Maria stängde garaget och satte sig bakom ratten var det nästan natt. I staden känner man sällan mörkret mer påtagligt. Först då man når långt från staden blir man medveten om det naturliga stora mörkret. Det dröjde för henne en stund innan hon nådde så långt.

Efter slutkontrollen av alla saker i väskan, kartor , pengar, antal paketen och allt annat i bilen , svängde hon från parkeringen. Sakta, nu börjar en lång resa, tänkte hon medan bilen styrde nästan själv till sin gamla vanliga OK för den första tankaning. Även en resa jorden runt börjar alltid med den första steg. Maria skulle då inte så lång men ändå... Hon nollställde och skrev av mätaren, fyllde på full tank, kontrollerade spolarvätskan och slutligen satte sig bakom ratten igen, nöjd och belåten. Trafiken var måttlig och efter kort irrande på smågator, kom hon till motorvägen. Två filer åt söder och två mot staden. De flesta bilar åkte mot staden, men efter några mil lugnade sig trafiken och mörkret slukade landskapet. Bilens strålkastare skar igenom natten och Maria följde bara den stora vägen. Hon satte på bandet och njöt av lugn som rådde inne i den varma bilen. Hon var på väg - inte till någonting - inte från någonting , bara enkelt på väg med sig själv och sina tankar. Så här ville hon ha det. Det är ett ganska givet att hon valde natten till början på sin resa. Att köra bil är som att sitta stil, medan landskap projiceras som film på bio. Ett film som snurrar förbi utan att man engageras i den. Man kan revidera den med egna bilder och handlingar som mera anknyter till betraktarens förflutna än den verkliga skeendet. Så här i mörkret var val av tankar än friare. Mörkret gav Marias fantasi möjlighet att rensa allt onödigt och störande för att hitta till sig själv. Femtio år, halva livet, relationer som förvandlades till minne och den fråga som tvingar sig på; vad gör man av resten av sitt liv? Hon rörde sig säkert och vant framåt i vardagen, men innerst inne var hon vilsen. Hon kände någon sorts vakuum i sina känslor i sitt ensamhet. Insikten att vara fri har samtidig bieffekten att inte behövas. Hon har klarat sina roller mer eller mindre bra - eller är denna frihet bevis på någon brist , något fel?

Tidigare fanns inte tid för ett så banal frågan, det var bara tusen saker man skulle göra och tiden räckte inte till någonting annat. Det praktiska livet gav svar själv och drömmar , var drömmar, någonting som skulle uppfyllas i framtiden. Denna framtid låg alltid några steg framför och om man klarade bara detta eller detta så skulle det finnas tid för att förverkliga ... Nu då barnen är stora och har sitt , det materiella är så bra som man kan önska sig... var är drömmar ? Vad skall man ta sig till med resten av sitt liv? Vad går själva livet ut på? Denna frihet som hon sökte så länge kom som överraskning . Kan man göra någonting av den? Under alla dessa år önskade hon att kunna göra saker, att ha tid för sig själv , nu plötslig när tiden finns så vet hon inte . Ingen behöver henne nu, samtidig som hon själv har glömt vad hon vill. Det är svårt att veta det nu när man hela livet förnekade sina egna behov. Vid denna tid i livet borde hon veta vem hon är.

Från början var man fostrad för andra och i förhållanden till andra. Man försökte anpassa sig till den miljö och de normer som var viktiga just för stunden. De grundläggande behov som varje människa har måste tillgodoses. Som liten lär man sig att nå biologiska mål , mat, omvårdnad med hjälp av skrik och gråt. När man blir lite större utvecklar man ett köpslående. Om jag gör som du vill och du blir nöjd så får jag kärlek av dig. Den första regel i förhållanden till andra människor blir sedan den bas man bygger sin liv på. Svälter man efter mat då blir denna brist påtaglig för hela livet. Det är sällsynt att barn dör av näringsbrist. Det vanliga är dock att de överlever tröts kärleks brist. Alla dessa människor som sedan hela livet kan inte ta eller ge kärlek. Vars barn inte kommer att kunna ge någon kärlek dom heller. Bristen kommer från generation till generation utan någon uppenbar möjlighet att ändra på ödet. Alla religioner, all moral predikar kärlekens budskap och ändå finnes det ingen som kan bevisa att denna finnes . Älska din nästa som dig själv, sägas det men om man inte har lärt sig älska sig själv kan man då älska någon annan? Naturliga insikter tämjas med uppfostran och man få tidigt veta att själviskhet straffas. Man straffar barn om de vill göra saker, ställer fel frågor, tar fel saker. När de kommer till skolan så har de redan färdiga murar rund sig och sina känslor. De vet vem de måste lyda , älska , hata. Vilka kamrater passar sig och vilka de absolut måste undvika om de nu vill ha beröm av vuxna. Kampen om kärlek, godkännande börjar tidig och slutar aldrig. Som social individ måste man underkuva allt egoism, egen vilja och egen kärlek för att få andras gillande och egen bekräftelse. Är det då så konstig att efter femtio år träning i försakelsen , frihet plötslig blir jobbig.

Maria vet vad skulle vara det normala, de som andra väntar sig av henne, men hon är inte säkert om detta är hennes eget val. För första gång i sitt liv vill hon göra eget val utan att bry sig om andras värderingar. Hon vet att det normala vore att flyta ihop med Alan ta hand om hans barnbarn, sina barnbarn och finnas till för nu vuxna barn. Men hon är inte säkert att just detta är hennes val.

Hon tänkte på de små liven som med smutsiga händer drar henne i kjolen medan hon försöker göra någonting annat. Vist tycker hon om dem vist vill hon gå med dem till dockteater eller Zoo. Berätta för dem sagan , känna små mjuka händer i sin. Men hon vill inte vara tvungen till detta , bara för att andra väntar just det . Aldrig tvinga någon men inte heller bli tvingat själv, var hennes sätt att respektera sig själv och andra. Hela sitt liv hade hon tittad på värden igenom sina föräldrars, mannens , barns ögon. Hur ser då värden ut i hennes egna ögon? Är det brottsligt att efter alla år se värden själv ? På någon sätt kände hon anklagelse i andras ansikte i rösten . Tina var förstenad första gången hon hörde planer om resan. De hade planerad stor middagen med många gäster för att visa sin mor uppskattning som sig bör. Visst skulle man ha så roligt , med lite sprit kan viken groda som helst vara rolig. Vem skulle inte komma på kalaset? Vem skulle man ha tid att prata med? Det fanns en del av hennes liv som skulle saknas som bara hon visste fanns. Alla vänner till trots hade hon en saknad inom sig. Barndoms vänner som hon mindes och som ingen här kände, de skulle saknas på femtioårs festen , ungefär som hon alltid saknade dem till jul . När bordet är fullt och allt på sin plats då saknade hon några ansikten. I vardagen fanns ej tid för denna saknad men till helg ...

Tina kunde inte veta någonting om detta. Hon såg Maria som hel människa mitt i den vardag som barn ser sina föräldrar. Hon lärde sig känna de vänner som fanns i huset, rund omkring dem. Att Maria var någonting mer än denna vardag som syntes , brydde sig ingen om. De pratade om Mormor ibland , men det var likt en saga . Ingenting att ta på i vardagen. Tina pratade svenska med Maria och kände sig svensk, Peter lika så. De åt samma mat och läste samma sagor som alla andra barn. Maria ansåg att hon valde landet mer eller mindre själv och hade klara åsikter varför, men barn de hade inget val . De föddes i landet och hon var skyldig dem en barndom lik alla de andras barn. Att blanda historien och eget liv med deras, skulle förvägra dem trygg barndom. Även i sitt inre stängde hon fönster till det förflutna. Lärde sig leva som alla andra och anpassade sig till den milda grad att hon blev mer svensk än svenskar själva. Hon visste historien om alla möjliga personer i svensk saga och dikt, lärde sig seder och bruk men inte bara utanpå. Hennes nyfikenhet ledde till att hon ville veta varför sederna uppstod. Det var hennes skyldighet för att kunna ge dem den barndom som de hade rätt till. Nu kanske hon kunde förverkliga detta svåra att bli hel människa , med båda sina liv i framtiden. Det fanns inte så mycket tid kvar. Ögonblicket hade kommit, våga ; försöka. Barnen behöver henne inte på samma sätt och hon var ju redan på undantag. De pratade sällan med henne om det väsentliga i deras liv. Det mesta var ju små skärvor av vardagen som nådde henne. Hon var inte bitter för detta , eller kanske ändå, man kan inte vänta sig någonting annat, brukade hon säga till sig själv, ... all slit och försakelser - gav det ingenting mer? Vad skulle det vara, båda är ju duktiga och har sitt. Ordentliga, arbetande, ansvariga vuxna människor med eget liv, egen familj, var inte just detta mål för allt slit? Hon hade fullföljd sitt biologiska uppgift i livet? Varför kände hon tumhet, saknad och övergivenhet?

Nu tittade hon på hastighetsmätare och kände inom sig stolthet . Äntligen fri! Maria har innerst inne hela livet väntad just på denna dag. Från barndomen var hon bunden , kontrollerad av sin far som dresserade henne som man dresserar en hund. Sen var det kärlek , denna boja som hon själv satt på sig. För kärleks skull avstod hon sak efter sak och sist nästan gav upp bara för barnen ville inte acceptera detta sista val. Hon trodde inte att det skulle gå, att hon kunde säga nej.

Jag är på väg , på riktig . Jag åker nu. Det kändes bra, så bra, att hon uttalade sista meningen högt , först på svenska sedan på sitt modersmål. På något sätt kändes det mer riktigt att höra ord på svenska, modersmålet verkade avlägsen, nästan främmande, därför upprepade hon meningen några extra gånger på svenska. Språket betyder så mycket för ens identitet. Hon var ju bara barnet sist hon använde den och allt som livet gav fick hon på svenska. Det som betyder mest sina barn fick hon här och under alla dessa år var just de som gav henne identitet. Modersmålet förvandlade henne till den flicka som hon en gång var. Alltid denna identitet igenom andra, föräldrar barn arbete, vad är hon själv? Det är just denna fråga hon måste få svar, det är mål för denna resa.

Tydligen trodde hon inte själv, att detta skulle lyckas. Hon var rädd in i det sista, att de skulle övertala henne och att den kärlek hon kände för dem skulle kosta henne en uppoffring till. Alla de år som hon gav dem var frivilliga. Det var hon som valde och gav men att avstå denna resa skulle vara rån. De skulle inte få någonting, de skulle roffa åt sig . Visst vägrade Peter tala med henne sedan han fick veta om resan men vad skall man göra åt detta. Han är ju sig lik, får han inte sin vilja igenom så tjurar han. Det går över tröstade Maria sig själv och med all sin moderliga kärleken förlät honom. När man är ung är det svårt att leva sig in i andra människors liv. Med åren kommer ödmjukhet och förlåtelse in i människan och då brukar allt bli lugnare. Sorgligt att en del människor inser saker försent och inte hinner göra fred med sina anförvanter. Men detta är ingen risk , Peter är så ung och vi hinner med allt.

På något sätt kändes det som att barn låssades att hon också var svensk och nu plötsligt fick en svartskalle till mor. Det måste ha varit svårt att förstå, acceptera att man inte är svensk utan svartskalle, just nu då rasismen härjar. Maria hade inte tänkt på detta sätt hon hade inte förklarat ; Vad kan man förklara egentligen? Hon kom från ett annat land varje människa kunde se det på dörren och ingenting hade gömts. Måste man gå till jobbet i folkdräkten för att inte bli beskylld att gömma sig? Man naturaliserar sig inte för att man skäms utan för att detta är bara en del av den praktiska vardagen. När hon gick till teater och tittade på eller lyssnade på Verdi så var det inga flaggar som bländade. Kulturen är och förblir internationell. Det är bara brist på den som framkallar nationalismen. Varför är de så arga på henne nu? Under åren såg hon hur staten försökte med hemspråkundervisning men man sa aldrig att detta var modersmål utan hemspråk. Ett språk är inte bara glosor utan det är allt tillsammans. Kultur , sociala kontakter , förebilder och gester. Det vore grymt att ge barn ett hackad språk utan kultur. Innerst inne var hon stolt över sin kultur och sin språk . Hon vägrade förneka det men ville inte tvinga det på sina barn,. eller någon annan.

Klockan hade hunnit till sex då hon kände sug efter kaffe. Hitintills hade ljuset av serveringar bara försvunnit i mörkret hon la inte märke till dem. Nu började någon sorts orienteringsgissning. Var var hon ? Kafferast , men var skall man ta den?. Visserligen hade hon termos med kaffe och smörgåsar i bilen men en kort visit till toa kunde vara av godo. Efter tio minuters sökande så dök skyltar med gaffel och kniv på motorvägen eller var det sked och kniv. Ett leende kom över hennes ansikte, barnen brukade alltid undra vad man menar med denna skylt , sängmöbel fabrik eller hotel . Säljer man bestick eller serverar mat? Visst kan barn få det till med sina frågor. Vid första avfarten svängde " Golfen" in mot bensinstation och den intilliggande matserveringen. Klockan var ju nästan sju då Maria fyllde tanken och skrev nya siffror i sin bok. Få människor verkar vara ute så dags. Flickorna bakom kassa hade uttråkat utseende. Hon betalade med stora pengar, även om hon hade mindre. Bilar man i Sverige måste man ha pengar till automat. Efter nio stänger bensinstationerna , har man inte hundrakronorssedel så får man vänta till morgonen. Om man stänger i små byar det förstår man, men längst så stora Europavägar borde man ha öppet. Inga hänvisningar till den som kanske har öppet heller. Konstig arbetstidslag. Så många arbetslösa men allt blir snart stängt. Än så länge kunde hon få sätta sig och inta en kopp kaffe. Två finska långtradarchaufförer satt vid fönsterbordet och pratade högt, troligen sport som gick att urskilja på namnen de flitig upprepade. Brickor på deras bord vittnade att de intog ett rejält mål mat och nu skulle snart vidare. Flipperspel blinkade utan att detta gav någon lust att spela. Resten av lokalen var tom. Vid disken fanns några smörgåsar, en grönsakstallrik och det sedvanliga kaffebrödet. Inredningen var någon sort vilda västern bland med sterila standarddisken och kylen, man kan se dessa från norr till söder. Ingenting berättade var man befann sig. Vid kassan fanns några vykort som kanske skvallrade var på kartan man finner just denna plats. Maria letade först toa . Ljusa fina rymliga och rena toaletter var någonting som hon alltid uppskattade. När man reser så kan det vara si och så med denna nödens rum. Första gången hon kom in i en orientalisk toalett var hon nästan chockad. Inga toastolar. Har man kommit fel, är detta herrtoa? Nej man såg steg upphöjda i golvet där man skulle stå medan man förrättade nödens handlingar. Sen spolades hela golvet och man fick antigen stå stilla på sina upphöjda stegplattor eller rusa ut innan vatten kom..

Här var det kakel till tak och renhet strålade, så det var nöje att se sig i spegeln medan man tvättade händerna. I papperets förlovade landa var det gått om denna vara, både i själva rummet, och här ute ,överallt papper för alla tillfällen. Man tänker sällan på hur vi omger oss med papper i alla situationer, först då man kommer utomlands märker man att det saknas. Under en resa i förre detta Sovjetunionen hade avsaknad av papper varit den ständiga problem. Först efter att man saknar någonting kommer uppskattning.

Maria hämtade kaffe och ett wienerbröd , betalade och satte sig vid fönsterbord. Finnarna hade redan dragit och bara massa rester vittnade att de varit här. Kaffe smakade bra, hon njöt av den varma doften, men wienerbrödet hade nog väntad på henne en hel vecka. Hon tog detta som tecken att hon inte skulle tagit så onyttigt tilltugg. En stund satt hon ensam men så kom in nya gäster, beställde mat och satte sig i väntan att den kommer. Inga turister, utan arbetande män på väg till kontinenten eller därifrån. Troligen på väg dit för långtradare får ej vara på vägarna under helg. Först på söndags kväll kommer dessa bjässar igång.

