PRO-PAIN

 

MUSKEL MUSIK

 

   På tio år har bandet redan hunnit med hela sju studioalbum. Ingen rast och ingen ro. Allt är med andra ord sig likt i PRO-PAIN lägret.

 

   Bandets sjunde album – ”Shreds Of Dignity” är äntligen här. Den ultimata plattan kan tyckas? För hårdare och mer rakt på har nog aldrig bandet låtit tidigare. Bandets ena gitarrist Tom Klimchuck slog Slave To Metal en signal ifrån sitt hem i Kalifornien för att prata om nya skivan och om vad det är som gör att musiken blir så aggressiv. Metal/hardcore plutonen består för övrigt av bassisten och sångaren Gary Meskil, gitarristen Eric Klinger och trummisen Eric Matthews. En urtrevlig Tom finns med på andra sidan linjen och berättar glatt om nya alstret.

   - Det är en av de hårdaste och mest aggresiva plattor vi någonsin gjort!

   Det är något som man bara kan hålla med Tom om. Men det är inte bara musiken som har aggresivitet och tyngd, utan mycket ligger även i bandets texter.

   - Texterna följer ju musiken inom det hårdare gemet. Men vi kör aldrig något tema på plattorna utan låtarna ligger var för sig och bildar tillsammans en rejäl tyngd.

   Sen en tid tillbaka bor inte bandet i New York utan har spridit ut sig över USA. Tom och Gary bor numera i Florida, trummisen bor i Cleveland i Ohio och andre gitarristen bor Pittsburg. Bandmedlemmarna sökte sig tillbaka till sina släktingar för att bosätta sig med sina familjer och på så vis få ett lugnare familjeliv. Men även om bandet nu har flyttat från New York så undrar man ju ändå om WTC – terrorattacken har påverkat bandet något? I synnerhet då den musikaliska processen?

   - På sätt och vis så har det ju det. Det var ju oundvikligt. Vi var mitt i låtskrivandet så det har ju påverkat vår attityd när vi satt och skrev låtarna.

   PRO-PAIN har också något som många av dagens band verkar sakna – ett hjärta i sin musik. För amerikanarnas musik låter ärligare än de flesta av akterna som finns numera.

   - Vi vill inte göra någon besviken. Vi försöker hela tiden ha med det i våra tankar när vi skriver material. Man måste låta hjärtat tala, man skall inte påverkas av trender och kommersialism. Det är det som håller bandet levande.

   Ni verkar också prisa era fans högt!

   - Ja, definitivt!!! Utan dem så hade vi ju inte varit någonting. Det är alltid dem som är ledstjärnorna, man har dem hela tiden i sina tankar.

   ”Shreads Of Dignity” är som jag redan sagt bandets sjunde studioplatta på tio år. Med andra ord ett rätt så produktivt band! METALLICA och andra slashasar har en del att lära sig.

   - Många kallar oss för det mest arbetande bandet inom hardcore scenen. Det är säkert sant. Vi har fått dra ner på vårat turne shema de senaste fyra åren. Vi måste tänka på våra familjer och att fortsätta som vi gjorde då hade varit helt omöjligt idag.

   ”Shreads Of Dignity” (fritt översatt till en strimla av värdighet) är en titel som enligt Tom har en hel del att säga.

   - Det handlar om det ständiga ”kriget” om att göra rätt val här i livet. Man måste göra de bästa besluten man kan och sen ta konsekvenserna av det. Jag tror att det ibland leder till situationer som inte blir bra hur man ändå väljer och gör. Man skall ha det i tanken, att man skall ta beslut som man kan leva med och göra att man fortfarande kan sova gott om natten när man går och lägger sig. Det gäller att ha lite värdighet i sina beslut. Våran värld är inget idealställe att bo på och det är ett ständigt ”krig” att behålla sin värdighet här i livet.

   Tom är lite av en tänkare och kanske är det många sådana här tankar som far runt i en småbarns förälderns huvud. Under hela intervjun hör jag en av hans ungar prata i bakgrunden i ett avgränsande rum. Men omslaget som pryds av en PRO-PAIN medaljong med en kamouflagefärgad bakgrund visar sig inte alls ha så djup innebörd som musiken.

   - Nej, omslaget har faktiskt ingen djupare mening. Vi ville ha det ”krigiskt” för att det representerar våran musiks innebörd bättre än vad någon annan idé skulle ha gjort. Skivan är ju rå och aggressiv, så vi ville helt enkelt ha ett omslag som stod för det hårda.

   Att beskriva bandets musik i egna ögon är något som får Tom att dra en djup suck, men inte utav att han brukar få frågan och ogillar den utan snarare för att han inte riktigt vet vad han skall svara.

   - Frågar du mig det får du nog ett mer ovanligt svar än om du skulle fråga en massa andra. Generellt sett skulle vi antingen beskrivas som ett hardcore band eller ett metal band. Men jag tycker att vi har kommit till en punkt då det är enklare att fråga vad vi inte låter som!

   Han börjar skratta men fortsätter strax…

   - Men den bästa beskrivning jag kan ge är att vi är ett extremt rock band!

   Tom lägger till med lite macho betoning på de tre sista orden, för att ge orden mera övertygande tyngd!

