För det första: den ursprungliga texten skrevs av den svenske pastorn och redaktören för missionstidskriften Sanningsvittnet Carl Boberg år 1886. Inspiration till dikten lär han ha fått vid ett besök på en vacker belägen lantegendom i sydöstra Sverige. En dag överraskades Boberg av ett häftigt åsk-oväder. Skräckfyllda ögonblick med ljungande blixtar avlöstes av klart solsken och svag fågelsång. Boberg föll hänförd ner på knä och diktade omgående "O Store Gud, när jag den värld beskådar". Poemet anpassades till en "gammal svensk folkmelodi" och i detta skick överfördes den strax därefter till Tyskland. På 1920-talet översattes den till ryska. Den engelske pastor Stuart Hine hörde sången första gången som missionär i Ukraina 1933. Han och hans hustru brukade sjunga den i duett på "mörka oevangeliserade platser" och gjorde den på så sätt känd i Karpaternas bergsbyar. År 1951, på en bibelkonferens, introducerades sången i Amerika, och genom bl a Billy Grahams väckelsekampanjer på 1950-60-talen spreds den raskt. (En översättning gjordes dock redan 1925 av en svenskamerikan i Chicago). I april 1974 valde Christian Herald Magazine sången How Great Thou Art till "No. 1 hymn in America". ¹ 

För det andra: endast en av Presleys många inspelningar av gospels, väckelse- och andra religiösa sånger (Crying In The Chapel 1965) finns med på Nationalencyklopediens förteckning över hitlåtar mellan 1956 och 1977. Presleys erhöll tre Grammy-utmärkelser – alla för religiösa sånger. Redan 1957 gav han ut sin första platta med väckelsesånger, åtminstone två av dem var sprungna ur 1930-talets baptistmiljö (Peace In The Valley och Take My Hand, Precious Lord av den baptistiske predikanten Tom Dorsey). Denna skiva följdes av många genom åren! ² 

Jag medger villigt att mitt empiriska källmaterial är tunt (Nationalencyklopediens utsagor och egna observationer), trots det vågar jag påstå att amerikanen mer än svensken uppskattar Presleys religiösa sångrepertoar. Vad är det då som skiljer den svenske Presley-lyssnaren från den amerikanske? 

För att försöka förstå detta, ska vi utföra en formalpragmatisk analys av Presleys tal- (eller sång-) handlingars effekt på publiken. 
Över en miljard sålda skivor, 111 guld- och platinaplattor (jämför Beatles 41 stycken!) och tre Grammy-utmärkelser – nog är Elvis Presley en megastjärna utan sin like! Jo, jag vet mycket väl att formalpragmatikens fader, Jürgen Habermas, skulle ställa sig mycket frågande inför den övning vi här ska genomföra. Presleys agerande som religiös sångare karaktäriserade han troligare som ett ändamålsrationellt strategiskt handlande i syfte att sälja fler skivor. Men vi ska se på handlingssituationen ur lyssnarens synvinkel. Vi förutsätter att denne har en personlig relation till Presley, och att han kan tolka Presleys religiösa sångrepertoar ur ett kommunikativt handlingsperspektiv utifrån den livsvärld han befinner sig i. 

Eftersom språket måste vara intersubjektivt förståeligt finns, enligt Habermas, hos människorna en grundläggande strävan att genom sina talhandlingar nå ömsesidigt samförstånd. I vad han kallar formal- eller universalpragmatiken försöker han identifiera och rekonstruera de universella betingelser som finns för denna ömsesidiga förståelse. För att en talhandling skall accepteras, menar Habermas, måste lyssnaren resa tre s k giltighetsanspråk. Dessa giltighetsanspråk hänför sig till tre världar vi är tvingade att förhålla oss till. Först har vi den objektiva yttre världen. Den som yttrar en talhandling måste övertyga lyssnaren om att det han påstår om den objektiva världen är sant. Den andra nivån är den sociala världen med dess normer och värderingar. Här måste lyssnaren övertygas om att det utsagda är normmässigt riktigt. Den tredje världen är den subjektiva världen. Giltighetskravet i detta fall är sannfärdighet, dvs talhandlingen måste upplevas som subjektivt äkta. 

