WOLFSBLOOD
VARGABLOD I ÅDRORNA
Dals Långeds stoltheter nr 1, WOLFSBLOOD, börjar bli aktuella igen. Med en spelning på 2000 Decibel Festivalen och två(!) demos på G är allt upplagt för ett samtal med Slave To Metals utsända skribent. För vem kan motstå bandets tunga garagemetal som har doft av självaste Danzig? Inte jag i alla fall!
WOLFSBLOOD började skapa sin stenhårda betongväggs vältande hårdrock nere i den numera kultförklarade replokalen i Dals Långed – Bastun. Där har många band startat sin karriär och tyvärr nästan lika många fallit ifrån. Långed (som det kallas i vanligt ordalag på orten) har egentligen bara ett band inom den tunga metallen som kommit riktigt, riktigt långt och det är kultblackmetal bandet NIFELHEIM. Det är inte med lite rädsla i kroppen jag sätter mig i bilen och början min resa till lantsortshålan Dals Långed. Hur är dem där? Är de trevliga tro? Förstår man deras dalsländska? Frågorna i mitt huvud var många. Väl på plats sluter jag upp med grabbarna på Slave To Metal kontoret där bandets sångare, gitarrist och låtskrivare Daniel Jansson möter upp mig. Med sig har han sin kusin Fredrik Sundström som sägs vara den halvtokiga bassisten och andregitarristen Dan Andersson som både är nykomlingen och minstingen i bandet. Saknas på plats gör trummisen Magnus ”Cato” Oksvold. Jag slår mig ner vid soffgruppen med Daniel och Fredrik (management bossen Daniel Eriksson och Dan sätter sig bredvid utan att bryta sig in i diskussionen). Ooops tänker jag när whiskey flaskorna korkas upp, hur skall det här gå? Men även den känslan försvinner snabbt när bandet bjussar på öl och är mer än pratglada. Daniel Jansson börjar med att ge oss en bakgrund till bandets bildande. - Från början spelade jag, Frasse (Fredriks fina smeknamn förf. anm.) och Cato i ett heavymetal band som hette DUST OF AGES. Men utav många anledningar lades bandet ner, fast vi tre ville fortsätta att spela ihop så det föll sig naturligt att vi började lira covers nere i bastun. - Det var också tänkt att det skulle bli ett helt nytt band av det hela. Det skulle inte bli ett fortsatt DUST OF AGES. Bryter Fredrik in med. - Nej, vi började om från scratch. Vi mognade väl som musiker och tog in våra sjuttiotalsinfluenser i bandet istället. Valet av att börja spela covers föll sig helt naturligt enligt Mr. Jansson. Han hade aldrig tidigare luftat sina strupar i något band så det kändes helt rätt att starta så. - Det kändes naturligt att börja spela covers, i synnerhet då jag aldrig tidigare har sjungit i något band. Man märkte att bandet blev tightare och man kunde skriva låtar efter det soundet man fann. Vi skulle t.ex. inte kunna bränna av en SLAYER låt efter den stil vi funnit. Precis som t.ex. AC/DC eller IRON MAIDEN har funnit sin vinnande stil, så hör man även att WOLFSBLOOD har hittat sitt speciella sound. Låtarna faller inom en viss ram och soundet känns som sagt igen låtarna igenom. Kan det vara som så att det beror på att bandet funnits i sex år nu och att grundstaben fram tills i fjol då Dan ”The string” kom med endast bestått av tre personer? Och vad var det som fick dem att rekrytera ytterligare en i staben? Bandets självklare mentor Daniel fortsätter att ge svaren medans Fredrik sitter mestadels tyst bredvid och inför alkoholhaltiga drycker i alla dess former. - Vi behövde en gitarrist till för att fylla ut ljudbilden och Dan är helt klart Långeds mest lovande gitarrist så valet av honom var givet. Sen så kände jag honom sedan tidigare, jag producerade Dan´s andra band MORDANTs första demo. Det var så jag först märkte hans spelskicklighet. Ni är också rätt märkliga i den bemärkelsen att ni har en vida skild ålder på band medlemmarna