Maria tog en kort promenad rund huset till parkeringen innan hon satte sig bakom ratten igen, bara för att sträcka på benen.

Nu var natten total och av någon anledning vägbanan våt . Maria körde försiktigt. I början av en lång strecka brukar det vara lugnt. Svårare är då man blir fartblind. Hastigheten var ju 110 km och det var ju lagom för henne. Ingen brådska, båten i Hälsingborg går ju var tionde minut. Bäst att komma på den som gick efter midnatt, för prisets skull. Hon pressade inte sin bil , musiken verkade avslappnande på henne och hon mådde toppen. En lätt vissling följde musiken från bandet. Livet kan ha sina fina sidor ibland, tänkte hon och visslade vidare.

Visst har livet finna sidor och allt kan vara som i drömmen. Inte så att man vinner storvinst i pengar, utan i det dagliga slitet kan man hitta glöden och den kan vara större än någon vinst på Bingo. Ibland behöver man tandvärk för att verkligen kunna njuta då den släpper. Man kunde nästan säga att de människor som aldrig har svårigheter inte kan känna den sanna glädjen i vardagens lyckan. De bli blassé på det mesta och när saker är toppen betraktar de detta som normalt. Maria tillhörde inte dessa. Allt vad hon har, hade kostat henne slit. I det nya Sovjet unionen eller vad man nu kallar detta land i öst frågade man en arbetaren om skillnad förr och nu. Då svarade han: " förr när jag skulle köpa en kavaj gick det ett års arbete för att få pengar till tyget. Sedan var hela gatan med och väntade för att jag få tag i tyget. Nästa år sparade jag till tillbehör och alla på gatan letade efter lämpliga saker till den. Tredje året sydde vi ny kavaj . Alla visste att jag hade den på mig och var stolta över detta. Nu samlar jag pengar, går i varuhuset och köper mig kavaj. Ingen märker att jag har ny eller gammal" . Delad glädje är dubbel glädje säges det. Maria delade inte sin nuvarande glädje med någon, men detta var en vinst över sig själv. Motorn sjöng sin sång lugnt och vägen bara försvann . Sällsynta möten var på andra sidan och några omkörningar var det inte frågan om. Kommer hela resan att gå så här ? Tröttheten var borta bara nyfikenhet var kvar, den växte samtidig som självaktningen blev mer och mer påtaglig.

Efter någon mil blev alltsom vanlig , och Maria hamnade i sina tankar. Man kan inte säga att hon hade tråkigt där hon nu körde i mörkret. Man har inte roligare än man gör sig själv.

Hon glömde sina barn och den trångsynthet de visade, utan försökte se framåt. Av allt, gladde hon sig mest att få se sin syster . De två hade haft så mycket skoj, kunde skratta i timmar åt ingenting och för ingenting. De hade hållit av varann, men under senaste år skrev de sällan, mer än det vanliga jul- och födelsedags hälsningar. När man gifter sig och får barn blir det inte så mycket tid att skriva. Sista tiden hade de pratad i telefon . Det blir korta meddelanden för det kostar multum. Anna var två år yngre och två gånget så vacker. De två brukade gå upp i bergen och åka kälke tills händerna nästan föll av . Men hur de skrattademit i snödrivan. Nu kommer hon för tidigt att kunna åka kälke. Lika mycket som Maria önskade att det var snö, så var hon rädd för att fastna i den någonstans i Alperna. Därför bytte hon snabbt tanken på kälken. Försökte minnas andra saker; deras Mormor, en gammal kvinna som tröts sin korta skolgången talade fyra språk och kunde räknas till världsvan. De skrattade ofta hos henne, även om man inte fick visla för jungfru Maria skulle gråta efteråt. Det var soliga sommar minne som fladrade förbi med värme och lågmelt tillgivenhet. Med lätt leende fortsate hon bläddra bland de gamla minnen.

Tyvärr hade Anna lite problem med spriten, som Far. Allt började redan under skolåren och inte blev det bättre med åren. Maria hatade de dagar då man gjorde vin av de söta druvur, tidigt bestämde hon sig att inte ta den risk och prova starka dricker. Hur livet än går skulle hon aldrig dricka, aldrig börja. Man kan inte ta denna risk om man har barn och är i ett främmande land. Hemma finnes det alltid någon som hjälper barn men vem skulle hjälpa Maria om hon ...Denna tanke fick Maria att tappa lusten, en oro för det som kanske väntade där bårta skulle inte förståra denna resa.

Hon letade en parkeringsplats för att sträcka på ben och komma på bättre tankar. Svenska motorvägar är fantastiska. Vägbanan varningsskyltar och hastighets märken, men parkerings platser de kommer ur tomma intet. Hur tänker dom som märker ut . Om man kör 110 km och ser P märket fem meter innan P platsen hur skall man hinna komma in. Av någon anledning blev hon arg. Först dessa automater för tankning sedan P platsen. Till slut hittade hon en och eftersom det inte fanns någon bakom svängde in. Hade det varit trafik skulle man missat den. Hon släkte ljusen på bilen och satt en stund i mörkret så att ögon vänjer sig. Sedan gick hon ut . Det var kallt, säkert under noll. November är ganska rå, fuktig och blåsig ,föraning av vinter som sakta trängde sig på den nakna åker, björkar och oändliga skogar. Allt blir så mycket ljusare när första snön täcker marken, men just nu önskade hon inte snö, inte förren hon är hemma igen. Maria letade efter sin jacka och tog fram kaffe. Luften kändes råkall och fuktig fast det inte regnade. Någon sjö måste ligga alldeles i närheten. Enstaka bilar körde förbi, deras ljus belyste natten en stund och sedan försvann. Man kunde knappt se vilka märken det var, bara skillnaden mellan last- och personbilar. Lastbilar och långtradare hade hela framsidan belyst . Som rörliga julgranar klängde ljusslingor kring förarhytten.. Dessa landsvägsriddare prydde sina farkost i natten, medan Marias cigarrett knappt glödde i mörkret vid vägkanten. Parkerings plats var en enkel avsatts på så där trettio meter lång och bara asfalt, med en soptunna mitt på. Inget inspirerande ställen. Hon gick fram och tillbaka ett par gånger innan kylan tvingade henne in i bilen igen. Väl bakom ratten satt hon en stund och funderade om framtida resa. Skulle hon stanna och sova någonstans här i Sverige, eller vänta till Danmark? Hon var inte övertrött men tröttheten kommer alltid oväntad.

Motor startade igen och bilen smög ut till den tomma landsvägen. Denna kontakt med verklighet, ett nu som hon kontrollerade med ett tryckning av foten, en lätt rörelse med ratten, det var och är verkligare en livet själv. Maria kände sin makt , borta är ju den maktlöshet som livet så ofta överraskade med. Därför är det kanske så många som åker till jobbet sittande var i sitt plåtlåda och lever verklighet just i mellan två roller den privata med familj och den offentliga på jobbet. Moderna människan andnings håll, att finnas till, utan att vara ifrågasatt. Gasen svarade på Marias trampning och snart var hon i den föreskrivna 110 kilometer. På sidan syntes ljushav av samhällen som la sig till rätta in vid vägen. Enstaka hus låg alldeles bredvid, men för det mesta var det skog., Oändliga skogar kunde man inte se utan de älgsstängsel som skyddade trafiken från obehagliga överraskningar. Nu måste det vara Skåne tänkte hon med blicken på kilometerräknaren. Det gick bra konstaterade hon kort och tände ny cigarett. Hon brukade sällan röka i bilen, men på så lång resa kan man inte stanna för varje bloss. Under senare tid försökte hon minska antal rökta cigaretter men det gick inte så bra. Ofta såg hon alla rapporter om cancer, men av någon anledning ville inte ta dem till sig. De rapporterades att kvinnor dör nu oftare i lungcancer än män. Vad spelar det för roll brukade hon säga vi måste dö i alla fall, hur vi än lever. Om man gör allt som alla dessa rapporter säger så finns det ingen garanti att vi lever en ända minut längre. Forskarna kommer dagligen med rapporter om det ena eller andra och i brist på nyheter blir det publicerat, lösryckt i dagspressen. Människorna läser och dör av förskräckelsen. Inte Maria , hon läste visserligen men visste samtidig att sensationer kommer i morgon med helt motsatt resultat. Detta vårt samhälle har blivit svart. Man får inte skriva positiva saker. Ju flera döda och svårare katastrof dess bättre säljer nyheten. På något vis har små människor det svårt och måste ha snyftmaterial över andra för att glömma sin olycka. När det finns tillräckligt många lik i utlandet , eller hungriga barn dör så försvinner larmrapporter om medicinska försök med råttor här eller där, larmraporter tysnar. Underligt nog så kan en katastrof få oss att glömma arbetslöshet och egna svårigheter. När arbetslöshet når oss så spelar, vi för de små slantar vi nu har. Människan är ju säger man mest utvecklad eftersom den kan tänka logiskt. Men var ligger den logiken idag? Maria var inte logisk, eller kanske inte lättledd, den livskraft som drev henne gick inte att ta död på. Den som saknade frihet så mycket som hon kan inte låta den gå förbi. Nu medan världen öppnade sig framför henne visste hon att detta just denna stund var värd all väntan. När hon kommer ner till sitt gamla hem, syster , Mor och de andra blir hon inte fri. Hon blir tvungen att spela den roll som hon lämnade en gång. Det sociala mönster som vi måste leva i , kräver hänsyn mot andra och denna hänsyn sträcker sig långt in i vår själ. Vi spelar våra roller, på jobbet , hemma, bland kompisar eller i sängen med älskaren. Folk omkring oss vill vara säkra var de har oss. Så kan man inte göra .........Därför hade hon inte bråttom nu. Den sociala tvångströjan hade fallit och hon mådde så bra..

Medan hon jublade inne i bilen närmade sig Hälsingborg. Nu kunde man se ljuset i fjärran. Än hade hon inte bestämd sig om vidare resan, hon var berusad av sina tankar. När man bestämmer själv så kan intuition ha fritt spel, man behöver inte bestämma sig i förväg bara göra som det faller sig in. Därför blev hon inte förvånad då bilen styrde förbi terminalen långt ut på sidan av hamnen. Fast hon aldrig varit där så hittade hon vägen till yttre vågbrytaren och stannade bilen först då hon nådde snett utanför färjehamnen. Där stannade bilen och hon gick ut. Det blåser alltid vid havet. På andra sida låg Hälsingör och färjorna rörde sig fram och tillbaka. Staden har redan lagt sig för natten. Människorna syntes inte ute i kylan. Maria tog på sig ordentlig med kläder och låste bilen. En stund tittade på staden och sedan hoppade på vågbrytaren. Det blåste påtaglig kallt och vågorna piskades upp av vinden. Hon kände dropparna i ansiktet och gick vidare. Om man skulle försöka förklara hennes mentala status, skulle man kunna jämföra den med den första förälskelsen. Till skillnad från denna berodde inte dagens känsla på någon annan, utan på livet som hon äntligen hade erövrat åt sig själv. Natten var svart och i fjärran skönjdes en hel kontinent. Europa låg där i mörkret vilande på sin historia med brokig folkskara som krigade, älskade och lärde varan. De gjorde det inte bara för sig själva utan för alla länder och kontinenter på den blå planeten. Där över sundet låg vaggan av hel kultur som med alla grymhet spreds sedan längst med alla hav och oceaner för att kallas allmänmänsklig . Ändå kände Maria förtrollning i vetskap att höra dit och att vara produkt av det Europeiska tänkandet. Här i nattan gick en kvinna som nyfiket hungrade efter att få se och uppleva det igen. Av och an promenerade hon på dessa stenar som skyddade små båtar från vågornas vrede. Symboliskt tänkte hon på landet bakom sig, nära de stora händelser, men i skydd så som dessa båtar.

En gång för mycket längre sedan stod hon som nu vid ett annat sund och tittade på Asien över Bosporen. Natten var varm och Maria ung . Mycket har förändrats sedan denna natt, men innerst inne var hon nu lika nyfiken och ung som då. Drömmar har krossats som kristall, små , små glänsande bitar som reflekterade ljuset slocknade med tiden och den grå vardagen tog över. Inte blev det som man har tänkt, men än finns det tid för henne, även om hon nu har svårt att minnas drömmen som krossades, kanske bäst att skaffa nya drömmar, sluta söka de som försvann. Hoppet att finna dessa drömmar verkade finnas, kanske i en blandning av de förflutna och framtiden? Hon visslade en melodi från denna tid och gick till bilen. Plockade fram sin kaffe och sörplade den varma dryck med smörgåsen som var kvar. Tände cigarett och lyssnade på vågornas slag. Efter en stund fanns det inte så mycket kvar att gör, tanka bilen och köra in i dröm. Bensinstationer var redan stängda men det hade hon räknat med så automater fick sin del av kontanter. Hon visste inte så mycket om natten i Danmark så det är bäst att se sig om. Efter tankningen flyttade hon pengar . Alla kronor fick ge plats längs bak i väskans ficka medan D-mark fyllde den användbara delen av plånboken. Så var det dags att ge sig in i hamnen. Klockan hade slagit 24 och nu är det bara åk. Framme vid färjan var glest med bilar. Mannen i luckan var ganska sömnig när hon gav honom sin biljet. Båtarna tog tågvagnar så sent på natten. De enstaka personbilar var lätt räknade. Hon gick upp för att se sig om. Bara ett kaffe var öppet, städarnas redskap blockerade halva däck. De pratades mera Danska än svenska . Butiken var stängd. Båten tragglade sig igenom sundet lugnt och metodisk. Vågorna gav motstånd men det hela var snart över. Halvtimme med på och av lastning.

