Skriverier anno 2003
Annandagen 2003
Anders slaskade vilket inte tycks hindra julen från att göra detsamma. Det är ju snarare regel än undantag att julen är mild och grå men i år så var den dessutom regnig och blåsig vilket har gjort det än mera angenämt att sitta inne och mysa.
Som vanlig inleddes julaftonsfirandet med lutfiskfrukost inne hos Inger och Ingvar. Stina och Kalle hoppade över denna delikatess, jag förstår dom jag uppskattar heller inte lutfisken men har med tiden blivit så vuxen att jag sitter med vid bordet om inte annat så för att få smaka på min mors Johannesörtsbrännvin.
Gunilla och de gammle for till Barkeryd för att lyssna på julsånger och Stina och Kalle åkte in till stationen för att möta Matt, medan jag höll mig hemma för att hålla eld i spisen. Då kom tomten och lämnade ett paket som visade sig innehålla en ny digitalkamera. Det var mycket lämpligt att han kom så tidigt för sen så kunde ju Kalle dokumentera resten av julfirandet med denna.
Innan vi sätter oss till julbordet brukar vi alltid få en liten konset av familjen Saxing-Nordquist så även iår. De spelade Tomtarnas Vaktparad, White Christmas med flera oförglömliga stycken, och på Jingel Bells fick Kalle rycka in och rista tamburin.
Så var det då dags för all den goda julmaten och avsmakningen av årets julost. Den visade sig vara utmärkt trots sin ringa ålder och trots att den inte var gjord på Långåsamjölk. Men det bästa med årets julbord var ändå att inte behöva jäkta med det, för i år fanns det inga kossor som stod och väntade på att bli mjölkade.
Det har faktiskt gått riktigt bra att fira jul utan djur. Nu är juldagarna till ända och det skall bli riktigt skönt att få gå ut och ta ett nappatag med de vindfällen som står på lut sedan stormen för ett par veckor sedan. Fast det är ju bara en dag sedan är det söndag igen och då fortsätter helgfirandet denna gång med släkten från Tolouse.
.
Andersadagen 2003, en typisk novemberdag när det aldrig riktigt vill dagas +4 grader och grått, grått, grått.
Igår var det strålande sol och natten hade varit kall varför frosten aldrig gick bort i skuggiga lägen och de vita kalla dimslöjorna kom dansande så fort solen började sjunka. Det var mycket vackert, jag skulle gärna ha illustrerat med en bild men tyvärr så har min digitalkamera lagt av, så kära läsare använd er visualiseringsförmåga.
Även en gråvädersdag har sina fördelar, den är mera vilsam än en solig dag, man kan tillåta sig att göra ingenting och det är just vad man ska göra på söndagar.
Stina och Matt har varit här i helgen och i går gjorde de och Gunilla ostar. Det är väl lite sent för att ostarna skall vara klara till jul men vi får se. Jag var i Lunnestorp och hämtade mjölk på fredagskvällen, det var nog första gången som det ystasdes på något annat än hemmamjölk här i Långåsa.
Nu har de åkt tillbaka mot Malmö, Gunilla är och jobbar på Kulturhuset och mörkret börjar falla på allvar.
Jag skall gå ut och utfodra djuren nu, jag har fortfarande några stutar kvar men de skall åka till Linköping inom två veckor. Sedan blir det bara arrendatorns djur kvar och jag behöver inte bry mig om ladugården om inte han ber mig om hjälp. Som vi haft det nu sedan jag kom hem från Italien och djuren kom in så har vi turatsom och hjälpt varandra. Det har fungerat bra, får se sen om det går att släppa kontrollen helt.
Jag hoppas att tomten skall komma med en ny kamera till mig så att jag kan få dela med mig något av allt det vackra som vi har i Långåsa.
.
Nej, det var till Italien vi skulle resa och det var till Italien vi kom. Fast man kan ju undra när man ser detta foto. Det är från Neapel, från Castel Sant´Elmo, ett slott från 1500-talet som ligger högt över staden. Vi hade nog inte tagit oss upp hit om inte det varit en tisdag. På tisdagar är nämligen Museo Nazionale, det arkeologiska muséet som man bara måste se, stängt.
