Här kan du läsa tre publicerade reportage som handlar om Tjernobyl och en debattartikel som handlar om kärnkraften i Sverige.
Jag har besökt Tjernobyl, som journalist, två gånger. Första resan gjorde jag tillsamman med en fotograf tre år efter olyckan. 1995 var jag där för andra gången. Jag har också varit med och gjort en TV-dokumentär, "Skriet från zonen", som sändes i TV2 tio år efter haveriet.
1. Reportage inifrån kärnkraftverket i Tjernobyl
2. Reportage från en stad 12 mil från Tjernobyl
3. Reportage om en av brandmännen som först var med när olyckan inträffade.
4. Debattartikel om kärnkraften
Fakta, litteraturtips och källkritik hittar du här
Senaste nytt om Tjernobyl finns här
Nio år efter härdsmältan i Tjernobyl har 50 000 människor för alltid lämnat sina hem innanför tremilszonen kring kärnkraftverket. Ytterligare 200 byar ända in i Vitryssland är evakuerade.
- Strålningen förenar Sverige och Ukraina för alltid, skålar brandchefen Alexander Gorbushin.
En liten tistel har letat sig upp ur en spricka i asfalten utanför ingången till det som en gång var en matvarubutik. Vår strålningsmätare knattrar och visar 65 gånger högre strålning än den normala bakgrundsstrålningen.
Vinden susar ödsligt fram genom gatorna som kantas av stora bostadshus. Den river med sig en rostig skylt på kommunalhuset som slår mot fasaden. Bakom kommunalhuset syns ett stort pariserhjul i silhuett mot den regngrå himlen. Barnens skratt har för längesedan tystnat. Utanför det som en gång var brandstationen står rostiga traktorer, bilar och schaktmaskiner uppvräkta i en gigantisk skrotkyrkogård. De är fulla av radioaktivitet.
Här i staden Pripyat, bara en kilometer från kärnkraftverket i Tjernobyl, bodde 35 000 människor fram till den ödesdigra natten den 26 april 1986 klockan 1.24. Många väcktes av en stor smäll . När de tittade ut genom fönstren såg de att himlen brann i stark rosa bort mot Tjernobyl. Först två dagar senare fick befolkningen reda på vad som hade hänt och staden tömdes i panik. Aldrig mer kommer en människa att bo här. Likadant är det i cirka 200 byar i en korridor nordväst om Tjernobyl.
Vi kör in på själva området där kärnkraftstationen ligger. De fyra reaktorbyggnaderna ligger i rad. Tjocka elledningar skär himlen i strimlor. Bara reaktor ett tuffar och går fortfarande. Tvåan är stängd efter en brand för några år sedanoch trean pajade ihop i april.
Den havererade reaktorn, nummer fyra, ser ut som en kräftsvulst jämfört med de andra. Den är inkapslad i ett tjockt lager av betong och bly för att förhindra radioaktivt läckage. Den kallas Sarkofagen. I dess inre brinner fortfarande härden - efter nio år!
Ett tiotal arbetare forslar bort jord och asfalt framför sarkofagen. De sanerar det ännu starkt radioaktiva jordlagret, trots att flera meter jord redan har schaktats bort. De har varken skyddshandskar , ansiktsmask eller skyddskläder. De som jobbar därute borde, om samma gränsvärden gällde som för en kärnkraftarbeter i EU, för alltid ha skiljts från arbetet. På vissa ställen visar mätare över 200 mikrosivert per timme. Den normala bakgrundsstrålningen borde ligga på cirka 0,15.
Vladimir Beschroshenko lägger ner spaden och kommer fram och tittar på mätaren. Hans jacka är alldeles för kort i armarna, liksom byxbenen.
- Är allt okey? Är det mycket strålning här?, undrar han.
Han har aldrig sett en strålningsmätare tidigare. Och ingen har någonsin mätt upp hur mycket radioaktiva ämnen han har på sig efter arbetsdagens slut.
Vladimir har jobbat tre år på kärnkraftverket. Han har ett av de absolut mest utsatta jobben. Det är han som sanerar de områden som är värst nedsmittade.
- Därborta där grävmaskinerna är låg en by förut. Nu har vi grävt ner alltihop i marken, säger han och pekar ut över ett stort fält. Inte ett spår finns kvar som visar att det bott 200 människor där.
Vladimir och hans kamrater är de som just nu jobbar närmast "sarkofagen". I april konstaterade västliga vetenskapsmän, enligt en artikel i The Observer, att det fundament som håller uppe den skadade rektorbyggnaden håller på att gå sönder. Också det tjocka skalet av betong och bly runt reaktorn har en mängd sprickor. Tusentals kubikmeter vatten sköljer genom den radioaktiva inneslutningen. Risken, enligt vetenskapsmännen, är stor för att härden ska ge sig iväg ner till grundvattnet. Då är en ny katastrof ett faktum.
Åt det rycker Vladimir på axlarna. Liksom de flesta andra som jobbar här har han lockats hit av lönen. Han tjänar 100 dollar i månaden, vilket är fem gånger mer än vad han skulle fått för motsvarande jobb någon annanstans.
Han har fru och två barn i en stad i södra Ukraina. Själv jobbar han femton dar och är ledig lika många. Han bor i en by några kilometer härifrån, en by som egentligen borde vara nedgrävd den också.
- Cheferna och teknikerna bor i en nybyggd stad fem mil härifrån. Men det är inte för sådana som vi.
