PARADISE LOST

PLEASE SMILE!!!

Sverige – Grekland – England sammankopplas för en liten pratstund med Nick Holmes, Paradise Losl´s skönsångare som visar sin begåvning på nya släppet ”Belive In Nothing”.

Ett samtal kan binda samman tre delar av världen! Ja, det är sant. Tänk att komma hem från sitt ordinarie jobb (även en skribent behöver ett sådant för att överleva) kl. 15.00 för att läsa av mailen och få reda på att man skall göra ett telefon samtal en halvtimme senare för en intervju. Men så är det…

Ibland så kommer intervjuerna hastigt inpå även om man är förberedd. I mitt fall känns det ganska skönt, då man inte ens hann få den minsta fjäril i magen, trots att det var sångaren i undertecknads favoritband som skulle ställas mot väggen.

Bandet och mannen jag pratar om är Paradise Lost och Nick Holmes. Men det infinner sig en konstig känsla över samtalet ändå. För inte är det var dag man ringer upp ett hotel i Athen, Grekland – för att prata med en engelsman. Nä det känns faktiskt ganska konstigt. Nick befinner sig nere i Grekland för att göra promotion för nya plattan ”Belive In Nothing”, den åttonde studioplattan i ordningen. En platta som knyter an gamla trådar – och ja (!) gitarrerna är tillbaka.

” Ja det är en annorlunda platta jämnfört med den förra. Som vanligt!!! Och vi är skitnöjda med den.”

Nick är på förvånansvärt gott humör. Och pratar glatt vidare om inspelningen…

” Vi använde oss av en massa olika studios, men mest var vi Albert Studios i London. Den är också mixad i London. Men remixen körde vi i Hannover.”

Början av telefonsamtalet består mest av ett ord här och ett där till varann, och jag påpekar för Nick att telefonlinjen inte är den bästa. Något han bara skrattar åt.

” Ja, vi är ju en bit ifrån varann så att säga!”

Men konstigt nog så slutar telefonerna att jävlas med oss och turen är på min sida.

Producent till nya plattan blev ingen mindre än John Fryer som producerat band såsom Depeche Mode, Nine Inch Nails, Cradle Of Filth, White Zombie,COC m.fl. Ett val som var ganska lätt enligt Nick.

” Han är expert på att jobba med det elektroniska ihop med gitarrer. Också är han skittrevlig. Så det funkade bara bra.”

Då blir det kanske framtida samarbete då?

” Jag vet faktiskt inte riktigt. Kanske, kanske inte!? Vi får se.”

En ny ”Draconian Times”

Där ser man. Nöjda borde de i alla fall vara. Och ”Belive In Nothing” kan mest ärligt jämnföras med –95 års ”Draconian Times” än med –97 års ”One Second” eller –99 års ”Host”. Den sistnämnda saknade ju nästan allt vad gitarrer heter och gjorde många besvikna.

” Jag tycker vi har en mix av de tre på ”Belive In Nothing”. ”Draconian Times”, ”One Second” och ”Host” är ju väldigt olika plattor. Det är som en lång träning, en kurva där alla är olika. Men det har tagit oss dit vi är idag. ”

Och vi har ju definitivt mycket mer gitarrer än vad vi varit bortskämda med påpekar jag. Och samtidigt ursäktar mig för en fråga de säkert lär ha fått en hel del gånger under denna PR runda.

” Vi var inget gitarr band på ”Host”, men vi ville testa något sådant. Det var ju våran sjunde platta, vi ville helt enkelt testa något nytt. Hade den varit våran andra platta så hade det varit en helt annan sak. Nu är vi tillbaka i systemet och ville helt enkelt använda mer gitarrer igen. ”

Inte var det väl så att bandet gav vika för fansens tryck, och ville sälja sin själ. Nä, det var det faktiskt inte enligt Nick. Även om de fått höra en del gliringar för ”Host” skivan.

” Vi ville göra detta själva. Även om folk vill ha en ny ”Draconian Times” så kommer vi inte att göra det, vi har ju redan gjort den en gång!!! Det finns ju dem som älskade ”Host” – kommer inte de att gilla den här då??? Man kan inte göra alla nöjda. ”

” Vi ville ha gitarr igen bara för att vi ville ha det så. Vi ville ha ett litet break. ”

Men du förstår de fansen som blev besvikna och tappade tron på er?

” Ja, självklart. Det var ju en radikal förändring. Om man ser tillbaka så finns ju inte gitarrerna överallt. De bästa låtarna vi har skrivit är ju ganska annorlunda varann. ”

Ja, det får jag nog hålla med om. Jag har ju trots allt följt dem genom åren och vågar jag säga att jag faktiskt gillat nästan allt de gjort. T.o.m. ”Host” har gått hem hos mig.

