryter snabbt… ”Och be honom dra åt helvete!!!”
MedlemsbytenDave blir lite upprörd men vi skrattar mest åt det allihopa. Men skratten tar slut när jag driver in på ämnena kring medlemsbytena. På ”Rust In Peace”, ”Countdown To Extinction”, ”Youthanasia” (-94) och ”Cryptic Writings” (-97) lyckades Dave och vapendragaren bassisten David Ellefson för första gången hålla samma sättning på mer än en skiva. Men innan ”Risk” lämnade trummisen Nick Menza ett då sjunkande skepp. ”Vi växte ifrån varann. Nick ville bli en frontman som spelar gitarr och sjunger. Han var inte så nöjd med att spela trummor. Han ville vara den som syntes och det fanns inte plats för någon mer sådan.” Har ni någon kontakt idag då? ”Det är väldigt svårt att komma i kontakt med Nick. Jag vet inte hur han mår !?, det verkar inte så bra.” Men ingen är oersättlig och Jimmy DeGrasso tog över slagverken. Vilket Dave är glad över och han talar bara gott om Jimmy. Och den som tror att gitarristen Marty Friedman lämnade frivilligt efter ”Risk” har helt fel. ”Han ville få bandet ännu mer melodiska och poppiga än vad vi var på ”Risk”. Jag kunde inte gå med på det. Det var så långt jag var beredd att tänja på gränserna. Numera gör han dansmusik och techno.” ”Eftersom han inte var lycklig i bandet, så såg vi ingen annan utväg än det här. Istället för att göra fler spelningar och publiken ser en som står på scenen utan hjärtat i bandet och musiken, så beslutade vi oss för att göra en ändring.” Så han skrev alltså rätt mycket material i Megadeth?”Mycket av det han skrev passade inte in, men han skrev mycket till Megadeth. Han är en grymt bra gitarrist och det respekterar vi.” Dave visar tydligt med undertoner att han inte vill diskuterra ämnet något mer. Han vill det inte p.g.a. respekt för Marty säger han. Han vill bara önska honom lycka till. Det är här Al kommer in i bilden – nu är det dags för den nye gitarristen att komma in i intervjun. Han förklarar efter intervjun när Dave har gått att han mest är med på promotionrundan för att prata om sitt inhopp i bandet. ”Jag är helnöjd. Både Marty Friedman fans och Megadeth fans har öppnat sina armar åt mig och det känns skönt.” Jag frågar Dave om det var han som frågade Al om han ville gå med i bandet. Han skakar på huvudet och Al fortsätter. ”Det var så här…” ”Dagen efter julafton ringde Jimmy upp mig. Vi har känt varann rätt länge nu. Jag hörde på honom att något inte stod rätt till. Han frågade vad jag höll på med och jag förstod att de hade problem med Marty, så jag sa till honom att jag ställer upp. Jag fick reda på att Marty hade blivit kickad/lämnat bandet och såg en möjlighet, en chans för mig. Så jag packade bara väskorna.”
Alkohol problemAtt bandet haft en del problem genom åren är något som de flesta känner till. Och att problemen stavats Dave Mustaine är inget är inget Dave själv förnekar. Han bara sitter och nickar när jag drar upp ämnet. Du har aldrig funderat på att slänga in handuken och ge upp? ”Jo, 1995! Det var den 14:e november och jag var innlagd på behandlingshem för mina drogproblem för femtonde gången! Jag pratade med en där och förklarade för honom att jag hatade musik och musikindustrin. Men den personen fick mig på bättre tankar, jag kunde ju inte tänka klart vid den tidpunkten.” ”Jag öppnade mina känslor.” ”När jag tänker tillbaka på det, så ser jag att det hände bara för att det skulle hända. Det var liksom meningen.” Och än är det inte frid i Dave´s själ…”Jag har fortfarande problem med mig själv ibland. Jag är en person som bara funkar i två lägen, jag blir så lätt uttråkad. Så antingen är det helt lugnt (”stop” – som han själv vill kalla det) eller så går jag på högvarv (”speed of sound”).” Både Dave och Al ser måttligt roade ut av att sitta och göra intervjuer. Dem är inte otrevliga eller något sådant… men det där lilla extra saknas. Inte så konstigt då de är ute i två månader och sitter och pratar om sig själva och nya plattan.