Om inte dessa giltighetsanspråk inlöses, kan det rationella kommunikativa handlandet övergå till strategiskt handlande med olika inslag av tvång och manipulation. Eller så avbryts helt enkelt samtalet och de deltagande går åt var sitt håll. Kommunikationen kan också återupptas och argumentationen fortsätta, i hopp om att giltighetsanspråken till slut skall godtas. I det kommunikativa handlandet eller, annorlunda uttryckt, i Det goda samtalet ser Habermas en demokratisk potential, men i detta sammanhang lämnar vi Habermas vida ambitioner till samhällskritisk teoribildning åt sitt öde. 
En åtminstone delvis gemensam livsvärld, ytterligare ett av Habermas begrepp, är en förutsättning för att vi ska uppnå en gemensam förståelse. Livsvärlden är "ett språkligt förråd av bakgrundsantaganden som reproduceras i form av kulturell tradition"  och den "sörjer för att sammanhanget mellan objektiv, social och subjektiv värld föreligger redan innehållsmässigt tolkat för kommunikationsdeltagarna" (Habermas 1990 s 191). Hellesnes tolkar begreppet på följande sätt: "Vi kan inte sätta allt i fråga på en gång, och det vi inte sätter i fråga, utan tar för givet, det som temat är problematiskt mot bakgrund av, det är livsvärld" (Hellesnes 1991 s 88). 

Nu har vi de verktyg som vi behöver. Vi börjar med att analysera förhållandet mellan Presleys talhandlingar och den svenske lyssnaren. 

• Är Presleys talhandling sann? Sångtexten påstår att Gud finns. Den troende svarar naturligtvis ja på denna fråga. Men för den vanligtvis sekulariserade svensken är detta ett tveksamt påstående. 
• Är Presleys talhandling normativt riktig? Eller omformulerat: tillhör det svensk norm att pop- eller rockartister bör eller kan sjunga väckelsesånger? Också det är tveksamt. Svensken må vara sekulariserad och religionen ses som en privatsak. Men det betyder inte att han tar lättsinnigt på trosfrågor. Man påstår inte att man är troende om man inte är det. Man uppträder inte som kristen om man inte är det. En svensk publik uppfattar troligen inte Presley som troende. Detta för oss över till det sista giltighetsanspråket. 
• Är Presley äkta då han med vibrato sjunger How Great Thou Art? Få lyssnare har kunskap eller erfarenhet av personen Presley. Vi får i stället utgå från de föreställningar om Presley som finns i den svenska lyssnarens livsvärld. I Nationalencyklopedien åtföljer följande bildtext ett fotografi av Presley på scen: 

"Den sammantagna effekten av P:s råa blandning av svart blues och vit country and western samt hans explosiva och starkt sexuellt laddade scenstil revolutionerade populärmusiken för all framtid."

Men det finns en tredje bild av Presley. Det är den moderlöse unge mannen med det sårbara ansiktet, det är den Presley som sjunger naket och utlevande om kärlek och ensamhet. Eller det är den äldre, isolerade Presley som tappat fotfästet i livet och som lever likt en rastlös fånge på sin egendom Graceland. Här kan naturligtvis väckelserörelsens sentimentala texter upplevas som  uttryck för äkta förtvivlan och sökande efter gemenskap och trygghet: 

Lead me on, let me stand  
I'm tired, I'm weak, I'm lone  
Through the storm, through the night  
Lead me on to the light  
Take my hand, precious Lord, lead me home  

Denna "sekulariserade" tolkning skulle kunna förläna Presleys talhandling trovärdighet. Men frågan är om en svensk lyssnare kan förstå sångernas religiösa språk. Presleys sångrepertoar är skapad i en religiös miljö – i Amerika är inslaget av baptistisk och metodistisk fromhet stor – som för de allra flesta svenskar är främmande. Även om en del av dessa sånger återfinns i svensk frikyrka, t ex i pingströrelsen, är de inte en del av svenskens allmänna kulturarv. Den kommunikativa handlingen kan således inte slutföras till konsensus eftersom lyssnaren helt enkelt inte förstår budskapet. De båda livsvärldarna divergerar för mycket. 
Det tycks vid en formalpragmatisk analys som om det kommunikativa handlandet mellan Presley och svenska lyssnare inte resulterar i samförstånd. Något strategiskt handlande kan inte, vad jag se, äga rum från  lyssnarens synpunkt. Fortsatt argumentation resulterar i intet (Presley fortsatte ju att sjunga religiösa sånger som inte slog i Sverige). Vi kan konstatera att den svenska publiken struntar i Presleys religiösa sånger. 

Men den amerikanske lyssnare då? Är Presleys talhandling sann för den amerikanske lyssnaren? Finns Gud? Utan att ha tillgång till statistik, vågar jag ändå påstå, att fler amerikaner än svenskar, proportionellt sett, skulle svara ja på denna fråga. 
  Är Presleys talhandling normativt riktig? Även på denna fråga, menar jag, att fler amerikaner än svenskar svarar ja. Att tillhöra en kyrka eller församling, och även offentligt uttrycka denna samhörighet, är i högre utsträckning en del av normsystemet i det amerikanska samhället än i det svenska (om vi undantar det för de flesta pliktskyldiga medlemskapet i Svenska kyrkan). I början på 1960-talet var Förenta staternas folkmängd knappt 200 miljoner. Mer än hälften av landets invånare var frivilligt anslutna till en kyrka. 
I den amerikanska livsvärlden finns ytterligare en bild av Presley som inte kan ha haft samma genomslagskraft i Sverige. Det är bilden av den amerikanske samhällsmedborgaren Presley. En Presley som gör två års värnplikt i Tyskland, som under brinnande Vietnamkrig träffar president Richard Nixon och som den 16 januari 1971 stolt tar emot av United States Junior Chamber of Commerce utmärkelsen som "One of the Ten Outstanding Young Men of the Nation". Det är Presley som älskar mamma, och som aldrig blir sig riktigt lik efter hennes död 1958. Det är Presley som tar hand om sin stora familj och inte glömmer bort gamla polare. Att en god patriot som Presley sjöng väckelsesånger är för en amerikan knappast motsägelsefullt. 

