SWEDEN ROCK FESTIVAL 6 – 8 juni 2003

Som vanligt bjöd festivalen på ett mycket lockande program, i år kanske mer lockande än någonsin. TWISTED SISTERs återförening var på tapeten!, hur fräsh skulle Coverdale vara?, skulle SEPULTURA, MÖRK GRYNING, FINNTROLL och ANTHRAX överhuvudettaget funka på denna retrofest? Ja, det märktes verkligen att festivalen var lockande i år – utsålt var ordet! Mycket kul tycker vi som var där. Mat, öl och musik flödade överallt. Själv tog jag mig en inblick i bandens framföranden och kom fram till följande redovisning…

 

Fredagen den 6:e juni

 

TANKARD ”Sweden Stage”

Att få beskåda Tysklands ölthrashare nr 1 för första gången var något som jag såg fram emot stort, trots att jag på förhandssnacket av folk förstått att de inte skulle vara något vidare bra live. Nu bevisade bandet dock motsatsen, med en spelning fylld av bra tryck och friskt ös ifrån medlemmarna på scenen. Sångaren Andreas ”Gerre” Geremia såg ut som han hade damp och bassisten Frank Thorwarth var mer uppe i luften med benen än på scengolvet – coolt! Att bandet avslöjade att en liveinspelning av uppträdandet pågick gjorde ju inte publiken mindre stilla direkt. Bland höjdpunkterna kan ”Rectifier” från senaste skivan ”B-Day” och klassikern ”Empty Tankard” nämnas. TANKARD borde absolut nämnas i samma andetag som landskollegorna inom thrashen – de tre stora – KREATOR, DESTRUCTION och SODOM. En glad överraskning som också fick inleda en intensiv helg för min del.

 

DRAGONFORCE ”Spendrups Stage”

Det mycket internationella bandet DRAGONFORCE (eller vad sägs om medlemmar från Hong Kong, Sydafrika, Frankrike, England och Ukraina) var ett band som jag såg fram emot att få se live. Deras debutskiva bjöd på hyffsad powermetal, vilket jag hade hoppats på att de skulle bjuda på live med. Nu blev utgångspunkten dock en annan. Trots att förutsättningarna var bästa tänkbara. De spelade ganska sent på kvällen och folktillströmmingen var minst sagt överväldigande för ett band som bara har släppt en skiva. Men allt föll pladaskt när det redan från början krånglade med ljudutrustningen och låtarna inte höll måttet i liveformat. Nu är inte ekvationen så enkel som att det bara är att fotknölssåga utan vidare föklaring. Trummisen hade hoppat av endast fyra(!) dagar innan spelningen och de hade endast fått två dagar på sig att repa in en ny och det hördes att det inte var riktigt tajt. Nu gick allt liksom emot dem utom då möjligtsvis publiken som verkade med på noterna. Själv stördes jag på det undermåliga ljudet, de halvkassa låtarna (sorry) och det taffliga framförandet.

 

TAD MOROSE ”Spendrups Stage”

Sist jag såg Bollnäskombon TAD MOROSE var för ett år sedan och då tyckte jag att de var minst sagt smått löjliga på scenen. Nu verkar dock lillebror ha växt till sig och levererar ett svintungt och kvalikativt gig. Med starka låtar (främst från senaste skivan ”Matters Of The Dark”) tar de den mycket stora skaran publik (uppskattningsvis ca 6.000!!!) med storm. Mörkret hade börjat träda in på allvar och med sin blytunga rena metal kunde liksom inget gå fel. Numera rör de sig bättre på scenen och det märks att de har fått spela mer live ute runt om i Europa. När Charles Rytkönen från LEFAY går upp och gör duett med TAD MOROSEs sångare Urban Breed på titelspåret från senaste alstret når publikljudet inga gränser. Det sammanfattar också rätt bra hur hela giget var överlag – överraskande bra!

 

DEMON ”Sweden Stage”

De gamla hårdrockarna i DEMON avslutade fredagkvällens förstart på festivalen. DEMON är ett högst ordinärt band, men i ärlighetens namn så är det bara en handfull låtar (med klassikerna ”Night Of The Demon” och ”Don´t Break The Circle” i spetsen) som är riktigt, riktigt bra. Det märks också på publiken, som likt undertecknad, enträget väntar halvt sömniga på avslutningen då hitsen radas upp. De stora skillnaden mot sist jag såg dem är liveshowen, som innan extranumren byggs upp mer teatraliskt med kista, gravsten och dylikt tillbehör. Det är också den mer ”påkostade” showen plus klassikerna som räddar giget. DEMON funkar bra trots att de är lite gubbiga.

 

Lördagen den 7:e juni

 

PAUL DI´ANNOs KILLERS ”Sweden Stage”

Att öppna lördagen är ingen lätt uppgift. Den gamle IRON MAIDEN sångaren får också konkurrens av Brasilianska ANGRA som står på scenen med måttet större. Men trots att det är dagsljus och både publiken plus Paul själva ser bakfulla ut så lyckas han få igång ett ordinärt röj. Förutom tre egna låtar så ligger vikten (såklart, vad annars!?) på de gamla IRON MAIDEN örhängena. ”Wratchild”, ”Remember Tomorrow”, ”Phantom Of The Opera”, ”Running Free” plus ett tjog till avverkas i rask takt. Det är någonstans i hans punkiga version av ”Sanctuary” som jag börjar inse at detta inte var riktigt lika bra som sist jag såg honom live. Han har blivit äldre, men samtidigt försökt hänga med i tiden genom att ge låtarna en ansiktslyftning, en försköning som inte faller mig på läppen. Det blir lite för mycket hardcore och punk över Di`Anno. En utveckling som går rakt emot alla kollegors kurvor. För min del får han gärna tagga ner lite och köra mycket mer eget material. Han har många pärlor som borde få plats i livesetet. Nu blir det mest en standardspelning av stora mått.