Stängt, chiuso, var nog även slottet när vi kom dit men vakterna tittade väl på TV i stället för på bevakningsskärmen så vi kunde smita in och fick ha hela stället för oss själva. Utsikten är fantastisk, hela staden för ens fötter, Vesuvius och Capri i fjärran och solen som går ner i havet bortom Ischia. Där stod vi Gunilla och jag och såg fullmånen komma fram ur molnen, då är man rätt tacksam för att man fick komma till Neapel just på en tisdag.
Till Rom kom vi på en onsdag. Jämfört med Neapel är Rom en mycket välordnad stad. I Rom finns det övergångsställen, och inte kör man mot rött ljus eller mot enkelriktat, i vart fall inte med bil, med vespa är det ju en annan sak.
Vi bodde i Trastevere som är en mycket puttrig stadsdel med massor av restauranter och folk på gatorna hela natten.
I Neapel försvann allt folk från gatorna när affärerna stängde på kvällen. Där bodde vi på Via Silvio Spaventa vilket fritt översatt blir Sivio Skräckens gata och den ligger vid den ökända Piazza Garibaldi.
Men som sagt, vi tog oss helskinnade därifrån och jag fick fira min 50-årsdag i godan ro. På tolvslaget satt vi på Big Mama som är en bluesklubb i Trastevere och då kom det in bubbelvin som vi kunde skåla i med våra bordsgrannar.
På dagen tog jag det lite lugnt med turistandet så jag kunde sitta med vid en mässa i Peterskykan och kontemplera över mitt liv.
Jag kände då att jag inte var ensam och nu vill jag tacka alla er sänt mig en tanke, skickat ett kort eller postogram. Jag känner mig styrkt inför andra halvlek, tack skall ni ha!
.
På tisdag är det höstdagjämning och längtan till Italien växer sig allt starkare. På torsdag har den vuxit sig så stark att vi då ger oss iväg ner till Stina och Matt i Malmö för att på fredag ta flyget från Kastrup till Neapel.Den första tiden skall vi bo i en liten by vid havet på Amalfikusten. Gunilla skall delta i en målarvecka och jag skall bara ta det lugnt. När målarkursen är slut kan vi börja turista lite mera. Efter att ha sett Neapel lär man ju vara redo för att dö. Riktigt så långt har vi inte kommit än utan vi är bokade för fyra nätter i Rom innan det bär av hemåt. Hemresan blir söndagen den 12e, dagen efter Dagen.
Första gången jag var i Rom, 1972, så var jag där med Gunnar Råbe. Det var detta år som InterRailkorten introducerades och det skulle bara vara för ett enda år för att fira något jubileum för de europeiska järnvägarna.
Gunnar och jag hade då gått i samma klass i tolv år och tyckte båda att ett sådant tillfälle att ge sig ut i världen fick man inte missa. Vi var ute i ungefär tre veckor och som längst bort från Äng var vi när vi kom till Barcelona.
Senast jag var i Rom, det var 1973, så var jag där med Thomas Skogsmo. Vi hade inte känt varandra i tolv år inte, bara setts som hastigast ett par gånger men upptäckt att vi drevs av samma längtan, ut.
Vi skulle lifta, InterRail var bara för barnungar. Vi var ute från midsommar till början av september. Vi fick en långlift från Paris till Alger så till Rom kom vi via Tunis och Messina. Både i Tunisien och i Neapel förkom det utbrott av kolera och i Italien var det dessutom poststrejk, vilket innebar vykortstystnad och en hel del oro för våra föräldrar. På denna tiden fanns det inga internetkaffeér och man var alldeles för snål för att ringa.
När vi kom hem hade Konungariket Sverige just gått igenom Norrmalmstorgsdramat och gamle Kungen låg för döden.
På båda dessa resor, och även på den med PULVER till Afghanistan och Indien, bar jag med mig mitt första pass i en egenhändigt tillverkad skinnväska under skjortan. Överst i raden av passfoton syns den okysste yngling med vilken jag då skulle identifiera mig.
Mitt andra pass är från 1976 men kortet är taget på Sandö 1975 av Tomas Burman. Vi gjorde en massa kort för att ha till viseringar och sådant och eftersom man var snål och dessutom rätt nöjd med utseendet på det kortet så fick det duga som passfoto året därpå. Nog syns det att denne yngling inte längre är okysst?
Med mitt andra pass flög jag studentflyg till Irland och jag hade det med mig under vårterminen i Brighton 1979. Det var även med på vår brölloppsresa till Kreta 1982.
