För nästan två år sedan satt vi och skulle försöka
hitta ett manus till en pjäs som vi ville spela.
Vi läste många manus, men vi hittade inget som passade oss.
Då började vi skriva en pjäs själva.
Resultatet blev "ingenting är riktigt farligt".
Den handlar om fem tjejer på en sjukhusavdelning.
Några av dem vet inte om de någonsin kommer därifrån...

Vårt mål är att få er att tänka efter...
Varför ser vi nästan aldrig längre än till oss själva och våra egna problem?
Är hela dagen förstörd om det regnar?
Finns det någonting som är riktigt farligt?

Helena, Anna, Stina, Milla, Karina och Hanna
från programmet