Land , bilen skakade lite och sedan var det bara åka. Ingen tull ,ingen passkontroll, allt verkade i sömnen. Små gator och svag belysning mötte henne innan hon äntligen kom på stora vägen till Kopenhagen.I natten är alla katter svarta brukade man säga, fast länder kanske ändå skiljer sig åt. I sin plan hade hon drygt 200 kilometer till den riktiga kontinenten. Nu i natten fanns det inte mycket att se heller. Antigen stanna och sova för att se sig om på dagen eller snabba på så man kommer på första färjan i Gedser. Just nu mitt i natten fanns det ingen trafik och inga hinder att komma förbi Köpenhamn för att börja med. På dagen är det säkert mer trafik som det alltid blir vid stora städer. Det är ju måndag redan. Hon bestämde sig att köra tills vidare. Men strax efter storstaden började tröttheten att visa sig. Ögon kliade och började svida. Hon öppnade sidorutan en liten smula för att hålla sig vaken. Utan att märka det sänkte hon hastigheten. Landskapet låg sovande och såg stängt ut. Ingenting tydde på någon liv . Hon började se sig om efter en vanlig P plats för att andas nattens luft, gå några steg och bryta monotonin I nödsituation kunde hon ligga kvar i bilen. Visserligen var det trångt och ingen bekvämt säng men allt är bättre än att somna bakom ratten. Hon kämpade dryg timme , men då plötslig strax efter Vordigborg glimtade stor skylt Holiday in. Hon svängde in under vägen till stor parkering. Hotel låg hundra meter från vatten. Mycket tyst , i mörkret visade bara svag ljus i foajén att det var någon vaken så här i vargtimmen. Hon stannade bilen direkt framför ingången och hade bara handväskan med sig in. Nattportier märkte tydligen billjuset och mötte henne med blicken redan då hon trädde in i foajén. Maria kan absolut ingen danska, på dagen utvilad skulle hon med nödan göra sig förstådd med den vridna svenska som skulle föreställa danska. Nu mitt i natten trött och sömnig häpnade hon att det gick så bra. Det var ingen turistsäsong precis. Mannen bakom disken hade väl sett vad hon behövde och hon visade på alla hans mumlande ett finger åt gången. Även om hon inte fattade vad han frågade så var svaret givet ; en natt, en säng. Därför räckte det med ett finger som svar på alla frågor. Han plockade fram nyckel men pratade vidare. Hon var sömnig men kunde ändå tyda hans blick, rörelserna och tonen , han var sträng och ville väl att hon parkerar bilen innan de gör upp affären. Då så, ut igen och där tog hon sin minsta väska och ställde den vid ingången. Sen åkte bilen i väg till det som hon trodde var parkering. Det fanns visserligen flera att välja på men det närmaste duger för i natt. Maria kontrollerade alla lås och gick runt bilen två vändor inan hon stegade sig tillbaka till hotellet. Väskan hon lämnade kvar innehöll bara det nödvändiga för en natt. Hon var på gott humör och speglade sig i hotell dörren. Portiern gav henne nyckel och hon skrev in sig. Han kommenterade hennes pass, men hon fattade ingenting av vad han sa. Rummet var på andra våningen, litet men hon skall inte bo här bara, sova en natt. Allt var prydligt och sterilt, förpackade tvålar och plast över saker man kanske använder. En tanke på flyg slog henne, samma firma måste ha producerad dessa förpackningar. Hon var tröttare än hon hade trott. Rätade på ryggen och klädde av sig. Även om hon packat nattlinne och allt fick det ligga kvar i väskan. Snart kröp hon i säng släckte ljuset och sov gott. Klockan var redan tio innan hon vaknade nästa morgon. Hon såg sig om i rummet och tittade genom fönstret. Dagen var ju grå och någonting som kunde vara blandning av dimma eller duggregn hängde utanför. Men hon såg havet och den fantastiska bro som hängde i masten . En viss rädsla att vara tvungen köra över den smög sig in i henne. Ofta när hon läste om den nya Öresundsbron tänkte hon på alla som skall över på vintern. Hon tänkte på vindar och frost. Varför kan de inte bygga tunnel istället? Även om man bortser från estetiska aspekter, så kan man inte tro att något annat klimat kommer till denna bro. Vi lever ju i Skandinavien med vindar och snö, med frost och halka. Hur kommer man då att klara så stort avstånd i bara vatten. Hon bävade att om en stund vara tvungen att ge sig av på denna bro, men gör alla andra det så kommer hon också över. Visserligen hade hon i skolan läst ganska mycket om brobygge och beräknat alla de svåra bindningar och krafter som påverkar men. . När man räknade i skolan hade man alltid stora marginaler och säkerheten var enorm. Man räknade på det yttersta belastningar. Hon visste det men någonting primitivt, ursprungligt sitter i vår hjärna och gör oss skeptiska. En stund följde hennes blick alla som gav sig i väg på bron och alla som landade här utanför på den trygga landsvägen. Det går så bra, är de inte rädda så kommer jag också över. I dessa tankar gick hon till badrummet och lät vatten värma upp ryggen. Hon tvättade sitt hår och bara rörde det lite med kammen. Sedan ordnade hon alla sina saker och gick ner till foajén. Dagpersonal hade tagit över och de verkade upptagna med telefoner och vid disken fanns ingen. Maria lade nyckeln på disken och väntade. Få människor ute så här dags. Hennes blick fastnade på utsmyckningen, men det hade hon redan sett på liknande ställen. För mycket aluminium för hennes smak, man har tydligen försökt göra syn på havet och bron öppet från alla sidor. Detta gör att hela byggnaden liksom reflekterar utsidan. Glittrande golv speglar glasade väggar och det dominerar det hela. Är man rädd att köra över bron så skall man väl gå på toa. Där kan man inte se detta mästerverk tänkte hon och upptäckte kafé andra sidan av huset. Till slut reagerade receptionist på henne. Automatiskt när hon plockade fram hundra D mark övergick danska receptionist till tyska. Maria kände sig bättre då allt var klart. Tyskan var ju i alla fall språket, inte som danska , det kunde hon förstå. Även om det var länge sedan hon använde sig av den så urskilde man verb och pronomer. Hon gick och hämtade kaffe åt sig. Danska wienerbröd var det inte frågan om bara en ostmacka och kaffe för tillfället. Klockan var nu halv tolv och båten avgick först efter ett, hon hade tid. På kartan såg det ganska nära ut, men bara man klarar bron skall man till vänster. Allt under kontroll. Personalen höll på att ordna för lunchservering och sysslade med salladsbord medan Maria lämnade hotellet och gick till bilen. Bensin hade hon till Tyskland och det skall räcka ända till Berlin. Utan brådska ordnade hon saker i bilen, kastade påsen med skräp och tände cigarett medan blicken följde rörelserna uppe på bron. Kanske skulle man åkt redan igår över den, ovetande att den existerade, men nu var det försent att tänka på det. Hon brukade ha någon förkärlek att trotsa sin egen rädsla och det gavs ofta tillfällen till. En klar motvilja brukar ge känsla av vinst när man är på andra sidan av det svåra. Hon lät motorn gå en stund innan ekipaget började röra sig. Först krypande, sedan allt snabbare för att till slut vänta in den hastighet som medtrafikanter på motorvägen hade. Vägbanan var blöt och hon var osäker om den var hal eller bara blöt. Stolparna mitt på var enorma och vajrar häll konstruktionen i sitt grepp. Visst säger förnuftet det är säkert och stabilt ,men hennes fot var osäker skall man köra fort för att allt skulle ta slut så snart som möjligt eller sakta ifall det är halt? Vinden snurrade de kulor som är uppsatta på vissa avstånd för att mätning av den. Med blicken letade hon någon skylt med siffror om det faktiska förhållandet men lyckades ej hitta den. Konstruktionen svängde mitt över sundet och i hennes huvud plockade dator bild av Tjörnbro som bara gav upp och av den stora bron i S. F. Men utifrån ser man inte vad som händer på denna dator skärmen . Den är synlig bara för hennes inre. När hon var över halva och något så när säker att detta var lyckad övergång, undrade hon bara varför de skall bygga bro vid Malmö och inte tunnel vid den smalaste övergången i Hälsingborg. Det kan inte vara någon fördel att komma med bron in i storstad och vara tvungen att tränga trafiken än mer. Samtidigt är Helsingborg så mycket närmare både Göteborg och Oslo. På denna sida går liksom all trafik redan.

Väl på andra sidan när hon blev avslappnad igen förstod hon att detta är bara monument av några som ville vara odödliga, lik faraoner. Människans fåfänga har inte blivit mindre utan snarare större, skillnad är bara att faraoner var så få, politiker är ju så många i alla valörer och resultat av deras fåfänga möter en överallt. Klart det är vacker konstruktion, vacker att se på, men undrar hur man känner sig då man under vinter i en liten bil möter våt vägbana och vind? Hon kände nu i bilen hur den hade sin egen vilja i samspel med vinden, hur blir det med stora bilar och höga laster? Att inte facket reagerar det är bara tecken på skam, de skäms att medge någon rädsla. Sen, när bro står färdig, då kommer de att stänga den i tid och otid.

Maria gled nu i ett platt landskap. Så här års var det tomt på åkrar. Allt arbete hade avstannat med höst plöjning. Nu väntade man bara vinter och den verkar vara blåsig här. Det måste vara bra, för alla vindkraft snurrar i grå horisonten. Det var många i grupper på så där sex - tio stycken. Vita stolpar med de tre blad som snurrade. Tidigare hade hon inte kunnat ha någon åsikt om det estetiska i landskapsbilden, men här var det då ingen skada skedd. Dessa åkrar och enstaka gårdar som låg nere vid jordmyllan, blev inte mer eller mindre vackra för att landskapet fick de nya inslagen. Klart , om det låg någon historisk byggnad eller så, skulle det kanske vara fel, men här på denna åker gav dessa nymodigheter en viss dynamik i bilden. Nykobing verkade ganska liten stad som saknade storhetsvansinne. Husen var ju gamla låga och mest verkande sova längst de gator som hon passerade. Trädgårdarna nådde ut till gångbana och få människor var på gatan. Antagligen fanns det något köpcentrum vid sidan om det stråk som ledde trafiken till färjan. Under den senaste biten fick hon sällskap av några bussar och hantverkarbilar. Skyltar att man är på väg till en överfart till kontinenten visar att hon nu är på rätt väg. Järnvägsräls och asfaltväg slutade vid en stor plan . Framför var det små hytter där man troligen bara fryser i väntan på bilister som skall köpa sina biljet. Ett mindre antal bilar var före. Lastbilar och bussar på den högra sidan, medan personbilar och mindre bussar hade de andra två filar . På en klockliknade tavla visades nästa avgång. Gott om tid, hon la sig i fil som alla andra och stängde motorn. Tände sin cigarett och synade omgivning. Gammal tull byggnad av tegel låg på sidan och järnvägsvagnar hade tydligen stannat där , några magasins byggnader och en hel del långtradare skymde skikten mot havet och båtarna. På asfalten var det påritad både vart och vem som skall åka i viss riktning. Själva resan över tar två och halv timmar, kanske tre. Nu för tiden trafikerar både danska och tyska båtar denna rutt. Av bilar att döma var det tydligen flera hantverkare som med sina verktyg och material åker över för sitt dagliga bröd. Bussar hade mest pensionärer att frakta över till kontinent. Man kan tänka sig alla som står och väntar här på sommaren med barn och varma bilar utan skugga. Äntligen någon rörelse där framme i kön. Enligt någon bestämmelse sorterades bilar och visades till olika däck. Man vinkade lite hit och dit , packade båten mer eller mindre som man gör i sin väska. Lite tunga saker här, sedan fylls små hål med personbilar och nästa långtradare. De flesta långtradare packades innan annan trafik släpptes på. Maria hade biljetten klar och fick ett litet klistermärke på bilen, samt den vanliga taxfrikupong. Ingen frågade efter pass eller några papper om bilen, hade man försäkring eller om bilen var trafikduglig. Men man kanske är så pass klok att man inte ger sig i väg med en dålig bil. Det som gjort för att man smugglar en stulen bil ? nej tanken är ju främmande för henne, fast det kan inte vara svårt att bara kör en stulen bil här över till kontinenten. Ansvaret, vem är ansvarig för det, den land som öppnar för tjuven att ge sig ut eller kanske den som släpper in honom. Så många bilar som bara försvinner och våra försäkrings premier täcker....det är alltid vi som betalar i ett eller annat form.

Nå väl nu hade bilen hamnad på sin plats i båtens mage. Andra bilar fyllde på vart efter och det verkande som att även denna båt kommer att ha sin resa betald. Maria ordnade sin handväska, täckte över en del saker i bilen och så gick hon upp till båtens salonger. Detta var en tysk båt , kanske från den östtyska tiden som man försökte modernisera lite. Båten liknade båtar man hade lärt sig att rita , inte som de finsk- svenska som liknar skolådor, eller flytande hotell. Ingen påtaglig lyx inne i matsalen eller annorstädes. Hon gick från den ena till den andra sidan och våning till våning bara för att orientera sig. Heltäckningsmattor var slitna och andra möbler lika så. Ljuset var inte det blå-lila utan gulaktigt, som på gamla tider. Under tiden hon irrade runt, lastade besättningen färdigt och båten började sakta släppa förtöjningarna. Nu är vi på väg. En gammal glädje att åka båt gjorde sig kännbar medan hon tittade på land som försvann. Inga vinkade händer eller så, tom kaj och grå hus i diset försvann sakta. Vågorna var inte speciellt höga, så båten kändes trygg. Kvinnlig röst hälsade alla välkomna på både tyska och danska , någon engelska hörde hon inte. Hantverkarna hade tydligen sina fasta platser och maten med sig, pensionärer köade till kaffe, medan en del hastade sig till butiken. Hon satte sig på sidan och bara tittade på människor. Sen tänkte hon att börja gå för hon hade suttit så länge nu. Promenad på en båt kan vara lika bra som någonting annat. Priser i kiosken var i D mark, danska och svenska kronor. Det roade henne att räkna om dem och jämföra de med dem i affärer hemma. Någon koll på spritpriser hade hon dåck inte, men det var tryckt på i sidan av hyllan vad de kostar i respektive land. Cigaretter köpte hon på sin kupong och lite godis, bara för att ha med sig i bilen. I parfymavdelningen försökte hon hitta sin parfym men den hade de inte. Skall man köpa någon annan ? Nej hon var bestämd , den passade henne och det är bara bortkastade pengar att experimentera igen. En stund tänkte hon ha en med sig , present till Anna eller Mor kanske , men det blev ingen köp. Hon gick ner till bilen och lämnade inköpta saker prydligt under täcken innan hon klättrade upp igen. Trappan kallas visst någonting annat när man är på en båt, hon kunde inte komma på vad. Uppe i matsalen hade köerna försvunnit, så hon plockade middag åt sig. Dyrt kanske ,men man kan ju inte vänta sig annat. Hon åt i den "bättre " matsalen och hade hon velat så kanske någon korv kunde räcka. Men hon ville inte slarva med maten. Hon åt sakta och tittade i den gråa havet . Enstaka lastbåtar korsade deras väg men ingenting spännande att lägga till minnet. Pensionärerna intill spelade kort tydligen på shoppingrunda och inte första gången. Hon undrade lite om kaffe, kunde man kanske få köpa kaffe i termos att ha med sig i bilen. Efter maten knallade hon ner till bilen igen för att göra ett försök. Hon valde ett vanlig korvställe och stod i kö. De röda danska korvarna var storsäljare här. Undandrar just hur de smakar tänkte hon i samma ögonblick som en hand högg tag i hennes axel. Förskräckt vände hon sig om men såg ingen , då blev hon klappad på andra axeln. Ansiktet kände hon igen, den leende mannen, men vad heter han nu då? Ja visst var det Sven från IBM . Hon besvarade hans leende men fick en stor kram som hälsning. Under tiden var det hennes tur och han hjälpte henne att få termosen fylld. Sedan satte de sig och förundrade sig över den lila världen. De hade arbetat tillsammans för fem år sedan. När IBM skulle sparka många i sin rationaliseringsiver försvann många ansikten. Sven hade tagit den erbjudna avgångssumma som facket och företaget förhandlade fram. Hans fru var ju från dessa, trakter så de flyttade . Nu jobbar hon i affär två dagar och lite extra ibland. Sven hjälper hennes släkting . Svart jobb bara , men de reder sig. Släktingen är mattläggare och nu finns det jobb i Rostock. De åker tillsammans varje måndag, jobba tre eller fyra dager och sen är det resan hem. Klart tjänad de på resan också. Sven var sig lik, alltid glad och skrattande. Han ångrar inte att de flyttade. Visst hade han många vänner kvar, men en man som han hittar alltid nya. Maria tyckte det var roligt och de använde resten av resan till att minnas och skrattade högt åt gamla skämt. Varje arbetsplats har sitt eget förråd av uttryck och associationer som framkallar leende och munterhet. Det var tider de! sa de till varann, då rösten uppmanade att gå till bilarna. De kramade om varan och gick var sin väg. Kanske ses de igen när han kommer på besök , var det sista hon hörde innan hon satte sig i bilen.

Ormen av bilar slingrade sig sakta i samma ordning som den kröp in i båten. Hamnen var ju lika tom och grå som den kaj de lämnade i Danmark. Den stora parkeringsplatta som väntande bilar hade för att åka åt andra hållet var tom. Bilar snurrade höger och vänster bara följa "John" tänkte hon. Bilen före hade kanske varit här förut. En stund försökte hon titta efter om Svens bil syntes för sista vinkning, men såg ingenting. Han var borta lika oväntad som han kom. Leende på hennes ansikte var det enda som fanns kvar av detta möte.