- Det är inte bra att jobba här. Jag känner flera som blivit sjuka. Men vad ska jag göra? Jag vill tjäna pengar. Förr kunde jag knappt köpa ett bröd om dagen till familjen. Nu kan jag köpa fem, säger han och skrattar.
- Jag slutar om ett halvår. Jag har varit här i tre år och nu får det vara nog. Läkarna undersöker oss en gång om året. Om jag hade för mycket strålning i mig skulle de väl inte släppa in mig i zonen?
I tremilzonen kring kärnkraftverket har 50 000 människor evakuerats Dessutom har tiotusentals lämnat sina hem långt utanför tremils-zonen i en korridor väst och nordväst om Tjernobyl, långt in i Vitryssland. Vindriktningen var så den gången.
Vladimir och de andra arbetarna skickas till olika ställen i zonen för att sanera marken och göra reparationsjobb. Därför utsätts de inte alltid för lika hög strålning som nu. Brandmännen, däremot, som är på brandstationen alldeles intill "sarkofagen" lever där ständigt. Det är de som först ska vara på plats om nya bränder skulle uppstå.
Oleg Kazakov, chef för Tjernobyls brandförsvar, följer med oss in på brandstationen. I entren finns en miniutställning till minne av de brandmän som dog i tjänst 1986. På väggen hänger stora fotografier på de fyra brandmän som först dog av de strålskador de fick vid släckningsarbetet . Totalt dog tolv brandmän, 49 blev invalider och cirka 200 fick olika strålningsskador. Hur många det är idag som får skador av de höga stråldoser de utsätts för är det ingen som vet. Däremot, uppger flera källor, dog minst 7000 personer av de cirka 200 000 som var med och sanerade direkt efter olyckan. De kom från hela dåvarande Sovjetunionen, många utan att veta varför de var där.
Vi fortsätter in på brandstationen längs en korridor och kommer till ett samlingsrum. Ett 20-tal brandmän hoppar upp i givakt när vi kommer in i rummet. När chefen Oleg Kazakov gör en lätt rörelse med handen kastar de sig ner i bänkarna igen.
Valeriy Gnip ställer sig åter i givakt när han svarar på frågor. Han är kortklippt och har varma ögon. Först efter tillsägelse från Oleg vågar han sitta kvar i bänken.
Även Valeriy och hans kamrater tjänar 100 dollar i månaden. Nästan alla har familj och jobbet som brandman har gett dem en möjlighet till ett någorlunda drägligt liv. Arbetslösheten är uppemot 20 procent i Ukraina.
Men som för så många andra som jobbar inne i Tjernobyl är det svårt att låta bli att tänka på strålningen .
- Jag tänker på den varje dag. Man kan aldrig vara säker på att den inte är skadlig. När jag berättar för någon att jag jobbar i Tjernobyl blir jag nästan utfryst. Man betraktas som pestsmittad, ingen vill ha med dig att göra.
- Men jag är inte rädd, jag gör bara min plikt. Jag var med och släckte branden i reaktor två 1991, säger han stolt. När vi kom dit rasade hela taket ner i reaktorhallen.
Men det är inte bara risken för strålskador som gör brandmännens jobb besvärligt. Det kommer fram när vi besöker de två brandstationerna i Tjernobyl. Oleg Kazakov, ber nästan om ursäkt när han visar oss runt.
Brandbilarna är från tidigt 50-tal och slangarna är spruckna och läcker som såll. Däcken är nedslitna på alla bilar och ytterlagret har fullt med torrsprickor. Skyddstrustningen, framför allt mot strålning, är så gott som obefintlig. Två avsökningsramar (slussar för att mäta strålningen hos brandmännen) står obrukbara. Dem kom den svenska hjälporganisationen Mission i Öst med till Tjernobyl förra året. Det var grejer som kärnkraftverket i Barsebäck skänkt. De är ännu inte inkopplade.
- Det värsta är nog ändå att vi inte har transportfordon för att köra brandmän mellan olika platser. Inte heller har vi bilar för att evakuera människor som finns inne i ett brandområde, säger Oleg Kazakov.
Som exempel nämner han den stora branden 1991 i andra reaktorn , den som Valeriy var med och släckte.
-Vi fick inte ut extrapersonal i tid eftersom de stod i kö för att köpa biljett till tåget hit ut!
- Ett annat stort problem är radiokommunikationerna. Idag fungerar inte den utrustning som finns eftersom elektriciteten från ledningarna gör dem obrukbara. Du kan ju tänka dig hur det är att inte kunna ha fungerande samband när en olycka har inträffat, säger Oleg uppgivet.
Ukraina var tidigare Sovjetunionens kornbod. Idag vill ingen köpa mat från landet. Cirka en femtedel av Ukrainas jordbruksmark har alldeles för hög radioaktivitet. En av de få exportinkomster som återstår är elektricitet från Tjernobyl! Det är en av orsakerna till att regeringen har svårt att fatta beslut om att stänga hela anläggningen. Ett annat skäl är att Ukraina vill att västländerna ska betala stängningen som beräknas kosta cirka 33 miljarder kronor. Trots signalerna till EU-länderna om att stänga anläggningen beslutade ukrainska regeringen nyligen att ännu en reaktor ska repareras och köras igång nästa år.
Också Alexander Gorbushin chef för hela Kievs brandskyddsområde är bekymrad. Han själv har så hög strålning i kroppen vid sina insatser efter olyckan1986 att han är förbjuden att vara mer än någon dag åt gången inne i Tjernobyl.
- Doktorn säger att jag borde sluta, men jag vill göra min plikt, säger han och avfärdar vidare prat om sig själv.
