November är grå kall månad även söder om Alperna. Visserligen kommer inte vinter så tidigt men nordanvind kan ge sina kyliga hälsningar även då man minst anar det. Stora städer brukar alltid ligga vid någon vatten och klättra upp mot berg. Denna tradition kom till historisk, under tider då människa försvarade sin boning med mera primitiva medel än i dag. Man kunde se fiende och uppifrån försvara sig i tid. Kriget var ju annorlunda än i dag. Mot dagens krigare hjälper inga murar eller höga berg, men städer med sin historia kryper bara sakta ner i dalen vid älven. Denna mänskliga natur som under århundradena präglade henne kan inte brytas på ett par decennier.

Därför låg staden halvt om halvt mellan berg och dalen. De som hade råd bosatte sig på sluttningar, medan de nya nöjde sig att bo så nära det bara går. Med tiden växer staden på detta sätt och nu har det million invånare som bor på båda sidor om Älven. Kring den riktigt gamla delen av staden syntes fortfarande murrester . Man kan på byggnader läsa århundradens ringar som på ett träd.

Berg låg parallellt med älven, så staden växte också på detta sätt. Sedan gammalt liknar städer varandra. Denna stad var ju lillebror till Wien ,Budapest och Prag. Samma arkitekter ritade kyrkor och torg, medan sta-dens invånare försökte göra sitt bästa för att följa mode. Visserligen har kriget härjat staden, både det första och det andra men den klarade sig re-lativt bra. Den blev i alla fall förskonad från den moderna rivningshysteri som så många andra städer drabbades av. Bristen på stora investeringar tvingade arkitekter att vara måttliga Därför kan man i dag promenera i en omväxlande bebyggelse. Förutom berg dominerade den gotiska katedralen hela staden. Var man än går så kan man orientera sig efter de två fasta punkter., katedralen och TV tornet uppe på toppen av berg.

Som sagt, invånarna i denna stad har varit stolta över alla dessa byggna-der, men kallade staden " parkernas stad", eftersom skogen kom ända in på huvudgatan där sedan parkerna tog vid. Sanningen var ju mindre poe-tisk, mera praktisk. Allt eftersom staden växte flyttade man marknadsplat-ser mer söder över och dessa gamla övergivna tomter blev stadens egen-dom. Ekonomin hade sina begränsningar då som nu, så man planterade träd och invånarna här fick park.

Marias Mor bodde i ett trevligt litet hus norr om staden i de gamla kvarte-ren. Huset var litet, bara tre rum och kök. Stor källare och vind hörde till de flesta hus, så även detta. Trädgård var inte stor, några fruktträd och lite blommor gjorde det till ett bekvämt ställe att bo i. Närheten till stadens kärna och kommunikationer gav denna stadsdel status. De flesta som bodde här var gamla . Ungdomar hade inte råd att köpa denna typ av hus. Runt omkring kvarteret låg tre olika sjukhus och på ett behagligt avstånd begravningsplats för hela staden. Efter nio på kvällen blev det alltid tyst och bara bussar hördes bullra på gatan. Människorna har som överallt dragit sig in i TV rum och tittar på nyheter likt dem i Rom eller Paris . De unga är nere på stan, men familjen sitter hemma och ser på världen med andras ögon. På sommaren kan det vara något livligare, men nu i november blir det tyst tidigt.

Marias Mor var en gammal kvinna som varken såg eller hörde så bra Hon satt i köket och läste korsord med hjälp av förstoringsglaset. Redan fyllda sjuttio, fast man kunde ändå se att hon en gång varit mycket vacker kvinna. Livet gav sina spår i ansiktet med alla fåror . Nu hade hon kort-klippt grått hår utan någon permanent. Rörelserna blev med åren mer försiktiga, fast själv blir hon arg för att det går så sakta. Hon har inte ac-cepterat att orken sviker. Oftast lyser det i köket till tidig morgon eftersom hon sover dåligt. Tydligen har hon svårt att vänja sig vid detta och därför så gärna går till läkare. Man kunde säga att dessa utflykter till sjukhuset och vårdcentralen är höjdpunkter i livet. Hon blir viktig då , det finns någon tid att passa och sedan någonting nytt att prata om. Nog är det fel här eller där, doktorn lyssnar och hon får mera tabletter att stoppa i sitt skåp. Vad doktorn säger om dessa mediciner bryr hon sig inte om. Huvudsaken är att hon hade varit där, haft ärende, fått sin medicin och har ny tid för kontroll. Ekonomiskt är det billigt nöje, man har läkarvård och me-diciner helt gratis. Allt annat kostar ju pengar. I väntrum finns det alltid folk , någon man kanske minns . Nu för tiden ser man oftast sina vänner på begravningsplatsen och namnen återkommer i dödsannonser. Mor slutade läsa tidningar av flera skäl. Ögonen blir så trötta av det småstilta. Det som står där kan man ta med en nypa salt ,förutom dessa annonser med alla man känner som har lagt skorna på hyllan. Kasta pengar på detta ? Nej det är bättre att gå till doktor och kanske träffa någon innan det är dags att komma in i tidningar, resonerade hon.

