Elisabet på åsnan Harry. Fotografiet taget ca 1897.
Foto: Privat ägo

Dagens missionärer - fnissar vi - borde sändas ut till Kina av svenska Vägverket. Åtminstone hit upp till Inre Mongoliet. Den lilla bussen skakar och rycker, den tunna klädseln på stolarna förmår inte hindra den hårda järnstommen att ge sig till känna vid varje gupp och hålighet i vägbanan. Fönsterrutorna skallrar, rutan intill mig glider upp och släpper in kylig höstluft. Landskapet utanför är flackt och brungult, flodbäddarna är uttorkade och enstaka gröna pilträd markerar platser för bebyggelse. Jag tänker på den 26-åriga Elisabet som för sådär hundra år sedan red på sin åsna Harry ut till byarna för att sprida det evangeliska budskapet. Här, långt uppe i norr, var det svårt att så ut Guds ord. Jorden var torr och ogästvänlig. Det blir nog andra som får skörda, skrev hon och hennes missionärskamrater hem till Sverige. 

Det är trångt inne i bussen och så lågt till tak att resliga svenskar slår i huvudet. Vi är många passagerare. Fem svenskar och ett tiotal entusiastiska kineser förutom chauffören. Det främmande språket yr i luften, någon tar i min arm, pekar ivrigt: där, ser du, där syns det röda korset! Bussen svänger in på en smal gata, vi trängs med åsnekärror och cykelkärror lastade med purjolök och svarta kolstycken. På hustaken ligger nyskördade, solgula majskolvar. Bussen kryssar mellan rutor med hirs som bretts ut direkt på den hårt trampade gatan. Folk upphör att tröska för att se vem som kommer. 

Vi kör in på gården framför den nybyggda kyrkan. På ett par utlyftade bänkar sitter barnhemsflickor och väntar på oss. Ja, flickor och flickor - de är alla i åttioårsåldern. Med väderbiten, mjukt rynkad hy, varma bruna ögon och med båda händerna om våra hälsar de oss välkomna, vi som kommit långt bortifrån, med hälsningar från femtio år bakåt i tiden. Vi är framme i Salaqi, på en av det forna barnhemmets gårdar. Här bodde de sista svenska missionärerna som 1948 tvingades lämna Inre Mongoliet. Man visar oss trägolvet - i missionärens bostad lades alltid in ett trägolv ovanpå jordgolvet - och den stora sängen som fortfarande finns kvar. 

En av Elisabets barnhemsflickor. I famnen håller hon kortet av "mor" och hennes efternamn är Öberg
Foto: Per-Åke Wennström

En gammal kvinna i virkad blå mössa tar kortet av Elisabet i sin famn, hon håller om det, pekar och säger på kinesiska: mor. Vi frågar vad hon heter. Öberg blir svaret - lika som mor. Hon är en av de tusen flickor som räddades till livet vid barnhemmet i Salaqi. Och den kristna tron som mor inympade vid de dagliga morgonbönerna har hon ännu kvar. 

Suiyuan-slätten är vidsträckt, åt söder till synes utan slut, mot norr avgränsas den av en bergskedja och bortom denna tar den mongoliska stäppen vid. Landskapet känns välbekant genom missionsberättelserna, vi får till och med se grottorna uppe i bergen där missionärerna tog sin tillflykt under de heta somrarna, men också under boxarupproret år 1900 då de flesta i Elisabets missionärsgrupp mördades. Men städernas forna stadsmurar är rivna, inga portar stängs längre om kvällarna till skydd mot rövare. Opiumfälten är borta och kamelkaravanerna likaså. Områdets befolkning har vuxit många gånger om, stålindustri och kolbrytning förorenar luften, miljonstäder brer ut sig på slätten. Men ännu vallar herdar på landsbygden hjordar av getter och får. Fortfarande är det de gulbruna och grå färgerna som karaktäriserar landskapet. Och fortfarande flyttar bonden om vintern upp på kangen - den breda murade tegelbädden som värms underifrån -  undan de kalla vindarna från Ordos- och Gobiöknarna. 

Gång på gång förvånas jag över att minnena finns kvar. Lång tid har förflutit. Femtio år av avbruten kontakt och tystnad. Men minnena av de svenska missionärernas arbete från tidigt 1890-tal fram till 1951 finns kvar. Man berättar om den unge Huskvarnapojken Robert Elias Blomdahl som 1922 kom till Inre Mongoliet. Den kinesiske pastorn demonstrerar med handen på den osynliga avtryckaren hur rövarna med gevär sköt ner Blomdahl på ett värdshus. Han berättar om hur han som barn imponerades av den unga änkans svar på sin sons fråga: varför ska vi stanna i Kina, när kineserna mördat pappa? - ”Det är för att det händer sådana saker i Kina som vi måste stanna.” Robert Elias gravsten har nyligen återfunnits och vi ser den nu uppsatt på en kristen kyrkogård. 

Minnena finns där hela tiden. I den lilla byn läser vi i en tryckt historik namnen på de två unga flickorna som 1893 första gången predikade evangelium på platsen. På fotografier vi tagit med från Sverige känner man igen mamma, pastor Wang, sig själv, vänner.... En medelålders man ber om en kopia på ett fotografi av Rut Johansson som tog hand om honom då han som tioåring brutit benet. Ett dragspel letas fram ur gömmorna - också det är från missionärernas tid. Någon lärde sig engelska av missionärerna, en annan kan en svensk fras och många har gått i missionens skolor. 

En blind kvinna, uppvuxen på barnhemmet, söker upp oss i Baotou. Med sig har hon en bok hon vill ge oss. Det är en bok med religiösa betraktelser av Rosenius. Den är på svenska och tryckt med frakturstil 1873. Jag slår upp titelbladet. Hilma Ljungqvist står där med svart bläckskrift. Hade Hilma med sig boken då hon 1919 lämnade sitt hem i Dunkehallar i Jönköping för att via Amerika resa till Kina? Hur har boken överlevt rödgardisternas bokbål? 
Frågorna får inga svar. 

forts.