BarnSå plötsligt tar intervjun en vändning! Jag har alltid ett litet knep – det stavas BARN. Ingen kan tycka illa om barn innerst inne och tre familjefäder som vi är, så glider jag av musiken lite och vi pratar om våra barn. Bägge två lyser upp som solar, man märker att de saknar sina kids där hemma. Al har sin familj och Dave har fru, en nio årig son och en tre årig dotter. Själv har jag ju min lilla Julia som är ett och ett halvt år. ”Hur gammal är du???” Det är Dave som undrar, bägge tycker att jag har startat tidigt. (Jag är 23 förf. anm.) Jag förklarar för herrarna på andra sidan bordet att min flickvän Åsa är fyra år äldre än mig och Dave utbrister direkt… ”Härligt med en mogen kvinna!!!” Vi utbrister i skratt alla tre och vips så är det ett par riktiga muntergökar som pratar vidare om turnen som blir av efter släppet. ”Det blir turne i Europa mellan maj till juli. (det är nu klart att de skall vara öppnare för AC/DC förf. anm.) Sen blir det Japan och efter det hem till amerika.” De pratar om att de skall försöka väga upp festivaler och klubbspelningar så det blir en jämn fördelning.
Från en jätte till en jätteMen åter till förändringar. Bandet har i och med ”The World Needs A Hero” bytt bolag från jätten EMI´s underbolag Capitol till numera hårdrockseliten Sanctuary som har band såsom Halford, WASP och COC i sitt stall. Är du (Dave) besviken på Capitol?”Nej, jag är glad, glad att vi lämnade dem. Det är ett bra bolag för de band de vet vad de skall göra med. Med Megadeth var det så att i mitten av åttiotalet kunde vem som helst sälja en Megadeth platta. För vi var så stora, så populära och musikscenen var verkligen inne på metal.” ”Sen kom pojkbanden. Det var allt Capitol satsade på och det var liksom…” ”…ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ!!!” Han sluter ögonen, böjer huvudet bakåt och snarkar. Inget kan bli tydligare av vad han tycker om det forna bolaget. ”Vi är nöjda med att ha släppt de plattor vi har släppt hos dem. Och vi är väldigt nöjda med att ha funnit ett nytt bolag.” Just det, Sanctuary Records! ”De vet vad det handlar om, man behöver inte gå in och förklara sånt för dem. Bolaget ägs ju av Iron Maiden´s manager Rod Smallwood, Merck Mercuriadis och Andy Taylor – tre bra affärsmän inom metalscenen.” ”Heavy Metal är universalt, det går hem över allt i världen, det vet de. Inte som Capitol Records trodde, att det bara finns metal i amerika.” ”Capitol tänkte bara amerikaaaaaaaaaaaaaa….” Han tar upp händerna och simulerar ett tunnelseende. ”Megadeth funkar överallt. Vi har t.ex. gjort mer press här i Sverige denna gången än vad vi gjorde med EMI här på de senaste fem plattorna. Jag saknar en del vänner här på EMI som man inte träffar, men man kan inte tänka så. Vi har räkningar att betala, anställda som skall ha löner och vi skall kunna hålla kontakten med fansen.” ”Så jag har hellre folk som jag inte är vän med men som gör ett sjuhelvetes bra jobb för oss.” Där avbryter Dave intervjun och börjar ropa på deras manager. Men det visar sig inte bero på att han vill avbryta intervjun. Tvärtom vill han kunna fortsätta den och inte behöva bli torr i munnen. Han är missnöjd med ”bubbelvattnet” och vill ha in hederligt kranvatten. Sen fortsätter han… ”Hellre det än en vän som inte sköter det han skall. För är de mina vänner och inte sköter ett bra jobb för att hjälpa till med min karriär, då är inte chanserna så stora att de kommer vara mina vänner så länge till.” Det måste ju ha varit en hel del bolag som dragit i deras armar när de lämnade Capitol. Varför föll då lotten just på Sanctuary? Mr Pitrelli lyckas bryta sig in i intervjun, något som Dave verkar vara nöjd med. ”I själva verket så är ett bolags värsta fiende bandets manager. För managern står ju på artistens sida inte på bolagets. Rod gjorde ju ett suveränt arbete med Iron Maiden världen över. Vår nya manager Steve Wood kan kommunicera väldigt bra med Rod. Liksom manager till manager, manager till bolag. De lägger ner mer pengar PR än vad jag någonsin hört något bolag gjort tidigare. Jag har gjort mer intervjuer bara idag än vad jag gjort på ett helt år med någon av de grupper jag tidigare varit involverad i.” ”Det finns folk runt ikring oss som dragit sig tillbaka, men som kommit tillbaka bara för att Sanctuary signade Megadeth.”
