W.A.S.P

GAMLA SVARTEN RIDER IGEN

Blackie Lawless befinner sig i Sverige. Men varför är han sur? Vad tycker han om nya plattan? Och vad är det undertecknad säger för att få honom att ryta till???

Än en gång har kosan styrts mot Stockholm, denna gången är det synonymen till Heavy Metal som lockar. W.A.S.P. har placerat sin sångare, gitarrist och frontman Blackie Lawless i ett rum på Sheraton över dagen. Och man känner sig inte lite udda när man stiger in på detta faschionabla hotell, som pryds av snobbar från alla världens hörn iklädda tråkiga kostymer och flotta skor. Nej, de märker nog redan i foajen vart man är på väg. Känslan över att knappt behöva fråga finns där hela tiden. Men jag får snabbt reda på var den onde Blackie finns, för är det inte så han framställs i media!?

Jag är tidig och blir sittandes i korridoren bredvid en tallrik som någon har ”petat” i, tallriken kommer till hundra procent från amerikanarens rum, det är jag säker på. Efter ett par minuter blir jag visad in på rummet där han ligger och slappar på sängen och ser på TV.

Kan ni tänka er hur man reagerar när man upptäcker att mannen som säkerligen är över två meter lång ( det måste han bara va…), visar sig vara iklädd en svart huvtröja, ett par svarta - typiskt åttioatals - korta, blanka shorts! Sådana där alldeles för korta och ett par vita gympaskor. Tja, inte var det vad jag förväntade mig.

Vi tar i hand slänger ett par artighetsfraser och beger oss till nästa rum. Han visar mig var jag kan sitta och slår sig själv ner raskt i en av de andra sofforna rakt emot på andra sidan bordet. Han lägger sig halvt ner och slänger upp fötterna med tillhörande skor på bordet och det är då man märker vilken ölmage han har och även ansiktet lyser med sin ålder. Han börjar ju trots allt komma upp till åren gamle svarten.

Gick i kyrkan

Blackie visar sig vara precis som förväntat då en hel del av frågorna inte får något svar eller knappt något alls. Det är ingen pratglad, svarthårig man jag har på andra sidan bordet. Men man gör det bästa av situationen och inemellanåt kommer han igång. Som när jag tar upp titeln på nya skivan ”Unholy Terror”.

” Jag gick i kyrkan till dess jag var 18 år. Jag gick för att jag ville, det var ingen som tvingade mig. Sen när jag blev arton blev jag förvirrad, jag sökte svar på frågor som jag inte kunde förklara.”

” Jag förstod att detta inte skulle funka för mig, så jag bestämde mig för att lämna kyrkan. Jag studerade det okkulta i tre år men upptäckte att jag lämnat en organiserad organiserad religion för en annan. Så jag beslutade mig för att stoppa det. Jag gick runt i flera år och kände mig förvirrad och konstig och jag kunde inte förstå varför.”

Han gestikulerar med sin vänsterarm hela tiden och blicken flackar. Blackie vill sällan ta ögonkontakt. Men i början pratar han i alla fall på.

” Du kommer bli förvånad nu!!!”

Utbrister han bara helt plötsligt.

” Men jag är faktiskt väldigt insatt i bibeln och det finns ingenstans i den där det står att vi skall skapa krig, att vi inte skall äta kött på fredagar – det finns ingenstans i bibeln som det står något sådant.”

” Jag märkte att mitt tänkande blev instituellt. Jag tänkte inte själv längre. Det är viktigt att du förstår att jag inte attackerar den egna personens tänkande och tro!!!”

Att detta är något han funderat på i många år går inte att ta miste om. Han vet vad han pratar om. Och att få en syl i vädret är både omöjligt och onödigt.

” Den egna personens tro och organiserad religion är två helt olika saker! Vad jag pratar om är den organiserade religionen – där någon styr folks tänkande.”

” Så hela iden med ”Unholy Terror” var, att tänk själv, finn dina egna svar, finn din egen tro.”

”Den handlar egentligen också om staten, inte bara om religion. Staten är också känd för att göra så. Vad du ser på nyheterna på TV´n är egentligen vad staten vill att du ser.”

Vad han hela tiden menat är följande…

” Jag försöker bara få folk att tänka själva och finna sina egna sanningar! Låt inte det som hände mig, hända dig! Då är du min hjälte!!!”

Omslaget till nya ”Unholy Terror”, skall bestå av en bibel med skotthål i, något som skall avspegla det han har berättat om tidigare.