” Vi gillar att experimentera. Vi är väldigt kreativa och är öppna för olika förslag, vi gillar att testa olika saker. Jag kan förstå fansen, men samtidigt så har vi även fått många nya.”

Honung

Omslaget till ”Belive In Nothing” består av en hel drös bin. Och är faktiskt otroligt snyggt.

” De senaste har ju varit svarta och blå, så vi ville ha ett oranget denna gången. Vi gillar insekter, det kan man se på ”Icon” (-93). Egentligen behöver ju inte ett omslag ha så stor betydelse. Vi gillade det helt enkelt.”

Ja det är snyggt. Men något som har betydelse är albumtiteln.

” Man tror på något, men samtidigt så gör man det inte. Man tror inte på något förrens man sett det. Jag tror faktiskt det är så vi tänker.”

Man hör på honom att det faktiskt är något han funderat över. Det är så Paradise Lost funkar – Greg Mackintosh gör musiken och Nick sköter om texterna. Vad är det då hans texter handlar om?

” Om förhållanden mellan två personer, varför en gillar något och någon annan något annat. De handlar väl egentligen om livet. Jag vill att det handlar om verkliga saker, jag har inte mycket till övers för rent påhittade saker. ”

Men vad säger då de tre övriga i bandet – gitarristen Aaron Aedy, trummisen Lee Morris och bassisten Steve Edmondson – om att ni två har hierarki på allt vad låtförfattande heter?

” Det var så vi startade och vi har bara fortsatt så. Det passar oss nog väldigt bra. Det blir bättre om man inte blandar in för många. De är ju inne i musiken och vet hur det skall spelas. ”

Och funka måste det ju göra trots allt. För sättningen ser ju stark ut. Endast trummisen Matthew Archer har fått lämna bandet. Detta skedde innan ”Draconian Times”.

” Vi har en speciell humor. Vi är bra vänner och kommer bra överrens. Vi gillar samma sak, det hjälper nog till en hel del. ”

Men blir det aldrig hårt ens på en turne och knakar i fogarna?

” Man måste respektera varann. Vad var och en gillar och inte gillar. Man får respektera varandras privatliv. Man får t.o.m lära sig att hålla käften! ”

Skönsångare

Nick verkar vara en väldigt ödmjuk person trots alla sura miner på alla fotosessions. Något mer som blivit ödmjukt med åren är sångstilen, som gått från renodlat dödsgrowlande till helt vanlig skönsång.

” Jag är väldigt bekväm med sången. Det är inget jag skulle kunna ha ändrat på över en natt. Det är en gradvis förändring. Jag tror inte vi hade existerat som band nu om vi hade fortsatt i den banan vi började. Det hade nog låtit tråkigt. Vi ville ha mer melodi i sången.”

Och mer förändringar har det blivit med åren. Bl.a. så lämnade bandet Music For Nations för betydligt större EMI för ett par år sedan. Något som enligt Nick inte är någon skillnad.

” Egentligen så är det ingen stor skillnad. På det privata planet funkar det skitbra. Skillnaden är inte så stor som man tror. Alla styrs av alla. Det finns snart inga småbolag. ”

Tror du då att ni hamande där bara för att ni har blivit mer öppensinnade i er musik?

” Vi ville vara på ett bolag som ger oss bra PR. Det är egentligen inte ett så stort steg. Vi är ju egentligen inget annorlunda band. ”

Och en turne är på G, där Nick hoppas på både festivaler och små gigs. Han hoppas på att kanske få spela på Hultsfreds festivalen. Vi snackar lite om de spelningar jag varit på med dem. Han konstaterar glatt att de har blivit bättre sedan – 97 då jag såg dem sist. Jag berättar att jag tycker det är synd att fler och fler band ”droppar” Göteborg och enbart kör Stockholm och Malmö. Han håller med.

Men vi går vidare. Det känns lite komiskt att Nick är så otroligt trevlig. För Paradise Lost framställs ju alltid som ett riktigt sorgset band.

” Vi är inte alls sorgsna av oss. Vi gillar sån melankonisk musik. Men vi är inte sådana själva. Musik är ju till för att avnjutas. ”

Vad tycker du då om att ni alltid framställas som ”miserabla britter” i media?

” Vi bryr oss inte. Det är bara bra, då slipper vi le om vi inte känner för det. ”

Vi brister ut i skratt… och han klämmer av ett par slutord.

” Hoppas att ni gillar skivan och att ni kommer och ser oss när vi kommer till Sverige! ”

Där avslutar Nick och jag vårat eftermiddags samtal och jag råder både gamla och nya fans att kolla upp ”Belive In Nothing”. För inte gör den någon besviken. Att en svensk ringer upp Grekland för att tala med en engelsman säger väl allt…

Daniel Eriksson