Skryt


Ibland sitter man i egna tankar, men uppfattar konversationen i baksätet ändå. Normalt så är det egentligen inget man lägger märke till, än mindre kommer ihåg, men ibland finns det episoder man bara inte kan låta bli att lägga på minnet. Jag frapperas ibland över både mäns och kvinnors till synes oerhörda behov att vara något mer eller bättre än de egentligen är. Extra tydligt blir det när man hämtar upp ett par som det tydligen slagit lite gnistor emellan, och fått igång hormonerna, men har varit på ett ställe där volymen tydligen varit för hög för att de har kunnat lära känna varandra riktigt. I den relativa tystnaden i taxin på väg hem till den ena kontrahenten börjar man därför känna varandra på pulsen lite, och det kan vara oerhört underhållande när de verkar betrakta mannen bakom ratten som en döv, blind och obefintlig.

Hon: Vad sa´ru att du jobba me?

Jag rättar till spegeln så att jag ser dem. Han verkar lite bekant.

Han: Jag...ehh...jobbar med...eh...Media!

Jovisst, nu känner jag igen honom - det är ju han som delar ut DN i Hökarängen på morgnarna. Nåja, det är väl också media.

Han: *harkel* Å själv då? Vad pysslar du med?

Det verkar som om en del tycker det är lite fult att man jobbar - det verkar liksom lite lagom blaserat att "pyssla" istället. Lite finare än oss andra dönickar som är beroende av ett jobb för vår utkomst. Nåja, nu börjar det bli intressant när, hon ska försöka leva upp till hans intressanta "mediajobb".

Hon: Ähh... Jag är i modebranschen.. för det mesta...

Nu vet jag var jag sett henne. Förra veckan när jag var på H&M för att köpa en skjorta. Hon stod i kassan. Men det är klart - "modebranchen" är ju inte heller en direkt lögn... Det är nu det börjar bli svårt att inte fnittra hysteriskt och avslöja de bägge, och just då drämmer hon till med...

Hon: Så har jag gjort lite modelljobb...

Han (storögt dreglande): Näh, lägg av, vad häftigt! Va´då?

Hon: Lite katalog och så...

Det är nu jag verkligen får hålla mig för att inte falla ned på durken, vridandes mig i skrattparoxysmer... Inget ont om henne, men jag har kört en hel del riktiga fotomodeller, och hon spelar inte riktigt i samma division... inte ens i samma liga. Söt, men modell...nä!
Det är då jag börjar leta efter sanningen bakom påståendet, i likhet med den krystade beskrivningen av jobb. Men den enda tanke som slår mig är:
Telefonkatalogen då, eller?
Som väl är så börjar de i detta stadium närma sig slutdestinationen, och den grannlaga uppgiften för honom är att försöka impa genom att bläddra igenom det som han försöker få att likna kreditkort, men som i verkligheten är patientbrickor, medlemskort i IKEA Family, Konsum ICA o.s.v.

Han: Äh, chafförn - vi tar det på det här.

Fram kommer ett vanligt bankkort med VISA, och inte ett flashigt företagskort från American Express eller Eurocard.

Han: Lägg på en tia till en fika till dig själv sen, vetja.

Stackarn! Det blir nog blodpudding resten av veckan, bara för att imponera. Tillsammans raglar de stilla bort i morgonen, hon på hans arm, kuttrande och spinnande.

Det är synd om människan!


Tillbaka