Man kan såhär femtio år senare konstatera att järnvägens positiva utveckling fortsatte endast något decennium efter förstatligandet. Därefter kom kravet på kortare restider mellan centralorterna och vägtrafikens uppsving att reducera järnvägens betydelse för de mindre samhällena. Hållplatser och stationer drogs in och ersattes med matarbussar. Även längre transporter, såväl av personer som av gods, började ske på landsväg. En avsevärd nedgång för järnvägen började. Biljettpriserna steg och på lite längre sträckor blev det billigare att utnyttja trafikflyget. Massor av bibanor, privatägda banor och stora delar av stambanenätet, som ansågs mindre lönsamma, lades ner. Vi får se om satsningen på snabbtågen åter kan öka lönsamheten för järnvägen, men något positivt för de mindre samhällenas lokaltrafik tror jag inte att det kan medföra.

JÄRNVÄGEN I SÄTER

Järnvägen fick redan från början stort värde för Säterbygden. Stickspåret mellan Bispberg och Kullsveden var mycket betydelsefullt för malmtransporterna. Redan 1882 hade Bispberg den avsevärda mängden 11 357 ton avsänt gods, överträffat av Avesta, som hade trafik i två riktningar, med endast 600 ton. Säter fick ett enormt uppsving med järnvägen och blev ett centrum för byggandet när järnvägsbygget fortsatte till Borlänge. För godstrafiken fick Säters järnvägsstation stor betydelse. Vid sekelskiftet lastade man upp till tjugo vagnar om dagen och det blev ibland brist på vagnar. Det var kol, ved, malm och kalksten som transporterades.

Lustresor med tåg till Säter blev mycket populära. Det var den vackra och spännande naturen med Bispbergs klack och den lummiga Säterdalen som lockade. Man kom i stora sällskap. I dalen kunde man promenera eller slå sig ner och låta sig serveras en flaska punsch till musikackompanjemang, ofta exekverad av medförda musiker. Alla resande dessa söndagar kunde göra det mycket ansträngande för dem som arbetade vid stationen. Värst var det när alla skulle hem igen. Då var det inte bara resenärer, som samlades på stationen, utan även bygdens befolkning kom för att se avfärden och kanske få lyssna till någon sprittande avskedsmarsch. Hela bangården kunde vara blockerad av människor.

Falu arbetarförening gjorde på midsommardagen 1882 en tågresa till Säter. I Borlänge tog man upp ytterligare passagerare och ett tåg med 48 personvagnar, draget av två lokomotiv, levererade så småningom omkring 2 000 resenärer. En enorm mängd, jämfört med stadens dåvarande befolkningsmängd. När järnvägen invigdes 1880 hade staden en befolkning på 502 personer och socknen 1806. Befolkningen hade då minskat avsevärt under några år genom emigrationen till Amerika.

Under de olympiska spelen 1912 slogs siffran från 1882 med marginal. I Stockholm, liksom på många andra platser, hade man gjort reklam för Säter. Det lockade många och till Säterspelen kom det söndagen den 30 juni en mängd extratåg, bland annat från huvudstaden. Den dagen såldes 3 800 biljetter på Säters station.

År 1907 började man lägga ett stickspår ut till Säters sjukhus, som man då höll på att bygga upp. Banan kunde tas i bruk för frakter av material till sjukhusbygget i juli året därpå. De särskilda tågsätt som senare gick till sjukhuset, kopplades på Kullsvedens station, eftersom man inte ville ha sjukhusets patienter på stationen i Säter. Spåret till Bispberg fanns kvar tills man lade ner gruvan 1967, medan spåret till sjukhuset revs upp redan på 1950-talet.