 

KROKUS ”Rock Stage”

Schweiziska KROKUS har alltid fått kämpa i bakgrunden av AC/DC. Ganska rättvist om du frågar mig. För hur man ändå vänder och vrider på bandet så förblir de bara ett par karbonkopior av legenderna från Australien. Men på Sweden Rock Festival får de igång publiken rejält och med en sångare som låter som Bon Scott, så kan det väl liksom aldrig misslyckas? För trots att regnet öser ner, så är alla på glatt humör. Det schyssta gunget i låtar som ”Easy Rocker” och senaste godingen ”Mad World” går inte av för hackor och man kan inte annat än att dras med. Men någonstans så känns de ändå som ett coverband. Vågar man hoppas på originalet nästa år!?

 

QUEENSRYCHE ”Festival Stage”

Amerikanarna öppnade precis som jag trodde med nya låten “Open” från kommande skivan “Tribe”, ett mycket bra val om man frågar mig. Men sen så trevar de ett tag och fumlar i mörkret, med en setlist som är tagen från de senaste vaxen. Men plötsligt efter fyrtiofemminuter tänder de till och det rejält. De bara matar fram hit på hit, de flesta tagna från klassikern ”Operation Mindcrime”. ”Revolution Calling”, ”Spreading The Disease”, ”The Needle Lies” och extranumret ”Eyes Of A Stranger” besitter alla mer pondus än Bert Karlsson i egen hög person. Det är också den starka andra halvan som räddar giget och det rejält. För trots att de andra låtarna är helt okey så kan de ju självklart inte mäta sig med de klassiska verken. Geoff Tate besitter också en gudabenådad pipa. Spelningen verkar gå hem hos de flesta och själv är det en av de spelningarna som har etsat sig fast mest från festivalen, trots att de gärna hade fått spela ”Queen Of The Reich”, ”The Lady Wore Black” plus ”Walk In The Shadows” för min del.

 

DANKO JONES ”Sweden Stage”

Jag valde bort MOTÖRHEAD utav den anledningen att de aldrig är dåliga! Låter det konstigt? Ja, men sån är jag…(ha,ha). Jag hade på känn att de skulle spela ett högst ordinärt gig (vilket de gjorde till punkt och pricka enligt andra – inga överraskningar!). Därför valde jag istället att gå och se på Kanadensiska rockarna DANKO JONES istället. Denna trio har med sin stenhårda rock n´ roll verkligen fått upp mina ögon på skiva och de har enligt massorna ett gott liverykte. Det fanns inget att tveka på – jag begav mig till Sweden Stage i mörkret och blev överkörd av en ångvält! Ett gig som luktade Svett, sex och röj lång väg! Herr Danko Jones och hans partners vet hur man får igång publiken, varje gång den skriker slår han sig själv och publiken jublar ännu mer. Med micken långt nerfälld utstrålar den mörkhyade mannen frenesi och aggresivitet från scengolvet. Med sitt mycket bra mellansnack får han igång allt och alla. Han vet hur man sätter personer i trans och skämtar glatt om det mesta, för att i nästa stund bli gravallvarlig. De spelade låter från de två skivorna som är utgivna och bjöd självklart på aptitretare inför höstens släpp. Vad de ändå brände av så funkade det ut i fingerspetsarna. Det var hårt, det var mörkt, det var rock , det var bäst!

 

WHITESNAKE ”Festival Stage”

David Coverdale bevisade redan när han steg på scenen att han var kvällens kung. Trots sina femtioett år så var han fruktansvärt vital, både i kropp och själ. Att han och hans kompmannar bara avverkade klassiker denna kväll var ett smart drag – det var ju liksom dem som alla ville höra. ”Fool For Your Loving”, ”Don´t Break My Heart Again”, ”Is This Love”, ”Here I Go Again” eller allsångsvänliga covern ”Ain´t No Love In The Heart Of The City” satt alla som en käftsmäll. Soundet på låtarna blir så mycket bättre i liveformat och med en mikrofondomptör som Coverdale i spetsen kunde inte låtarna falla. Scenljuset som gick i blått, rött, grönt och gult förhöjde retrostämmningen rekordeligt. Att se när han leker med mikrofonstativet, sjungandes klassikerna i det scenljuset går inte av för hackor. Konstigt nog tusen gånger fräschare än vad man hade vågat hoppats på. Bara de kunde sluta envisas med dessa jävla kassa solon… enda ”solot” som var bra var Coverdales solosång i extranumret!

 

Söndagen den 8:e juni

 

MASTERPLAN ”Rock Stage”

Uli Kusch och Roland Grapows, både föredetta HELLOWEEN medlemmar, nya band MASTERPLAN skulle bli första band ut för min del på Söndagen. Det var lunchtid, men trots det så hade många besökare letat sig till den näst största scenen för att beskåda heavy/powermetallarna från Tyskland. Eftersom jag inte har hört bandets platta och det faktum att de hade hela sjuttiofem minuters speltid gjorde det mycket svårt att ta till sig musiken. Stundtals rycker mina ögonbryn till, men allt som oftast faller musiken in i ett tomt malande. De var varken märkvärdiga scenpersonligheter eller hade något vidare låtmaterial att luta sig mot. Nä, lite kalkon varning var det allt.

 

SEPULTURA ”Rock Stage”

Derrick Green har inte haft en lätt uppgift de senaste åren. För trots att han har gjort allt han kunnat, så verkar inte SEPULTURA fansen kunna ta honom till sig som en värdig ersättare för Max Cavalera. Personligen tycker jag att han funkar minst lika bra. Man skall också ha i minnet att han nu varit med på tre studioskivor – vilket i sin tur självklart leder till att de måste spela en hel del därifrån. Det är också just så som spelningen börjar, med många nya låtar. Men allteftersom dundrar han fram låtar som ”Attitude”, ”Refuse/Resist”, Territory”, ”Arise”, ”Biotech Is Godzilla”, ”Roots Bloody Roots”, ”Inner Self” och ”Beneath The Remains” och allas lyckan är kommen. Men själv tycker jag att nya singeln ”Bullet The Blue Sky” och ”Come Back Alive” båda från senaste alstret funkar fin, fint i liveformat. SEPULTURA fixade simpelt kakan och ror hem en mycket stark…

 

BLIND GUARDIAN ”Rock Stage”