Det andra passet gick ut 1986 men jag skaffar mig inget nytt förrän 1989. Behovet av resedokument är väl inte så stort när man mest ägnar sig åt att bygga hus och ta hand om barn och husdjur.
Den unge mannen har bytts ut mot en stolt familjefader. Jag minns inte varför jag tog ut det just då men det var ialla fall med till Berlin och Prag när Gunilla och jag var där på hösten efter hennes fyrtioårsdag.
Jag använde det när jag var i Paris på bonnamässa med Alarparn och Lunnestorpapojkarna, och när hela familjen var i London för att fira Dag på hans fyrtioårsdag.
Kalle och jag var i Toulose 1997 för att hälsa på Axel och hans familj och så var vi alla tre i Sitges året därpå för att träffa Uno och hans pappa Fermin.
Det är inte lätt att komma ihåg när allt man varit med om inträffade, och inte blir det lättare för att det ligger närmare i tiden. Nu inför den förestående resan kunde jag inte hitta något giltigt pass och antog därför att jag inget hade.
Jag gick till polisen med ett nytaget foto bara för att få veta att visst kunde dom göra ett pass åt mig men att det hade de gjort även för tre år sedan så det vore enklast om jag använde det.
Visst var det så, hösten 2000 var vi ju alla i Skottland och hälsade på Stina, och inför denna resa hade jag skaffat mitt fjärde pass. Att jag inte kunde hitta det berodde på att Gunilla tagit hand om det, för säkerhets skull. Om hon var rädd för att det var passet eller jag som skulle försvinna det vet jag inte riktigt.
I det nya passet är fotot en del av bakgrunden så man kan inte scanna av det utan att det ser ut som om man har en kräftbur över skallen. Men jag lyckades hitta ett foto som var taget vid samma tillfälle, det hade Gunilla inte tagit hand om. Dessutom ser jag lite gladare ut på det än på passfotot, trots att hårfästet börjar närma sig månen på hjässan.
Så har vi då 30 år av ett människoliv på en och samma remsa. Det är som i en fotoautomat, det bara blixtrar till några gånger, sedan är allt bara ett dokument, en historia.
Såhär inför mitt livs middagshöjd vill jag säga tack till alla som varit en del av min historia, och jag hoppas att det finns flera kapitel kvar att skriva.
.
Idag är det Bartolomeus, då skall man skörda sin malört och det är precis vad jag har gjort.
Gårdagens gråväder och regnskurar är bokstavligen bortblåsta och idag är det mest solsken och lite svalare torrare luft som kommer ner norrifrån.
Detta bådar gott inför skördetiden som nu stundar i våra trakter. Såsom Batte är sådan blir hösten.
Med skörd menar man ju främst spannmålsskörden, även om arrendatorn just nu kom för att slå det sista av andraskörden på vallarna.
De bönder som var väldigt tidigt ute i våras har redan tröskat sitt korn men fått en ganska klen skörd. Det som blev lite senare sått och som nu håller på att mogna ser mycket bättre ut, så låt oss nu hoppas och tro på ett gott skördeväder så att det kommer in torrt och fint.
Som synes kan jag inte låta bli att engagera mig i skörden fastän jag har varken säd eller tröska, men det går liksom inte att låta bli.
Förra veckan var den första för mig på Farmartjänsts kontor i Nässjö. Det var den första för kontoret också. Det känns lite konstig att åka iväg för att jobba och sedan mest bli sittande på en kontorsstol. Som tur är har vi bara öppet på eftermiddagarna.
Den som är nyfiken kan komma in och hälsa på, det är öppet vardagar 13-17. Den som inte kan komma till Egnahemsgatan33 i Nässjö kan klicka på FT-loggan här bredvid. Då kommer ni till vår hemsida, som liksom kontoret, är under uppbyggnad. VÄLKOMMEN!
.
I söndags var det hembygdsfest i Barkeryd och det brukar innebära slutet för högsommaren, nu börjar kvällarna bli mörka och det är dags att fiska kräftor. Denhär sommaren är den första då jag inte har behövt ta ansvar för någon höskörd. Det känns bra, speciellt som det varit en mycket besvärlig sommar för vallskörd här på Höglandet.
Så fort kossorna hade farit så åkte vi till Öland några dagar Gunilla och jag. När vi kom hem satte jag igång med årets stora målarprojekt.