med Cato i topp på trettiostrecket och Dan som är strax under tjugo! Lite ovanligt må jag säga. - Det är positivt för vi har ju alla på det sättet olika influenser. Just det här med eran grundstab är också mycket, mycket intressant. Nuförtiden verkar ju band byta medlemmar som de byter sina underkläder. Visserligen byter ju en hårdrockare inte SÅ ofta, men ändå - det är ju ovanligt. Det verkar vara en stark line-up i WOLFSBLOOD? Fredrik tar över ordet. - Vi var väl egentligen den perfekta sättningen! Alla var ju intresserade till max redan från början. Alla har tyckt att det varit roligt. Det var väl egentligen inte förrens nu som vi kände att det skulle sitta fint med en till i bandet och då fann vi ju Dan som passar jävligt bra in i gänget. Det måste ha varit jäkligt enkelt att bara vara tre i bandet! - Det var ju lätt att göra det vi ville. Alla gillade samma grejer och så… Men det funkar lika fint idag ändå måste jag säga. Många av dagens band (Läs: gothgenren) inkluderar ofta en sex, sju medlemmar – det måste ju vara jävligt jobbigt! Det skulle nog jag tycka i alla fall. Daniel håller genast med. - Är det för många pers. i ett band så blir det bara skit i slutändan tror jag. - Jag tror det blir för många olika viljor. Klämmer Fredrik till med. Men blir snabbt avbruten av sin kusin igen. - Det tror inte jag! Jag tror det blir tvärtom. Att det blir en som bestämmer och att de andra slutar på grund av det. - Men det är ju egentligen olika viljor!!!! Flikar Fredrik in med. Och det har han ju helt rätt i. Så kan man ju faktiskt se på saken. Men att ni är så starka tillsammans, kan det bero på att ni spelade ihop i DUST OF AGES innan? - Vi är ju barndomskillar liksom! Ni två är ju t.o.m. kusiner. Man kan ju kalla er blodsbröder! - Ja för faan!!! Sen så har jag fått info om att ni hade lite problem ett tag och att WOLFSBLOOD inkluderade en annan trummis än Cato för en stund i fjol. - Cato fick spelet och ville sluta. Han har harvat nere i replokalen sen –88 och var trött på att inte ha kommit något vart så han ville lägga av. Det var ju synd för det var ju precis i den perioden som det kändes att det började röra på sig. Men då fick vi med den gamla DUST OF AGES sångaren Henrik Månesköld på trummor(!). Han har ju spelat mycket trummor och är jävligt duktig och så, men för att vara ärlig så var han jävligt ringrostig. Så vi tjatade över Cato igen. Av erat tonfall att döma så verkar ni vara jävligt nöjda över att ha honom tillbaka i sättningen. - Han är ju kung bakom trummorna helt enkelt!!!! Tre oficiella demos är släppta. Senaste släppet var democd´n ”The Devil Is In The Details” som släpptes i fjol. Men -98 spelades ”Cronicles From The Black Abyss And Of Everything In Between” serien in. Det blev två delar med undertitlarna “The Beast Inside” och “The Dying Process”. En kul detalj är att båda de kassetterna spelades in vid samma tillfälle men gavs ut med flera månader emellan. Daniel förklarar förvecklingen. - Vi var så otroligt produktiva de två första åren vi spelade, så vi hade nog redan då en trettifem till fyrtio låtar färdiga. Det blev helt enkelt för svårt att väja ut låtar till en demo så vi gjorde helt enkelt två! Det är inte lätt att ta ut fyra låtar av fyrtio och vi valde ut åtta låtar. Men åtta låtar hade blivit för långt att ha på en demo – skivbolagen skulle aldrig orka lyssna igenom. Så vi prånglade ut den första demon och någon månad senare så släppte vi den andra. Ni har nu planer på att spela in igen har jag hört! Det ryktas om slutet av denna sommaren. Berätta lite om det. Blir det en ”riktig” studio denna gången eller vad är planerna? - Det skall faktiskt bli två nya demos igen!!! Det är ju