Att grabbarna på Sweden Rock avgudar BLIND GUARDIAN vet alla. Men jag kan inte få ihop det!? Har aldrig gillat de nämnvärt på skiva och live får jag vatten på min kvarn. Efter att ha beskådat bandet live, så kan ingen försöka övertyga mig om att de skulle vara bra. Nä! Nu är de i  mina ögon världens mest överskattade band. Tråkiga låtar och OTROLIGT stelt tråkiga live. Som krona på verket kan man lägga urkassa sångaren Hansis skitkassa stämma. Jag förvånas därför inte över att de drar mycket mindre folk än t.ex. SEPULTURA (som får anses som mer ute…) – för det är väl troligtsvis många som redan sett dem och märkt det jag nu märkt, detta bandet stinker! De verkar stressade, bjuder på minimalt mellansnack och som sagt riktigt dåligt låtmaterial. Sömnvarning ända fram till slutet då extra numren, lugna ”The Bard´s Song (In The Forest) och snabba ”Mirror, Mirror”, avverkas – vilka gav en vink om att det äntligen var slut på skiten!!!

 

ANTHRAX ”Sweden Stage”

Sångaren John Bush hade nog inga som helst förväntningar när han klev på scenen. Sist han var på festivalen var det med ARMORED SAINT och det var ett katastrofalt fiasko, kanonframträdandet till trots. Bara ca. sjuttiofem pers i publiken och en mycket besviken Bush gick av scenen utan att bjuda på extra nummer. Men nu var revanchens dag kommen. De kom, de spelade, de segrade!!! De fullkomligt regerade över Sweden Rock publiken och vad det än bjöds på så moshades det vilt framför scenen. De bjöd på såväl ”Madhouse”, ”Caught In A Mosh”, ”Indians”, som ”Metal Thrashing Mad” och vad de ändå spelade så möttes de bara av ett glatt jubel. De bevisade att de inte är några föredettingar, för trots att de avverkade fyra låtar från senaste skivan (”öppningslåten ”What Doesn´t Die”, ”Black Dahlia”, ”Safe Home” och ”Nobody Knows Anything”) så märktes det inte ens av kvalitetsmässigt. De visade att man kan presentera nytt material på ett fördelaktigt sätt – låtarna lät ännu bättre i liveformat. Frank Bello röjde mest av alla festivalens medlemmar, Scott Ian gjorde så gott han kunde och John Bush log. Själv stod smilbanden rätt upp och när ”Only” och dunderballaden ”The Black Lodge” från superplattan ”Sound Of the White Noise” spelades visste inte min lycka några gränser. Att de även brände av den klassiska covern ”Got The Time” plus fem låtar till av rang, visade bara att de var festivalens stora outsider.

 

TWISTED SISTER ”Festival Stage”

För första gången på sjutton år stod nu gitarristerna Jay Jay Frenck, Eddie Ojeda, bassisten Mark “The Animal” Mendoza, trummisen A.J. Pero och vokalisten och mångröjaren Dee Snider ihop på en scen. Spektaklet alla skulle få beskåda var kultbandet TWISTED SISTERs återförening. Trots att det regnade utav bara helvete så funkade ”Burn In Hell”, SMF”, ”I Wanna Rock”, We´re Not Gonna Take It”, ”Destroyer”, ”I Am, I´m Me” plus alla dylika hits som helgens stora partyröjare. Det hade också kunnat ha blivit en lika bra avslutning som Dee Snider och A.J. Pero gjorde med Dee´s soloband SMF på festivalen för två år sedan, men nu blev så inte fallet. Bara halva bandet var sminkade och utspökade och ringrostigheten var mer påtaglig än rosten på min bil. Gitarristernas otajthet lös igenom stort och ljudutrustningen jävlades något otroligt. Det är nog som Dee sade ifrån scenen – någon ville stoppa dem, men ingen skulle lyckas! Tyvärr blev det dock inte den spelning man hade förväntat sig på förhand, missförstå mig rätt – det var inte dåligt, men mycket långt ifrån det de hade kunnat få till. Nu vägde inte ens det starka hitmaterialet upp minuspoängen. Men Dee regerade som vanligt, inget snack om saken!

 

 

…självklart sågs det mycket mer. Men koncentrationen måste läggas någonstans och då fick det bli dessa band. Nu ser man redan fram emot nästa års festival och vad de kommer att erbjuda då. Vågar man hoppas på (ett återförenat) MÖTLEY CRUE, JUDAS PRIEST, AC/DC eller IRON MAIDEN som huvudakt? I övrigt skulle jag vilja se SLAYER, ANNIHILATOR, OVERKILL, SAVATAGE, KREATOR, DANZIG – vilka alla skulle passa in på festivalen som handen i handsken. Våga satsa hårdare, våga bredda er, våga vara åttiotals retro!!! See Ya next year!!!!!

 

Daniel Eriksson

---

 

 

ARCH ENEMY / CORPORTAION 187                                

Live Musikens Hus, Göteborg, 29/1-03

   När man väl kommit in i värmen på Musikens Hus kändes allt befriande. Den bistra kylan hade bitit tag rejält i kinderna stunden man befann sig i kön utanför innan insläpp. När väl dörren öppnades en kvart efter utsatt tid, så började folk så smått att välla in i lokalen. Det dröjde inte heller långa stunden innan Linköpingskombon CORPORATION 187 fick chans att värma upp den överlag metalsvultna publiken. Thrashbandet, med ett kontrakt på Earaches underbolag Wicked World och två plattor i ryggen, hade en smått svår start. Ljudet ville sig stundvis inte alls och så även sångaren Filip Carlssons röst, som i vissa lägen lät mycket ansträngd. Men publiken verkade ändå med på noterna och visade respekt för den kvalitet de trots allt levererade i sina låtar. Koncentrationen låg självklart på senaste skivan ”Perfection In Pain” och därifrån visade bl.a. titellåten och ”My Life To Kill” stor pondus. MEN den bristande scenvanan syntes klart igenom och en gitarrist som ser ut att vilja befinna sig någon annanstans bådar aldrig gott. Men en rejäl förbandsturne kanske skulle kunna råda bot på detta? För musikaliskt funkar de fin, fint.