Långväga resaEftersom vi är inne på att tala om all press och det tryck som finns efter bandet just nu, så berättar jag hur långt jag åkt bara för att intervjua dem. De börjar febrilt räkna över till deras mil och sitter med stora munnar och bara gapar. Dave tackar för att jag kommit och ber mig att hälsa till han jag känner – att be honom dra åt helvete än en gång! Men jag knyter an till intervjun igen och man undrar ju så klart om det inte tar lång tid att skriva såna här starka låtar som nya plattan kommer innehålla!? Dave som (förutom en låt med Al) har skrivit allt själv förklarar hur det ligger till. ”Man känner när något är bra. Det är som när man mötte sin fru första gången, eller du din flickvän. Det känns bara rätt!!! Det är samma när man skriver ett nytt gitarriff, det känns bara bra liksom.” ”Sen finns det tillfällen i studion som det bara blir helt stopp. Det är därför jag aldrig övar hemma, för kommer det upp något bra och jag inte spelar in det, så är det borta för evigt. Det är inte bara strängar, utan det är hur jag spelar på dem, det är det som ger låten dess identitet.”
LåtarTexterna som Dave skriver har genom åren rört sig mycket i de politiska kretsarna, något som de fortfarande gör. ”Ja en del är politiska och samhällsinriktade. Det finns en del som handlar om förhålanden, en del som handlar om den lite mörkare sidan av oss. Sen finns det de som handlar om lite lättsammare ämnen typ motorcyklar och att köra bil.” ” ”Promises” ( låten han skrivit med Al…) – handlar om att vara tillsammans med någon och vänta på dem…” Där avbryter Dave mitt i. Man ser på honom att han inte vill gå in på texterna något mer och det får man väl bara respektera. Ett lite lättsammare ämne är dock videon som snart skall göras till första singeln ”Moto Psycho”. ”Jag har gjort ett manus/ en ide. Följs det så kommer den bli skitbra, men om inte så blir det nog pannkaka av videon.” En annan mycket intressant låt från förhands cd´n är ”Return To Hangar”. En uppföljning till 1990 års ”Hangar 18” – varför en fortsättning? ”Det var ett sätt att få tillbaka spellusten i bandet. Något som alla ville backa upp på. Efter allt soft som varit, ville vi göra något snabbt och tungt – det är ju det Megadeth handlar om.” ”Vi spelade den i Japan. Vi brukar aldrig göra så, men vi frågade publiken om de ville höra något nytt från det vi hade skrivit.” ”De hörde nog inte riktigt vad jag sa.” Han sätter handen för munnen och börjar mumla. - hhhhmmmll. Hhhmll. Bla. bla. blaaaaaaa. – Wanna hear some…. Han brister ut i ett gapskratt men fortsätter. ”Och de bara vrålade. De är inte så bra på engelska och de flesta fattade nog inte vad jag sa. Men det var en skön känsla.” ”De fattade nog inte vilket speciellt ögonblick det var för oss, vi hade ju aldrig gjort så tidigare.” Det verkar bara bli värre och värre… nu gäspar Dave, men ursäktar sig lika fort, något som jag fortfarande anser att man inte behöver göra om man är ute på en trist promotion tur runt om i världen. Dag in och dag ut... ”Det går åt en massa kalorier av att sitta och prata om sig själva en hel dag. ” Tröttheten tar över och bägge skrattar oavbrutet.
