Tidigare
publicerad i Jönköpings-Posten 12.12 1998.
|
Min pappa var boksamlare. Han
samlade inte förstaupplagor, osprättade exemplar eller vackra
helfranska band. Hans samlade litteratur för att läsas. Min barndom
tillbringades med näsan över boken från bokhyllorna därhemma,
från det lilla filialbiblioteket eller från barnbokshyllorna
på antikvariatet.
Nog var det
då både fint och märkligt att släkten
kunnat frambringa en riktig författare. Ingen av oss hade läst
hans böcker. "Han är svår", sa pappa. Och så omkom
han så tragiskt 1950 endast 24 år gammal. En stark undervattensström
utanför Gotlands kust, berättades det för mig, blev honom
övermäktig under en simtur. Detta hände ett par år
efter min födelse. Släktingen, författaren, hette Gösta
Oswald.
"Gösta Oswald, det
unga geniet på 1940-talet? " frågar bibliotekarien på
Jönköpings stadsbibliotek. Ur magasinens gömmor hämtar
han En privatmans vedermödor från år 1949.
Detta är alltså bara spillrorna av en roman, en lönnmördad
och steglad, det händer ingenting i den, för att bespara Er sinnesrörelser
är alla handlingar, liksom i verkligheten, redan slutförda. Det
är således likgiltigt var det hela börjar, det slutar i
kaos. För det andra finns det inga levande människor på
dessa sidor – det hade Ni väl inte heller väntat
– det är en studie i svartsjuka: i trolöshet och trohet av mer
intim och värdig art… Kort sagt jag avråder Er. Jag fortsätter
att läsa förordet: Om Ni däremot är mycket trött
på romaner, trött på livet i allmänhet och människor
i synnerhet, om Er hustru bedrar Er och det bekommer Er illa, om Ni lider
av sömnlöshet och vill ha recept på det enda tillförlitliga
medlet mot sömnsjuka – slå i så fall var som helst och
läs!
Pappa hade rätt.
Gösta Oswald är svår. Textmassan flyter
som i ett modernt musikstycke, jag tvingas läsa mycket långsamt,
repetera flera gånger, någon gång fungerar orden meditativt
lugnande, men så bryts koncentrationen av intensiva, hetsiga partier
som för mig andtruten vidare. Styckevis är det torrt och svårforcerat,
ibland skimrar orden och ordsammanställningarna hissnar. Hans text
utmanar mig, jag som vanligen är en otålig oreflekterande snabbläsare!
Gösta Oswald brukar omtalas som det snabbt uppflammade blosset
på modernismens himmel, en otålig, kompromisslös särling
i svensk dikt, en brådmogen yngling som läste och levde med
Hölderdin, Schopenhauer, Ekelund, Rilke och Kafka, en skygg romantiker
med stora krav på sig själv och sin uppgift som Konstnär.
Jag läser Birgitta Holms avhandling om honom från 1969. Då
upptäcker jag i en not hans anknytning till Jönköping!
Gösta Oswald
växte upp i en lägenhet om ett rum och kök i Stockholm.
Fadern var typograf och född i Jönköping, och här i
staden fanns Göstas farföräldrar, flera farbröder och
en faster.
Flera somrar besökte
Gösta Jönköping. Kanske träffade han sina fem kusiner,
eller så bodde han hos farfar, August Oswald, mångårig
arbetare på Lindells vågfabrik och en av grundarna av vågfabrikens
arbetarklubb år 1901. Farbröderna arbetade antingen på
vågfabriken eller inom tryckeribranschen. I juni 1934, åtta
år gammal, skriver Gösta hem till Stockholm från Jönköping:
God-dag Mamma och Pappa
Strum-porna jag hade på resan var för stora. men strum-porna
som var ny-ja var för små, så jag fick hålla på
en halv-timme för att få dom på mej, och faster hanna
måste hjälpa mej. och skorna som jag hade på resan var
så små, så jag fick mär-ken på fötterna.
jag fick en liten gris i dag mån-dag som faster hanna och jag köpt.
om jag skruvar upp den trummar han. jag har döpt honom till Kalle-trumeli-man.
det blåser mycket, men solen skiner. i går söndag var
farbror Hjalmar och jag ute och seglade med min leksaks-segel-båt.
men det blåste för mycket så segel-båten trillade
om-kull, och seglen blev våta. - i söndags-efter-middag var
jag i Stads-parken och drack kaffe och pommac. nu får ni veta mer
än annan gång. SKRIV SNART många hälsningar till
er alla från Gösta. SLUT.
När jag läser
detta brev på Kungliga Biblioteket ser jag framför
mig en spenslig, glasögonförsedd, rödlätt åttaåring
sittande på sängkanten, intensivt rådbråkande sina
för små strumpor. På KB finns också tre brev från
Gösta till Jönköping. Det första är en hyllningsdikt
till farbror Harald på hans femtioårsdag 1942:
R'en flyktad var bister kung Bore
när i ett enkelt Jönköpingshus
likt många av världens store
vår Harald för första gången såg dagens
ljus
Fredsvåren 1945 tog Gösta studenten. I ett brev till farbror
Harald skriver Gösta, kanske lite uppstyltat och högtidligt,
om tidens krav på de unga.