Tyskland alltså, nu skall vi ta dig. Hela tiden väntade hon någon passkontroll eller tull men ingenting, bilar bara forsade och helt plötslig var hon ur hamnen. Pilar visade vägen till Berlin , Hamburg m m. Ingen kontroll här heller. Kanske var "det" det nya Europa utan pass . Maria tänkte en stund att vända mot staden men ändrade sig, det var ju sent och natten var ju nära. Den grå staden försvann i den svarta natten bakom henne. Motorvägar i Tyskland har rykte om sig ,men denna från gamla Rostock till Berlin kan inte kallas autobahn. Inte än, för visserligen verkar det som att dom bygger om allting .Större del av den så kallade Hitler asfalten ligger kvar. Skarvar regelbundet dunkar mot bilen så det liknar det gamla tåget. Delar är visserligen utbytta men det räcker och blir över. Som sagt, natten kom snabbt på . Trafiken var något tätare än hitintills. Två filer åt båda håll och 130 km tillåten hastighet. Maria har inte varit så länge bakom ratten idag och därför kändes det bra att få ta i lite. Motor spann som att även den var sugen att visa vad den kunde. Hon satte på musik igen och lugn tittade efter någon bensinstation. Landskap försvann in i mörkret , men hon hade ingen glädje av det plattlandet som hon måste förbi. Därför var det inte så mycket att titta på här. Det som skulle kunna vara intressant är att man just nu var i det forna Öst Tyskland och detta är en av de största bygg platser idag. Men det får vänta till någon annan gång, kanske på vägen tillbaka. Det var första gången som hon tänkte att det finns ett väg tillbaka. Även om detta var gammal väg så såg hon telefonstolpar med jämna mellanrum, att påkalla hjälp om någonting skulle vara fel. Alla p platser var ju tidigt annonserade med avstånd till avfarten. Ju närmare Berlin man kom, dess mer trafik. Avståndet mellan bilar krympte men hastigheten förblev 130 km. Otroliga nya bilar drog efter sig släp som nog passade bäst i barnens leksaksland. Obromsade små skapelser i den hastigheten kan inte vara roliga . Men allt rullade åt Berlin. Bensin var det, så där femtio kilometer före Berlin lyste ny bensinstation på ängen, skyltar berättade även hur långt är det till nästa. Man är inte bortskämd hemifrån med den informationen. Hon var osäker om arbetstider på tyska vägar så därför var det mycket lugnare att ha tanken full. En man var redan beredd att tanka hennes bil, bara frågade hur mycket och vilken sort hon skulle ha. Maria var inte van med detta servicen men fann sig i det. Gick in i byggnad. Under tiden han tankade kunde hon se sig om. Det som skulle få varje svensk att hoppa högt, var alla de sorters vin och sprit på en mack. Hon var inte så förvånad men observerade detta . När bilen var tankad, torkade mannen rutan och hon betalade inne vid kassan. Natten var kompakt och långt borta såg man ljusare himmel. Det måste vara Berlin. Maria försökte ratta in någon av de lokala radiostationer, men på FM våg var det fullt av det amerikansk - engelska pop, så man kunde inte höra om detta var lokal eller .... Hon rattade på radio lite hit och dit utan att få klart för sig var hon är. I brist på den riktiga Berlin musik tog hon Harbet von Karajan och symfoniker till hjälp. Underlig värld vi lever i snart , finns det inget Europa mer, all denna rapp och pop , var är min kultur ? beklagade sig Maria undrande om hon snart är fossil av en utdöende kultur. Är det så konstigt att alla dessa arbetslösa ungdomar söker förebilder då de inte har egen identitet. Vad bjuder vi dem av vår kultur . Marknad kanske att identifiera sig med? Demokrati, fritt val men den lokala den regionala drunknar formligen i det massproducerade anglosaxiska .Tekniken kräver pengar och för att säkra stora marknader måste den producera mängder som måste ha en enorm efterfrågan. Köpa och köpa när man är arbetslös och vad kan man då se som sin kultur? Visst har de rätt att vi behöver vara rädda om vårt unika lands särprägel . Sorgligt är bara att tyska skinheads och franska och svenska alla hittar just Hitler för att rikta sin vrede mot oss förflackade vuxna. Vår generation som hade ideal och visioner, vad gav vi dem? Demokrati , fri val, allt detta drunknar i de multimarknaden som är till slut ända val. Så dags på kvällen måste det vara svårt att komma in i staden ,så hon tog första avfart till Brandenburg. På detta sätt kunde hon försvinna till Leipzig utan att trassla sig in i förortstrafiken. Även om man inte kunde se mycket på sidan av vägen så verkade det vara många arbetsplatser på vägen. Alla gamla vägbanor bytts om till ny asfalt och arbete pågår tydligen både dag och natt. Även arbetslösa svenskar åker hit för att bygga bort den stora skillnad mellan öst och väst. Bilar dök upp ur intet och försvann lika fort som de kom. Tur att man hade en fil att hålla sig till .Även om hennes hastighet var något över den tillåtna så kändes det som att hon åkte sakta. Trabanter och nyaste Mercedes körde om på den betong- asfalten. Man längtade att komma till Västtyskland för att åka utan dessa skakningar. Kanske är det fel att säga, men hon längtade inte hem till sin stad eller språk utan ner mot söder mot Alperna, den platta delen av landskapet gav henne bara tid att tänka Ibland talar man om öppna landskap men hon uppfattade öppet landskap först då den öppnar sig. En platt landskap så här års är naken utan hemligheten den öppnar sig aldrig utan ligger där kall och naken. Hon ville ha öppningar, dramatiska förändringar i utgången av varje kurva. Därför hade denna del av resan ingen större spänning att bjuda . Hon körde bara i mörkret i hopp att förflyttning belönas med morgonen i ett nytt landskap. Under tiden kan hon låta sina tankar få fritt spel.

I skydd av natten , medan musiken hade frihet att bära tankar satt hon bakom ratten och kände vägen öppen . Hon var inte en av det många på väg till eller ifrån någonting. Skillnaden är ganska liten mellan det möte på båten och det som sker här, på den öppna landsväg, autobahn eller i närbutik. Vi bara gör dessa möten till någonting eller ingenting allt beror på vår vilja att ha någonting att minnas . Maria är på väg till sitt förflutna utan att veta vad hon väntar sig. Det hon inte är medveten om är att det förflutna inte står still utan utvecklas och går vidare. Hennes plats står inte tom ,som i vattnet fylldes den snart efter att hon försvann. Utvecklingen hade tagit fart och förändrat både henne och den krets som hon lämnade. Hon tänkte på alla möten som kom, så som den sista på båten. Hur vi är skräckslagna när stora saker händer omkring oss., saker vi inte kan styra eller påverka. Den rationalisering var en katastrof , så många människor blev av med jobb och förtvivlade. Familjer krossades och det fanns ingen morgondag , men se, nu satt de och pratade om detta som en roligt episod. Sven kanske behövde just en sådan spark för att komma närmare den verklighet som var menad för honom. Ur kaos föds den nya ordningen. Vem vet var våra vägar svänger och vad vi kan möta. En katastrof idag blir, till skratt i morgon. Bandet vände om men hon körde vidare mot sitt mål. Trafiken var nu ganska lugn och bara stora lastbjässar var på vägen. Privatbilister körde otroligt fort, så dem såg hon inte mycket av. I varje bil en människa som har bråttom, som till varje pris måste hinna någonstans även om det kan kosta den hälsan. Varför har alla dessa maskiner gjort oss än mer beroende av tider . Vi delar den inte med varan, utan jagar sekundernas tiondelar som på någon tävling. Vad finns där framme som vi har så bråttom att hinna med. Hon tänkte på sina barn, när de var små tänkte hon så ofta, bara de börjar gå så blir det lättare sen, bara de kan säga vad det vill så blir de lättare. I språnget mellan jobb och alla andra förpliktelser stod de alltid bara i vägen. Nu är de inte längre i vägen men hon kanske kan vara det, bara för att tiden vände. Nu är de vuxna, ingen har tid och de jagar sig själva tills deras barn flyr hemmet. Vad skall de då med huset och allt de dom strävar just nu efter. Då är det sent, bara tomhet kvar. Stackars Tina vad gör det att allt ligger perfekt lilla vän, när du inte kan se dig själv, utan ser bara rynkor på nystrukna kläder. Är detta just det liv som hon själv hade bakom sig ,vad är då det som hon vill med resten av sitt liv? Maria var medveten att hur hon än gör så kan inte hennes erfarenheter hjälpa Tina. Hon måste göra sina misstag själv och sedan komma till egna slutsatser. Maria gnolade med musiken och satte på vindrutetorkare, för det började regna. Kusligt att vara ensam på väg mitt i natten i regn och man kan nästan leka dålig deckare. Nu fattas det bara polisbilens blå ljus och trafikolycka där framme. Men här var det verklighet, lugnt och försiktigt svängde hon vid nästa P plats för att fika. Det känns bra att veta hur långt det är till nästa P platsen och hur lång till nästa toalett. På stora skylten står klart att nästa P har handikapptoa och kaffe . Man vet om man vill stanna, vad man kan vänta sig. Hon stannade bilen bakom ett par långtradare .De hade tydligen lagt sig för natten. P platsen var en bit från vägen, några träd och buskar skyddade insyn och dämpade ljuset från vägen. En enkel toa, tvättrum och några bänkar var allt. Sopcontainer samt de vanliga sorteringssäckar för olika avfall visade att man bryr sig om dem som stannar här och om miljön. Det regnade ganska kraftig så hon var tvungen att hitta sin regnkappa innan hon skulle ut. Luften var frisk och kall, bilar blänkte i stark ljus från strålkastare. Långtradare hade fördragna gardiner och där sov man tydligen redan. I tvättrummet var det svagt ljus och ingen lyx ,men ganska rent och bra tänkt. Det fanns ingenting man kunde ta med sig , inget handfat utan rostfri inmurad skål utan blandade. Då man trädde på någon av de plattor på golvet börjar vatten att rinna, går man till toa kan man inte spola men så snart man öppnar dörren spolar det vatten . Allt tydligen funkar med eller utan besökarens vilja. Hon gick tillbaka till bilen och satte sig för att dricka kaffe. Det var ganska immigt i bilen, hon tittade med hjälp av ficklampan på kartan för att se var man skulle övernatta. En sak var förvånansvärd ,på hela den sträckan hade hela tiden servicebilar patrullerat. Hjälp på vägen hela tiden, på spaning efter den olycksdrabbade bilisten. Undrade om hennes försäkring inräknade detta också. Smörgåsarna var slut redan men lite kycklingsallad hade hon kvar att frossa på. Snart är den gamla gränsövergången mellan Öst - och Väst Tyskland kunde hon konstatera. Då blir det bättre asfalt och kanske roligare att köra. Hon kände en aning av trötthet i gasfoten, därför gick hon ut i regn igen för att få upp blodcirkulation. Samtidig tänkte hon på den historia som man berättade hemma om alla turkar som lägger tegelsten på gasen för att kunna åka igenom hela Europa i ett streck. De talades att de började sin resa i Hamburg och stannade bara om polisen tvingade dom till detta. Många skylde trafikolyckor på dessa stackars människor och polisen formligen jagade dem. Ansikten blev tvättad på nytt av regnet och hon tyckte att det var dags att ge sig av. Körningen i regnet blir ganska snart tröttsam och Maria tappade lusten att köra vidare. Enligt sin egen plan hade hon önskat att se lite på resan fast hittills var det dåligt med denna vara. Strax efter Laipcig hade hon kommit på den bättre asfalten och regnet avtog. Hon svängde vid nästa avfart och fick bilen tankad. Där fick hon vidare information om möjligheten till nattlogi. Mannen på bensinstationen var vänlig och tillmötesgående, han ringde och förvarnade hennes ankomst så hon skulle vara säker att det inte var för sent nu. Han sa bara enkelt :

- Vi har öppet när ni behöver oss ! hon skrattade åt detta och tänkte på Sverige. Klockan var ju ett på natten. Efter bara tio minuters svängande och letande kom hon fram till den gård han beskrev . Lyset var på, hon var väntad. En äldre kvinna kom med en stor ambrella ut på gårdsplan och pekade vart bilen skall stå. Maria hälsade och de gick in. Kvinnan undrade om hon ville äta någonting men Maria var för trött att äta nu. Kvinnan pratade i ett medan Maria längtade efter sängen. Så här i mörkret kunde hon bara se att huset var propert och att sängen var klar. Hon undrade om betalning och när detta var över stängde dörren. Detta måste ha varit flickrum allt gick i rosa. Små blommiga gardiner och överkast med massa volanger. Bilder av familjen med hästar och hund prydde väggarna. Hon klädde av sig och somnade tvärt utan att höra eller se någonting.

På morgonen var det livad på gårdsplanen. Två bilar kom och män pratade högt över gårdsplan. Hon gick upp, fast lite sömn till hade inte varit fel. Detta var ett gammalt hus och trappan knarrade när hon gick ner. Kvinnan från i natt visade sitt huvud från en dörr som man kan förmoda var köket. Hennes ansikte var ett stort leende och kinderna var rosiga. Man kunde kanske säga att om man slog henne på den ena skulle den andra brista. Hon hade träningsbyxa och man kanske kan föreställa sig henne i någon träningssituation men det låg solår ifrån henne. Gubbarna på gården hade farit och de två var ensamma. Maria fick komma in i köket och där hade kvinnan redan plockad fram frukost. Först då, kom Maria på att detta var rum med frukost hon hade hamnad på. Kvinna var lika pratsam nu som igår. Hon undrade och frågade men det var inte så farligt, för det mesta svarade hon sig själv. Maria nickade då och, då sa någonting om resans mål och drack sitt kaffe. Marmeladen måste ha varit hemmagjord och hon berömde den . Kvinnan blev nu eld och lågor och plockade fram burkar med massa förklaringar om dessa. Till slut hade Maria inget annat val än att fråga om priset . Nej det var inte till salu men hon skulle få en liten burk i alla fall.

Ute hade dagen just börjat och solen trängde sig upp . Hon tittade igenom fönsters alla blommor ut på den blöta marken och undrade om det inte var dags att ge sig av. Kvinnan tog betalt och Maria var nöjd 18 D mark, inte så farlig med sylt burken på köpet. Klockan var ju bara halv åtta då hon startade bilen. Hon vinkade åt kvinnan som önskade trevlig resa och välkommen tillbaka. Maria tänkte en stund kanske om hon inte var så sen detta kunde vara ett trevligt ställe. Landskapet omkring hade hunnit bli lite kuperat. Stora fruktodlingar bredde ut sig mot de mjuka sluttningarna. Längre ner mot vägen låg marken naken och blöt efter nattens regn. Jorden var plöjd och väntade snön. Maria var glad att komma upp så pass tidigt ,dagarna är ju korta och hon hade så mycket att se. Redan nu bestämde hon sig att nästa natt skulle hon inte köra utan sova i tid. Reser man så måste man se sig om, inte bara famla i mörkret. Med dessa tankar kom hon till autobahn. Stora skyltar hälsade henne välkommen till Nürnberg . Av någon anledning kände hon en kall förnimmelse av det grymma Europa , av den parodi som utspelades här efter kriget. Hon tänker att detta var parodi eftersom vi inte har lärt oss någonting av detta. Hon trodde att detta som hände och dömdes här var inte människor , var för sig utan deras handlingar, de skulle aldrig mer upprepas. Nu efter alla de senaste grymma historier på Balkan kan man tänka att hela rättegången inte var någonting värd. Segrarna hade straffat förlorarna , men mer var det inte, vi vanliga människor fick tro att just dessa var djävlar och bara de bar på ondska, all mänsklig ondska skulle vara borta om de straffades. Vi ,alla vi andra, var goda och historien skulle aldrig upprepas, bara vi gjorde oss av med dem. Nu har mörkrens furste nya skarprättare och vi sitter och tittar på dess verk i färg, utan att det stör vår matlust. Hon skämdes för denna syn av Europa och den barbari som den bär mitt i sitt vackra landskap. Ett landskap som hon älskade så högt.