- Vi har ansvaret för allt som inträffar inom den avstängda tremilszonen kring Tjernobyl. Förutom reaktorbyggnaderna är det alla bränder som uppstår i och omkring de evakuerade byarna. Där är radioaktiviteten hög och vid en brand frigörs cesium. Men vi har ingen speciell skyddsutrustning för det. Problemet är också att äldre människor olagligt flyttar tillbaka in i de avstängda byarna.
Trots allt är inte Alexander Gorbushin särskilt orolig för att den beryktade "sarkofagen" ska rämna.
- Jag litar mer på våra egna tekniker än några anonyma "vetenskapsmän från väst".
- Förresten är det vetenskapsmännens buisness om den rasar ihop.
Det klarnar upp och soldiset bryter fram ovanför Sarkofagen. Det är eftermiddag och det är dags för sen lunch. Vi går till huvudentren till kärnkraftanläggningen. Utanför står ett trettiotal kärnkraftarbetare och väntar på bussen som ska ta dem till den nybyggda staden Slavutitj fem mil härifrån. En gigantisk Lenin i sten övervakar människorna från sin piedistal.
- Det är ingen som kommit sig för att ta ner honom. Han finns fortfarande hos oss, säger Alexander och flinar.
Vi förs in i en liten matsal avsedd för de högsta cheferna på kärnkraftverket. Den ligger ovanpå reaktor två. Det är dukat på träbord som är uppställda i fyrkant. På en skänk står glas och dricka. Två servitöre serverar rödbetssoppa, kött och dessert. Vodkan kommer på bordet . De barska männen i sina bruna uniformer med stjärnor mjuknar efterhand och förbrödringens tid är inne.
- Gult och blått, Poltava och strålningen från Tjernobyl förenar Sverige och Ukraina för alltid, säger Alexander, höjer glaset och skrattar.
Text: Bo Levin
Bilder: Anders Gunnartz
(copyright)
- Förr eller senare får den skadade reaktorn kontakt med grundvattnet. Om ingenting görs blir det problem, säger Conny Nilsson, skyddsingenjör på kärnkraftverket i Barsebäck.
Förra året åkte Conny Nilsson till Tjernobyl med utrustning som inte användes längre i Barsebäck. Han hade med sig skyddshandskar, stövlar, hjälmar, overaller, dosimetrar, strålskyddsdräkter, skyddsmasker och fyra avsökningsramar till brandmännen.
- De saknar nästan allt. Och det kändes som om det vi gav bort bara var en droppe i havet. Man kan säga att de ligger minst trettio år efter när det gäller säkerhetsutrustning.
Kläderna brandmännen har är sedan länge förbjudna i väst. Skyddtröjorna, t ex, är delvis tillverkade i ett plastmaterial.
- De är helt enkelt livsfarliga att använda vid en het brandinsats. Dels smälter plasten och dels avger plasten gifter.
- Blir det en rejäl storbrand i en turbin på verket, t ex vid ett oljeläckage vid lyftoljepumparna, tror jag det blir problem. De har helt enkelt ingen utrustning för att klara det.
Nio år efter haveriet i reaktor fyra är strålningen på sina ställen fortfarande hög. Conny Nilsson tog med sig jordprov från marken utanför sarkofagen och det visade sig innehålla en mängd olika nuklider som är aktiva.
- Jag tror inte de har en aning om vad marken de går omkring på innehåller
Det största bekymret är ändå den havererade reaktorn. Conny Nilsson menar att det inte är någon tvekan om att det läcker som ett såll genom sarkofaken.
- Tusentals kubikmater regnvatten har läckt in, vatten som kan tvätta ur radioaktivitet i grundvattnet.
Reaktortanklocket ligger på kant på en hylla i sarkofagen. Det mycket tunga locket trycker på, ned mot den resterande härden.
- Nu är det bara ett par meter kvar till härden når grundvattnet. Förr eller senare kommer det att ske. Ingen vet idag hur man ska reparera sarkofagen.
En härd som smält innehåller en mängd radioaktiva ämnen. Om de, via grundvattnet, kommer ut i floden som rinner utanför innebär det en ny katastrof. Floden har direkt kontakt med Svarta Havet. Dessutom tas vattnet till Kievs 3,5 miljoner invånare från floden.
Conny Nilsson tror också att det ligger en hel del sanning i de rapporter om sjukdomar hos människor och djur som då och då dyker upp i massmedia.
- Det vore konstigt om inte så vore fallet. Och ingen kan bevisa motsatsen. WHOs stora undersökning visar också klart att sköldkörtelcancer hos barn har ökat hundra gånger efter 1986. Vi vet så lite än om vad som händer i framtiden, det har ju aldrig tidigare hänt att en härd har exploderat på det här viset.
- Sen kan det säkert vara så att effekterna förvärras av det allmänna hälsotillståndet . Ensidig och dålig kost gör inte saken bättre. Ukraina är ett fattigt land, säger Conny Nilsson.
Ingen kunde väl tro att dimman som svepte in över kommuninvånarna i Naroditje när de vaknade morgonen den 26 april 1986 så till den milda grad skulle förändra deras liv. Och att det skulle bero på kärnkraftverket i Tjernobyl 12 mil därifrån.
Nio år efter kastrofen för människorna i Naroditje en ojämn kamp mot den osynliga strålningen. I dag är sjuttio procent av barnen sjukliga. Och allt märkligare missbildningar hos djur dyker upp.