Hennes medicinskåp växte dag för dag, inte bara av det som hon verkligen fick utskrivet . Hörde hon att någon blev bra på det ena eller andra sättet, så köptes samma undermedel till samlingen " bra att ha". Naturmedicin, vanliga läkemedel, kurer av olika slag allt hade hon reda på. Det kluriga var dock att hon inte åt sina mediciner enligt föreskrifter utan bara vid behov. Hur dessa behov kom och gick kunde ingen riktig klura ut.

Grannar och bekanta som hon umgås med har liknande inställning till häl-san och liknande krämpor. De bytte mediciner med varan och rapporte-rade sina erfarenheter om läkare eller kloka gummor. När de möts så är det samtalsämnen som ingen kan klandra. Under år av oro och omväxlingar hade dom landat på sin kant. Ingen ide att klaga på saker och ting i samhäl-let, man kan bara råka illa ut. Därför har dessa prövade människor givit upp andra samtalsämnen utan håller sig vid sin kropp. På detta sätt hade de alibi för att kroppen sviker, inte för att den är gammal, utan sjukdom var boven. Tillsammans gjorde de motstånd mot det oundvikliga åldran-det.

Är man född mellan två krig, har man fått in i blodet sparsamhet av en an-nan sort än på banker och i värdepapper. Man sparar och spekulerar i sa-ker som kan bli bristvara någon gång i framtiden. Brist på varor hade varit en konstant företeelse. Varor kunde växla men alltid var det någonting som det var brist på. I åratal hade hon gått till affären inte för att köpa för dagen, utan för att lagra . När det kom vissa saker på marknaden köpte hon för alla tillgängliga pengar . Under kriget såg hon hur papperslappar, ett helt livs besparingar över en natt förlorade värde. Människor blev av med allt på bara några timmar, medan vardagliga nödvändiga varor behöll sitt värde. Ibland var det kaffe , ibland tvål , det spelade ingen roll, man bunkrade vad man kom åt. Som tur var fanns det plats i huset att bygga dessa lager. Nu hade hon ordning på sin tillvaro. Alla dessa varor gav henne en trygghet som hon värnade om. I källaren kunde man hitta oöpp-nade förpackningar av det mesta, specerier, mat, blandat med skor och tekniska produkter " bra att ha" Mycket av allting, men om hon inte hade det skulle det vara katastrof. Nu för tiden vågade hon inte åka bort eller vara borta mot kvällen för hon var rädd, att någon skulle ta saker ifrån henne. En gång för många år sedan, hade tjuvar tagit med sig femton kilo kaffe och detta sörjer hon än. För att kunna leva på detta vis måste man ha huvudet absolut klart, kunna räkna och veta var man stoppade vad. Även om huset var stort och rymde mycket så var det ett lager i alla avseenden. Man måste veta var man har och vad man gav för detta, samtidig kunna omvärdera i pengar, rätta saker i rättan tid. Allt detta var en vetenskap utan dator eller några moderniteter.

Mors stora hjärna hade alltid mycket på gång. Även om hennes dagar var lika varann, så kämpade hon tappert för att behålla det hon slitit för så länge det bara gick. Hon levde ensam med sina saker och läkarbesök. .Verkade för det mesta nöjd med detta. Underligt nog hittade hon nu på gamla da'r meningen med livet i dessa saker. Vakta dom, hålla ordning på dem var heltidssyssla. Saker omkring henne var gripbara, verkliga och hon kunde själv påverka dem. Har man ställt en sak på ett ställe så står den där , lite dammigare men den är där. Med människor är det svårare, hur väl man än menar så vet man aldrig hur de tar det. Allt kan de förvränga och misstolka och man kan inte hjälpa någon genom att berätta om sina miss-tag. Varje generation gör på nytt misstag. Man har så här med ett helt liv bakom sig , jobbigt att åse egna felsteg upprepa sig. Hon är maktlös ,kan inte göra någonting åt de brister hon ser. Inte tänker hon på det stora, i politiken , ekonomi eller så utan på sitt eget liv som nu går i repris.