Trafiken var ganska tät . Detta tydde på att hon är nära någon större stad . Men snart fick hon förklaring ,arbete på vägen. Här skall det vara tre filer åt varje håll. Stora maskiner röjde rötter på sidan av vägen där den nya asfalten kommer att bredas. De pratas så ofta att tyskar är flitiga men här var det bara maskiner. Människor såg hon ju knappt. Allt eftersom morgon förvandlades till dag och ljuset kom , blev den spik raka vägen mer och mer böjd både på höjden och åt sidan. Uppförsbackarna var mjuka och för varje topp blev det en ny utsikt. Mjuka kullar och byar på sluttningar i blötgröna färger och husen kring kyrkan, ibland två kyrkor i samma by. Man fick bara se att man inte hamnade bakom långtradare för de hade det kämpigt. Även om det fanns två filer hela tiden var det inte säkert att man kan bara köra om. Bakom en kom bilarna i rasande fart. Hon tittade ibland på hastighetsmäteren men den visade ju sin högsta tillåtna värden. Hur mycket åkte de som rusade bara förbi kunde man fråga sig? Maria hade inte bråttom hon var lycklig ,kär i landskapet och denna kärlek var besvarad. För varje kurva visade den ett nytt skådespel. Böljande berg och dal krönt med skog i solen fick en magisk kraft , hon fick stanna ett par gånger bara för att titta. Tyvärr hade parkeringarna planteringar, staket m m som begränsade utsikt . Ofta under resans gång önskade hon att få stanna och fotografera just "detta" men när hon äntligen kunde stanna var vyn borta. Vid avfarten till Ingol stad bestämde hon att ta av autobahn. Hon kände att det gick för fort och hon ville inte gå miste om bilder. Innerst inne ville hon stanna kvar i landskapet . Detta var ju bara förberedelse på den dramatiska skönheten som väntade på henne efter München, hon var medveten om detta och ville vara förberedd. Ibland eller kanske oftast nu flyger man kors och tvärs på jorden, på några timmar landar i helt nytt klimat, landskap och ljus men man får aldrig se den långsamma förvandling som naturen bjuder på där emellan. Man kanske kan se Alperna från luften och magiska toppar ligger då under ens fötter men att åka långsamt och ha tid, detta är livet. Man får helt enkelt tid att vara med i förvandlingen. Hade man bara ork och tid skulle en cykel vara bättre. Nu har man blivit slö och bekväm så bilen kan var ett bra alternativ om man nu inte grips av den allmänna stressen. Hon hoppades att få komma nära Donau som var blå en gång i tiden. En gång tittade hon på den trötta floden då den nådde Svarta havet. Där var den märkt av Europas städer och av trafiken, här kanske den har sin ungdom kvar. Maria blev besviken, Donau var redan en gammal stagad man med kultiverade stränder och vatten brunsmutsigt. Hon kom aldrig nära stranden, för industri och hamn låg i vägen.

Nu var hon i Bajern Tyska delen som sakta klättrar mot Alperna. Än så såg man inte berg men vägen bar dit det visste Maria och gladde sig innerligt att ha nåt så långt. Vägen väjde från München mot Ausburg men hon ville komma till Salzburg så detta tvingade henne tillbaka till autobahn. Visserligen hade man vackra landskap på den vägen också men hon ville övernatta i Salzburg. Om hon valde skulle man kunna nå hem i natt men detta hade hon ingen lust med. Från Ausburg var det raka vägen till Garmisch, Innsbruck och alla de vintersportorter som man så ofta ser på TV sporten. Hon visste att detta var ett paradis men vinter är ju på ingång. Därför valde hon att väja åt sidan . En annan gång skall hon resa denna väg och stanna i vårvinter. Vår är ju nästan slut innan den börjar uppe i norr. Där är det så bråttom att slå ut så allt händer på några dagar, på några timmar. Hon tänkte ofta på vår som hon mindes de och den bor ju här i dessa sluttningar som klättrar mot Alperna. Det spelar ingen roll på vilken sida av sluttningen man befinner sig våren den varar. Från topparna kommer kall vind och fryser in stunder av blomning. Snön som solen förtrollat till vatten skyndar ner i dalen, skuttande ,hoppande mellan stenar och rötter. Denna vår luktar våt jord , smält snön och sol. Ingenstans hade hon fått uppleva denna lukt och spänning, för rätt som det är vinner vinter och snön rasar in i dalen utan att ge nåd åt de stackars blommor som just slagit ut. Människorna pratar inte vädret så ofta som hemma i norr de vet att den förändras på några minuter och man kan inte göra någonting åt den. Maria blev tvungen att hålla hastighet som alla andra och vågade inte titta bort mot landskapen, fast vem skulle kunna stoppa hennes små utflykter åt sidan. En gång då hon gick i bilskolan sa hennes lärare att hon skulle bli den bästa föraren om hon tittade på vägen så mycket som hon tittar på sidan. Nog är det riktigt , hon var i sin själ ingen bilist . Cykel var nog det fortskaffningsmedel som passade henne bäst. Av gammal vana ville hon se, uppleva saker medan resan pågick, även om detta tog tid. Solen lutade sig mot berg och dagen gick mot sin ände, då München försvann till vänster och hon började knacka på porten till det magnifika. Hon hade inte ätit på hela dagen förutom godiset som nu var slut. Just nu när natten häll på att ta ifrån henne det bästa på resan bestämde hon sig att stanna för nattvillan. Egentligen ville hon sova i Salzburg och vakna där men då skulle hon missa porten. När man svänger från München mot Innsbruck delar sig vägen efter cirka 30 kilometer, en till Salzburg en till Innsbruck . Bara några kilometer på vägen till Salzburg börjar en vidunderlig vy. Kaisserberge med sina 2344 meter reser sig framför en och den är inte ensam. Deutsche Alpstrasse är porten till mirakulösa himmelska pelaren. Autobahn går längs med sidan av den massiven med åkrar lugn liggande platt på båda sidor om asfalten. Sakta försiktigt närmar sig vägen till massiven som blir allt synligare. Först ser man den i sin ståtliga helhet för att sedan få ta del av mindre berg och dess sluttningar. Till skillnad från de landskap före och strax efter München så är detta inga mjuka kulliga berg och dalar utan en reslig , spetsig herre över landskapen. Som en kung blickande på oss, små undersåtar. Man känner respekt beundran och sin litenhet när man försöker blicka tillbaka. Maria brukade tänka, så nära Gud som i Alperna kommer man aldrig. Hon var ingen sportentusiast eller slalomfanatiker. Hon åkte skidor bara på längden inte på tvären, det gick för fort. Att promenera in i himmeln brukade hon kalla sina utflykter i berg. Ibland ser man dessa unga män klättra med rep och besegra klipporna med livet som insats, men hon ville aldrig besegra någon klippa eller berg för hon älskade dessa klippor och man besegrar aldrig de man älskar. Då skulle kärleken ta slut och detta är väl inte meningen. Nu i kvällens alla skuggor då solen drog sig tillbaka ville inte Maria åka vidare, hon bestämde sig att stanna här i natt och i morgon försöka se soluppgången inne i magiska porten till Alperna. Då kommer Salzburg att bjuda på morgondagg i sina väktares skuggat. Hon ville se Grossglockner reslig vakta med sina 3797 meter staden i dalen. Det är inte säkert att hon få se den men hon visste att den chansen kunde inte släppas förbi . Hela Karwendel låg nu här och hon hade lyckan att få vakna under dess fötter. Hon var upphetsad och salig som ett barn. Hon hittade ett gesthaus vid Reit im Winki och bestämde sig att övernatta där. Så nära gränsen och Lofer man bara kunde komma. Värdshuset var ju inte stort men behaglig och precis som i alla de drömmar hon hade. Just nu var det inte säsong och allt verkade lite på sparlågan. Hon gick in och fick ett rum med utsikt . Utsikten var vänd från berg men hon hade tänkt lägga sig tidigt. I den stilarena Tyrolska matsalen fick hon surkål med stark kryddad korv. Varmt och gott , hungrig som hon var åt hon den med god aptit. Detta var ingen hotel utan bara värdshus , så gäster hade inte någon förströelse om man inte är intresserad av den lokala befolkningens kortspel och öldrickande. Ingenting av detta intresserade Maria, men vädret . Just nu ville hon be om vackert väder sen får det bli som det vill. Hon hittade två vykort och köpte dem innan hon gick upp för att lägga sig. På baksidan av huset såg man nog berg tänkte hon och tittade lite i mörkret. Gården var belyst och man såg så där tjugo meter inte mer , en klippa stängde sikten. Hennes hjärta klappade snabbare men hon gick till rummet och la sig med önskan att det blir klar morgon. Som en förälskad flicka före bröllops natten kunde hon inte sova fast hon så gärna ville. Hon vred sig i sängen. Lyssnade på röster i korridoren. När hon pratade med människor förstod hon det mesta men nu när de pratade med varan kunde hon inte fatta någonting. Hon ansträngde sig av alla krafter för att urskilja orden som hördes men det var svårt. Enstaka ord blandades med varan så hon kunde inte höra början eller slut . Hon var ingen polyglott utan en vanlig amatör, men hon hade under åren fått hum om de stora språk i Europa. Nu ibland när hon är i bussen eller på den allmänna platsen kan hon urskilja tal och det förvandlas från vanlig tjatter till ord. Även om hon inte talade språket så kunde hon urskilja ord , ibland meningar eller enstaka ord. Med åren hade detta blivit ett sätt att lära sig språk. Vissa ord hjälp verb och pronomer upprepades och sen fyllde hon på med glosor. I ungdomen hade hon cigarett paketet men tio glosor med sig. Varje gång hon tog cigarett föll blicken över dessa. På detta sätt hade hon nu en bank av glosor men det mesta glöms om man inte använder. Troligen hade det med hennes intresse för människor att göra. Hon ville veta vad som pågår runt omkring. Att föreställa sig värld av ljud som inte kan tydas var svårt för henne, men det finnes människor som lever ett helt liv med bara få ord. En liten stund stannade hennes tanke på Alan, han skulle klara två liv utan ord. Hon skrattade inom sig och tänkte på att sända vykort från berg till honom. Vad hjälper, det han kommer inte att se det hon ville visa honom. Det är på sätt och vis bortkastat men hon skall göra det ändå. Tänk om hon hade någon som var kapabel att se det som hon ser. Tanken var fin men det var längre sedan hon gav upp den. Män är ju så enkelspåriga tänkte hon. Man skulle ha fyra stycke för att ha en för varje tillfälle. En som Alan till vardag och lugn fisketur, en som kunde gå med i berg och på spännande äventyr ,en som följde till teater och opera, klassisk konsert, en som var lite liv i och skratt med dans i fötterna och så en älskare, så där eldig passionerad att svärma med. Hon suckade och vände sig om igen. Nu är man för gammal att ha någondera, bäst att vara ensam och göra sina upptäckter själv. Röster i korridoren hade försvunnit och hon låg fortfarande vaken. Tittade på klockan och bestämde att inte tänka på någonting utan bara sova. Det tog tid men till slut somnade hon.

Morgonen var ju inte solig som hon hoppades på men det regnade inte. När hon tittade genom fönster vad det dag. Liten by på sluttningen hade sin vanliga dagsbestyr. Människor åkte i bilar och gick, nu var det lågsäsong inga turister att tala om. På vintern var det livat med alla ungdomar som åkte slalom och festade på nätterna. På våren och tidig höst var det äldre som promenerade från topp till topp. Detta var inte den bergsbestigarens skara utan vanliga medelålders tanter och gubbar som njöt av luften och bra mat. För att kunna äta den goda maten måste man göra plats för denna brukade de säga när det med stav i handen gav sig upp på vandring. På sommaren kom de lite dumdristiga som skulle längre upp och var våghalsiga. När det var vackert väder fylldes dalen med fallskärmar och deltavingar, som hade blivit populära senaste tiden. Färggranna klickar i den landskap som försökte ge näring åt invånarna. Det är förunderlig hur de slår det branta sluttningar. Det verkade som varje liten plätt var slagen för hand och man tog till vara allt gräs för djuren. Korna hördes med sina klockor medan Maria klädde på sig. Hon gick ner till matsalen för att inta sin frukost. Gästerna var få och de tomma borden visade bara att under säsongen kan den rymma mycket folk och liv. Blommor på bordet var äkta och servitris snabb. Hon var riktig glad och kände att detta var hon värd till sista sekunden. Brödet var färsk och marmeladen god. Hon tittade på träd ute på gården, inga blad kvar. Idegranar såg sorgsna ur som alltid den tiden. Deras gula bar i den fuktiga luften verkade sjuka och man tänker mer på den försurning alla pratar om nu för tiden. Men hon visste att de kommer nya fräscha till våren. Eken längre ner hade alla sina blad kvar och de gungade sakta i höstens vind. Efter maten bestämde sig Maria för en promenad. Vid receptionen såg hon några vykort och publikationer om trakten. Hon valde två vykort och strötittade på de vackra bilder tryckalster bjöd på. De var ju gratis så hon tog med sig upp till rummet. Flickan bakom disken frågade om frimärken och då kom Maria på att fråga.

- Kan jag stanna ett natt till. Hon hade inte tänkt på detta. Orden slank ut ur munnen för hon mådde ju så bra. Hon ville fira på riktig.

- Visst fanns det rum och vill ni ha middag så går det bra det med. En eller flera dagar?