   Att underbart är kort är något som bröderna Amott vet är sant och således tagit fasta på. Att ARCH ENEMY endast spelade drygt en timme och fem minuter kan av många säkert ses som snålt, men i mina ögon var det ett briljant drag. Främst utav två anledningar. 1) Man gav publiken vad de tålde och det med klass och finess. Inga krusiduller, inget ”tjafs”. Ett hundraprocentigt framförande. 2) Att inte spela längre, plus det faktum att lägga in ett bra instrumentalt parti med ett inkluderat trumsolo, gav undersköna sångerskan Angela Gossow den nödvändiga andepaus hon behöver för att ge sina stämband ny kraft.

    Att ARCH ENEMY tävlar i högsta divisonen är nog ingen som har något att invända emot efter spelningen på Musikens Hus. Bandet är ett showband i rätt bemärkelse där alla ger och tar. De verkar ha kul på scenen och är inte alls uppbundna till sina respektive instrument utan flirtar vilt med alla tänkbara rock n´ roll poser. Coolt! Som sagt så imponerade Angela stort, att hon kunde hålla rösten och dessutom få det att låta så likt som i studion möjligt är ett under i sig. Tyngdpunkten, så när som på någon låt, låg på senaste skivan ”Wages Of Sin” vilket var ett smart val. Låtarna passar Angelas röst perfekt och det riktigt tunga får slåss mot de ursköna melodierna och solona. Att efter spelningen visa publiken stor respekt och ta sig tid att tacka så många som möjligt i hand från scenens kant är en vinnande bedrift i sig, fler band borde ta efter. ARCH ENEMY gav ingen mättnad, utan jag skulle lugnt kunna gå och se dem igen i morgon om det var fullt möjligt för min del. ARCH ENEMY kommer efter denna svängen bara att växa på hemmaplan. Även svenskarna kommer upptäcka det japanerna redan har insett – ARCH ENEMY är framtidens metalpluton – på alla plan!

 

Daniel Eriksson

 

 

 

 

 

IN FLAMES, PAIN, SOILWORK

Kåren, Göteborg 31/10

   Vilken kväll! Tre av Sveriges absolut bästa metalband på en och samma scen. Göteborg är även IN FLAMES hemstad och här fullkomligt bubblar det av metal.  Eftersom denna spelning snabbt sålde slut så fick banden hastigt och lustigt sätta in en extra spelning veckan efter denna. Utsålt och det talar sitt tydliga språk!. En sjuhelvetes metalafton…

Först ut på scenen för kvällen var Helsingborgs stoltheter SOILWORK. De har inte fått möjlighet att spela så mycket i Sverige tidigare så detta var verkligen en ny upplevelse för publiken. Deras melodiska deathmetal har på senaste plattan “Natural Born Chaos” vuxit sig riktigt stor och just därför ligger naturligtsvis tyngden på just detta verk denna afton. “As We Speak”, titelspåret och öppningsspåret” “Follow The Hollow”, avfyras alla med stor pondus. Men även hitlåten från “A Predators Portrait” – “Needlefeast” plus en del låtar från bandets två första plattor avverkas under kvällen. Det är inte lätt att vara supportakt till ett band i IN FLAMES kaliber, speciellt inte i bandets hemstad. MEN!, sångaren Björn fångar snabbt upp publiken och ger dem det dem vill ha och han lyckas verkligen få folket på sin sida. De lyckas göra en förträffelig spelning trots att detta storband (sex pers) skulle ha behövt ett större utrymme på scenen (In Flames trumset och övriga atteraljer tar upp den största delen utav scenen). Snålt med plats men stort pådrag från SOILWORK – så beskrivs lättast deras spelning.

 

   Nästa band upp på scenen var Peter Tägtgrens enmannaelectroband PAIN. Live har han ett fullt band med bl.a. Horgh från IMMORTAL på trummor och HYPOCRISYs livegitarrist Mattias Kamijo i sättningen. Jag tog mig ett snack med Peter alldeles innan de skulle upp på scenen och han berättade att han tråkigt nog hade en del halsproblem kvällen till ära. Det hördes också i de tre första låtarna - “Only Them”, On And On” och den lugna biten “Injected Paradice”. Men efter det så var det som bortblåst och allt lät precis som det skulle. Peter verkade minst sagt nöjd med uppträdandet och det skall han med all rätt vara. Publiken älskade både han och musiken som bandet framförde. PAIN hade vid tillfället varit ute på vägarna i sju vecor och det märktes att PAIN hade fått växa in i rollen som ett av de ledande electrometalbanden. Hårda låtar som  “End Of The Line” (Peter gör några klassiska HYPOCRISY skrik i denna låt) och “Suicide Machine” blandas upp med lugnare, typ goth alá TYPE O NEGATIVE i “Dark Fields Of Pain”. Även BEATLES covern “Eleanor Rigby”, hitsingeln “Just Hate Me” och avslutande “Shut Your Mouth” (Vilken fick hela Kåren att hoppa och studsa i takt) hinner avfyras innan spelningen har nått sin ändpunkt. Helt superbt Peter!

 

   En halvtimme senare var det dags för kvällens huvudakt, bandet alla hade väntat på, the one and only – IN FLAMES. Sveriges bästa liveband skulle ge en spelning och det finns inget underbarare än att se dem på sin hemmaarena. Jag har sett dem ett antal gånger de senaste åren, bl.a. i Göteborg, så jag visste vad jag hade att vänta. De har alltid varit bäst där också kanske bör tilläggas, så även denna gång! Bandet påstår sig inte vara influerade av SLIPKNOT- låt så vara, men när man ser dem i sina vita munderingar så kommer man onekligen att tänka på galningarna från Iowa. Alla snyggt kädda och med ett “Rolex-smile” på läpparna. Så inspirerade lär dem ju i alla fall ha blivit under de spelningar de supportade akten i England. Anders Fridén är som en mix av Corey Taylor and Jonathan Davis när han skuttar omkring på scenen och sjunger/skriker ut sin dystra lyrik till massorna. Som backdrop syns ett stort “IF” lysande i lampor (Någon som tänkte på KISS!?) och två “kungakronor” i ljus pryder upp sidorna av scenen för att höja stämningen i lokalen. Gitarristerna Strömblad och Gelotte hanterar sina instrument gudomligt och bättre än så kan det knappast bli. Ur högtalarna mullrade låtar såsom “Behind Space”, “Food For The Gods” och “Clad In Shadows”. Men även nya sånger som “Reroute To Remain”, System”, “Drifter”, “Trigger” och hiten “Cloud Connected” fick sin givna del i den feta setlisten. Fansen som väntade låtar från “Clayman” fick titelspåret, “Bullet Ride”, “Only For The Weak” och “Square Nothing” att gotta sig till. Även låtar från de tidigare plattorna spelades i något uppdaterade versioner. – nitton låtar blev det allt som allt. IN FLAMES, Kåren, Göteborg – Årets gig!?

