Jag växte upp i varvs- och hamnstaden Uddevalla. På den tiden  arbetade en stor del av stadens befolkning inom varvsindustrin. Bodde man nära varvet kunde man höra nithammaren slå och sirenen tjuta. Sirenen meddelade när arbetsdagen började, när det var lunch och när det var dags att gå hem.
Ja, även jag arbetade där som svetsare under tre år.  Eftersom varvet låg vid hamnen kunde vi se styckegodsfartyg och fiskeflottor anlöpa. 


Visst var det underbart att se fiskeflottorna komma in till hamn men ändå störrre var glädjen första gången att få kroka av en torsk från pirken eller dörja den första makrillen :-) 

Jag bodde i den stad som kom att omnämnas som Sveriges tråkigaste stad vid något tillfälle. Jag hade i allafall kul under mina 19 år här. Dock var det en stor sorg den dagen då stadens magnifika silhuett (Bockkranen) demonterades och en lång traditon av fartygsbyggande gick i graven.
Byfjorden var vid den tiden ännu starkt trafikerad av yrkestrafik. Under femtiotalet var fiske, stenindustri och skeppsbyggnad de industrier som i stor utsträckning präglade mitt Bohuslän. Som liten grabb tillbringade jag många helger på Bohus- Malmön sökande efter överbliven stubintråd. Stubinen hade använts för att spränga ut stora stenblock ur urberget. Vi använde stubintråden för att göra krampor till våra slangbellor :-) 
Det är något speciellt att bo vid västkusten. Brisen, med den saltmättade doften av uppspolad tång tillsammans med skrattmåsarnas skriande, har alltid funnits där. Djupt inom mig bär jag den brisen med mig genom resten av livet.  Varvet och i synnerhet Sörviksvarvet  finns djupt bevarat i mitt minne  och jag minns tiden med stor glädje