Hon var lite osäker men en natt till fick duga, man kanske kan stanna på ett annan plats senare. Men sen tänkte hon på sin termos och rykande färsk kaffe som hon nyss hade druckit. Det skulle inte vara fel att ta med sig . Så hon ordnade med detta och skrev sina vykort. Allt la hon i sin väska och gick till bilen. Där plockade hon fram andra skor och med en packe kläder och skor vände tillbaka till sitt rum. Klockan var ju redan elva då hon kände sig klar för att ta promenad. Lugnt gick hon förbi sin bil och knallade upp på stigen från byn. Människor hon mötte skakade eller nickade med huvudet som någon slags hälsning medan de fortsatte åt byn. Glad i hågen och munter kom hon till första ansatsen. Stigar och små vägar brukar ju ha ansatser när de vänder. För att mildra uppstigning följer man berg och sedan vänder och följer den tillbaka men på ett högre nivå. På dessa ansatser brukar man ha bänkar och utsiktsplatser. Dagen var tämligen grå och topparna var i moln. Om man tittar noga, ser man att moln står inte stilla utan att dessa byter plats med varan i en hastighet som inte var tillrådlig på vägarna. Olika massor flyttar åt var sitt håll och detta kan vara ett sensationellt skådespel om man nu har tid. När hon stod där och tittade som vanligt upp mot toppen märkte hon inte att hon fick följe. En man i så där sextio årsklassen kämpade sig sakta efter henne. Hans kläder avslöjade den tyska identitet som strålade om hela hans person. Till och med hatt med borst hade sin givna plats. Till skillnad från hennes hade hans skor varit mycket väl nötta och på axel , över den runda maggen hängde gammaldags väskan av tyg. Det var den som man kallade brottsak. Väskan hade sin historia och speciella syfte. När han nådde samma avsatts tänkte hon just gå vidare, men dröjde för att släpa förbi honom . Hon ville inte bromsa andra som kanske går fortare. Denna man såg van ut med dessa strapatser medan för hennes del var det så länge sedan. Tanken får söka minnen ända in i barndomen, men då hade man unga fötter och bra kondis. Nu får det gå som man kan, utan brådskan eller fast mål. Mannen stannade och hälsade högt medan hans hand rörde vid hatten, som att han tänkte lyfta den. Hatten förblev kvar på huvudet men hon svarade på hälsningen med ett stort varmt leende. Troligen hade han tagit detta som komplimang fast hon i sina tankar såg bilden av en naken flint som hade hindrat honom att lyfta på hatten. Visserligen visste hon inte om han hade detta attribut men det roade henne att leka med tanken. Efter hälsningsleende stannade mannen och började konversation med henne. Han pekade mot molnen och de man såg av topparna, nämnde dess namn och någonting om vädret. Hon förstod inte allt men så mycket att han tolkade vädret med hjälp av molnformationer på olika toppar. Hon ville inte göra honom besviken utan uppmuntrade hans teori med korta jaha och det säger ni. Han fortsatte vidare med sitt föredrag, tydligen lycklig att få en åhörare. Utan att vidare tänka på saken började de gå upp tillsammans. Han några steg före och pekande en sten eller en gräsart och sen pratade på. Hon hade svårt att hinna förstå allt för att det var fackspråk men meningen hade hon något så när tagit till sig. Efter tredje ansatsen satte sig de två och han öppnade sin väska . En plåttermos i läderomslag innehäll te. Han bjöd henne med den men hon ville inte dricka te utan kaffe. Efter lite förhandlande fick han lite kaffe och hon lite te. De åt hennes smörgåsar och hans panerade kött med hela tomater. Hon fnittrade eftersom styrkan på te kunde inte räknas i annat än alkoholprocenter. Troligen hade 30 procent av te varit rom. Även om hon fick lite hade de påverkad henne då hon inte var van. Framför dem låg dalen och berg var deras ryggstöd, men natten närmade sig och de beslöt att vända ner. Det gick mycket fortare och var roligare . Maria sparkade en sten och lät den falla ner . De var ganska högt tydligen för det tog tid för stenen att sluta falla. En gång i tiden hade hon lärt sig räkna höjden på detta vis. Enkelt , stenens massa och tid gör längden på fallet till höjden på berg. Det är inte någon vetenskaplig teori eller bekräftad sådan, men för barn och amatörer duger för orientering. Mannen hade tydligen samma tankar och sa någonting om höjden. De följdes åt igenom byn till hennes gästhaus. Hon tackade för sig och skulle just gå då han verkligen lyfte hatt. Han var flintis. Med all den munterhet hade hon svårt att hålla skrattet. Hon hade rätt. hon häll skrattet men var tvungen att fly för att inte såra sin kavaljer. Nå han hade inte tänkt att detta var hans flint som fick henne på så gott humör utan kände sig uppmuntrad att bjuda henne till dans på hotellet. Maria hade bråttom och nickade bara med huvudet och sprang upp till huset. Bakom dörren stannade hon och började storskratta. Man kan undra vad de andra tänkte men hon brydde sig inte om det. Så gått hade hon inte skrattad på längre. Allt i skratt gick hon nu upp till sitt rum och bytte om till middag. Även om skrattet slutade i sin synliga skepnad så fanns den kvar i kroppen. Maria formligen hoppade på trappan , med vänster ben sedan med bara höger. Det verkade löjligt, hon är ju utbjuden till dans av en flintis. Promenaden uppe i bergen hade givit henne lust att skratta och aptit, som de säger hon skakade plats till mat i maggen. I matsalen serverades sen lunch eller kanske tidig middag. Detta var inte någon restaurang , men man serverade den sedvanliga menyn, tre rätter . Efter denna dag kunde hon äta stenar. Maten smakade bra och det var mycket på tallriken. Servitrisen hade ställt fram vin till maten med hon bad att få mineralvatten, om nu kanske hon skulle köra bil. Hon tänkte på den erbjudan till dans, var kunde det hotell ligga, hon hade då inte sätt något. Visst kunde man fråga men när hon tänkte på den mat han hade i sin brottsak förstod hon att han måste smita från en mogen tysk kvinna lika rund och gå som han. I sina tankar kallade hon honom Franz. Troligen sa han sitt namn under deras promenad men han sa så mycket så minst hälften skulle ha räckt och namnet la hon tydligen inte på minnet. Det är ohövlig att inte komma ihåg tänkte hon i nästa stund, han är ju en trevlig gammal man. Varför hade hon skrattat åt hans flint, hon skämdes nu.

Nu åt hon långsamt och tittade ut , mörkret föll sakta ,varför säger nordborna att det kommer fort, kanske för de jämför med sommar natten som aldrig kommer på riktigt. Hur många liv hon än kommer att ha så är natten mörkt och dagen ljus. Är det ljust så är det inte natt fast klockan säger det. Detta var en grund att stå på. Nordborna tittar på kvällen först då klockan är åtta nio på kvällen då är det mörkt och de hade gått miste om solnedgången. Solnedgång börjar lite olika, så här bland berg kanske redan vid tvåtiden eftersom topparna gömmer dalen för strålar som är ganska höga än. Mellaneuropé är van att anpassa sig till den gången som är på plats och uppskattar den skönhet den gör. Och nu var det slut fast klockan är fyra. Skymningen svepande först djup in i dalen och sedan växte sakta upp i sluttningar för att slockna till slut i skogen av Alptoppen. När man tände ljuset i matsalen sas det god afton fast ingen kom eller gick. Man hälsade natten in i stugan. Det var trevligt att sitta vid bordet och bara vara, hon beställde kaffe och en schtrudel. Bakelsen som är ganska typisk för den trakt. Vi tänker på Österrike - Ungern då vi hör namnet. Men den är vanlig runt denna sidan av Alperna också. Maten är mera frågan om tillgången på ingredienser och klimatet än nationaliteter. Finnes det gott om vissa frukter eller andra råvaror så måste man ta hand dessa . Oftast blir resultatet variation på samma tema. Tunn deg med fyllning av frukt som är aktuell för säsong gräddad i rullar . Nu var det äpplen i den men man kan lägga även konserverade bär. Varje hus har sin speciella strudl. Maria lät tanken vila och tittade på kartor som var i den vackra trycksaken hon hade med sig . Vinterbilder med släde och skrattande ungdomar i snöbollskrig blandade sig med enstaka sommarängar uppe i bergen. En kaskad av smältande snö som var på väg i dalen. Dessa människor måste vara lyckliga som får bo året om här. Timrade hus och blommor överallt. En stund tänkte hon att dessa reklammakare gör samma idyll vart de än kommer. I Sverige ser man fäbodar med vackra svenska flickor i folkdräkter, leende ösa mjölk medan solen aldrig går ner. Ingen visar avfolkningen och att just denna vackra flicka hade ingenting med mjölk eller fäbodar att göra. En studerande som extraknäcker och både här som där folk flyttar till staden för det inte finns jobb i hembygden. Mjölken kommer från fabriker , ett par hundra kor som aldrig ser ängen. Underligt att vi alla längtar till det som var och om man satte en modern bonde på första sida av denna " information " skulle troligen ingen ta i den, men ändå är det bara tack vare den utveckling vi kan få råd att resa och se oss om. Snart blir det väl Skansen av halva Europa, för arbetslöshet tvingar folk vidare. Av dessa tankar svalnade skrattet och hon tog sista kaffe som för att svälja sanningen som smög sig in i idyllen. Vid receptionen köpte hon vykort för alla och gick tillbaka till sitt bord för att skriva. Det är alltid tråkigt att komma hem innan dessa hinner fram. Hon hälsade glatt till höger och vänster på alla kort och beskrev hur underbart allt är. Barna skulle få den getabocken som balanserade på toppen med underskriften här har jag varit. Nu får de gissa om hon menar att hon faktisk klättrade så högt eller ...På vägen till sitt rum kom hon i samspråk med ett äldre par som skulle ner till posten och undrade om de kunde ta med sig vykorten. Maria tackade och lämnade sina kort till dem. Den promenaden hon hade idag och den goda maten gjorde henne sömnig och hon glömde totalt sin Franz utan la sig och somnade tvärt.

" Franz "som hade varit skollärare hade tänkt visa henne sin herbarium. Han bodde med sin syster och samlade blommor i stora högar som under vintern specificerades i prydliga herbarium. Han samlade läkeväxter och torkade olika blad , örter och rötter. Detta var hans stolthet men som vanligt så är man sällan profet i sin egen by så han brukade passa på när turister visar intresse. Då lever han upp som nu. Dagarna i ända är han tyst som musslan men när han till slut får säga någonting så blir det för mycket. By borna kallar honom Professor men han kan komma till pass då någon blir sjuk. Visserligen hade den moderna medicinen fått nya läkemedel men en del gamla duger lika bra. Speciellt de äldre litar mer på dem. Maria sov ända till klockan blev elva utan att ha lagt sig på riktigt. Då vaknade hon och visste inte var hon är. Hon klädde av sig och kröp i säng på nytt. En stund bläddrade hon i en av reseböcker om Salzburg. Tidevarv som stannade i barocken, Mozart och alla de italienska arkitekterna gjorde henne trött på nytt. Både Leopold och Ammades snurrade i hennes hjärna medan hon sussade som bäst. Det blev ingen dans och den gamla Professor väntade för gevärs.

Den långa sömnen gjorde Maria gott och hon vaknade pigg och utvilad tidigt på morgonen. En strimma sol syntes över bergen så hon skyndade sig att avsluta frukost. När hon betalade sin räkning och skulle gå ,kom en av städerskor med ett litet paket. Professor hade lämnat det till Maria . Hon kände sig förlägen och skämdes att inte hade varit korrekt mot den gamla herren. Flickan fick framföra ursäkter för Marias räkning, hon var ju så trött och ovan att gå upp i berg ...hade ont och så vidare, hon måste fortsätta resan men på vägen hem kanske. Hon fick en liten adress till " Professor" som hette Hans och inte Franz. Nå väl slutet gott allting gott tänkte hon och lastade sina saker i bilen. En extra gång tittade till toppen innan hon satte sig bakom ratten. Än så är detta Tyskland, snart gränsen och sedan Österaich. Hon tankade bilen för sista gången innan hon når sitt mål. Om hon inte avviker eller stannar så är det fem timmar hem. Men hon hade inte bråttom inte skulle hon vara hemma idag. Hemma, nu tänkte hon på det konstiga sättet igen, varför tänka så , när hon kan känna sig hemma både här bland berg ,uppe i nord och kanske i sin födelsestad. Visst är hon främling för andra var hon än kommer, men för egen del är hon hemma var hon än är. Att vara hemma i sig själv är ett resultat av åren och av livet. Fast det kanske inte är det vanliga resultatet av ålder i sig. Mänskliga naturen leker och gör människan till barn i gamla dagar. Minnen sviker och allt som hände för tio år eller än längre sedan blir mera verklig än dagens bestyr. Gammal kommer i håg samtal de hade i ungdomen, ord för ord ,medan de glömmer vad de åt idag. Denna åkomma hade inte drabbat Maria än, hon hade svårt att minnas det som var eftersom all hennes koncentration gick åt att se, leva och känna livet nu. Hon var trött att vänta på detta privilegium att vara . Vi har plikter, vi har ambitioner, men i det stora så betyder det blott intet. Som kineser säger "Människan oroar sig tusen år fram, medan hon själv lever knappt hundra". För att kunna leva måste man släppa evigheten före och efter nuet. Men det är svårt för människan. Hon är som alla andra djur , kan inte förstå världen, men tror sig härska över den. Därför måste hon begränsar den i tid och rum,- båda i förhållande till sig själv .

Så här mitt i den sagolika bergmassiven står en gräns. En linje som visar detta är Tyskland, detta är Österrike. Lite längre söder ut blir det Italien och Schweiz. När hon åkte över havet- sundet till Danmark fanns det naturlig gräns och hon funderade inte om detta. Här syntes då ingen förklaring , samma ängar och berg , här är det samma språk också. Men mannen på ena sidan har rätt att stoppa mannen från den andra och tvinga honom att betala för saker han redan äger för att kunna förflytta dem med sig. Detta kallas tull och är kriminellt att överträda. Om någon av de uniformsbärande människor behagar kommer de att med odelad rätt ta ut allt ur bilen och titta på varje sak för sig. Väntan medan de sysslar med detta kommer ingen att betala. Resande får vara glad om de inte finner någonting att hänga sig upp på. Vuxna människor accepterar att bli behandlade som tjuvar och kriminella och detta få pågår mitt i den nya tiden.

Nu hörde Maria inte till den sort som smugglar eller bär med sig otillåtna saker men synen på de stackars turkar, vars alla ägodelar låg kringspridda i den fuktiga novemberdagen var sorglig. Någon hade tydligen tråkigt och bestämde sig att göra insats. De har ju betalt att förnedra resande. De turkiska gästarbetare råkar ofta på nitiska tullare. Det svåra är när de åker hem så måste de ha med sig presenter för hela byar, alla har relation med alla. Helt år samlar de på saker som skall hem till den och den men sedan blir det samma sak på vägen till Tyskland. Hela byn visar sin uppskattning och man måste ta med mosters gamla matta eller mat de lagade. Ute på parkeringen låg nu kuddar och kastruller blandade med leksaker och kläder. Barn och kvinnor satt på vägstolpe medan männen försökte hålla ståndet runt sina ägodelar. Det är så patetisk, ett par limpor cigaretter och en flaska turkisk raky blir allt tullaren får med sig. Värde kanske 500 DM . Tre timmar hade deras uppvisning tagit, dessa människor hade rivits på bara kroppen och nu ligger allt här på parkeringen. Barna är trötta, sedan de började resan var detta kanske tredje gången de får vänta och se sina saker på parkeringen. Männer är arga för den oförmågan att skydda sin familj, de skriker åt kvinnor allt medan tullare myndiga går till sitt. Dessa gränser, vi och dom . I krig och i fred påhittade linjer som gör en människa till mer än den andre. Det sprider hat och ilska. Maria hade bara det som går att ta över och hade ingen respekt för dessa maktens tjänare. Innerst inne föraktade hon dessa som parasiter. Hon tyckte att de var okunniga stackare som inte kunde få ett produktivt arbete och därför visade sin makt på detta bedrägliga sätt. Man vet aldrig hur hon skulle ta en liknande behandling. Möjligen just för att hon var sådan hade ingen någonsin vågat eller försökt göra intrång i hennes väskor. Inte nu heller. Hon vinkade bara med sitt pass och åkte de hundra meter för att vinka med det igen. Bilen var svensk och själv såg hon inte mystisk ut. Teater, tänkte hon teater, turkarnas bilar var ju tyska men de hade fel kläder och rekvisita. För ingen tittade vad hon hette eller om bilen var hennes. Är man resvan kanske man inte utstrålar samma rädsla som turkarna måste haft. För dom måste sista femtio kilometer före gränsen vara mardröm och bara detta räcker att bli misstänkt. Det sägs att tullmännen lär sig se på folk om de har dåligt samvete och det leder dem till skurkarna. Skurkar har sällan dåligt samvete utan det blir som vanligt hederligt folk som åker dit. För även om nu dessa turkar hade med sig några skinnplagg som de kunde sälja i Tyskland så hade den mängd inte rubbat den bytesbalans ekonomer så ofta pratar om. De stora smugglarna åker inte med hel familj på Europas vägar utan har kurirer, medan de säkert sitter i sina villor. De stora affärerna pågår, medan de små folken lär sig hata och plåga varann. En stund var Maria nästan förbannad, hon som njöt av de underbara Alperna och vetskap att ingen kan äga dem. Napoleon eller Hitler spelar ingen roll de står kvar där de alltid har stått, fast redan Hanibal hade problem att komma över dem. Ingen kan stoppa Tyskland eller Sverige för den delen i sin ficka . Alla erövrare till trots så ligger de här lika vackra som då , medan de själva dammar i historieböckerna.