När vi far de femton milen från Ukrainas huvudstad Kiev ut mot Naroditje är det lätt att hålla sig för skratt. Det är som att vara med i en science-fiction-film. Byarna vi passerar ser mer slitna ut än när jag åkte här för sex år sedan. Då hörde Ukraina till Sovjetimperiet. Idag är Ukraina med sina 52 miljoner invånare ett eget land.
När vi tar av från stora vägen upp mot kommunen Naroditje börjar strålningsmätaren stiga. Det blir allt färre bilar på vägen ju längre vi åker och ibland måste vi snabbt väja undan för någon bonde med häst och vagn.
Alltsedan den ödesdigra natten den 26 april 1986 klockan 1.24 då härdsmältan i reaktor fyra var ett faktum har 50 000 människor evakuerats från en zon på tre mil runt kärnkraftverket. Dessutom har tiotusentals lämnat sina hem långt utanför tremils-zonen i en korridor väst och nordväst om Tjernobyl, långt in i Vitryssland. Vindriktningen var så den gången. Aldrig någonsin kan de komma tillbaka och bruka sin jord. Aldrig någonsin mer kan de gå till kyrkan i byn där de döptes som barn.
Fyra mil från centralorten Naroditje dyker den första ödebyn upp. Den ståtliga träkyrkan i blått, gult och grönt står igenbommad och på trappen till guds boning visar strålningsmätaren 25 gånger högre strålning än den normala bakgrundsstrålningen. Vi går in i ett av de typiska timmerhusen. Dörren hänger på trekvart och i det stora bondköket ligger en tidning från 1986 kvar på träbordet. På väggen hänger en gulnad bonad med röd bård och på vedspisen står några kastruller. Kläder och madrasser ligger slängda i sovrummet. Mätaren visar nu trettio gånger högre strålning än den normala på hällen inne i den öppna spisen. Familjen som bodde här en gång lämnade sitt hem i panik när det radioaktiva nedfallet kom.
I det gamla partihuset, med skäran och hammaren i flagnande rött på fasaden, har någon burit bort stengolvet. Här och där ligger pärmar slängda och fönsterluckorna på baksidan hänger på trekvart. Ibland slår de mot fasaden. Vinden susar genom förfallet.
I kommunen Naroditje finns åttio byar som den här. 35 av dem är evakuerade. Aldrig mer kommer människor att kunna bo där. Cirka 40 procent av av all jordbruksmark har så hög strålning att det är förbjudet att producera mat där. Problemet är bara att "frisk" mat inte längre kommer till området. När Sovjetunionen upplöstes förvann också alla löften. Människorna måste fortsätta odla och barnen dricker mjölk från kor som betat radioaktivt gräs.
När jag var i Naroditje för sex år sedan visade det sig att strålningen redan då hade påverkat både människor och djur. Chefsveterinären i centralorten Naroditje, Nikolaj Galentsik, samlade i hemlighet missbildade djur i formalin i en lada bakom veterinärstationen. Dåvarande sovjetiska myndigheter förnekade nämligen att strålningen kunde påverka djur på det sättet. Nikolaj förde noggrann statistik sedan många år tillbaka på just missbildningar. Kalvar föddes med för korta ben eller inga ben alls, missbildade munnar eller utan ögon, öron och svansar. Grisarna föddes med skeva ben eller inga ben alls, missbildade huvuden eller med två huvuden. Många föds med två kön. 1987 föddes det totalt i Naroditjeditriktet 4 kalvar och 0 grisar med den här typen av missbildningar, 0,07 procent respektive 0 procent av totala antalet födslar.1989 var missbildningarna uppe i 8 procent av kalvarna och 10,7 procent av grisarna missbildningar. I april i år föddes något så avanligt som en häst med två huvuden på en gård utanför centralorten Naroditje.
När barnen undersöktes av ett läkarteam 1986 hittade de nio barn som hade förändringar i sköldkörteln. Samma läkare undersökte dem igen 1987 och fann då 221 barn med sådana förändringar. De sovjetiska myndigheterna och atomenergiorganet IAEA förnekade att det berodde på strålningen. Idag är det ett faktum och på Tjernobylmuseet i Kiev finns både statistik och bilder.
Det här berättar jag för tolken när vi far de sista milen in till centralorten Naroditje. Han vill egentligen inte alls vara med i bilen, han hatar Tjernobyl och allt vad olyckan fört med sig. Han bor i Kiev och han säger att han känner många som fått konstiga sjukdomar. Han ser förskräckt på kartan där ett tiotal byar runt Naroditje är satta inom parantes. Det betyder att de är utrymda och stängda för gott på grund av radioaktivitet.
När vi åker över den långa bron över floden Uz, en biflod till Pripyat där kärnkraftverket Tjernobyl ligger, syns en fabrik till vänster. Det är en av de 40-tal småindustrier som tillverkar allt ifrån reservdelar till traktorer och kläder. Kommunen Naroditje, med sina åttio byar, var en gång en blomstrande jordbruksbygd.
Genast vi kommer in bland timmerhusen i Naroditje märks förfallet jämfört med hur det var för sex år sedan. Flera trästaket håller på att rasa ihop, här och där står små timmerhus öde och i det en gång så pampiga partihögkvarteret flagnar rappningen. Till och med Lenin ser trött ut där han uppifrån sin piedistal barskt ser ut över förfallet.