” Det handlar om det jag berättde om. Hur organiserad religion får folk att skapa krig i deras namn.

Då är det även det dina texter handlar om?

” En del av dem, inte alla. Huvud låtarna handlar om det, vilket ger lyssnaren en fingervisning.”

Han slutar tvärt att prata och ger snabba korta svar. Han mixtrar med munnen och ser mest uttråkad och disträ ut. Kanske beror det på att han ett par timmar senare skall vidare med flyg till London. Han är ju ute en månad och bara snackar om plattan, så man får väl förstå det trots allt.

Varför ha en riktig Producent?

Han har både skrivit allt och producerat själv.

” Vi gör olika varje gång. Ibland hjälper andra mig, men den här gången råkade det bara bli så att det blev jag. Jag har ju producerat alla plattor utom en själv och vi är nöjda över att göra så.”

Jag frågar Blackie om han aldrig har haft tanken på att ta in en ”riktig” producent, en som har det som yrke. Vilket får honom att bli rasande över min fråga.

” Vänta lite nu!!!”

Han skriker nästan och flyger upp i sittande ställning.

” Jag har gjort tio plattor, sålt tio miljoner skivor. Va?, skulle inte jag vara en riktig producent???”

Han säger att han förstår vad jag menar, men jag tvivlar på det. Han lugnar i alla fall ner sig och lutar sig åter tillbaka till halvliggande läge.

”Unholy Terror” kan ses som ett klassiskt W.A.S.P. album, så var även –99 års ”Helldorado”, är då detta den framtid vi kan vänta? Klassiska W.A.S.P. album!

” Jag hade inte planerat den till att bli så här. När jag gör en skiva låter jag det omedvetna komma ut före det medvetna.”

” När jag börjar skriva på en ny platta, vet jag inte vart åt det lutar. Jag bara börjar och det som händer – händer!!! Det är nog det ärligaste sättet att skriva på. Man bryr sig inte om listor etc. etc. Man gör bara det som kommer ur en.”

Nu har bandet lyckats ha samma medlemmar i sex år. Förutom Blackie; den återvändande gitarristen Chris Holmes, trummisen Stet Howland och bassisten Mike Duda. När jag frågar om det funkar bra, så får jag bara ett ointressrat…

” Tja, det verkar så.”

…som svar. Han är som sagt inte på humör denna tisdag eftermiddag. Och att ”HAN” skulle vara W.A.S.P. är något som han tillbakavisar, trots att han är den ende som hållt bandet igång genom åren.

” Säg det till de andra killarna, de skulle inte gilla det!”

Ett skratt kan han bjuda på i alla fall , vilket visar att han kanske inte är så mörk och hård som han framställer sig för att vara. Så han ser inte bandet som ett soloprojekt?

”Nej, det är mer som händer i studion än vad man ser.”

Vi avbryter där och går vidare. Skivbolaget Sanctuary är några de har haft sammarbete med långt innan bolaget fanns.

” Det har varit vårat management sedan 1983. detta är något vi velat länge. Det känns helt naturligt att det blivit ett skivbolag av det hela.”

Roa sig själv

Något annat som han gärna gör är att ha roligt på scenen. Något han tar upp när jag börjar prata om deras spektakulära scenshower.

”Vi vill egentligen underhålla oss själva! Om jag är ute på turne ett år, då vill jag bli road. Jag vill inte bara stå och glo på mina skor och spela. Jag vill ha något som gör mig entusiastisk, något som gör så att jag vill ut på scenen och spela. Jag hatar att bli uttråkad.”

Är det då inte svårare att chockera ungdomar idag, än vad det var för t.ex. femton år sedan???

” Jag försöker inte chockera folk – det har jag aldrig gjort. Men jag vill få publiken att tänka efter. Alla kan chockera!!!, dra upp en häst på scenen och skjuta ut hjärnan på den. Det är att chockera!!! Jag vill bara få publiken att reagera. Kanske har det jag gör på scenen ett djupare budskap???”

Bandet ger sig ut på turne nu i maj i staterna och efter det blir det Europa och en del festivaler. Kanske blir det Sweden Rock!? Vem vet? Plattor och turneer, tiden är knapp för Blackie och några nya band hinner han aldrig lyssna på.

” Jag har spenderat fjorton månader i studion till den här plattan. Jag har ingen chans att lyssna på andra band. Jag har ingen aning vad som händer och sker inom musikindustrin.”

Så det blir W.A.S.P. tjugofyra timmar per dygn antar jag!?

”Ja, olyckligtsvis så är det så.”