 

Daniel Eriksson          foto: Åsa Geland

 

 

DANZIG, MARDUK

Kåren, Göteborg 24/11

   Öppningsbandet MARDUK var för mig en ny bekantskap. Har tidigare bara tagit del av vissa låtar med detta band och har inte en enda skiva med dessa svenska blackmetalgiganter i min annars så gedigna skivsamling. Hade föreställt mig en överkörning i pansarklass, trodde att det skulle röra sig om ren mangelblack från bandets sida, men fick snart mig en snyting om att jag var inne på fel spår. Visst var det stundvis snabbt, men överlag så tyckte jag att bandet höll sig på en lagom nivå. Att som sminkade grabbar öppna för Glenn Danzig kan inte ha varit en lätt uppgift. Fansen är inte riktigt de samma, detta till trots så gjorde bandet ändå en fullt godkänd och stundvis riktigt bra spelning. Ös med ett band som jag definitivt kommer stifta mer bakantskap med i framtiden.

 

   Glenn Danzig var inte på sitt bästa humör när han kom till Göteborg. Det syntes väl när han klev ut på Kårens scen med sin läderutstyrsel. Men efter ett par låtar lättade han upp trycket och såg ut att ha riktigt skoj. DANZIG har alltid varit ett av mina favoritband och precis som jag så väntade nog många på gamla godingar. Men när konserten hade dragit igång och det visade sig att Glenn hade valt att lägga tyngdpunkten på senaste alstret ”777- I Luciferi” så var min besvikelse som bortblåst. Även dessa låtar håller hög klass och låtar som ”Black Mass” och ”Liberskull” och ”Naked Witch” når oanade höjder live. Men visst fick vi gammalt material som ”Twist Of Cain”, Long Way Back From Hell”, “Her Black Wings”, ”How The Gods Kill”, ”Until You Call On The Dark”, ”Bringer Of Death” och självklara ”Mother” spelade för oss. Dock kunde han även ha plockat med fler låtar från “666- Satans Child” och att helt ignorera grovt underskattade “5- Blackacidevil” är ett tjänstefel. Att han inte fyrade av ”Dirty Black Summer” gör mig dock inget då jag hade möjlighet att se den genom entredörrarna under hans soundcheck. Invändningarna som finns för att inte konserten skall bli en fullpott är följande: 1) Att endast säga max tio ord sammanlagt under hela konserten är inget bra alls, i synnerhet då man knappt hörde vad han överhuvudtaget sa! 2) Att endast bjuda på ca. 80 minuter är också i snålaste laget. I övrigt så var det en sann klubbspelning med en Glenn hängandes ut över publiken – allsjöngandes. Men låt det nu inte gå sju år till nästa gång du kommer hit, va!? För då lär han ju ha tappat ännu mera hår på sin skalle som redan börjat fälla strån och visa upp vilken ålder faktsikt gubben börjat komma upp i.

  

Daniel Eriksson    foto: ej tillåtet, sorry!

 

 

 

SWEDEN ROCK FESTIVAL 7-8 juni 2002
Norje, Sölvesborg

 

Årets festival var mycket, mycket stark. Publiksiffran hamnade dock på 11.000 besökare – rekord enligt arrangörerna, vilket får en att undra hur mycket de mörkat tidigare år? Som vanligt så sken solen och ölen flödade. En sits som fick många att däcka och bränna upp sig – inte minst de flesta i mitt resesällskap. Ett plus i år var också att det var fler skivförsäljare inne på området och den showcasescen som fanns som alternativ till de större scenerna. Här kommer dock rätt och slätt en resume´ av de intressantaste akterna på årets festival.

 

Fredag den 7:e Juni

Först ut för min del på festivalen blev Tyska FREEDOM CALL mest kända för att inkludera Gamma Ray´s trummis Dan Zimmermann. Att vara första band ut för dagen på Rock Stage (den mellanstora scenen) och vara över tjugominuter sena upp på scenen är ingen bra början på ett gig av denna kaliber, att sedan stå i dagsljus är inte direkt tacksamt även om de flesta banden under dagarna får stå ut med det. Trots detta var publiktillströmmingen relativt stor och bandets sångare/gitarrist Chris Bay gör allt för att få igång folket framför dem. Han kallar Sverige för ett riktigt heavy Metal fäste, vilket jag egentligen har svårt att hålla med honom om. Som extranummer blir det Manowar´s gamla dänga ”Carry On” med vinnare ur Scream Mag. på sång. En fräck ide men som låter katastrofal, en eloge skall dock en av vinnarna ha – en kvinna som tog i för kung och fosterland. Men överlag så tenderar FREEDOM CALL till att ha ett alldeles för lite varierande set, precis som deras skivor. Mer variation efterlyses!

 

 

 

DORO blir nästa anhalt och även hon stod på Rock Stage. Tyskan har många bra och starka låtar, hon plockar fram låtar från både de gamla och den höststundande nya releasen med solobandet DORO men även Warlock dängorna finns med. Publiken är som tokig och det märks att hon är populär i Sverige. Dessutom har hon ett klös och riv som både är vackrare och farligare än mina fyra katter ihop. Hennes medmusikanter känns helt rätt och framför även de låtarna på bästa röjiga sätt. ”All We Are”, ”Burning The Witches” och ”Hellbound” blir självklart alla en del av höjdpunkterna i setet men när hon fyrar av trion ”White Wedding” (David Bowie cover), ”Burn It Up” och ”Ich Will Alles” som extra nummer – ja då känns det fulländat.