Anna som var hennes ögonsten gör samma misstag som hon hade gjort en gång fast dubbelt värre. Felsteg som man själv fick lida för gör ont, men att se sina barn göra samma idiotiska fel och se dem lida, är svårt .Ibland vill man slå huvudet i väggen men det hjälper inte. Maktlösheten är total och då blir dessa saker tröst i verkligheten.

Nu för tiden kallade man henne Mormor. Namnet hade hon egentligen förlorat då första barnet föddes. Med tiden förändrade sig detta till Mormor och någon gång i skola när lärarinnan frågade något av barnbarnen vad Mormor heter var svaret självklart Mormor heter ju Mormor och ingenting mer. Hon hade bara två döttrar så det fanns ingen förvillelse. Hade hon något namn så är det långt borta i historien och det är ingenting att tänka på nu. Grannar och bekanta kallade henne för "Frun" eftersom hon nu var " rik änka". Rik var hon, ägde huset, men pensionen var knaper. Den täckte fasta kostnader men allt annat måste hon skrapa ihop på något sätt. Detta att vara " rik änka " förpliktade. Även om de sista pengarna hade gått så höll hon skenet uppe. Sålde någonting och klarade ännu en dag . Att sälja saker är ett företag för sig. Ett antal butiker tog varor på kommission och man var tvungen att vänta tills de blev sålda. Konsten att välja rätt butik för just denna typ av vara var avgörande för att få den såld. De som inte hade tid sålde på torg, som så många andra i dagens Östeuropa. Då krympte priset för detta var nödens tecken. Köparna visste att dessa människor var i trängande behov av kontanter nu. Att gå och sälja på detta sätt var också ganska tidskrävande. Timme ut och timme in väntade man att den intres-serade skulle dyka upp. Ingenting garanterade att det kommer någon just i dag och då har man stått i kylan , frusit och visat för alla att man är fattig. Fattigdom är så relativt begrepp, de som är fattiga hade ingenting att sälja längre. De kom senare då marknadsståndet plockades ner för att hitta någonting av värde i rester, medan renhållningsarbetare spolade bort allt som var kvar. Gamla människor samlade rester i sin fattigdom och Mor ville inte råka se dem. Bilden var hotande . Kommunismens fall hade brutit de svaga snabbt och ingen tittade åt dem. Marknaden hade sina offer på väg till den så kallade demokratin. Därför var hon mycket sparsam och stolt, beräknande de små tillgångar som låg i saker runt omkring i huset.

Detta nya liv var ju än hårdare än det gamla, kanske för man hade mindre ork, mindre kraft att bära alla nya regler, skatter och indragningar. Mor levde sparsamt men frysen var alltid överfull . Om det skulle komma nå-gon fanns det lite kvar att visa. Ett strålande matbord som man förväntar sig av henne, dukades fram hur det än var då gäster kom. Under alla år av sitt liv hade hon lärt sig att hålla masken. Ingen fick veta sanningen hur bitter den än var. Allt som händer inom fyra väggar var hemligt och utåt skulle det glänsa. Därför var det svårt att ändra på detta nu. Skenet att vara rik trots allt gav respekt och hon var tvungen att ha den för den var viktigare än själva maten för dagen. Därför kämpade hon varje dag med sin förtvivlan och hoppades att hinna dö innan hon blir tvungen att sälja hu-set. Svårare var det, för varje dag kom det nya skatter och pålagor, så fasta utgifter bara växte.

