Olle Lindkvist, Skantzenchefen, berättade om henne och hennes son för mig för nästan tre år sedan. -"Skriv en pjäs om henne", sa Olle. -"Skriv en pjäs om kvinnors och abrns utsatthet på den tiden!"

Det var lättare sagt än gjort. Hur skriver man om verkliga människor, när det man får veta om dem är så knapphändigt? När man inte längre kan fråga dem om hur det verkligen var? Kan man fabulera om dem hur som helst? Vad är viktigt att berätta? Frågetecknen var så många, att jag lade idén på is.

Men så en dag på vårvintern -93 började hon bråka i mig, Johanna. Hon ville helt få sin historia berättad! Jag samlade en grupp kvinnor från HATS omkring mig i ett undersökande arbete: vad står Johanna för idag? Finns det något "evigt kvinnligt"? Jag tog utgångspunkt i Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd", där Sally föder barn, ensam i en torparstuga under stor vånda. -"Tack gode gud, att du blev en son", säger Sally. -"då slipper du föda!" Men -VAR DET VERKLIGEN DET JAG VILLE BERÄTTA?? Att det är bättre att föda söner…?

Vi, HATS kvinnor och jag, vred och vände den problematiken och kom fram till att på den tiden - 1910-talets Sverige - hade pojkar det lättare att få ett drägligt liv. Det låg inget kvinnofientligt i detta; det var fakta. Att berätta om en stark men utsatt Johanna från den tiden behövde inte innebära att vi idag förminskar kvinnan.

Och då började Johannas historia ta form. Stor inspiration fick jag av Alf Persson, som levererade inte mindre än sju musikförslag till min pjäs. Där fanns Johanna!!
Nu skrev hon sig nästan själv. Lite för lätt. Då bromsade jag henne och ville stoppa den alltför tydliga realismen. Jag ville ha TEATER! Det som inte kan sägas bättre i film eller romaner. Så kom hennes "dubbla jag" till. Så kom berättandet i form av musik, dans och sång.

Här är hon nu, Fattig-Johanna. Berättelsen om en kvinna, född i underläge, men som gfenom sin styrka ovh sina val i livet ändå gör det bästa för sin son. Så gör vi väl än idag, vi mödrar, vi geer vårt liv och våra framtidsförhoppningar till våra barn. Gud give, att de har förmågan att ta emot dem! Min son eller rättare sagt, den soon jag skapat åt Johanna, har den förmågan. Johanna har inte levt förgäves!

MAN FINNS SÅ LÄNGE NÅGON MINNS. Det är väl inte många idag, som verkligen minns Fatig-Johanna på brånsta. Men hon finns, för vi minns hennes historia. Låt oss ta den till våra hjärtan! Låt oss uppröras över den tidens orättvisor! Låt oss alla fortsätta att kämpa för den svages rätt! Idag behövs den kampen lika mycket som då.

Fattig-Johanna; ett sant livsöde, vars verklighet har filtrerats genom ett konstnärligt öga. Ta väl emot henne du publik! Det är hon värd!!

Nilla Ekström, författare och fabulerare