 

 

 

 

GAMMA RAY, ytterligare ett ”Rock Stage band” fyrar av ”Ride The Sky” redan som tredje nummer och responsen låter inte vänta på sig. Nya låtarna ”No World Order” och ”Fire Below” funkar fin, fint, men i mittet av setet blir bandet svagare med ganska tråkiga låtar. Men Kai Hansen vet hur man donderar sin publik och sällan har det skådats en sådan herre på en scen – oavsett scen oavsett plats så utstrålar han ständigt spelglädje och det sprider sig. Bandet manglar fram låtar som ”Land Of Free”, ”The Edge”, ”Heaven Can Wait” och en “Somewhere Out In Space” omgjord till “Somewhere Out In Sweden”. Kai sluter tätt intill andregitarristen vid första bästa tillfälle och tillsammans bränner de av solo efter solo. Bandet skojar lite och spelar några lite Status Quo toner, som han ber publiken vänta på tills senare på kvällen. Detta var bandets första gig för året och då kan man leva med tröga låtar som ”Dream Healer”. Avslutningen med ”Beyound The Black Hole” och ”Send Me A Sign” stärker bara helhetsintrycket av ett roligt band på en rolig festival.

 

 

 

 

Festivalens stora höjdpunkt var dock CANDLEMASS (därför spelade de på festivalens största scen – Festival Stage) och precis som väntat så tog dem publiken med storm. Blåste ute var just vad det gjorde och ljusen på scen lyckades bandet aldrig få tända, men vad gjorde det när Messiah och co. var tända till tusen!? Låtar som ”Well Of Souls”, Solitude”, ”Under The Oak”, Mirror Mirror”, ”Bewitched” och ”At The Gallows End” gjorde att inget kunde gå fel. Messiah körde sin doomdans och hoppade runt och ”skrämde” sina kollegor på scenen. Därför blev också den stora frågan efter konserten om Messiah har DAMP? Vilken frenesi, vilken energi – sällan har sådan skådats tidigare. Dessutom skall man komma ihåg att bandet inte hade många spelningar i ryggen när de kom till Sweden Rock. Visst har de spelat mycket ihop förr men det var ju en typ tio år sedan… Trummor och backdrop pryds av omslaget till ”Epicus, Domicus, Metallicus” allt för att höja den riktiga stämningen. Candlemass blev den reunion alla hade hoppats på – ingen lär ha blivit besviken! Bara dem nu tar sitt förnuft tillfånga och fortsätter.

 

 

 

 

 

På Sweden Stage – den minsta av de tre scenerna om man räknar bort årets nyhet Spendrups Stage – entrade amerikanska VIRGIN STEELE vid ca kvart i tio på kvällen. Eftersom bandet har funnit ett plats i mitt hjärta var förväntningarna på topp, vilket gjorde att jag kände mig lite besviken i efterhand. Många av låtarna kände jag inte igen (vilket tyder på att jag kanske inte riktigt har full koll på bandet) och jag störde mig en aning på keyboardsen som stod mitt på scenen. Men deras set innehöll såväl hårda som mjuka låtar och musiken dras en aningen åt Manowars stil. Visst känns musiken mastig och bandet lyckas fånga det visuella när sångaren/keyboardisten David DeFeis tänder ett svärd på scenen. Men av den anledningen att jag verkade känns till bandets låtmaterial för lite, att kylan ute började tränga på och att jag störde mig på de malplacerade keyboardsen gjorde att bandet inte får mer än ett starkt godkänt. Bandet hade dock bra med publik för att spela samtidigt som Status Quo.

 

 

 

 

Sist ut på fredagen var så klart en av festivalens höjdpunkter – Rob HALFORD. När den skallige före detta Judas Priest sångaren klev upp på festivalens största sen fanns det inget som kunde stoppa publikens jubel. Att han sedan öppnade spelningen med Judas Priest dängan ”Painkiller” gjorde ju inte saken sämre. Ljudet var dock en aningen knackligt i början – vilket det tenderade göra för många av festivalens akter – men framför man Priest låtar i stil med ”Jawbreaker”, ”Sinner”, Electric Eye”, ”Exciter”, ”Freewheel Burning”, ”Another Thing Comin´” och ”Breaking The Law” plus ett par till ja då kan ju inget gå fel! Dock saknar jag personligen ett par av spåren från hans solodebut – ”Resurrection”, ”Cyberworld” och ”Locked And Loaded”  kändes en aningen för snålt. Att dessutom bara spela ”Betrayal” och ”Golgotha” (några av plattans sämre spår) från nya kommande ”Crucible” kändes även det lite konstigt. Men Fight´s båda klassiker ”Nailed To The Gun” och “Into The Pit” hade platser i setlistan vilket kändes skönt. Men förutom lite missar i setet så var det en sak som drog ner betyget från ett toppbetyg och det var att Rob verkade en aningen stel. Han borde väl kunna komma ihåg texterna till de gamla Judas Priest dängorna? Nu blev han mest ståendes bakom medhörningarna i mitten av scenen, framåtlutad och plirandes över monitorn som troligtsvis gjorde honom påmind om textfraserna. Det kändes inte lika kul. Att se honom bara kunna ta ett par steg utanför mitten för att snabbt dra sig bakåt för att ”läsa” – kändes inte allt för kul. I synnerhet inte när det i övrigt var en heltänd Metal God som stod i Sverige och gjorde sin turnepremiär.

 

 

 

 

Lördag den 8:e juni

Efter en stunds vila och en bit frukost kände man sig åter laddad för ytterligare en dag på festivalområdet. Smink och glam var också det som skulle få starta dagen för en annan. På festivalens största scen infann sig finska kultbandet HANOI ROCKS – ett band som betytt mer för hårdrockshistorien än vad folk tror, utan Hanoi Rocks inget Guns N´ Roses, det säger väl allt! Bandets sångare och frontman Michael Monroe var också mannen som räddade ett ganska svajande gig. Till en början kändes det röjigt och helt rätt men segade till sig mer och mer… Det var någonstans där Mr. Monroe räddade upp allt med sin energi på scenen, han hoppade, dansade, ålade, var nere i diket och klättrade i scenbyggnationen. Klädbytena avlöste varann och frontmannen fick fram både saxofonen och munspelet. Fräshast kändes dock en av bandets nya låtar ”People Like Me”. Bara de kunde satt ett jämnare set så hade detta kunnat blivit hur bra som helst.