lite kul. Då är ni redan uppe vid fem demos sen, fast endast tagna vid tre tillfällen! Är det lathet? Att det är enkelt. Man repar in och så kör man!? - Jag skulle vilja säga tvärtom! När vi går in och spelar in då går vi verkligen in för det. Då spelar vi inget ute live och så. Vi lägger liksom all energi på inspelningen, inget annat. Jag vänder mig direkt till Fredrik som börjar se mer tagen av ölen för tillfället och frågar honom om det här med studioval. Om man tänkt gå ifrån konceptet att spela in själva i Janssons hemstudio – Studionysos? - En kille vid namn David Gustafsson har hjälpt oss med inspelningen av trummorna annars så har vi ju som du säger spelat in allt själva. Denna gången verkar det bli en kompromiss kan man säga. Kosan verkar styras mot Göteborg men denne David Gustafsson verkar än en gång få ha ett finger med i spelet, dock ett större. Daniel tar över igen efter att ha svalt ner några klunkar whiskey. - David Gustafsson, som jag skulle tippa på blir en erkänd producent i framtiden, skall antagligen spela in oss nere i Göteborg där han går på en ljudteknikerskola. Det kommer bli bra i alla fall. Det blir liksom både en bra producent och bra utrustning. Det verkar som att det blir i augusti någongång. Vi går tillbaka till de gamla demosarna igen och jag påpekar att det verkar som att det finns en röd tråd genom låtarna på vardera demo. Det är ju inte en heavymetal låt, två rocklåtar och en jållåt direkt! Daniel greppar än en gång tag i konversationen!!! - Det är ju inga ANTHRAX låtar direkt!!! Det verkar finnas en tanke bakom det hela. - Det har du helt rätt i. Det är ju relativt mörka låtar och textmässigt så är det ju inga kärlekslåtar och ”gud vad blommorna är fina idag och det vandrar kor på ängarna” texter. Utan det är ju mörkt och dystert. Lyriken känns väldigt framträdande i WOLFSBLOOD – de är både mörka, depressiva och väldigt välskrivna. Speglar dem dig som person? Är det en djup mening bakom dem? - Ja, oftast är dem väl personliga. Men det är svårt att beskriva… Jag gillar helt enkelt inte att sätta mig ner och skriva kärlekslåtar, visst har jag skrivit det även i WOLFSBLOOD, men det är ju inte typ ”I love you baby…” och så. Det är billig lyrik och det funkar inte för mig. Det skall finnas ett djup och det finner man under den svarta ytan. Du känns lite som den typiska gothmetalkillen i mina ögon så här när jag träffar dig. Du känns en aning mörk och depressiv, mer tillbakahållsam. - Musikaliskt är jag ingen gothmetalkille, där är jag mer rock n´roll blandat med någon domesdag profetia i lyriken. Jag gillar tunggung med Satan i förgrunden – synonymt alltså. Hur viktig är lyriken då? - Personligen så tycker jag att den är mycket viktig. Viktigare än vad folk verkar tycka. Det verkar som att folket delar upp sig i två led där. Hälften tycker liksom att lyrik är viktig medans hälften bara tycker att det är en utfyllnad för att det inte skall bli instrumentalt. - Precis! Det beror ju på om man är kommersiell som Bryan Adams och såna. Då kan man ju skriva om en jävla igelkott och ingen bryr sig. Men är man Ulf Lundell så är det ju 90% text. Man måste kunna blanda Ulf Lundell med Bryan… - …Bryan Adams kan jag faan inte säga för han är ju faan inte bra. Men blanda en Ulf Lundell text med AC/DC, på en fin balansgång. Varför göra något halvbra när man kan göra det 100%igt? Allt är ju lika viktigt. Daniels spritintag för kvällen gör sig påminda och han fullkomligt spyr ur sig galla över musikindustrin! Det är bäst att spinna på när allt flyter på… Vad är det då som inspirerar dina texter? - Oftast tänker jag inte så mycket på det – det bara flyter på. Det kanske rimmar fint och låter bra. Det