Alptopparna var vita eller av grå sten, som vinden piskat under sekler och pekar vasst mot himmeln. Salzburg låg synligt. Medeltida stadsborg och alla de barocka kyrkorna värmde Marias hjärta. Hon tänkte stanna och ta en paus i den vackra staden som, lyckades klara båda krig utan att dess skatter fick skador. Nu hade man lyckas leda trafiken förbi staden så den fick vara i fred från tunga transporter. Fast det var mycken bilar runt själva staden. Nu var hon alltså i den staden där Mozart hade sitt, där det finnes konditori i vartannat hörn. Men hon tvekade att gå in i staden. Först hade den episoden på gränsen gjort henne på dåligt humör. Tanke att parkera i de vackra gatorna tedde sig lite krångligt. Därför körde hon förbi staden och stannade vid första parkering på motorvägen. Om tyska parkeringsplatser var fina, så var de här ett steg bättre. Maria tog sin matsäck och satte sig för att äta. På ena änden av rastplatsen stod staty av något som liknade munk eller något- ditåt. Denne hade stort svärd som pekade mot steniga lodräta sluttningar på berg . Hon hade svårt att förstå vad denna munk hade för ärende här. Skulle han slåss med det svärd han så stadigt höll i sin hand, eller kanske varna berg att komma ner ? Efter maten gick hon närmare och läste inskriften. Monumentet är rest till minnet av namngivna bergsbestigare som förolyckades på marsch någonstans där uppe. Hon försökte titta bättre på steniga klippor som verkade ouppnåeliga. Där uppe i tomma intet var det hus. Hur fick dessa människor upp all material för att bygga var en gåta. Ingen avsatts för väg eller någonting som kunde avslöja transportens gång. Säger man att någonting är omöjlig så nog finnes det folk som skall göra just detta. Hennes tro på den mänskliga dygden började återvända, humöret lika så. Hon tog sin kamera och plåtade ett par bilder bara för att ha till minne av den mänskliga dårskapen. Om man hade räknat alla de små storverk människan lyckades med så skulle historien se annorlunda ut. Hon satte sig i bilen med all sin nyfikenhet ,väntande på varje kurva för att se ny vy. Ny bergs topp. Vägen hade ganska normal beläggning och inga uppstigningar att tala om. Däremot var det tunnlar som gick under det gamla vägsystemet . Hon mindes att de en gång farit här någonstans och man åkte halva dan med bara ettan i. På sidan såg man hus uppe så högt att man undrade varför skulle någon vilja bygga så opraktiskt. Tanken att bära påsar från affär eller att springa upp från skolan, tänk om man glömde någonting.! Husen såg ned på dalen och verkade som fågelbo mer än människornas boningar. Ganska snart kom en reell spär byggnad. Hon mindes inte att det var några anvisningar om den på vägen. Den var lik den tullstation som hon avverkade. De kom anvisningar om filer. Bussar åt ett håll, lastbilar åt nästa och så kom den för personbilarna. Flera bilar låg före så hon kunde se på den betongfästning de hade runt medan hon väntade på sin tur. Betalväg var någonting nytt för henne. Hon visste inte hur längre den funnits här. Allt tydde på ganska nyss- avslutad arbete omkring, betongen verkade om inte ny så ganska fräsch. Nu var hon i kö, hade inte någon möjlighet att avstå och välja den gamla vägen. Det är bara att betala och köra vidare. På sätt och vis hade hon hört att man Österrike hade problem med miljön och lastade lastbilar på tåg för att spara de djupa dalarna från föroreningar, eftersom de får svårt att vädra sig själva. Men att man tar hand om all trafik var nyhet för henne. Hon betalade ganska mycket och visste inte egentligen hur mycket hon får för dessa pengar. Så snart formellt betalningen var klar var det bara och åka. Ganska snart kom det tunnel efter tunnel . Enstaka bara en kilometer, medan andra är upp till tjugofyra kilometrar långa, som ett radband efter varan med viadukter emellan. Alla var enkelriktade och man fick köra samma hastighet som på vägen innan. Enorma fläktar drog ut avgaser. I sidan var det på vissa ställe P platser i fall någonting hände. Man såg möjlighet att som gångtrafikant lämna tunnel i fall av nöd. Allt skyltad med belysning och meteravstånd till nästa, eller slutet av tunnel .Synd bara att vädret inte gav så mycket chanser att se Alptopparna då man kom ut ljuset. Landskapet dolde sig i molnen. Där någonstans i de låga diset gömde sig Dachsteingruppe så där nästan 3000 m över havet, hela massiv med Tauern fick hon bara minnas från förr. De små och stora samhällen som vägen gick förbi låg tysta och i väntan på snö. Man såg linbana både här och där , allt förberett till vintern. Även små platser hade stora hotell och på långt håll visste man att det var vinterturismen som livnärde folk. Vid sidan av vägen fanns ständiga varningar om snö och halka. Det gav en viss spänning och rädsla i Marias körning. Än så var det ingen fara, men om två veckor, vem vet. Det är klart att hon tänkte ta samma betalväg tillbaka, för serpentinvägen vore sjukt äventyr. I mitten mellan vägbanorna fanns det staket som skyddade bilister att bli bländade från andra sidan. Två filer bjuder till hög fart och även om man inte möter någon direkt på sin sida så kan ljuset vara besvärande. Detta staket ser ut som persienner fast på höjden, inte på längden. Kanske kan dessa hjälpa trafiken så att vinden får mindre fart på själva vägbanan. Skyltar visade vägen till turistorter som St Anton , Bad Ischl, St Michael och andra. Maria tänkte då på den tiden då Ingemar Stenmark fick hela Sverige att stå still. Det var inte en man som åkte utan varje svensk var med. Konstig nog så hade varje kvinna och man del i åken. Det spelade ingen roll att de aldrig hade åkt slalom eller ens hört om denna sport tidigare, men nu hade de åsikter om både Ingmars och de andras förtjänster och brister. Hon tyckte också att Ingemar var duktig , bland de duktiga men kunde inte förstå var den svenskheten kom ifrån. I lagsporter som fotboll eller skidstafett, där fanns det gemensam nämnare, nationalitet, men här i backe åkte bara en man och han hade ett namn. Han åkte bra eller dåligt för sin egen räkning, men vårt behov att ha förebilder gjorde honom till flaggan. Ja även den rullstolsbundne nittioåringen åkte med. Det kanske kan vara en positiv nationalism , men även den har en viss förmåga att dra över till det negativa. Faran är, att alla svenskar eller för den delen tyskar , österrikare som vinner är bättre än alla andra. Man utvecklar någon nationalegenskap som tillhör alla (de av den rätta folkslag). Med andra ord är alla de andra folkslag inte delaktiga i seger. Man kan undra , varför delas Nobel pris till människor utan att de upphöjer någon nation som de råkade tillhöra. Troligen för att ingen kan komma vidare om han eller hon inte tar del av den kunskap som våra föregångare hade lämnad efter sig. Forskning och upptäkter börjar inte från nollan utan bara fortsätter på de som gamla redan upptäckt. Troligen är det samma i sporten , speciellt nu när allt mer handlar om teknik både i träningen och i materialen. Att just Stenmark var begåvad kan ingen förneka, men med hjälp av den Österrikiska tränaren och Slovenska skidor blev han det vi nu minns honom för. Men den lille manen hade sett "flaggan" och en möjlighet att själv vara bättre än de andra. Maria hatade sport när den utvecklas till det vansinniga raseri av tillåten rasism. Elittänkande leder till rasism på det smygande sättet. Även om vi alla behöver förebilder så handlar detta bara om försök att klä sig i falska prydnader om man identifierar sig med en, på grund av att han tillhör egna folkgruppen. I annat fall skulle även svenskar kunna titta på de andra som är duktiga. En bitter sanning ser man i Fogdes olycka. Hon tyckte att alla som var duktiga är detta på grund av sina handlingar och kvaliteter inte på grund av att de är födda i ett visst land eller en viss klass. Vad hände då en duktig kinesisk bordtennisspelare blir svensk medborgare , blir då alla svenskar duktiga? Varje människa har ju ansvar för sina egna handlingar. Lika lite kan man döma samtliga tyskar för fasorna av andra världskriget, eller göra dem delaktiga i de segrar deras sportsmän tar. Ju närmare hon kom sitt gamla fosterland desto mer tänkte hon på detta. Det krig som troligen kommer att ta paus nu, hade väckt frågan och ställt den på sin spets. Tusentals människor som fördrivna hatar den andra gruppen blir brickor i maktens stora spel. Historien vänds efter behag man manipulerar massan och uppnår de syfte som leder till egen vinning. Fascismen blommar inte i ett land, utan i en sorts allmän frustation i de underkuvades skaror i alla länder. Arbetslöshet och orättvisa i alla länder skapar grogrund för nationalism. Man har inga egna handlingar att vara stolt över, utan kommer till den slutsats att bara för han eller hon är serb, tysk eller vad nu denna människa är, så har han vissa kvaliteter som gör henne till bättre lämpad att härska över alla andra. Hon, i sin oförmåga att göra någonting, måste i kraft av en högre ordning, kämpa för att förinta alla de andra , vilka tar plats som hon historisk har rätt till. Med religion eller hudfärg, det spelar ingen roll bara man har någonting som gör oss bättre än de andra, trots att detta inte går att visa i handlingar av den positiva naturen. Alla lagar och antinazistiska demonstrationer är till ingen nytta då man förfördelar grupper av befolkningen. Man utvecklade elitism i alla led . En del får två årslöner i månadslön och sen väntar man sig att de som inget jobb har skall solidariskt spara för att pengarna inte räcker . Vem kan dessa människor då bli förbannade på? Jo, alla utlänningar som lever på deras jobb eller av det sociala. Man slår alltid till dem under sig, inte upp för man måste identifiera sig med " Herrefolk". Bilden av den turkiska familj på gränsen satt på Marias näthinna, hon såg flyktingar från Bosnien som inte har någon framtid att hoppas på. Jo, de unga kanske , men de gamla som hade jobbat och slitit hela sitt liv, men nu går från land till land för att få den smula som någon är villig att avstå till dem? De flesta hade yrke och kanske hade position i det samhälle de tvingades att fly ifrån. Nu går de tiggarvägen och sparkas från dörr till dörr. Under tiden då blodet rann på våra Tv nyheter, kunde de få en smula medkänsla av en och annan ,men blir det fred så ...vem vet. Då är det dags att gå hem, vilket hem sen. Hem betyder säkerhet, en vrå där man kan dra sig tillbaka och känna sig lugn och trygg, men de kommer aldrig till ett sådant hem, inte i utlandet, inte i den nya staten som bildas nu. Man kan inte slå sönder den gamla struktur som alla krig och elände bygger på. Det blir bara en upprepning av det som hände under Nürnbergs rättegången. En del kommer kanske att straffas, medan andra kommer att tjäna på kriget, men ofrånkomligen kommer detta att bädda för nästa krig om några år eller decennier. Så längre människor värderas med tanken på religion, nation , hudfärg och inte för sina möjligheter och förmåga, kommer det alltid att bli krig. Herre Gud ! vi alla blir offer i denna indoktrinering, ung som gammal sätter gränser , vi och dom. Alla som är vi, är goda, "dom" är alltid onda. Vapenindustri måste sälja sina produkter, människor som tillverkar dem måste få lön. Vad skulle det sluta om alla krig var upphörde, om det inte fanns hot mot vår land, mot deras land? Tusentals soldater skulle bli arbetslösa, tusentals arbetare lika så. Men att sen profitörer inte hade någon att sko sig på, gör att vi ständigt måste se hot från de andra. Alla dessa tullare, vad skulle de leva av ? Denna bild var hemsk och otänkbar för människor. De väljer att gå i det galna spåret bara för alla hade gjort så före dem. Man har ju läst historia. Visst har Maria också läst historia, men inte för att lära sig förakta de fattiga bönder som tvingades till krig och elände, för att några kungar skulle ha tre rader i den boken. Här vid Austerlitz hade Napoleon dränkt två arméer, slaget är historiskt, man lär sig strategi med hjälp av den. Vad blev det av änkor och barn, det säger inte boken. Vilken strategi hade hunger och nöd ? Och ändå så är just de fattiga och förtryckta, de som bär stora män på sina skuldror och söker dem när kriserna knackar på..

Ju närmare hon var sitt hemland, dess mer började hon undra om det inte vore bättre att stanna här och njuta av den underbara naturen och de fantastiska berg som har sätt så mycket. Hennes tankar gled in på saker som tvingade henne att ge sig i väg och som måhända inte är så trevliga. Kanske hela denna expedition bara leder till problem. Hon saktade farten vid en vägkrog och svängde in. Långtradarchaufförer var dom som åt vid detta matställe. Det brukar vara bra tecken. Där det står många vägens riddare brukar det vara bra mat och service. Därför stannade hon nu vid en av de parkeringsplatser som hade gott om gäster. Inne var det tydligen lunchdags och ganska mycket folk. Servitriser hade den typiska dräkten som de flesta förknippar med Österrike. Förkläde och en vit blus prydde alla. De flesta var lite runda, som man kan vänta sig av den goda maten de tydligen serverade på platsen, öl inte att förglömma. Hon satte sig vid ett fönster och tittade ut mot vägen. Trafiken var ganska tät, men då man åker ser det inte så ut. Bilarna har ungefär samma hastighet och om ingenting stoppar den ena så flyter allt i takten. Nu kunde hon se att strömmen av bilar flyter så där ett par hundra meter från varandra. De flesta hade halvlyse på. I all hast kom servitrisen och tog beställning . Maria hade inte tänkt på vad hon skulle beställa, allt gick så fort. Panerade kycklinglår och potatis med blandat sallad var väl det som de flesta hade beställt. Portionerna var stora och man fick starköl till. Där fick hon säga ifrån, för hon kör inte bil med alkohol i kroppen. Just då kom hon på tanken om tillåtna gräns för alkoholförtäring. Var det noll eller ... Hur som helst, de flesta hade öl eller vin till maten. Under måltiden tittade hon på människor och försökte glömma den tankegång hon hade innan. Hon åt sin middag och försökte koncentrera sig på att lyssna och förstå vad de pratade vid de andra bordet. De tre män som satt bakom hennes rygg skulle till Italien något av dem hade varit i Prag. Berättelsen som de dryftade hade med tullmännen att göra. Tydligen hade de sluppit den långa väntan vid övergångar men i Ungen var det både si och så med den saken. Egentligen kommer de från Tyskland och hade varor till Skodafabriken, när de åkte dit. Nu har de vägen till Italien, där de kommer att lasta skor och sedan blir det tre veckor lediga innan det bär iväg igen. Vilket liv, tänkte hon , vad blir det av familjen, vad ser deras barn av dem. Tidigare hade sjömän hustru i land och kom då och då till sina hem . I varje hamn hade de en käresta och mycket romantik flöt till i sången, men dessa män som tog över de resandes liv har ingenting romantisk över sig. De var både runda och stora, lik de lastbilar de kör. Språket var sakligt och tanken verklighetsnära. Ingen romantik över de fakta de gav varan. Om de skall tjäna någonting, kan en väntan vid gränsen ta bort all den intjänade timpenningen. De måste för att få förtjänst var i gång både dag och natt. Bilarna ägs av banker, och räntor gör dem feta. Polisen kontrollerar visst på skrivaren om förarna hade sina raster men rasterna går på timpenningens bekostnad. Nu när de satt här för lunch , var skrivaren stilla och det måste den vara två timmar, för vid nästa gräns kan någon kontrollera den. Har man tur så klarar man sig med bara böter om man åker dit. Tydligen skall man ha tricks på alla ställen konstaterade Maria och åt vidare. Undrar just hur denna tvång att tjäna pengar påverkar säkerheten på vägen. En konvoj av FN lastbilar åkte just norr ut. Åtta lastbilar på väg med två personbilar en på början en på slutet av konvojen. Någonting kallt grep tag i henne och matlusten försvann. Hon petade i maten och tittade ut vidare efter de bilar som försvann bakom kurvan. Underligt, vart går hennes resa. Även om hon vet och har sett allt på TV så blir allt på ett annat sätt att se det i verklighet. Här sitter hon och tittar i fönster efter FN bilar och är på väg dit de kommer ifrån. Är det klokt? Kanske hennes barn tänkte mer rationellt, kanske Alans rädsla hade en verklig grund. Vad ger hon sig in i. Maria viftade bort tanken, koncentrerade sig på den mat som var kvar. Man måste äta ,upp allt maten är ju betalt. Detta var också ett minne av barndomen, då man inte fick gå från bordet utan att tallriken var tom, alldeles tom. Hon beställde kaffe och tittade i tidningen. Österrikiska tidningar berättade om lokala nyheter, ny dragning av en lokal väg vållade protester, en viss by hade blivit tudelad. På den utrikes sida stod det om EU folkets gissel i alla länder tydligen. En del är för, men det flesta ville ha som de har. Hitintills hade bara kapital nytta av den. Politikerna vet inte vart de vill leda folket, utan följer marknaden, i hopp att allt löser sig. Hon kastade blicken på väderleks prognos och det lugnade henne. Vinter verkar dröja än. Väl ute på parkeringen traskade hon ett varv runt och såg sig om. Den promenad som hon företog i går var lite jobbigare än hon väntade. Stelheten i muskler kanske kom av det långa sittande i bilen eller kanske promenaden, men den var ett faktum. Hon försökte medvetet röra olika muskelgrupper för att förbättra cirkulation. Vädret var stabilt och grått, men det kommer att bli bättre under natten. Just nu efter maten skulle det vara underbart att få sova en stund, eller bara räta på ryggen. Blå färg på bilen kunde hon bara ana för resan gav den en grå stänk av smuts. Innan hon kommer till staden måste den tvättas , de har väl automat där också. Det är dags att åka vidare. Bilen startade snällt och det var bar och åk. Solen hade knappast visad sig bakom moln, men natten verkade ganska klar. Synd att man inte hade termometer i bilen, en sådan som visar temperatur på vägbanan. Inne i bilen är det mer eller mindre samma temperatur. Nästa gång måste hon ha en sådan manick. Före Klagenfurt bestämde hon att inte åka över Ljubljana utan att vända till Graz. Detta var visserligen en omväg men någonting som gav henne lite mer tid. Underligt nog hade hon blivit mindre och mindre road av att komma fram. En oro skapade paniken och hon behövde tid. Än kunde hon vända, stanna på ett bra ställe och vara glad och nöjd som hon brukar vara. Varför skulle hon dit överhuvudtaget. Mor var ju den hon alltid har varit och har man saknat Maria så har den saknad nu blivit så permanent att hon bara river i det som är gammalt. Anna, vad kan man göra med henne, vad kan de två hitta på som förenar. Hela projektet var kanske dumt. Natten kom till och hon stannade vid en parkering för att sträcka på ryggen . Det hördes vattendrag någonstans i mörkret. Bilarna åkte förbi. Viss buskage var mellan motorvägen och Parkeringen. Cementerade bänkar låg tomma . I natthimmeln visade sig svarta konturer av berg. Hon andades djupt och lugnt. Berg gav en styrka och en tröst. Som ett barn ville hon närma sig det, för att känna sig säker. De vita topparna såg på henne och visade höjden på sig då de skar i himmeln. En gammal vän är här ,du är så liten och tror att dina problem är så stora. Ett leende smög sig i hennes ansikte och hon var sig själv igen. Om det varit lite varmare skulle hon ta fram tältet och ligga här. Men tältet var inte med och ute var kallt. Det blir att sova inne som det passar sig för en så vuxen kvinna. Hon dröjde länge på denna plats och lyssnade på bilar som passerade förbi. Dess i mellan var det tyst mörkt och hemlighetsfullt. Där var Twimberg och vattnet som hördes måste vara Lavant. Framför låg ett par tunnlar och sen är det Graz.