Det var i en trädgård strax intill partilokalen Ivan Petrovich Makarenko, chef för civilförsvaret i Naroditje, stod och grävde i potatislandet på morgonen efter smällen i Tjernobyl. Det var soligt och vackert. Han berättade att plötsligt kände han sig illamående. Han blev torr i mun och han kände sig tjock i halsen. Han lade märke till att en ovanligt färgad dimma svepte in över floddalen. En slags grå-brun dimma han inte sett tidigare. När han kom hem på eftermiddagen ringde telefonen. Det var förstesekreteraren i dåvarande regionala kommunistpartiet som konfidentiellt berättade att det inträffat en olycka i kärnkraftverket i Tjernobyl och mycket strålning läckte ut. Makarenko berodrades att inte berätta för någon om vad som hänt och absolut inte låta larmet gå i Naroditje. Under hela 1986 fick inte invånarna veta någonting från officiellt håll. De fick själva lägga ihop två och två när människor på flykt kom gående på vägen in till Naroditji. De kom från staden Pripyat som ligger strax intill kärnkraftverket i Tjernobyl, 12 mil från Naroditji. Pripyat, som hade 35 000 invånare, tömdes i panik tre dagar efter katastrofen. Den står idag som ett ruggigt monument över en olycka som egentligen inte kunde inträffa.
Idag vet man bättre vad som hände. Naroditjeområdet fick mycket stora mängder radioaktivt nedfall och 35 byar är igenbommade. Det tragiska är att barnen fortsatte att leka utomhus som vanligt eftersom föräldrarna aldrig fick information om annat. Barnen fick inga jodtabletter och strålningen de fick ta emot var skyhögt över gränsvärdena. (30 - 2500 rad)
När vi svänger in på veterinärstationen upptäcker jag att byggnaden där chefsveterinären i hemlighet förvarade de missbildade djuren i formalin är igenbommad.
Också Nikolaj Galentsiks, som numer är laboratoriechef, ansikte syns att åren som gått har varit hårda. Uppsvälld och med tårar i ögonen visar han oss det som en gång fungerade som en veterinärstation för hela kommunen.
- Jag kvitterar ut min lön. Men i övrigt får stationen inte ett öre, säger han uppgivet. Även om jag skulle vilja fortsätta att undersöka vad som händer med djuren så kan jag inte göra det. Vi har inte ens pengar till formalin. Till och med bilen vi hade är borta.
- Vi kan inte längre åka ut till gårdarna och ge hjälp till dem som behöver. Är det någon som akut behöver hjälp får han komma hit med djuret.
- Vi bara sitter här. Och ingen annan undersöker längre vad som händer med djuren. Det är inte klokt egentligen. Men vad ska vi göra? Ukraina är ett fattigt land, säger Nikolaj Galentsik.
Veterinärstationen ser ut om om den var utrymd. Där vi sitter finns ett skrivbord med några rostiga stålrörsstolar. De andra rummen tycks stå öde.
Också den regionala chefsveterinären Stepan Ivanovich sitter sysslolös. Han skrattar uppgivet när jag undrar vad han gör på dagarna egentligen.
- Väntar på lönen. Egentligen skulle jag vilja flytta härifrån. Men det är svårt när man är född här. Dessutom får de som flyttar ingen hjälp längre.
- Från början var det meningen att framför allt barnfamiljerna skulle få hjälp att flytta. Men det blev aldrig av. Idag får vi som vill flytta 80 dollar i ersättning husen. Det räcker inte ens till en ny skinnjacka. Och vart ska vi flytta? Ingen vill ha med oss att göra.
Ingen undersöker längre vad som egentligen händer med djuren som lever i Naroditjeområdet . Och veterinärstationen är i princip nedlagd. Vad som händer med barnen kan man bara gissa. Dåvarande Sovjetunionen hade ett program för att evakuera barnfamiljerna i Naroditje. Av det blev ingenting.
En som borde känna till hur det står till med barnen är Stepan Ivanovichs vän Stefanov. Han är chefsläkare på den regionala centralkliniken som ligger 500 meter från veterinärstationen. Åren i Naroditje tycks ha gjort honom nervös, han skrattar okontrollerat och slänger sig fram och tillbaka i kontorsstolen.
- Sjuttio procent av barnen är sjuka, men vem bryr sig om det. De fortsätter att äta radioaktiv mat för något annat får de inte, säger han och slår ut med armarna.
- Regeringen lovade att de skulle få "frisk" mat och att de i perioder skulle tas ur området. Men det är bara prat. Barnen borde inte vara här helt enkelt, säger han och pekar på stolen jag sitter på.
Plötsligt sliter han upp skrivbordslådan och kastar fram ett papper.
- Här är statistik över invånarna vi undersökt. En majoritet har alldeles för höga strålningsvärden. Många har förändringar som inte beror på infektioner. Det är verkligheten, säger han.
Resultatet av undersökningen är nedslående. Om det inte var så att flera specialister från b la sjuhuset i Kiev var inblandade i undersökningen skulle den vara svår att tro på med tanke på denne okontrollerade läkare. Sjuttio procent av barnen har, enligt läkaren, förändringar av något slag som sannolikt kan kopplas till strålningen de fått i sig. Framför allt har de förstorad sköldkörtel men också nedsatt immunförsvar, gråstarr, förändringar i lymfan, blödningar i mage och tarmar, nervositet och i några fall utvecklad cancer i mun och svalg. Undersökningen överensstämmer med de undersökningar som ett läkarteam från Moskva och Kiev gjorde 1988 och 1989. Då konstaterade läkarna att att 1000 barn i Naroditje kommun (av 5000 totalt) fick i sig mer än 200 rad i sköldkörteln. 1986 konstaterades hyperplasia, förstorad sköldkörtel, hos 437 barn - 1989 hos drygt 1400 barn. 1985 konstaterades grå starr hos 65 barn - 1989 195 fall bara de första tre månaderna! Sjukliga förändringar i lymfans vävnader konstaterades hos fyra unga patienter 1985 - 221 fall1987. 1989 var det åtta personer med cancer i munnen.