skall vara en bra text samtidigt som den skall låta bra. Det skall vara ett visst sväng på den. Man kan ju inte bara slänga in en massa konstiga fraser bara för att det skall bli bra lyrik och sen så låter det skit när man skall sjunga det. Hur har demosarna blivit bemötta då? Fredrik tar över för en stund. - De har blivit bra bemötta av både tidningar, bolag och kompisar. WOLFSBLOOD har ju börjat göra sitt namn kända i Sverige nu! - Ja och det är ju så jävla kul!!! Hur kommer det sig egentligen till att bandnamnet blev just WOLFSBLOOD? Ledargestalten tar än en gång över. - Jo jag såg att Glen Danzig hade det tattuerat på sin arm och det tror jag har gjort till att folk alltid förknippar oss med honom. De tror alltid att vi försöker låta Danzig, fast vi inte alls går in för det. Det kan inte bero på att du är en sångare med ganska mörk röst som har lättare att gå ner en tonart än upp? T.o.m. jag tycker att du kan låta lite Danzig i rösten och har funnit hans typ av sångmelodier. - Han är ju onekligen en influens som ligger bak i huvudet och naggar på en. Jag försöker ju inte låta som honom när jag sjunger, utan man låter ju som man låter! I någon recension har det stått ”att det låter dåligt där, för att han försöker låta som Danzig.”. Det gör man ju inte. Man låter ju som man gör och det kan jag ju inte göra någonting åt. Det är ju också första bandet som du luftar lungorna i. Varför har det dröjt till –96 innan du tog tag i micken? - Vi hade en jävligt bra sångare i DUST OF AGES och då fanns det ingen anledning till det. Förr var jag mer gitarrist numera skulle jag nog vilja kalla mig musiker. Vi tar en konstpaus i intervjun, då Daniel lyfter sig upp från den röda fåtöljen för att vandra till toaletten och lätta på trycket. Jag blir sittandes och småprata med Fredrik en stund och snart återvänder frontmannen till sin sits och vi återgår till samtalet kring bandet. Ni blandar ju många stilar i eran musik och den är riktigt svår att sätta etikett på. - Vi hämtar ju inspiration från många olika håll. Personligen så gillar jag de mesta stilar. Jag är ju t.ex. uppvuxen med heavymetal - IRON MAIDEN och JUDAS PRIEST. Men även när grungen kom så tog jag ju till mig NIRVANA, ALICE IN CHAINS och PEARL JAM. Sen så slinker ju BLACK SABBATH, DANZIG, THE CULT, BEATLES och ROLLING STONES ner utan problem. Men den största influensen i WOLFSBLOOD är nog ändå BLACK SABBATH som jag nämnde. Jag gillar deras gung och de trumkompen. Ett enkelt trumkomp och en bra melodislinga till det. Fredrik håller med Daniel till fullo och de är slående överrens om sina influenser. Hur bygger ni upp låtarna då? Är det från en melodislinga eller börjar det med ett riff? - Antingen eller. Man kanske sitter och leker med gitarren och finner ett bra riff och så kommer ackorden allteftersom. WOLFSBLOOD verkar också vara mycket uppbyggda kring tyngden. - Tyngden kommer från Bill Ward (BLACK SABBATH´s forne trummis förf. anm.)! Det är hur tungt som helst när han spelar på trummorna. De är ju tunga än idag. Jag fattar inte hur dem spelade in dem plattorna? Vill man lyssna på något riktigt tungt idag så sätter man ju inte på MACHINE HEAD utan det blir ju fortfarande ”Black Sabbath”, ”Children Of The Grave” eller ”Master Of Reality” som åker på. De är ju fortfarande tyngst!!! Fredrik som spelar ett rythminstrument bryter än en gång in i samtalet. - Jag spelar ju inte direkt som Steve Harris – som är världens bästa bassist. Men visst försöker jag! Han inspirerar mig när det gäller allt. Förut när vi var tre i bandet så var det ju ännu viktigare, då kom ju basen fram ännu mer liksom. Dals Långed verkar ju också vara ett av de sammhällen i Sverige som är mest