   Jag tycker att ni är mer metal än någonsin nu!

   - Igen så beror det på hur man ser på det. I början… innan vi bildade PRO-PAIN så spelade vi i punk och renodlade hardcore band. Det var ganska annorlunda mot vad det är nu. Nu har ju alla hardcore band mera hip-hop influenser i sin musik. Medans vi har mera thrashmetal i våran. Jag är en stor thrashmetal fan, men ändå så är hardcore och punkinfluenserna det viktigaste för mig nuförtiden. Det är det många band har tappat på vägen. Vi har en bra mix av det mesta.

   Var det då den naturligaste vägen att gå när ni startade bandet? Hardcorescenen var ju otroligt stor i New York förr.

   - Det beror nog lite på, men det är klart att det blev den naturligaste vägen. Man påverkas ju av hur scenen ser ut. Hade bandet fötts någon annanstans i världen så hade vi inte låtit PRO-PAIN helt enkelt.

   För mig har bandet alltid förknippats med BIOHAZARD. Fast BIOHAZARD är mer rappigt och PRO-PAIN mer metall. Men Tom ser inga likheter alls.

   - För mig så är det mer olikheter än likheter. Enda likheten är väl att bägge banden kommer från hardcore scenen.

   Men något som jag då tror att ni har gemensamt är att ni är typiska ”live akter”, det kan jag säga utan att ha sett någon av er live. Musiken är liksom enkel och rak och är tillämpad att framföras live! Tom håller med.

   - Ja, det tror jag också! Vi är nog bäst när vi är på scenen. Den känslan är också mycket svår att fånga på studio inspelningarna. Vi hoppas ju att vi skall låta live på skivorna, man föröker ju fånga den energin när man spelar in.

   Sedan –96 har bandet även sin egna studio – Sarasota Florida Studio. Ett val som var viktigt för bandet enligt Mr. Klimchuck.

   - När vi skulle spela in ”Contents Under Pressure” –96 så valde vi att antingen använda våran inspelningsbudget till att bränna upp i ännu en känd studio eller helt enkelt ta pengarna och börja köpa på oss egna grejer. Sen använda tiden till att lära känna grejerna bättre och bättre. Det tycker jag också är något vi har lyckats med.

   Jag kan inte annat än att instämma, för soundet är ruggigt hårt och bra. Och nu börjar det dra ihop sig för en turne vända på plattan.

   - Vi har ett turne shema klart precis nu. Den börjar 4:e april i Holland sen så håller vi på i Europa tills den 13:e maj. Det blir de mesta delarna i Europa på denna vända.

   Men skandinavien då??? Säger jag smått besviken.

   - Nej, vi hade tänkt åka till er i norr, men vi fick det inte till att funka. Men förhoppningsvis så kan vi köra en liten vända även till sommaren och kanske dyka upp på en del festivaler.

   Lyssna där Hultsfred och alla andra festivaler! Men de är väl för hårda för Sweden Rock och Arvika eller???

   Det var en del år sedan de var i Sverige sist så det är ju på tiden!

   - Vi var hos er för sex år sedan. Vi vill gärna tillbaks men omständigheterna har gjort att vi inte har haft möjlighet att komma till er på ett tag.

   Men nu borde ju möjligheterna finnas med en sådan bolagjätte som Nuclear Blast i ryggen. Där är bandet i princip också det enda inom sin genre. Något som borde vara positivt!

   - Det är otroligt bra bolag. Men vi har ju också varit på mindre bolag förr, de har inte varit hälften så stora men där har vi haft högsta prioritet. Nu är vi på ett bolag som har HAMMERFALL och en massa andra stora akter som har högre prioritet än oss. Men överlag så funkar det suveränt!

   Vad hände då med High Gain Records? Jag känner ett par killar i det numera avsomnade bandet GOOSEFLESH, deras skiva skulle precis ges ut när bandet någon vecka innan release fick reda på att bolaget gått i konkurs! Så dem fick helt enkelt leta efter ett nytt bolag för att få ut sin platta.

   - Säg vad som inte gick snett med High Gain!!!

   Vrålar Tom och lägger till med ett tragikomiskt skratt.

   Jag berättar om grabbarna i GOOSEFLESH och deras öde.

   - Ooooh, Noooo!!!

   Än en gång kommer uppgivenhet ut från hans mun.

   - High Gain hamnade i en svår sits. De var skyldiga många distributörer pengar och det ena drog med det andra och ingen hanterade det på ett bra sätt. Till slut var det som att dra ur en plugg! De gick i konkurs. Inga av de anställda visste vad som försegick på bolaget och en dag blev de bara uppsagda.

   Tiden drar i väg och det blir dags för de avslutande orden. Tom hälsar till de svenska fansen.

   - Jag hoppas att alla har möjlighet att kolla upp vår skiva och att vi äntligen får chans att spela hos er! Vill också passa på att tacka för en trevlig pratstund.

   De sista orden värmer länge, länge, länge… och när telefonsamtalet är slut vrids stereon upp än en gång till max volym – självklart med ”Shreds Of Dignity” mullrande ut genom högtalarna!!!

 

Daniel Eriksson