Är Presleys engagemang äkta? Presleys föräldrar träffades i Assembly of God Church, en pingstliknande församling. Det var den 21-årig pastorn Frank Smith som lärde honom hans första gitarrackord. Om förebilden till sin scenstil har han själv sagt: "Then there was the preachers and they cut-up all over the place, jumpin' on the piano, movin' ever' which way. I guess I learned a lot from them". Många av de sånger Presley sjöng tillhörde barndomens väckelsesånger från 1930-40-talet. I Ed Sullivans TV-show 1957, där Presley av sedlighetsskäl endast visades från midjan och uppåt, sjöng han fem låtar, däribland Peace in the Valley. Jag har inte funnit någon uppgift på att Presley, inte ens som barn, sjöng i kyrkan. Men att han, som var starkt känslomässigt bunden vid sin mor, präglades av hennes religiösa tro förefaller högst troligt. Med kunskapen om Presleys uppväxt och med egna erfarenheter av denna speciella livsvärld är det säkerligen för den amerikanska publiken inte osannolikt att Presley var äkta i sitt uttryck. 

Den formalpragmatiska analysen har gett följande: För en svensk lyssnare är de tre giltighetsanspråken dåligt inlösta. Presleys talhandling förefaller varken sann eller normativt riktig. Endast om man ger hans talhandling en "sekulariserad" innebörd kan den tolkas som sannfärdig. Men i detta fall menade jag att en dylik tolkning inte är aktuell för en svensk publik, då de två livsvärldarna avviker från varandra. Det kommunikativa handlandet avbryts och den svenska publiken vänder Presleys religiösa sånger ryggen. 
Bland de amerikanska lyssnarna anser däremot många att Presleys talhandling är sann, än fler att den är normativt riktig och sannfärdig. Detta förklarar i sin tur varför Presleys religiösa sånger uppskattas av amerikanen. 

En fråga återstår: är det verkligen nödvändigt att gå via en formalpragmatisk analys för att förklara varför Presleys religiösa repertoar inte uppskattas i Sverige, men däremot i Amerika? 
Förmodligen inte. Men jag lärde mig en del om Habermas. 
 

Litteratur 

Habermas, Jürgen 1990: Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle. Red. Anders Mollander. Uddevalla: Daidalos.  
Hellesnes, Jon 1991: Hermeneutik och kultur. Filosofiska fragment. Uddevalla: Daidalos.  
Månson, Per 1998: Jürgen Habermas och moderniteten. I: Per Månson (red.): Moderna samhällsteorier. Traditioner, riktingar, teoretiker. Smedjebacken: Rabén Prisma.  
Nationalencyklopedien: Elvis Presley  
Sköllerhorn, Erland 1994: Politisk kulturteori och Habermas kommunikativa handlande. Lic.uppsats i statsvetenskap. Umeå: Umeå universitets Tryckeri.  

Noter 

1. Uppgifterna hämtade på Internet och bygger på Osbeck, Kenneth W., 101 Hymn Stories. Grand Rapids MI: Kregel Publications. I Svenska Missionsförbundets sångbok uppges dock musiken vara skriven av Axel Södersten.

2. Uppgifterna om Elvis Presleys biografi, discografi etc. är hämtade på Internet bl a från Graceland Homepage  och Peter Dixons Homepage.

3. Ett självupplevt exempel på Presleys uppfattade klasstillhörighet: På en skolgård i Mellansverige rasade en dag på slutet av femtiotalet ett våldsamt slagsmål mellan två flickor. Den ena  flickan var dotter till en latinlektor. Den andra till en skomakare. Vad gällde bråket? Jo, vem var bäst? Elvis eller Tommy! Sympatierna följde klassgränserna. Latinlektorns dotter höll på den bleke engelsmannen Tommy Steele, skomakardottern på arbetargrabben från Memphis. Vem vann? Jag minns inte. Men eftersom skomakardottern var huvudet längre än jag, borde jag dragit det kortaste strået. Men å andra sidan, i min litenhet, var jag inte främmande för ojusta metoder. I det långa loppet vet vi dock vem som vann.