Mor hade ordnat för sig även den sista viloplatsen. När Far begravdes ord-nade hon allt omkring graven. Hon sparade inte, utan ordnade svart mar-mor över hela graven . Utformning av gravplats och omgivning hade varit den viktiga frågan för framtiden. Lugnt räknade hon att man kommer inte att ha tid för gravvård när hon ligger där, därför fick det kosta mycket nu. Hennes namn blev också inhugget under Fars , enda skillnad var ju att dödsdatum saknades. Själva begravning betalar hon varje månad, så då vet man att allt kommer att gå rätt till och barn slipper besvären. Minutiöst hade hon klarlagt alla detaljer för sin egen begravning redan då Far be-gravdes. Även om han varit sjuk en tid så kom hans död som en chock, ingen hade pratat eller tänkt på den dagen Mitt i uppståndelsen var hon tvungen att gå runt och låna pengar för att köpa grav och betala de kostna-der som kom till. Då tvingades hon tiggande bedja om pengar både här och där . Den sorg som denna handling framkallar vill hon bespara sina barn. Brist på gravplatser i en stad som växte snabbt blir påtaglig, så det gamla begravningsstället blir betydligt mer åtråvärt för varje år. Till skillnad från den nya, låg denna på höjden över staden i sluttningen till väst. Arkader med gravplatser för alla stoltaste familjer liknade mera en slottsingång än gravplats. På hösten brann det av den vilda vinrankan som klättrade på utsidan. Även de som inte är sörjande eller har någon anknytning till plat-sen kan hitta lugn och ro, i skuggan av dessa arkader. Under århundraden hade detta varit en poeternas och nationalskalders tillflykt. Landet var ockuperat eller kanske annekterat och här bland de döda kan man hitta dikter av de stora poeter på eget modersmål. Utskrivna i sten vittnade de om saker som de levande inte fick vittna om. Naturligtvis hade hon inte råd eller status att köpa en så framstående plats, men även de som låg längre in bland de oändliga rader hade varit tvungna att betala ordentliga sum-mor. Här fanns det inte något krematorium, utan man fick vänta trettio år efter den sista begravda för att få överta en grav. För en del är det kapital som man kan leva på ett antal år till, om de nöjer sig att få begravning på den nya kyrkogården. Mor hade nu ordnat denna detalj så hon slipper ligga borta i den dal som hon föraktade så djupt. Nu hade hon tjugo minuters promenad till graven om hon gick den smala vägen, utan att använda stora paradingången. Allt mer sällan går hon denna väg nu, ett par gånger om året till de stora helgerna köper hon gravdekorationer och det får räcka. De levande har större nytta av tiden och pengarna än de döda, men hon hade alltid ordning på graven. Massiva stenar gjorde att ingen kommer att skövla graven och ingen kan ta någonting från den. Varje gång när hon var där kände hon att detta offer var rätt . Även om ingen kommer till hennes grav så kommer den att klara sig de trettio åren .

Första november är en av dessa dagar då alla går till gravplatsen. Mor var redan tidigt på dagen där och tände ljuset på graven. Nya blommor prydde den svarta stenen hon nyligen tvättade av. Hon var nöjd med detta och satte sig på sidan om, för att inandas lite innan hon återvände till vardagen. Ingen skulle kunna klandra att graven inte är prydlig om det nu kommer någon efter henne. Luften kändes kall och hon var trött. Den enorma kyr-kogården lyste av alla tända ljus, mer blir det mot natten. Vid alla in-gångar blommade kommersen med blommor och lyktor av alla de slag. Detta var en bra inkomst för många som tydligen förberett sig en längre tid och tillverkat allt detta krams.

Mor gick till bussen och behövde inte vänta läge. Bussarna gick i skyttel-trafik idag. Hela staden förväntas under dagen komma till sina döda. Dagen var ingen ledig dag , utan de flesta kommer efter arbetet. Hon hade bråt-tom att hinna innan den stora anströmningen kommer. Det brukar komma mycket folk just denna dag. Många som går upp till gravplatsen slinker förbi och hälsar på hos henne på vägen hem. Det är så nära. Därför hade hon bakat och förberett sig ett par dagar , i fall någon kommer. Utåt kom-mer hon att se förvånad och oförberedd ut, men sanningen är helt annan. Därför ilade hon så tidigt hem. Bussen stannar tio meter från grinden och hon tog en latanisk titt på brevlådan medan hon låste upp. Där låg två räkningar och ett brev. El och gas väntade hon på. Pension kommer på konto den första i månaden och räkningar hem. Ingenting ut över det van-liga. Väl inne i köket tittade hon på summorna och då märkte hon det tre-dje brevet . Kaffevatten kokade och hon lämnade brevet på bordet oöppnat, men återvände till det med förstoringsglaset i handen. Lyset i taket var re-dan tänt så hon kunde läsa. ..........

Vill du läsa mer hör av dig.