Till viss del bekräftas det här i en stor undersökning WHO, världshälsoorganisationen, nyligen genomfört på 70 000 barn från Ukraina och Vitryssland. Sköldkörtelcancer har ökat hundra gånger sedan olyckan i Tjernobyl inträffade.
- Men det spelar ingen roll hur många undersökningar vi gör. Ingen gör något åt problemet. Så länge barnen fortsätter att äta radioakiv mat blir fler sjuka. Förresten har vi svårt att ge dem bra sjukvård eftersom vi saknar mediciner och utrustning, säger Stefanov uppgivet.
Vi beger oss till kommunhuset, som är i samma hus som det tidigare lokala kommunistpartiet höll till. För än så länge är det något oklart vad som är den komunala administrationen och den politiska. Där träffar vi Alexander Misyuk, regional chef för sekreteraitet i Naroditje. Han har lite svårt att klargöra om han är politiskt tillsatt eller om han är chef för förvaltningen.
Liksom i Ukraina i övrigt är den politiska situationen kaotisk, också lokalt. Landet styrs fortfarande, tre år efter självständigheten, i enlighet med konstitutionen från Sovjettiden. Fördelningen mellan lagstiftande och verkställande makt är oklar. Visserligen finns det "partier" i parlamentet men det är de gamla politikerna från Sovjettiden som har makten. I valen lokalt fanns det på många ställen bara ett parti att välja på. I Naroditje var det så.
Den unge Alexander Misyuk är med sin mörka kostym och vita skjorta förvirrande lik de partipampar som satt här för sex år sedan . Och hans syn på demokrati likaså.
- Här fanns bara ett parti att välja på och det var mitt parti, säger han utan att blinka. Däremot kunde folk rösta på olika personer, lägger han till när han ser min förvåning.
Alexanders parti är kommunistpartiet. Det är också det partiet, tillsammans med socialistpartiet, som har makten i parlamentet.
- Det är inte alltid effektivt med flera partier, det blir så mycket bråk då. Det är baserat på erfarenheter från många länder i Europa, fortsätter han. Förresten har vi inte mycket att säga till om lokalt, det är ändå regeringen i Kiev som bestämmer i slutändan.
Alexander jobbar i en kommun som är på väg utför. En stor del av jordbruksmarken är förgiftad, kommuninvånarna är sjukliga och djuren får avkommor som ser ut som monster. Nyligen föddes en kalv med två huvuden . När jag besökte kommunen för sex år sedan bodde drygt 28 000 människor i kommunen och 5500 i centralorten Naroditje. Idag har befolkningen sjunkit med cirka femton procent - alla som kan lämnar området. Men staten betalar inte längre ut ersättning till dem som vill flytta, som man lovat tidigare.
- Själva har vi inte råd att betala. Men vi försöker få ut barnen ur de nedsmittade områden på somrarna. De får b la åka på sommarläger till Svarta Havet. Tyvärr kan vi inte hjälpa alla som skulle behöva, säger Alexander.
Av Naroditjes totala budget går en överväldigande del till sjukvård och sociala kostnader. Den ekonomiska krisen i Ukraina slår hårt också i Naroditje, med stor arbetslöshet som följd. Dessutom har kommunen drabbats mycket hårt av olyckan i Tjernobyl. Det gör att en av de viktigaste politiska frågorna är att förmå regeringen att stänga kärnkraftverket i Tjernobyl. Något som just nu diskuteras med EU-länderna. Men den ukrainaska presidenten Kutjmar har ställt som villkor att EU-länderna måste vara med att betala en stängning.
Men allt är inte hopplöst i Naroditje. I kommunen finns en plan för att steg för steg sanera de jordbruksmarker som är kontaminerade.
- Vi skrapar bort ytskiktet där den mesta strålningen finns och kör det till speciella uppsamlingsställen. På så sätt hoppas vi att jordbruksmarken går att odla igen.
Totalt sett är det ganska små områden som blivit sanerade. Och det hänger ihop med att man saknar både maskiner och pengar. Men trots allt tror Alexander på en framtid för Naroditje .
- Om vi inte var optimister skulle vi inte leva kvar här, säger han. Själv är jag född här och här vill jag gifta mig och skaffa barn.
Han försäkrar också att Naroditje har stora möjligheter att utveckla industrin. Idag finns ett 30-tal småindustrier i centralorten som tillverkar allt ifrån maskindelar till kläder.
- Jag är övertygad om att Naroditje en gång kommer att bli ett blomstrande samhälle.
Inte ens Lenin på sin piedistal utanför Alexanders kontorsförnster tycks tro på det, där han barskt övervakar de folktomma gatorna.
Text: Bo Levin
Bilder: Anders Gunnartz
(copyright)
Ivan Kovalchuk var med och släckte reaktor fyra i Tjernobyl för nio år sedan. Idag är han förtidspensionerad och har sålt hjältemedaljen han fick av Gorbatjov.
- Jag var tvungen för att få ihop penger till mediciner. Idag betraktas jag som pestsmittad, säger han.
