Denna sida är tillägnad min son, Benjamin.  Han kom till världen den 30:e maj 2001 och hade en blygsam födelsevikt på endast 590 gram. Han föddes 16 veckor prematurt och var den minsta människa jag någonsin sett med egna ögon.

Vi fick veta att vårt väntade barn hade det svårt i sin mammas mage och att de kanske behövde plocka ut honom i förtid. Vi blev skickade till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, till en värld jag inte ens visste om att den fanns. På kvällen den 30 maj 2001 föddes Benjamin genom akut kejsarsnitt. Födelsevikten var alltså 590 gram och han var 24,5 centimeter lång; han rymdes i min ena handflata. Jag kommer aldrig att glömma när "syster" Helena visade vägen ner till AVD 95F. Man kommer in genom en luftsluss där man måste tvätta händerna och "sprita" sig, innan man fortsätter in på avdelningen. Jag visades in i ett rum med en massa konstiga och tekniska grunkor. Jag hade aldrig sett något liknande tidigare. Respiratorer stod och väste vid de olika kuvöserna. Jag blev visad till en av kuvöserna. Inuti låg den minsta människa jag någonsin sett med egna ögon. De berättade hur mycket han vägde och en del andra saker, men jag hörde ingenting... Jag stod och grät och världen omkring mig började lösas upp; golvet gungade faktiskt under mina fötter. Naturligtvis förstod de att jag höll på att svimma, så de hämtade en fåtölj till mig. En läkare pratade lite med mig och ett par av "syrrorna" öppnade kuvösen och knäppte en polaroidbild. De sa att mamman kanske inte hunnit sett honom eftersom att det hade gått snabbt vid kejsarsnittet. Bild nummer två, på Benjamins "bildsida", är alltså den första bilden på min son. När jag kom till Benjamins mamma på "uppvak" så visade det sig att de hade rätt. Hon hade inte hunnit se honom. När jag visade henne bilden så var det första gången vi såg honom tillsammans. Vi fick "rum" på patienthotell Åsen, som låg på sjukhusområdet, rum 9.

Det var inte enkelt att leva i sjukhusmiljö, men vi hade aldrig något val. I första omgången stannade vi i sex och en halv månad på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Efter det ansågs Benjamin vara frisk nog att få komma till sitt hemsjukhus i Västerås istället. Vi vantrivdes ordentligt på lasarettet i Västerås och det stressade oss till att  försöka få komma hem med Benjamin istället. Mot slutet av december 2001 så fick vi chansen att lämna sjukhuset. Om vi inte hade hamnat på lasarettet i Västerås så kanske vi aldrig hade fått chansen att få ha Benjamin hemma hos oss i vår egen lägenhet.

Benjamin fick alltså komma hem i slutet av december 2001, och vi fick äntligen chans att vara lite "familj" med honom, vilket var helt underbart. Det var naturligtvis en massa arbete, eftersom Benjamin var starkt syrgasberoende. Vi fick utrustning med flytande syre levererat till vårt hem. Två stora 100-litersbehållare med flytande syre och två väskor med "renluft" till hans inhalator. Vi hade pulsoxymeter och en uppsjö av olika mediciner och andra saker han behövde. Men det spelade egentligen ingen roll hur mycket jobb det än blev, Benjamin var hemma och det var allt som räknades.

Vi firade nyårsafton med vänner och det var mycket efterlängtat. Hur bra resurserna än är på ett sjukhus, så är det ändå inte "hemma". Tyvärr vände situationen en bit in i januari 2002. Vi hamnade tillbaka till lasarettet i Västerås igen. Det gick några dagar men Benjamin blev inte bättre. Han var oerhört syrgaskrävande och innerst inne visste vi nog om att hans sköra lungor skapade oöverstigliga problem. Fem och en halv månad i respirator hade tyvärr satt sina spår. Lasarettet i Västerås var i alla fall inte platsen vi behövde vara på. Naturligtvis var vi tvungna att få återvända till det ställe där allt börjat. Platsen där vi älskade alla och envar av personalen. Efter en hel del telefonsamtal och ganska många böner, lyckades Benjamins mamma övertyga rätt person i Uppsala att vi behövde återvända med Benjamin. Efter en del trixande lyckades de ordna med helikoptertransport.

Väl tillbaka i Uppsala igen, började saker och ting att se lite bättre ut för oss. Det enda egentliga strulet var att hitta någonstans för oss andra att bo under vistelsen. Sjukhuset var överfullt och det var patienthotellen också. Personalen på avdelningen kom dock till vår räddning och hyste in oss på Grand Hotel Hörnan i Uppsala. Det var ett flådigt ställe med kristallkronor i taken och en frukostbuffé en gruvarbetare skulle sjunga lovsånger över. Äntligen fick vi komma ifrån sjukhuset och vila oss lite. Taxiresorna mellan hotellet och Akademiska bjöd avdelningen också på.

Efter några dagar med ganska god prognos så vände det igen på kvällen den 3:e februari 2002. Benjamin drabbade plötsligt av en akut hjärtsvikt och gick ner i djup koma. Han var då 8 månader gammal. Trots alla ansträngningar, och akuta insatser i form av operationer, gick hans liv inte att rädda. Han avled halv ett på natten mellan den 3:e och 4:e februari 2002. Jag vill passa på att säga att vi snabbt kom att älska alla och envar på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Under så lång tid hade AVD 95F varit vårt "första hem". Personalen är helt otrolig och vi trivdes trots alla motgångar vi hade.