 

 

 

 

Borta på Sweden Stage spelade samtidigt som Girlschool ett av festivalens intressantaste band – RAGE. Frontmannen Peavy har lagt på sig ett antal kilo och pondusen är det inget fel på. Deras melodiskt klingande metal låter hur bra som helst och med en så pass stark skiva som senaste ”Unity” i bagaget blir det inga problem för trion att hålla igång ett intressant set. Det är också första gången världsbandet (de tre kommer från USA, Tyskland och Vitryssland) spelar i Sverige och det märks att det är något den stora publiken väntat på länge. Låtar som ”All I Want”, ”Insanity”, ”Paint The Devil On The Wall”, ”Firestorm”, ”Don´t You Feel The Winter”, “Higher Than The Sky” plus ett antla fler godingar avverkas och det finns bara en sak att klaga på… Kommer ihåg –99års festival då i princip alla band envisades med att köra solon – vilket är hur tråkigt som helst – förstörde mycket av spelningarna. Rage blev först ut för min del i år men startade en trend som både Motörhead, Dickinson och Saxon följde. Rage satte in ett gitarrsolo och trumsolo i sin spelning vilket istället kunnat utnyttjas på ett bättre sätt – kanske en eller två låtar till? Nu var dock bandets så pass taggade och vassa att de klarade ut det hela ändå!

 

 

 

 

Festivalen hade nu kommit igång på allvar och sluttampen var inte att leka med – först ut var festivalgökarna MOTÖRHEAD. Det känns liksom som att ett sådant band behövs på en festival. De är ett band som är mycket bättre live än på skiva och ALLA hårdrockkare uppskattar Lemmy, Phil och Mikkey! ”We Are Motörhead”, ”Civil War” och ”Sacrifice” blandades upp med gamla godingar såsom självklara nummer som ”Ace Of Spades”, ”Overkill” och ”Bomber” – den sistnämnda gästades för övrigt av brudarna i Girlschool på sång. Lemmy hade färgat håret och skägget svart vilket gjorde att han såg fräshare ut än någonsin. Det dracks vilt på scenen och Lemmy klagade som vanligt på att ljudet var för lågt vilket snabbt tillrättades av teknikerna. Dessutom hyllade bandet Ramones avlidna medlemmar Joe och DeDe genom att spela ”R.A.M.O.N.E.S” och Sex Pistols ”God Save The Queen” fick sig också en avdammning. Enda låt från nya ”Hammered” blev ”Brave New World” vilken kändes relativt anonym. Man kan säga att allt var lika bra som alltid när det gäller dessa gossar på en scen med en flaska whiskey.

 

 

 

 

TED NUGENT var de något äldre besökarna på festivalens befrielse. Teds mimik på scen och presskonferansen kan närmast jämnföras med en äldre Jim Carrey och han spexar vilt på scenen med sin gitarr i högsta hugg. Aldrig förr har jag skådat en artist med headset utan att störa mig på det. ”Free-For-All”, ”Stranglehold”, ”Motor City Madhouse”, ”Just What The Doctor Ordered” och självklara ”Cat Scratch Fever” gick hem som smör i det gassiga solskenet framför huvudscenen. Han bad Lemmy lära sig spela som en neger och önskade afganernas död – uttalande som fick en del att lyfta på ögonbrynen. Men det som var mest intressant var dock att han inte spelat i Sverige på över tjugo år. På presskonferensen lät han meddela att det berodde på att han vill ha med sitt fulla crew på sina spelningar – och det kostade! Detta tyder på att Sweden Rock hostade upp en del, som sagt till de äldres lycka. Att medelåldern var en aning högre märktes då det var lika mycket publik som på övriga höjpunkter dock var trängseln inte lika påtaglig. Man märkte också att det handlade om musik många växt upp med – det är inte var dag man ser en Leif Edling halft tokig ute i publiken. Ted lyckades även rycka tag i oss yngre och låtarna höll mycket hög klass. Dessutom är Ted Nugent en liveartist ut i fingerspetsarna och vet hur man rycker med sina lyssnare. En riktigt stor överraskning!

 

 

 

 

Det jag väntat mest på förutom Halford var såklart BRUCE DICKINSON (på Rock Stage)– världens bästa publikfriare. Att jag dessutom inte sett honom live sedan –93 (då med Iron Maiden) gjorde inte spelningen mindre förväntansfull. Nu tänker jag dra den fullständiga setlistan enbart för att den visar hur fruktansvärt bra han är och vilket varierande set han kom med… ”Silwer Wings”, ”Back From The Edge”, ”Broken”, ”Revelations”, Accident Of Birth”, ”Dark Side Of Aquarius”, ”The Tower”, ”Tears Of The Dragon”, ”Laughing In The Hiding Bush””, ”Inner Space”, ”Bring Your Daughter To The Slaughter” plus extra numren ”Tattoed Millionaire”, ”The Prisoner” och ”Powerslave” dessutom fyrade han som extra - extra nummer av Tom Jones ”Delilah” i en smått tokig version som fick hela Norje att gunga. En låtkavalkad som bevisar att Bruce kan än. En del av Maiden låtarna var smått överraskande och fick Maidens förlegade setlistor att blekna en aning. När de övriga Maiden medlemmarna tar semester drar Bruce ut på turne – bara det ett tecken på hur lojal han är. Adrian Smith och Roy Z var tyvärr inte med. Istället fick han festivalen att gunga till hjälp av sin nya trummis Robert Guy från Sacktrick, gitarristen Pete Friesen som närmast kommer från Alice Cooper men som haft ett förflutet i The Almighty. Dessutom fanns nygamla skunkworks medlemmarna Alex Dickson på gitarr och Chris Dale på bas. En något förvånande sättning men ack så värdefull. Bruce var som vanligt lika aktiv som han förväntas vara. Det är inte ett ben i luften utan två så att säga. Kommentarer överflödiga!