HollywoodInte nog med musiken, nu har även Dave testat sina skådespelar vingar. I Black Scorpion – en amerikansk science fiction serie. Har du tänkt att bli skådis? ”Jag kommer inte att bli skådis. Jag har ju redan spelat in – så det är jag ju egentligen redan! Jag kommer gärna spela in i framtiden om det inte påverkar bandet, Megadeth går självklart i första hand.” Rollen han hade var faktiskt ganska stor och han berättar glatt om den. ”Jag fick slå skiten ur ett par, t.o.m. stryka upp en kvinna. Det var kul. Jag kommer att överväga att ställa upp igen i en liknande roll om det dyker upp någon.” ”Det bästa med denna rollen var att det spelades Megadeth musik i showen. De använde en del av mina texter till manuskriptet och det hjälpte bandet en hel del. Vi fick gratis publicitet. Vi nådde ut till folk som inte hade en aning om vilka Megadeth var.” ”Att få höra mina texter i serien var en stor kick!!!” Att folk inte hört talas om bandet i USA är kanske inte så konstigt då musikscenen i staterna tycks stavas Limp Bizkit och Slipknot. Något som inte stör Mustaine och co. ”En kille i Slipknot kom faktiskt upp till mig och sa något i stil med att han var influerad av mig, gillade vad jag gjorde, gillade Megadeth. Jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa men det var trevligt att höra.”
Sista ordenFör att avrunda intervjun så får Dave ”några” sista ord. ”Vi käner oss väldigt nöjda över nya skivan. Vi har varit runt mycket och gjort PR, fyra veckor i USA och nu ett par veckor här i Europa och alla hälsar oss ”välkomna tillbaka”. Det är en speciell känsla för oss att veta att fansen som gillade ”Risk” gillar det nya köret och samtidigt höra att de som inte gillade ”Risk” är tillbaks!” ”Att känna känslan av att det här är det Megadeth de känner igen. En del journalister tycker att det skönt att vi är tillbaks, för de kunde inte försvara varför de skulle ha med oss i sina tidningar i och med ”Risk” skivan.” Han bara fortsätter att prata på… nu finns inget stopp. ”Under de sex och en halv vecka vi varit ute nu, så har jag bara hört en enda person säga något negativt om skivan. Intervjun var inte ens om den nya plattan utan om ”Risk” och hela intervjun var jävligt konstig.” Men till slut får han till det han vill ha sagt! ”Det här är våran chans att visa för våra fans – Att faan vi är här, vi är fortfarande Megadeth!!!” Intervjun är avrundad och efter lite korttagning från bägge håll ( Ja de ville ha med mig på deras hemsida – så där ligger jag ute), tar vi varann i hand både en och två gånger. Al tar i hand mer än fem gånger och tackar än en gång för en trevlig eftermiddagsstund. Jag pallar mig ut till parkeringen där Janne tillsammans med hårdrocksblaska snällt väntat i bilen. Ännu någon timme i stan skall fördrivas för att slutligen kl. halv tolv komma till Åmål igen. Där väntar en full snöstorm på att sluka upp både mig och bilen och vid ett på natten kan jag lugnt parkera hemma utanför huset och dra mig till sängs. Jag som trodde jag skulle få sova på bussen hade ju helt fel – Faan jag hade ju inte tänkt på att ungarna hade sportlov!!!
Daniel Eriksson |