…Ända in på 20-, 30-talen var världen ganska lycklig.
Jorden, vår lilla planet, hade sina vita fläckar, sina framtids
länder, idylliska söderhavsöar och bördiga åkervidder.
Brustna illusioner! Vi ha ingenstans längre att fly med våra
drömmar. Överallt har förhärjaren Döden märkt
jorden; allt förefaller hopplöst.
Stor lit sättes
till oss unga; ett ansvar lägges på våra axlar, som vi
knappt mäktar bära. Hur och var skall vi bygga upp världen?
Det är problem, väldiga och kanske olösliga. Men ett vet
vi: att vi måste ta itu med uppbyggadet just här, just bland
oss själva. Västerlandet går under, säger kulturpessimisterna.
Ja, om vi inte försvarar det. Människan själv har alltid
varit en tillflyktsort från världens ondska. Vi måste
nydana oss själva, inifrån, till högre moralisk kvalitet,
- och sedan till hela världen bära ut vår tro på
humanitet, på rättens seger, på allt vi lärt oss
kalla kultur.
Det förefaller hopplöst
och meningslöst allt det där, men vi måste ha den rätta
övertygelsen framför allt. Först då ha vi möjligheten,
särskilt då vi unga, att rädda spillrorna av den västerländska
kulturen, och mitt i gruset och granatskärvorna resa det Evigas avbild.
Låt det bli vår uppgift - för oss alla….Jag, grön
och nybakad, får väl försöka - vid den humanistiska
fakulteten i Uppsala.
Brevet besjälas,
enligt Birgitta Holm, av en "lagerkvistsk beredskapshållning", en
attityd som stämmer illa med den pessimistiska tonen i hans första
diktssamling "den andaktsfulla visslaren":
att tömma ungdomens timglas av spleen och förtvivlan
och känna blodets svindel inför alla oupptäckta vägar
som ej leder till Rom men väl till det omöjligas
splittring i illusioner och missförstådd verklighet
ungdomen ett sätt att öppna dörrar och glömma
stänga dem att uppleva städer som skökor med
blommor i stället för hår att fördöma
alla andras
mognad men längta till sitt privata ålderdomshem -
Släkten i Jönköping
bestod av arbetare av en ädel stam som värderade
skötsamheten, fliten, hantverksskickligheten och det hederligt arbetet.
Gösta var en främmande fågel. Han läste författare
som man aldrig hört talas om, lyssnade på musik som ingen förstod
sig på, skrev så småningom obegripliga böcker och
framför allt - han "ville inte skaffa sig ett riktigt arbete".
Kanske är brevet ett försök att inför släkten
motivera sitt livsval som Konstnär.
Sommaren efter studenten
var Gösta informator i Bruzaholm utanför Eksjö. Samtidigt
skrev han manuset till "den andaktsfulla visslaren". På hösten
antogs det av Bonniers förlag. Ett viktigt steg hade tagits! I september
1946 är det därför en mer självsäker Gösta
som skriver till farbror Harald som arbetar som sättare på Smålands
Folkblad. Gösta skriver och tackar för tidningen, ett glatt
återseende av "vår" tidning, och nu ber han farbrodern
spåra upp några artiklar om modernismen som tidningen publicerat
under sommaren.
Gösta är mitt
uppe i den hetsiga "obegriplighetsdebatten". Sten Selander anför kritiken
mot de unga 40-talisterna. Han ironiserar över deras pessimistiska
livssyn, deras dunkla bildspråk, den disharmoniska exprimentella
formen, och Göstas diktsamling blev symbolen för 40-talisternas
kompromisslöshet. Gösta svarar arrogant med ett citat från
Goethe: "Ich schreibe nicht euch zu gefallen/ Ihr sollt was lernen" (jag
skriver inte för att behaga er/ något bör ni lära
er!)
Gösta levde i högspänningen, skriver Torsten Ekbom i
förordet till Breven till Ranveig, "i känslomässiga extasen,
glömsk av följderna som nattsvärmaren som dras till den
förintande lågan". Och som om Almqvist skulle ha ryckts bort
efter Amorina, skriver Ekbom, efterlämnade Gösta Oswald vid sin
död ett osynligt berg av ouppfyllda löften. Kanske, skriver
Göstas efterlämnade hustru, Jörel Sahlgren, kanske skulle
med åren det hårda greppet om pennan blivit mjukare
och varmare.
Böcker om och av Gösta Oswald:
den andaktsfulla visslaren.
Lyrisk mässa i fyra böcker. 1946.
Peter Sergius: En privatmans
vedermödor utgiven av Gösta Oswald. 1949, 1964
Rondo. En bok tillägnad
det stora bårhuset som också är livets hus. 1951, 1966.
Christinalegender. 1963.
Breven till Ranveig. Redigerade
med förord och kommentar av Torsten Ekbom. 1995
Birgitta Holm: Gösta
Oswald. Hans liv och verk och hans förbindelse med det svenska 40-talet.
1969 |