Harriet Löwenhjelm skrev dagbok under många år. Den första kom till under en resa till Ceylon - hon var då sjutton år - och den sista dagboksanteckningen är daterad 4 februari 1918, tre månader före hennes död. Harriets dagboksskrivande var inget som skedde i hemlighet. Dagboken låg, tillgänglig för alla, på hennes nattduksbord. 
Varje kväll slog hon sig ner på sängkanten och nedtecknade på några få rader dagens viktigaste händelser. Ofta börjar hon med: "jag stod upp". Och efter att ha antecknat vilka personer hon mött, samtalsämnen, böcker hon läst och andra sysselsättningar avslutas dagen med: "jag lade mig". Makligt lägger hon dag till dag. Men så avbryts det lunkande notisflödet av en nedklottrad teckning, några streck med blyertspennan på en yta av ett par kvadratcentimeter. Det kan vara en skissartad karikatyr eller en lustig illustration, men ofta är teckningen, som det verkar, utan sammanhang med texten. 

I dessa små, små teckningar rämnar Harriets fasad av ironi och putslustigheter och hon släpper in oss i ett inre rum befolkat av nakna människofigurer fjättrade i bojor, bedjande på knä eller liggande med den egna kroppen som bro över ett stup. En hopkrupen figur sneglar mot fyra skuttande, livsglada streckfigurer. En figur baxar en stor sten uppför ett motlut. En annan sträcker bedjande ut handen efter månens skära. Hennes figurer är fångar som har lämnats efter eller utanför. De rör sig i katastrofens gränsland, de ber om tröst, delaktighet, de tycks längta efter och be om något outtalat ouppnåeligt. Teckningarna uttrycker - mer än hennes övriga bildkonst - en öppen förtvivlan och längtan. Men förtvivlan inför vad, längtan efter vad? Varken dagbokens lakoniska anteckningar eller hennes sparsamma diktproduktion ger oss några tydliga svar.

Många av teckningarna är gjorda 1911-12. Dessa år, strax innan sjukdomens skugga faller över henne, är tunga. Hon verkar vilsen och rädd inför steget ut i vuxenlivet, hon söker sin livsuppgift och hon letar efter ett eget konstnärligt uttryck. 1911 skriver hon till en vän:

men min ärolystnad sträcker sig blott till att finna ett sätt, hvilket som helst, bara det är mitt eget, att kunna göra något färdigt .

Den 12 april 1913 far Harriet till Hessleby sanatorium och genomlyser sina lungor. Läkarna konstaterar tuberkler. Den 22 maj ritar hon i dagboken en hand som griper tag i ett fängelsegaller.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar

skriver hon något senare när sanatoriets dörrar slagit igen bakom henne. 

I vår tid uppfattas Harriet Löwenhjelm som poet, men själv såg hon sig i första hand som konstnär. 1908 antogs hon som aspirant till Konstakademien. Tre år senare, 1911, blev hon vänligt avvisad därifrån som varande, enligt professor Oscar Björck, "svår att undervisa". Och det är klart, en elev som vänder modellen ryggen, i lärarens ögon förefaller lat, kommer för sent eller faller i sömn under de teoretiska lektionerna tar inte, i alla fall inte synbarligen, emot lärdomen. 

På sanatoriet däremot blir Harriet ivrigt verksam. Hon målar självporträtt, skär och trycker trä- och linoleumsnitt och ritar patienternas lif på Romanäs á la Olaus Magnus. Hon skriver: "Gjorde en apa i träsnitt som jag beundrade själf kolossalt". Tillsammans med kusinen Erik illustrerar hon Monte Christo och den 24 maj 1917 målar hon "en verkligt modern tafla föreställande Susanna i badet och gubbarna". Notiserna om bildskapande är i dagboken långt fler än de som berättar om hennes diktande. 
Sommaren 1913 arbetar Harriet intensivt med en liten bok som hon ger ut i 50 exemplar på eget förlag. Det är "Konsten att älska och Dess följder, hovsamt utlagdt i bild och text". I samma bok ryms också ett par dikter och bilder under rubriken "Konsten att jaga. Skildrad i Bild och Poesi". Bokens små etsningar är av tidstypisk, sirlig karaktär. De elva dikterna och de elva etsningarna utgör en helhet. 

I barndomens lekar, i ungdomens upptåg och sällskapslekar, i vuxendomens utkast till böcker, som den 1915 sammanställda "8 sonetter till Nobla Damer och Döda Libertiner", brukar hon sina två konstnärliga språk - orden och bilderna. Sonetternas innehåll är förankarade i upplevelser på sanatoriet. Dödens ständiga närhet skapar en stämning av förgänglighet som ersätter den eleganta, sorglustiga tonen i "Konsten att älska". Visst finns det graciösa uttrycket kvar, men träsnittstekniken och dikternas innehåll har gett ett kärvare, mer renskalat bilduttryck. I en bönbok sammanställer hon handtextade dikter och mjuka, allvarliga laveringar och akvareller med religiösa motiv. I "Lilla Passionen" illustrerar hon bibliska motiv. En mänsklig, lite hjälplös Kristus bär upp de strama, torra laveringarna. I alla dessa utkast till böcker tycks det mig som om det är dikterna som illustrerar bilderna - istället för tvärtom. 1911 sänder hon dikten "Det skiner en sol/det blåser en vind" till en vän. Hon skriver:

Det är en förklarande text till ritningen som jag medsänder. 

Harriet är i sitt motivval som poet och som bildkonstnär inspirerad av ord, allt från enkla barnramsor, talesätt och folkvisor till Bellmans sånger och Oscar Wilde... Bibeln läser hon varje kväll. Och favoritboken under många år är Tusen och en natt. Mytiska, spännande, exotiska, främmande ord tilltalar henne och sporrar hennes fantasi. Hon är också sin egen ordsmed och leker fram nya ord i språket. 
Hösten 1917 börjar Harriet förstå att hennes diktverk inte bara är tillfällighetsverser för den nära vänkretsen. Hon samlar de verk hon själv värderar i den s.k. manuskriptboken. I dagboken den 6 oktober 1917 skriver hon: "Fant på att illustrera mina dikter". I manuskriptboken har bilderna blivit illustrationer till självständiga dikter. 
Som bildkonstnär kastar sig Harriet mellan olika uttryck och tekniker. Det gör henne svårfångad för en sentida publik. Hon vill t. ex. prova det monumentala formatet och drömmer om att få göra kyrkomålningar. Men hon kan samtidigt undra: "skulle det inte vara roligt att göra färgrika miniatyrmålningar i bönböcker?" Och i ett brev 1912 tänker hon sig lite övermodigt bli "mästare i det oändligt lilla". 

Dagböckernas verk "i det oändligt lilla" var inte tänkta för en stor publik. Men det är ändå i dessa små blyertsteckningar som Harriet kommer mig riktigt nära. Några få linjer formar figurer, människor - hos Harriet är det nästan alltid män. En rörelse, en frusen gest eller ett kroppsligt uttryck blir symboler för förtvivlan, vantro, skam, trängtan, underkastelse, övermod...