Jag höll på att sätta upp ställningen när det stannade en fransk bil på gatan. Det var Fabien, vår praktikant från -99 som dök upp med en kompis. Han hade tagit körkort och skaffat sig en bil och på sin första utlandsresa så kom han tillbaka hit till oss, det var väldigt roligt. Fabien och Alex hjälpte mig att skrapa ena gaveln innan de for vidare för att se något mera av Sverige än det Smålänska Höglandet.
Sen kom Stina hem för att hjälpa till, hon stannade i två veckor och nu är vi klara med båda gavlarna och har börjat på baksidan. Hon for igår så nu är det Kalle och jag som får föra penslarna.
Nu i augusti har vädret blivit bättre och det är ju så mycket roligare att jobba om man inte blir avbruten av åskeskurar var och varannan dag.
.
9 941 mjölkbönder fanns det i Sverige när senaste Husdjur kom ut. Då var jag en av dom, det är jag inte längre.
Idag stannade tankbilen här för sista gången. Det fanns inte så mycket att hämta i mjölktanken för det skulle ju bakas ostkakor och sättas
filebunkar på den sista mjölken, och så skickade jag slaktekossorna redan i torsdags.
Djurbilen var här och hämtade åtta kossor som jag sålt till andra bönder så dom skall fortsätta att producera mjölk även om det är slut här i Långåsa.
Här har producerats mjölk och mejeriprudukter så länge som fastigheten har funnits. Den skapades i och med laga skifte 1833 och på den tiden var det väl mest för husbehov som man producerade. Senare tillkom det mjölkakunder nere i stationssammhället Äng och så gjorde man ost och smör.
Ingvars morfar Axel Gustavsson åkte med tåget till Nässjö och sålde smör på torget på torsdagar. Det var även han som byggde ladugården 1899. Där har det mjölkats var dag ända sedan dess och ända fram till idag på morgonen.
Huset där vi bor byggdes 1927 av min farfar Ivar Wirfelt för att rymma mejeri och bostad för drängarna. Just där datorn står och där jag nu sitter var det ett gjutet kylkar där mjölkflaskorna stod i is och vatten. Här var väggen upprutten när jag skulle renovera huset så pigorna hann nog med att skvätta och skvalpa endel även om inte mejeriet var i drift så många år.
På 30-talet startades andelsmejeriet i Nässjö och man började köra mjölken dit. Då var det dagliga leveranser av mjöklaflaskor till stan. Till en början hjälptes grannarna åt att köra med häst och vagn, sedemera togs transporterna över av en lastbilsåkare.
Sedan 1967 har mjölken hämtats varannan dag, för då installerade min far Ingvar Wirfelt kyltank. Han var en av de pionjärer, som vågade satsa på en sådan nymodighet, här i socknen. De andra var Ingvar Lindén Törsbo och Fritz Axelsson i Källeryd som fortfarande är aktiv mjölkproducent.
När Ingvar tog över gården 1951 fanns det ca 250 000 mjölkbönder i landet. När jag nu 2003 lägger av finns det som sagt var 9 940 kvar.
Halveringstiden för antalet mjölkbönder ligger för närvarande på 10 år.
.
Idag var det så dags att släppa ut kossorna. Det regnade och var bara 6 grader varmt till frukost, så först bestämde vi oss för att skjuta upp släppet till på lördag men sedan sken det upp och vi tyckte det var lika bra att köra ut dom.
Det var sista gången som det släpptes ut mjölkekossor här i Långåsa. Dom skall få gå här och beta sex veckor, sedan skall hälften av dom iväg för att producera mjölk hos någon annan bonde. Medan den andra hälften skall få fara till betesmarker som är ännu grönare än vad denna jorden kan erbjuda.
Det har varit en sen vår i år. De flesta bönder häromkring är inte klara med vårbruket ännu. Jag är så nöjd med att jag inte behöver oroa mig för något vårbruk i år, fast jag kan glädja mig åt att min arrendator är klar här i Långåsa.
Nu ser jag fram emot mina sista veckor som mjölkbonde. Förhoppningsvis kommer jag att få uppleva ytterligare någon stilla morgon när man får hämta hem djuren från betet. När solen strilar genom de fyende kalla dimmorna och kossorna kommer varma och trygga emot en. När det doftar av hägg och gräs, jord och koskit och inte en enda bil hörs från riksvägen. Då är det en fröjd att få leva, och bondelivet är det mest verkliga livet.