hårdrock! - Generellt sett så har vi nog mest hårdrockare per kapita. Säger Daniel skrattandes. Inspireras man av andra musiker som man sett upp till inom Dals Långeds gränser också eller? Nu är väl ni högst i hierarkin här va? - Jo, visst har man gjort det. Hur känns det då nu när många ser upp till er? Får man mer krav på sig? - Är det riktigt så? Dagens ungdomar har väl tappat allt vad respekt heter!? Utbrister Jansson som börjar bli allt mer dragen och Fredrik tar över… - Det känns ju kul. Vi är ju dem som spelat längst och det börjar ju gå bra för oss. Men visst är det som Daniel säger, de har ju helt tappat respekten nuförtiden. Det är ju synd, för det tillhör ju liksom den musikaliska utvecklingen att ha någon lokal person att se upp till. Vi går över till ämnet sidoprojekt. Vilka Daniel och Fredrik har ganska många av. - WOLFSBLOOD är ju onekligen prio ett!!! Sen så har jag lite andra band att spela av mig i. Jag får ju inspiration från olika håll och hör man på t.ex. ACCEPT eller JUDAS PRIEST så blir man ju sugen… så då startade jag ju LOCOMOTIVE DEATH som avhandlar den typ av musik. Sen så har jag ju STARDUST som är mer experimentiell metal med både industri och andra saker – där finns inga gränser. IN SOLITUDE kör sjuttiotals stuket men inte alls såsom WOLFSBLOOD, utan lugnare tongångar. Sedan så har vi THE HARLEQUINS där vi kör mer rock n´roll. WORTEX är udda experimentell metal där din boss är med på sång. Sen så har ju Dan MORDANT. Säger Daniel. Har ni fått gliringar för att ni har många band? - Folk som inte känner oss vet inte att det är vi som ligger bakom. Vi använder artistnamn. Fredrik tar över…- De som vi känner tycker i alla fall att det är bra! Det är huvudsaken. - Man vill liksom få ut sina andra musikaliska lustar och det är viktigt. Är inte detta ett dagsfenomen? Jansson greppar tag om det hela igen! - En bra musiker gillar ju inte enbart SLAYER utan även Bob Dylan!!! Han kanske även vill göra en Bob Dylan låt. Sen så är det så enkelt att spela in bra idag på egen hand och sedan ge ut det. Var det –83 så kanske de ville ge utan annan musik än det de gjorde i sina huvudband men de kunde inte få ut det. Det kan man idag. Vi går tillbaks till WOLFSBLOOD som även är prio ett i intervjun. De är vida kända för att vara en bra live akt! - Folk skall se oss live för att förstå hur jävla bra vi är. Vi är ett live band!!! Säger Fredrik och jag ställer genast en motfråga. Livemusik eller studiomusik? - Livemusik!!! Utbrister Fredrik snabbt. - Idag tycker jag att jag får ut mer av en AC/DC skiva än att gå på en AC/DC konsert. Där kan jag välja låtar och slipper skit som ”The Jack”!!! Replikerar Jansson efter en stunds betänketid i rusets glada stund. Vad har högst prio hos er då? Är det spela in demos eller ut och spela? - Ut och spela!!! Vrålar Jansson. - Visst är det skönt att ha en demo att vila på men det är ut och spela vi vill! Fredrik ger sin syn på saken. - Man kan inte ”fuska” live. Allt blir äkta!!! Med dem orden lämnar vi intervjun och jag stannar i Långed över natten för att hänga med grabbarna på fest. Vi pratar mycket och länge om bandets framtidsplaner och deras låtskrivande. Jansson som skriver 99% av materialet känner att det börjar ta på inspirationen och ser gärna att de andra kommer in med fler ideer. Något som t.o.m. Dan håller med om. Han satt tyst under intervjun men efteråt glappar även han igång. En helg i Långed är som en vecka i hårdrocksmecka. Bättre kan det inte bli och jag är glad att min redaktör satte mig på detta uppdrag. En kväll i hårdrockens och spritens tecken.
Anders Johansson
|
Så WOLFSBLOOD var alltså ingen fortsättning på DUST OF AGES då?
Daniel tar över igen.