Tusentals brandmän blixtinkallades den ödesdigra natten den 26 april 1986. Katastrofen var ett faktum och alla brandmän som gick att uppbringa sattes in. När branden var släckt gällde det att försöka få hejd på härdsmältan som rörde sig nedåt och att sanera radioaktiva ämnen som spritts miltals runt kärnkraftverket. Förutom brandmännen sattes cirka 200 000 personer in för att bygga sarkofagen och för att sanera. De hämtades från hela det forna Sovjetunionen.
- Hur många som har dött sedan dess är det ingen som vet. Det finns inga siffror på det. Det är samma sak med brandmännen. Jag vågar inte söka efter mina forna kamrater, säger Ivan Kovalchuk.
Det är inte långt till tårarna där han sitter nersjunken i vardagsrumssoffan omgiven av sin fru Tamara och barnen Sergey och Tanja. På bordet är det framdukat rödbetssoppa och köttgryta och i det stora vitrinskåpet på andra sidan väggen står porslin och familjebilder. Framför sig på bordet har han ett uppslaget fotoalbum med bilder från den lyckliga perioden innan han blev sjuk. Stolt poserar Ivan i Tjernobyls brandförsvars uniform med medaljen han personligen fick av Gorbatjov för sina insatser efter reaktorbranden. Han var hjälten som räddade världen från en ännu större katastrof och han blev också utnämnd till chef för brigaden.
- Det var då det. Idag är det ingen som vill kännas vid dig. Vi som var med blev lovade lägenhet, bil och en bra pension. Idag får jag 30 dollar i förtidspension, bara medicinerna kostar mig tio dollar i månaden, säger han bittert och visar burkarna med b la oxygen som han måste ta varje dag.
- Jag blev till och med tvungen att pantsätta medaljen för att få ihop pengar till mediciner. För mig är den inget värd längre.
Efter tre års arbete i den förbjudna zonen började helvetet för Ivan. Egentligen började det redan 1986 med ständig huvudvärk, yrsel, kräkningar, hjärtflimmer och allmänn trötthet. Krafterna rann helt enkelt ur Ivan som tidigare varit en kraftkarl. Nu orkade han knappt ta sig upp för en trappa.Symtomen blev värrre ju längre tiden gick och 1991 stängdes han av från arbetet i Tjernobyl. Läkarna hittade inget speciellt men de konstaterade att symtomen var typiska för förstadie till leukemi.
- Vi den här tiden var jag helt slut. Jag orkade ingenting och jag var ständigt illamående och jag hade kronisk huvudvärk.
När Ukraina blev självständigt 1991 försvann också det gamla sovjetstatens löften om hjälp till dem som drabbats av olyckan i Tjernobyl. Bilen Ivan blev lovad kom aldrig, pensionen på 30 dollar i månaden räcker inte att leva på och det ekonomiska bidraget för mediciner uteblev.
- Det värsta är nog ändå att ingen vill kännas vid en längre. Först blev vi betraktade som hjältar och nu är vi paria, konstaterar Ivan .
För två år sedan, då Ivan var som mest nerkörd, dök en strimma av hopp upp. En fristående hjälporganisation, Mission i Öst, kom till Tjernobyl med utrustning till brandmännen. I samband med det blev Ivan inbjuden till Sverige för att berätta om situationen och för att bli undersökt av svenska specialister.
- Det var som att komma till paradiset . Plötsligt blev jag betraktad som människa igen och inte som en pestsmittad. Visserligen kunde inte läkarna hitta något direkt utom att symtomen kunde vara förstadium till leukemi.
När Ivan visar bilder från resan till Sverige är det första gången han skrattar under hela kvällen. Också hans fru Tamara skiner upp och hon skämtar med barnen. För Tamara har haft minst lika svår tid som Ivan. När olyckan inträffade var äldsta dottern Tanja två år. De bodde då i staden Pripyat, två kilometer från reaktorn.
- Jag vaknade av att det lät som ett reaplan som passerade. När jag sprang ut på balkongen såg jag att himlen var orangefärgad ovanför reaktorerna och ett stort moln sköt upp mot himlen.
- Men vi fick ingen information om vad som hänt på flera dagar. Folk rörde sig som vanligt på gatorna och barnen lekte på lekplatserna. Telefonlinjerna var brutna så vi kunde varken ringa ut eller ta emot samtal. Plötsligt, tre dagar senare, utrymdes hela staden snabbt.
- Idag går vi till läkare också med Tanja. Hon har huvudvärk, yrsel och är ständigt illamående. Också de andra barnen börjar visa symtom.
Det blir tyst i rummet. Barnen lyssnar spänt till vad som sägs och Tamara är åter allvarlig. Ivan skruvar oroligt på sig i soffan.
- Det är inte så mycket för min egen del jag är orolig. Det är resten av familjen jag oroar mig för. Vad kommer att hända med barnen? Här i Ukraina kommer de i alla fall inte att få den läkarvård de behöver.
- Regeringen har gjort det här landet bankrutt. Och ingenting kommer att hända förrän rånarna åker fast.
Men allt är inte nattsvart. Barnen har fått ett halvt löfte om att få komma till Sverige för att undersökas av läkare. De ska också få vistas en tid i Sverige för att återhämta sig.
Innan vi lämnar lägenheten i utkanten av Kiev frågar jag Ivan om han var medveten om vad han utsatte sig för i Tjernobyl efter olyckan.
- Jag visste att det var farligt. Men det fanns ingen annan väg. Någon måste ju göra det här jobbet och jag var ju officer, säger Ivan Kovalchuk när han följer oss till bilen.