Mannen mitt ibilden med en hög panna som lyser i kapp med den vita skjortan det är allt undertecknad det. Jag är i full färd med att föredraga årets vårtal inför de på Långåsa Kulle församlade. Den som själv vill läsa talet kan klicka här.
Det var större deltagande än vanligt vid årets Valborsfirande på Kullen, jag vill inte påstå att det berodde att det var ett så bra vårtal i fjol utan det måste ha varit det vackra vädrets förtjänst. Det var en mild och fin kväll med dramatiska moln på himmelen men utan regn.
Regnat hade det gjort tidigare i veckan, och tur var nog det för annars är det tveksamt om vi vågat tända bålet. Våren har varit mycket torr med undantag för den snö som kom för tre veckor sedan.
Att hälsa våren på Långåsa Kulle är en tradition som har sina rötter lång tillbaka i tiden. Ända till den tid då det fanns ett glasbruk i Äng och hyttarbetarna hade sin egen blåsorkester. Det är hemskt rolig att så mycket folk vill komma hit, och jag ser fram emot ett hundraårsjubileéum vad det lider.
´
Men så i går morse var gräset borta och hela världen var vit, våt och kall, men har man päls på sig och är mycket nyfiken så går man ut ändå.
I morgon skall det bli varmare igen för då är det Kalles födelsedag. Han fyller tjugo och har redan blivit uppvaktad av sin far, farfar och farmor. Kanske blir det mera firande till påsk när även hans mor kan delta. Gunilla är på Lofoten, hon har hyrt en ateljé där för att producera tavlor till sommarens utställning på Öland.
Även jag har målat endel sista veckan fast inga tavlor, bara köksskåp. Det är ett led i den ansiktslyftning av vårt kök som påbörjades förra påsken och som nog kan hålla på ett år till.
Vårdagjämning men ännu inte sommartid, det innebär att det är ljust och fint när man går ut till ladugården på morgonen, i varje fall om vädret är så vackert som det har varit de senaste veckorna kallt på nätterna men med en hel del sol dagtid.
Det är slut på avverkningarna för denna vinter och genast börjar förberedelserna inför nästa. Jag tänker då på brännveden. Det har varit kallt i år, förråden är nästan tömda så nu gäller det att rusta sig inför nästa eldningssäsong.
Spisveden är vi klara med, på bilden till vänster ses Ingvar och Matt med gemensamma krafter lägga de sista bitarna i vedmaskinen.
Stina och Matt kom hit i torsdags. Om det var på torsdagen eller på fredagen som vårdagjämningen inträffade det ger våra almenackor lite olika besked om, men det var på torsdagen som den vite lille lammungen föddes.
Den svarte som Stina håller är en vecka äldre. De har varsitt syskon åxå så inalles har vi fått fyra lamm men man kan inte ta ut alla för fotografering på en gång för då blir tackorna så oroliga.
Lammen kom tidigt iår och nu får vi hoppas att det snart börjar grönska lite så att vi kan släppa ut dom, de blir ju ännu gulligare när man får se dom stå och mumsa på ett grässtrå.
Jag tycker redan att de vuxit till sig men så är de ju åxå väldigt försigkommna, de tuttar när de bara är någon timma gammla och äter ensilage efter ett par dagar.
Till veckan som kommer blir det mera vedklyvning och så får man väl blanda upp det med lite ungskogsröjning för att det inte skall bli för enformigt för kroppen.
I morgon är det fettisdagen och därmed final för årets karneval. Visserligen var vi på tangokurs i helgen men någon karnevalsstämmning har inte infunnit sig här i Långåsa. Det är alldeles för kallt för att dansa med magen bar.
Februari har varit en riktig vintermånad iår. Varenda natt har det varit 5-10 grader kallt och gråkallt på dagarna, med undantag för sportlovet då det var strålande sol och dagsmeja.
Det var en sådan vacker dag som trotjänaren Sampo lämnade Långåsa efter mer än tjugo års tjänstgöring, men PULVER fick stanna kvar!
Varför fick då PULVER inte följa med?
PULVER är för liten! Storleken har betydelse, i varje fall för försäkringsbolagen. För att uppfylla deras krav måste man innehålla 4kg pulver, det gör inte PULVER.
PULVER är för gammal! Nästan tretti och aldrig omladdad, hur skall man då kunna lita på att han kan prestera en riktig stråle när det verkligen gäller.