 

 

 

 

Sist ut på festivalens huvudscen hade SAXON äran att få tillbringa sin tid. De hade dragit fram sin gamla ”The Eagle Has Landed” turnedekor och när just den låten brakade loss som låt nummer nio i setet och örnen avtäcktes visste jublet inga gränser. Trots låtar som ”Dogs Of War”, ”Motorcycle Man”, “747 Strangers In The Night” , The Band Played On”, “Strong Arm Of The Law” och “Denim And Leather” så var det “Crusader” som många vrålade efter. Biff svarade snabbt att det är inte ”Crusader tid än” och när det väl var dags för låten tittade han på klockan och sa ”Oh well it´s time…” – då visste absolut jublet inga gränser. Saxon kunde liksom inte misslyckas! Att de stod där med den underbart stora publiken framför sig fick dem att vilja ge allt. Det var just det som fick dem att falla lite. Att gå ut och köra extra nummer sisådär fyra gånger med en låt åt gången känns lite knepigt. Trots att setet var långt så håller jag fast vid min tes om att Saxon är ett av de få band som kan fylla ut över två timmar med enbart hitlåtar. Saxon gjorde som vanligt inte bort sig!

 

 

 

 

Festivalen var till ända och hemfärden fick starta (vilken hemfärd – men det är en annan lång historia). Summeringen blev att Sweden Rock hade lyckats knåpa ihop en av sina starkaste line-uper och att den kommer bli mycket svår att överträffa. Tills nästa år behövs MOTLEY CRUE, DANZIG, ANNIHILATOR, SAVATAGE, TESTAMENT, OVERKILL och IRON MAIDEN på festivalens scener. Vi ses nästa år!!!

 

Daniel Eriksson

 

SODOM. KREATOR och DESTRUCTION

Motala Folkets Park 19:e januari

I bilen på väg fram i mörkret och regnet gick snacket hårt oss grabbar emellan om hur denna thrashmetalafton skulle bli i Motala!? Alla var vi mycket förväntansfulla – tänk att få se de tre Tyska giganterna på en och samma scen. Metal paketet ”Hell Comes To Your Town – Part 2” hade rullat till de svenska vägarna.

Väl framme blev vi smått förvånade! Bara en drygt 350 pers hade letat sig dit. Nog för att turnen även rullar fram i Göteborg och Stockholm de närmsta dagarna, men ändå… Var det så här man tar emot gamla hjältar? (Läs mer om vad banden själva tyckte på annat ställe i tidningen).

 

WYCKED WYTCH  gick på scenen som uppvärmare. Men ärligt talat så tyckte jag att det lilla jag lyssnade på dem inte var något större bra. Sångerskan i detta amerikanska band lät minst sagt skränig. Utöver detta såg hela bandet smått töntiga ut i sin utstyrsel med små pentagram och uppochned vända kors i sina pannor. Det var nog fler än jag som delade den meningen och de flesta satt i baren och krökade.

Headline ändrades varje dag med ett rullande schema och denna afton fick det av de tre banden som jag gillar minst på skiva öppna – SODOM. Så jag blev glatt överraskad när jag märkte att bandet är mycket bättre live än på skiva. Det hade strömmat till skapligt med folk men likt hela kvällen satt en sjuttiofem till hundra pers i rummet där baren befann sig (Smått irriterande i mitt tycke, då metalbanden snart kommer skippa Sverige som hållplats om sådant här fortsätter…). Men dem som var inne vid scenen och bemötte SODOM möttes av ett rejält röj där gamla dängor som ”The Saw Is The Law” och ”Outbreak Of Evil” blandades med nya låtar från bandets senaste skapelse ”M-16”. Tom Angelripper berättar från scenen att de firar tjugoårsjubileum och bränner av MOTÖRHEAD´s ”Ace Of Spades” som extra nummer tillsammans med lite ONKEL TOM dravel!? Hyffsad spelning.

 

Bäst på hela kvällen var dock KREATOR som till en massa rök och ljus öppnar med ”Violent Revolution” även suveräna ”Reconquering The Throne” bränns av under kvällen och de nya låtarna funkar finfint live. Under första halvan är det svårt att se Mille´s ansikte då det finns hur mycket rök som helst på scenen. Konstigt nog är det mindre publik på KREATOR´s spelning än när SODOM stod på scenen. Klassiker på klassiker bränns av, ”Extreme Aggresion”, ”Pleasure To Kill”, ”Betrayer” etc. etc. avverkas. Som sista nummer bränner bandet av ”Flag Of Hate” som tillägnas cancer bortgågne Chuck Schuldiner som hastigt gick bort på lucia ifjol, tätt följd av ”Tormentor” (som Mille får publiken att vråla fram namnet på till inledning). Kvällens bästa spelning!

 

Sist var det tid nog för DESTRUCTION att avsluta kvällen och efter deras kanongig när de ifjol besökte en Motala Metal Festival så var mina förväntningar uppskruvade till max. Bandet brände av låtar som ”Nailed To The Cross”, ”Bullet From Hell”, ”Thrash Til´ Death” (som Schmier tillägnade Mille i KREATOR). Men var är folket? Det är en liten men entusiastisk publik, men det hjälper liksom inte. Det hela blir inte bättre av att DESTRUCTION verkar ha problem med scenljudet och således spelas det fel en del gånger under giget. Då hjälper inte ens låtar som ”Mad Butcher”, ”The Butcher Strikes Back” och ”Bestial Invasion” upp det hela. Sen så var bandets nya trummis inte lika rolig att se på som deras gamla som manglade arslet. Hade ljudet funkat bättre för dem så hade de nog gjort en riktig kanon spelning – nu blev de liksom bara bra.

 

Sammanfattninsvis så kan man säga att SODOM stod för överraskning åt det goda hållet, KREATOR stod för kvalitet och DESTRUCTION för lite av besvikelse. Men var befann sig publiken denna afton? – fy skäms!!!!!!!!!!!!!!!

 

Daniel Eriksson