Det är svårt att begripa sig på hur de konservativa herrar tänker som står bakom annonsbilagan "Utan el stannar Sverige" som skickats ut till svenska hushåll nyligen. Bakom annonsbilagan står ytterligare en penningstark påtryckargrupp som vill behålla kärnkraften - Sveriges basindustrier.
Som alla människor som inte är "förändringsbenägna", som det kallas inom organisationspsykologin, ser de bara till det som är. All förändring är skrämmande.
Trots att de flesta har vetat om att kärnkraften ska bort alltsedan folkomröstningen för sjutton år sedan tycks det som om kampanjledningen inte känner till det. Med artiklar som "Sverige gör uppror", "Villaägarna får betala notan", Att elda med Sundströms biobuskar är som att gräva Göta kanal med spade", "På sparlåga får man inget guld" och "Mindre energi - mera allergi" går de ut i kampanjen på välkänt maner. Liksom strutsarna stoppar de huvudena i sanden och mumlar " jag vill inte förändra. Allt måste vara som förr".
Självklart nämns inte ett ord i "Utan el stannar Sverige" om grundorsaken till att kärnkraften ska bort. Nämligen människors oro för vad som kan hända om en kärnkraftsolycka skulle inträffa - som i Tjernobyl och Harrisburg.
Att koka vatten genom att klyva atomkärnor är ett ovanligt korkat sätt att framställa el. Det är en så pass osäker metod att inte ett enda försäkringsbolag i världen, inte ens tillsammans, vågar försäkra kärnkraftverken. Om en olycka skulle inträffa kan nämligen konsekvenserna bli så dramatiska att inget försäkringsbolag skulle klara kostnaderna. Det lärde oss Tjernobyl, cirka 200 miljarder kronor har har den olyckan hitills kostat samhället. I Sverige behöver inte kärnkraftsägarna bekymra sig. Enligt Atomansvarighetslagen betalar skattebetalarna alla kostnader för en olycka som överstiger 800 miljoner kronor. Dessutom kan alla friska män mellan 18 och 65 år beordras att hjälpa till med saneringsarbetet efter en olycka.
Ingen vet idag hur det radioaktiva avfallet ska tas om hand. Inte en enda trovärdig metod har presenterats, även om förespråkarna för kärnkraftindustrin i Sverige påstår att de hittat en metod. De vill nämligen borra ner avfallet i den svenska berggrunden och hoppas på att inga förändringar inträffar under oöverskådlig tid. Få andra länder i världen tror på den metoden.
Om man läser annonsbilagan får man lätt uppfattningen att om en reaktor stängs i Barsebäck stannar Sverige. Industrin flyttar utomlands, villaägarna ruineras, barn dör av allergi och arbetslösheten stiger. Det är svårt att tro på den propagandan när fakta talar ett annat språk. 1993, t ex, var de sex äldsta reaktorerna i drift bara 45 procent av tiden. Övrig tid var de avstängda för reparationer. Trots det utnyttjades inte de sex nyare reaktorerna fullt ut därför att det inte fanns efterfrågan på all den el som producerades. Samma år exporterade vi 6,4 TWh. Oskarshamn 1 har stått still från augusti 1992 till januari 1996. Från november 1996 står den still igen. Trots det är det definitivt ingen elbrist i Sverige, tvärtom.
Till och med elbranschens egen forskningsorganisation, Elforsk, konstaterade förra våren i utredningen "Ett uthålligt energisystem för Sverige" att kärnkraft är "mindre lämpad för länder med fri elmarknad" På sikt kommer därför kärnkraften att avveckla sig själv eftersom den är alldeles för dyr, kan man utläsa av rapporten.
Efter beslutet om stängningen av en reaktor i Barsebäck har elpriserna sjunkit! med 30 procent enligt Svenska Dagbladets näringslivsredaktion. Och elpriserna är de lägsta sedan 1995 enligt Dagens Industri. Inte ens den så kallade "marknaden" tycks alltså oroa sig över energiuppgörelsen. Hur då en avstängning av en enda fjuttreaktor i Barsebäck kan innebära närapå hela Sveriges undergång, som kärnkraftlobbyn vill få oss att tro, är en gåta.
Att kärnkraftel är farlig, dyr och inneffektiv har de flesta andra länderna i världen förstått. Därför har sju av EUs länder ingen kärnkraft alls. Italien har avvecklat sin kärnkraft efter en folkomröstning 1987. Holland beslutade nyligen att stänga sina reaktorer med motiveringen att kärnkraft är allt för dyr om man räknar in alla kostnader för t ex slutförvaring av avfallet. I Spanien avbröt man tvärt all kärnkraftutbyggnad, och flera reaktorer lades i malpåse, efter ett attentat mot ett nybyggt kärnkraftverk i Baskien 1984. I USA är 16 reaktorer avställda. Till och med det kärnkraftsvänliga Japan stoppar nu upp sin utbyggnad efter flera allvarliga "incidenter" de senaste 18 månaderna. Kyushu Electric Power, en elproducent i södra Japan, beslutade nyligen att ge upp planerna på att bygga ett kärnkraftverk i Kushima efter massiva folkliga protester. Och så vidare.
Sverige har mest kärnkraft per person i världen. Men nu håller en gammalmodig och farlig teknik på att gå i graven, med eller utan bakåtsträvarnas allt hätskare kampanjer. Kärnkraftens tid är för alltid förbi.
När kommer de svenska reaktorkramarna att inse det?
Bo Levin
Frilansjournalist
(copyright)