Men när det gäller framtiden, så vet inte Blackie hur det blir. Vi lär nog med all säkerhet höra mer av bandet, i alla fall får man hoppas det.

” Jag har ingen aning hur länge vi kommer hålla på. Det enda jag försöker göra är att överträffa mig själv försöka göra den bästa skivan jag släppt hela tiden. Jag tar ett steg i taget. Det är allt jag kan göra.”

” Nu har det gått sjutton år sedan första skivan. Om jag hade sagt till någon för sjutton år sedan att jag skulle sitta här idag med dig så hade ingen trott mig. Jag hade inte trott det själv!!! Jag har lärt mig ”att musiken får sköta snacket”. Jag har gjort bra skivor, fansen har troligtsvis gillat dem och det är allt jag kan göra.”

Under hela intervjun ser Blackie stenhård ut. Och skenet bedrar inte enligt honom själv. Han är sådan.

” Det är bara jag!!!”

” Det är kanske en extrem personlighet. Men det är samma person som spelar live och är på bilder – som sitter här nu!”

Slutsummering

Intervjun börjar dra sig mot slutet och han får säga lite mer…

” Jag tror jag har en bra ide på skivan. Om konflikten och att lära sig att gå sin egen väg. Det är det viktiga. Att tro på sig själv och finna egna sanningar – det är plattans hemlighet.”

Man kan ju inte låta bli att fråga om han själv är nöjd med sitt verk. Och svaret han ger överraskar en aningen.

” Det är bara fem veckor sedan den blev klar, så jag vet inte ännu om den är tillräckligt bra. Jobbar man med något så intensivt i fjorton månader, så är det svårt att få perspektiv på det hela. Se det som en femtio meter hög mur och du står med ansiktet mot den – du kan inte se den! Det krävs lång tid och många steg tillbaka för att se hela. Det brukar ta ett halvår upp till ett år, kanske ännu längre. Att då ha lyssnat på den ett bra tag. Att ha förstått den. Det är först då man kan se om den var bra eller inte.”

” Alla band säger bara ” - Det är det bästa vi någonsin släppt!!!” ”

Hojtar han fram samtidigt som han brister ut i skratt över sin teatraliska beskrivning.

” Det är bara rent skitsnack!!! De vet inte! Efter ett halvår fattar de att den kanske inte var så bra ändå.”

Det han säger stämmer faktiskt, för hur många band har man inte intervjuat som säger sig ha gjort den bästa plattan någonsin för att i en intervju inför nästa släpp berätta om hur missnöjda de var med förra och att den inte alls var så bra.

” Fansen kommer säga om de tycker att den är bra. Vad jag tycker är egentligen orelevant. Vad en artist tycker om sitt egna verk spelar egentligen ingen roll, det är vad publiken tycker som är det riktigt viktiga. Men efter ett tag kan man fråga artisten, då han har fått perspektiv på det hela. Men innan dess är det den sämsta man kan fråga. Man ödslar bara tid på sånt. Det är få som skulle vara ärliga.”

Missnöjd

Okej, men nu när du har perspektiv på dina gamla alster, är det då någon/ några du ångrar? Någon som du är missnöjd med?

” De flesta är jag nöjda med. Det är bara en jag inte gillar!”

Vilken?

” Inside The Electric Circus”

Kunde nästan ana det, den känns lite oinspirerad.

” Det är en trött skiva av ett trött band. Det var liksom skiva – turne, skiva – turne och skiva – turne! Vi visste ju knappt vilka vi var till slut. Men så är det ju med unga band. Man lyssnar på skivbolaget för mycket ” – Ni måste spela in en skiva snabbt och ut på turne annars glömmer folk er.” Det är skitsnack!!!”

” Jag tror snarare att folk glömmer bort en om man gör de skivorna. Men inte för att du tar lång tid på dig att göra en ny skiva. Att göra skivor är det viktigaste – inget annat! Gör du inte bra skivor så har du ingen karriär att vänta. Det är hemligheten!!!”

Med de orden som avslutning så lämnar jag Blackie och Sheraton för en återvändande resa hem. Kanske får jag nästa gång jag intervjuar honom ( om några år eller så) reda på vad han egentligen tyckte om detta alstret. Att han visade sig vara disträ i humöret kanske inte var så konstigt. Man märker att han är en ”tänkare” och han vet nog vad han pratar om. Han har sin livserfarenhet att luta sig tillbaka mot. Och är det inte det som gör honom till den respekterade ”kung” han är. Den gamle svarten rider igen!!!