Som ung flicka fångades också jag av Harriet Löwenhjelms poesi med dess trängtan efter ömhet och kärlek:

"Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund".
Och vetskapen om att lungsoten besegrade henne vid 31 års ålder förstärkte det vemodiga intrycket. 

Dikesrenarna blomstrar när vi far till Värmland. Harriet Löwenhjelms systerson, omkring de nittio, tar emot oss. Nu stiger en annan Harriet fram. En sprudlande moster Harriet, som trotsar sjukdom och ängslig syster, och tar yttertrappan i ett skutt. Det är moster Harriet som berättar dråpliga sagor och som lär syskonbarnen rosta hasselnötter i en grop i marken med kodynga som bränsle. Och när de allvarsamma föräldrarna är bortresta, och moster Harriet leder husandakten, lättas sångrepertoaren upp. 

Den åldrige mannen minns barnets storögdhet inför syskonen Löwenhjelms skämt och lek. "Här luktar kristet blod" - en av bröderna rynkar på näsan. Och de andra syskonen, delaktiga i samma lekvärld, förstår. En vild jakt, och in baxas en morbor i mathissen för att firas ner till köket för att stekas. Och Harriet deltar i leken med liv och lust. 

På Kungliga biblioteket i Stockholm finns Harriet Löwenhjelms dagböcker. Jag börjar läsa dagboken från 1913, det år Harriet fyller 26 år. Det är samma år, på hösten, som brodern Carl, läkare vid Löts sanatorium, lyssnar på hennes lungor. I dagböckerna följer jag henne till Löt, till Vejlefjords sanatorium i Danmark, till Romanäs utanför Tranås, till Mesnalien i Norge och till sist, den 30 september 1916 åter till Romanäs sanatorium. Jag följer henne till sista anteckningen den 4 februari 1918: "Sen kräktes jag och mådde illa". 

Harriets sjukdom konstateras efter en lång tid av fysisk trötthet och perioder av nedstämdhet. Hon skriver i ett brev:
"Ibland har jag märkt att det skulle vara skönt att slippa ifrån att lefva, att slippa ifrån att anstränga sig, att slippa bli missräknad och mest att slippa skämmas att man inte kunnat göra något af sig".
Det är som om hon, på väg in i vuxenlivet, skyggar för andras och egna krav och förväntningar. 

Bror Carl har själv övervunnit sjukdomen genom en diciplinerad sanatoriekur. "Det beror på den tuberkulöses karaktär, om han skall dö eller leva" skriver han i en skrift som ges ut 1922, fyra år efter Harriets död. Kan man med vilja besegra sjukdomen? Varför saboterar hon de stränga sanatoriereglerna genom att smita ut på skogspromenader och skridskoturer på Sommens is? Varför tar hon trappan i ett enda skutt? Överläkare Scharp grälar på henne. Vill inte Harriet bli frisk? 

Hon glider in i det ansvarslösa sanatorielivet, där allt kretsar kring den egna kroppens temperatur och vikt. Den 17 maj 1916 skriver hon i dagboken:
"talade om det förflackande för känslorna i att lefva på sanatorium". 
Utanför pågår det stora kriget. Inne på sanatoriet får Harriet fortsätta att leka. Hon skjuter och flår ekorrar, deltar i utklädningar och spex, skriver i patienternas tidning, läser, skriver brev och poesi och tecknar. 

I sina dikter leker Harriet med språket. Hon frossar i främmande, exotiska, magiska ord. Hon blandar respektlöst högt och lågt. Hon kastar sig mellan skratt och allvar, ironi och tragik, arrogans och utlämnande hudlöshet. Hon är en ung människa som vägrar att stelna och som söker en livsuppgift. Lättsamt, men med integritet, slår hon vakt om sin egenart, och pockar på att bli accepterad, ja älskad - utan förbehåll såsom hon är. Hon blir rent av övermodig och ropar:
"Tallyhoe, Tallyhoe, jag har skjutit en dront,..."
Så inser hon alla invändningar vi "krasse, förkrumpne och sena att tro" kommer att göra. Hon förstår att hon är ensam i sin tro på drontens existens.

Jag vet att sagans förtrollade land 
där bakom ligger och glänser 
Jag sträcker i längtan min bedjande hand 
att nå inom drömvärldens gränser. 

Harriets sista födelsedag

Hösten 1917 börjar hon ana att hon lekt färdigt. Hon samlar sina dikter i en "manuskriptbok" som hon överlämnar till en vän. Den 16 december får hon promenera runt sanatoriet, men därefter är hon sängliggande. Den 5 januari 1918 skriver hon i dagboken:

Det var utklädning på Sanatoriet. De kom och stockade sig kring min säng som feberdrömmar.

I Göteborgs stadsarkiv finner jag en serie tuschteckningar. En medpatient har förevigat dagen. Här finns fr Fredriksson som Charlotte Corday, prof. Hamberg, kandidat Bruun... 

Det är Harriets födelsedag den 18 februari. Det suddiga amatörfotografiet visar Harriet bakom sängbrickan med ett tänt ljus. Spottkoppen med papperslock finns till hands på sängbordet. Harriet ler mot fotografen. Men i breven hem till mamma klagar hon över kväljningar - tuberkulosen har gått upp i strupen - hon väger 43 kilo. Desperata böner till Carl att lindra hennes halsonda varvas med tack för de sända ostronen. Är ostron det enda hon förmår äta? Nu är hon "intill döden trött". Hon är färdig. I brev till vännerna ber hon dem komma och ta avsked. 
Hon är beredd att dö så "honett" som möjligt. "Jag ville allt bra gärna se en tropisk urskog" viskar hon, och undrar om Gud på vägen vill låta henne sväva en stund över Sydamerika. 

Det är augusti 1996. Sommaren lider mot sitt slut. En kylig vind drar genom sommarverandan. Jag knäpper ett par strofer ur en dikt av Harriet Löwenhjelm omkring mig som en kofta:

Vem kan längre hålla vakt emot allt som stormar.
Låt oss hålla husandakt medan världen gormar.

Världen har en farlig makt, den vill slå ihjäl en.
Låt oss hålla husandakt, ty det lugnar själen.