Det gick fort, hon såg en bit av himmeln belyst av staden men kom aldrig in utan svängde förbi till den sidan som går mot gränsen. När hon åker tillbaka skall det vara dag så hon få se dessa berg som gömmer sig i natten. I Leibniz hittade hon pensionat att sova i. Liten och trevlig som det flesta här i trakten. Tydligen var det många av hennes landsmän som övernattad där, för man hörde modersmålet lika mycket som det tyska språket. Det kändes konstigt, lite för ner att höra språket runt om sig då hon inte hade använt det på många år. Av samtalen i foajé förstod man att dessa människor åkte hit för att handla och sen sälja varor på torget i hemlandet. Hon lyssnade extra noga för att höra var och vad de köper. Mor klagar aldrig eller berättar hur det är, men här kanske kan höras någonting upplysande . Kanske alla de presenter hon åkte över kontinenten med var ingenting värda, utan hon skulle ha någonting helt annat. Den tvivel som smög på henne var inte vanligt för hennes sätt att agera. Var det luften eller klimatet som fick fram den känsla av osäkerhet i henne. Hon är ju samma person som skrattade i morse och skuttade till bilen med ungdomens glädje. Vad är det nu plötsligt ?

Detta var alltså den sista natten före intåget i hemmet. Hon visste inte mycket hur det såg ut där. Innan sömnen kom hade bilder av staden och gatorna fladdrat förbi och hon körde på dem. Vilken väg är den bästa ? Skall hon hitta rätt.? Den oro var bättre än den andra obestämda. Hon kunde fara i tankar och minnen om och om, igen gatan upp och ner. Detta var konkret problem som man kan eventuellt lösa , men det med mänskliga relationer kan man inte förutse. Med tankar på det praktiska somnade hon till slut.

Morgonen blev lika dimmig som gårdagens. Maria gav sig i väg till affärerna och tittade vad de andra köpte. Själv tyckte hon att bara kaffe kunde komplettera det som hon hade med sig. Allt verkade billigare om man tänkte på priser hemma. Man kan inte ta med sig allt som är billigare här, varken nu eller på väg hem. Leibnice ligger bara sjutton kilometer till Österrikisk gräns. Man kan säga att detta är adjö till det vackra landet i bergen. Slut på berg var det inte. Slovenien är ganska likt, geologisk byggt på samma massiv. Om Österrike är ett litet land, då är Slovenien än mindre. Historiskt hade de två lång väg tillsammans så att skillnaden blir inte så stor i sättet att bygga och i landskap. Just ovan Maribor börjar eller slutar Juliska alperna, vilket man väljer beror var man kommer ifrån. Maria kom från Österrike och skulle se slutet på den kedja, som sen förvandlas till kulliga böjda landskap, för att efter den Vita staden bli platt som pannkaka en bit innan den nya bergs kedjan tar över.

Maria satte sig i bilen, kontrollerade allt och började sista etapp på sin långa resa. Utan att ta det bokstavligen, hade hon nu kommit till den avgörande delan av sin plan utan att kunna minnas varför hade hon satt den i verket. Just nu koncentrerade hon sig på allt det praktiska och försökte att inte se den emotionella sidan av sin resa. Förmiddagstrafiken till gränsen var inte så stor, de flesta åkte åt andra hållet. Stor byggnad för båda sidor i betong och glas, var troligen uppförd för några år sedan och även om den var väl vårdat hade den sina årsringar. Här låg det flera banker, taxfributiker och en hel del kaffe och restauranger. Redan tidigare hade kommers mellan gamla Jugoslavien och Österrike varit en blomstrande affär. Skillnad i valuta gav många möjligheter. Nu var det nya Slovenien inte lika attraktivt som förr, men maten är fortfarande billigare på den sida. Hon hade inga problem på övergången, inte av någon stat eller tull, men för första gången fick visa sitt gröna kort för bilen. Hade man inte det så måste man köpa något liknande för att försäkringen skall gälla. Frosta kilometer från gränsen var allt sig likt. Bra väg, breda banor och sen var det slut. Motorväg slutade tvärt och en landsväg började. Dålig asfalterad väg med knappa sjuttio km tog över. Bissnis på båda sidor av den, visade den nya företagsamheten. Vanliga bondgårdar , halvt fallfärdiga, bredvid nya villor ute på vischan. Handmålade skyltar bjöd över varan, både rum och annat för den som bara vill. Delvis på grund av vädret hade allt verkad lite smutsig, lite förfallet och fattigt. Vägen gick igenom byar och mitt bland skolbarnas övergångsställen. Efter Maribor som, är en stad, följde byar in på varandra, en slutade där den andra började. Maria hade svårt att anpassa sig på den nivå, men höns och andra djur sprang lite här och där så det var bara att ligga lågt. Överallt bygge, .människor har tydligen tror på framtid, även om den låter vänta på sig. Det roliga är att titta på deras telefon- och el stolpar. Träd de huggit, var inte raka och släta som man är van utan de liknar vilken träd som helst. Troligen behövdes inga stolpskor för att komma upp utan själva trädet gav bra fäste för den klättrande. Det futtiga femtio kilometer blir som spott i havet för en som har rest så långt, så dem avverkade hon snabbt fast överraskning var påtaglig.

Vid tolvtiden var hon på gränsen igen. Inget problem på utvägen ur Slovenien, men var är den andra sidan? Nästa gräns ligger nästan två kilometer från den första. Tydligen hade dessa två inte klarat den riktiga gränsdragning för att fastställa platsen för övergång. Byggnader var ganska provisoriska och inte påkostade än så längre. Kanske mera liknade arbetarbaracker än den ståtliga infarten till landet. Det passade Maria och hon hoppades att även den byråkrati skulle bli mindre. Men vad man bedrar sig. Om byggnader var få och små, så var poliser, tullare och militärer dess flera. Landet befinner sig i formell fred ,men kriget ligger ganska nära. De är rädda att vapen kommer in och kontrollerar bilar minutiöst. Nu hade Maria ingenting att kriga med, inga vapen eller propagandamaterial, vad hon kunde tolka som. Hon stannades vid den första kontrollen och visade sitt pass. Mannen försvann ett ögonblick in i sin skrubb, men kom snart tillbaka med ett leende. Hon hade de rätta kvalifikationer, rätt namn, ursprung, hud- hårfärg, nationalitet för att vara välkommen. Ingen kontroll, följaktligen bara kör vidare. De resterande två kontroller vinkade bara och hon kör förbi. Men hon svängde på sidan där det stod Bank för att växla pengarna. I Sverige kunde hon inte köpa valuta, ,utan var tvungen att växla till DM . Nu måste hon ha den lokala valutan om det skulle behövas, man vet ju inte. Lite har förändrats, i den byråkratiska världen står tiden stilla konstaterade hon när detta var färdigt. Pengarna var nya och hade nytt namn, hur mycket de är värda får vi se, tänkte hon när bilen startade igen. Med viss förväntan gav hon sig på väg till målet. Klockan var mitt på dagen och grå november runt om i skogen. Träd hade förlorat sina blad och grenar var nakna. Vägen svängde tvärt och klättrade upp och ner. Asfalten hade sett sina bästa dagar så hastighet blev därefter. En traktor tvingade henne att krypa en lång stund men hon hade ju ingen brådska. Först skulle hon besöka sitt drömslott som låg bara sju kilometer från gränsen. En medeltida slott- borg som hon i sina tankar befolkade både med Snövit, Törnrosa och alla de prinsessor som fanns i sagorna. Borgen låg uppe på en kulle och hade en liten underbar sjö omkring sig. Som de flesta slott som byggdes i medeltiden var den gömd och samtidigt hade översikt på landskapet så att fiende kunde inte se den. En stund trodde hon nästan att hon missade vägen, för det verkade inte finnas någon fästning i den stora skogen, men då helt oväntad fick hon syn på den. Hon hittade parkering nedanför slottsparken och började uppstigningen . Flera bilar hade parkerad där , så tydligen hade de öppet för visningen. Slottet hade klarat alla krig och härjningar, som århundraden förde med sig tack vare den gömda placeringen. Tidens tand hade den haft svårare med. Under senaste femtio år hade den ingen formell ägare så inga reparationer kom till stånd. Staten som ägde allt, hade inga intressen att bevara delar av nationella historiska byggnader och glömde bort den. Ideella krafter hade nästan i smyg bevarad det som fanns i den och pengarna räckte till att hjälpligt laga de mest akuta vatten läckor. Mer blev det inte. Nu hade tiderna förändras och nation hade blivit stat, så man satsar tydligen pengar för en grundlig restaurering. Det är ju lördag men man ser byggnadsställningar runt om tornet, gamla och nya flaggor vajar på ingången. Hon gick runt och tittade på historiska skatter som den hade gömt under århundraden, gamla skrifter som hon hörde fanns låg här och hon kunde ta del av dessa texter. Första böcker skrivna på hennes modersmål låg under glaset i montrar. Dessa böcker var förbjudna större delen av sin existens, först ungrarna som ville att allt skrivet skulle vara på ungerska, sedan Österrike som tvingade på tyska språket och nu senast då alla skulle skriva på serbokroatiska. Ingen ville se det språk som folk talade och språket blev det ända vapen mot övermakten. Maria gick ut till slotts parken och promenerade runt sjön. Hon behövde en tid för att komma in i den nya situation. Drömmen och verkligheten, känslan och förnuftet, låg så långt från varandra. Hon är ju hemma nu, har rätt att visa sitt nationella särdrag och vara stolt över att ha ett land att tillhöra, ett folk bland andra. I hela sitt liv har det varit svårt. Man var ursprungligen kroat, men man var tvungen att förneka det om man ville passa in i skolan eller få ett arbete, då var man jugoslav. Men om ens ursprung kom fram, kunde detta användas för att neka en tillträden. Helt plötsligt blev man kallad ustasa fast man föddes långt efter att denna rörelsen slutade existera. Bara för att man är född av sina föräldrar fick man bära skulden för saker som hände långt innan. Nu är det andra tider tydligen, allt som är nationellt är rätt. Flaggorna vajar och sånger som var förbjudna formligen dånar från parkeringen. Tidigare kunde man få ett par års fängelse om man i fyllan och villan sjungit någon av dessa sånger. Allt detta var ganska omvändande för en som inte var med. Tid, det tar tid tänkte hon medan hon startade bilen och svängde ut på vägen igen. Det var lite krånglig att slingra sig till den "stora " vägen igen. Hon valde att åka fram och inte vända samma vägen hon kom. Små byar med halvfärdiga hus utskänkning på varje hörn mötte henne. Husen byggdes för de pengar man hade och när pengar tog slut slutade bygge och man sparade för nästa etapp. Många hade tydligen börjat med pengarna från arbete i Tyskland och nu har svårt att avsluta sina hus. Detta är en fattig och tätbefolkad del av landet. Gårdar är små och jorden lerig. Vingårdar klättrar upp där det inte går att odla någonting annat. Rötter håller leran kvar, annars skulle den bokstavligen rinna ner i dalen. Tyvärr har detta vinet negativ inverkan på den manliga befolkningen. Men nu körde hon förbi samhällen och upp på den något bättre väg. Tydligen hade de moderniserat en del och som i Östtyskland håller på att göra nya vägar. Här kan det vara svårt, då ägande av marken var förbjuden fram tills den nya statens tillkomst. Människor hade rätt att äga små plättar och delade jorden inom familjen, så nu får staten många att förhandla med innan vägen kan byggas. Under historiens gång hade detta landskap varit avfolkningsbygd. Man flyttade till Amerika , till Tyskland eller var det fanns arbete, för den magra jorden räckte aldrig till. På nästan varje litet berg låg kyrkan och man kunde orientera sig efter den. Hon försökte minnas olika namn på kyrkor hon passerade i all hast. Här någonstans skulle man svänga till landet tänkte hon, fast var? Hon irrade på några små vägar och in i byar igen. Vid de gamla väg korsningar fanns kvar riktiga kors med något helgon , oftast Maria med barnet. Dessa kors hade smyckats med blommor, gåvor och några ljus brann som tack att denna gav eller kanske kommer att ge välgång till givaren. Ibland blev givaren så överväldigad av svaret ovanifrån, att han byggde ett helt kapell som tack till den högre makt. Nu var dessa smyckade igen och en hel del av dem hade reparerats från den förfall, som varade under kommunismen, då folk tvingades att förakta religion. Tydligen fanns det nya kors både här och där. Men den rätta vägen kunde de inte visa Maria, som redan varit vid samma korset två gånger. Till slut var hon tvungen att fråga sig fram.