Då PULVER tydligen inte kan fylla sin uppgift på ett korrekt sätt så vore det att invagga köparen i falsk trygghet att skicka med honom. Så med omtanke om köparen bestämde jag att det var bäst för alla inblandade parter att PULVER stannade på Långåsa.
Sådär kan man resonera, fram och tillbaka och tillslut har man ett riktig fint argument för att göra som man själv finner bäst.
Det är väldigt vanligt att resonera så, även våra högst uppsatta ledare gör det. Men de är ju inte mer än människor dom heller.
Här är en historia om en brandsläckare.
Det var en gång en ung man som ville ut för att se sig om i världen. Även om världen var lika stor då som nu så var den inte lika farlig, i varje fall tyckte inte den unge mannen det. Den unge mannens fader däremot tyckte nog att världen var tillräckligt farlig redan då och så hade hans son fått för sig att han skulle åka ända till Indien i en gammal VWbuss. Att få sonen att ändra sina planer det var omöjligt det insåg fadern men något ville han ju göra för att värna livet på sin ende son.
Att elden skall komma lös är något som en bonde alltid oroar sig för så därför tänkte fadern att om han skickade med sonen en brandsläckare så skulle pojken ha något att försvara sig med mot den röde hanen. Eftersom den unge mannen var en förståndig ung man så gjorde han gubben till viljes för att på så sätt något lugna sin far. Så kom det sig att när fyra unga män gav sig ut för att skåda världen så hade de en pulversläckare i bagaget.
Färden gick genom något som på den tiden kallades för Öststaterna och ner till Istnbul, sedan vidare genom Iran, Afganistan, över Kyberpasset och in i Pakistan.
Någonstans där nere fick en tulltjänsteman syn på brandsläckaren. Antagligen ville han ha den men det fattade inte den unge mannen så för att hämnas skrev tullaren in den i passet vilket gjorde att den unge mannen inte kunde passera någon gränskontroll utan att visa upp sin brandsläckare.
Bilen kunde de unga männen lämna i Lahore men brandsläckaren måste tvunget med till Indien, och hade den kommit in så skulle den ut varför den fick följa med på Lufthansas flight från Dehli till London lussenatten 1975. Väl framme i London kunde den ung mannen mycket väl sagt farväl till sin brandsläckare men eftersom han var smålänning så tyckte han att har den varit med såhär långt så kan den väl få följa med hem till Långåsa igen.
Här i Långåsa har den varit ända sen dess, de senaste tio åren har den fått vara med och åka skördetröska lite varje höst, men den har aldrig varit av ägorna. Inte förrän i lördags då fick den följa med tröskan till auktionen i Broddarp.
Tröskan blev såld för tusen kronor, men skall avhämtas senare så nu är den tillbaka i Långåsa och med den brandsläckaren.
Den unge mannen. som inte är så ung längre utan faktiskt precis lika gammal som hans far var när han köpte brandsläckaren, tycker att han fick lite dåligt betalt för tröskan och därför har det föresvävat honom att ta bort brandsläckaren och behålla den, även om han rätteligen har sålt den.
Detta är ett moraliskt problem, vad tycker mina läsare. Skall PULVER få stanna i Långåsa eller bege sig på en ny spännande resa med lastbil till Lenhovda?
Tacksam för synpunkter!
Fjolårets skriverier är nu förpassade till, inte papperskorgen men väl historien, den historiskt intresserade kan finna dem under länken 2002.
En av mina goda föresatser inför det nya året är att jag skall vara lite flitigare med att uppdatera hemsidan. Jag har fått överta Kalles digitalkamera så i år tänker jag ta lite bilder så att Ni hemsidesbesökare kan följa årstidernas växlingar som dom ter sig från Långåsas horisont.
Idag, trettondedagen, har det varit köldrekord -21 grader var det i gryningen. I fjol var trettondedagen lika vacker om än inte så kall men sedan slog det om och började regna. Nu ser det ut som det kalla vädret skall fortsätta åtminstonde veckan ut.
Fortsätter det att vara såhär kallt i ett par månader till så tar nog veden slut. Det har inte varit någon vargavinter sedan 84/85, året då vi byggde om huset, så man har vant sig vid att man inte behöver fylla vedboden till max men iår kan det kanske straffa sig.
Det är kallt i Skåne åxå. Stina och Matt flyttade in i sin lägenhet i Malmö dan efter nyårsdagen. Kalle och jag var med dom ner med flyttlasset, det gick bra även om det var kallt och lite förkylt på sina håll.
Jag har klarat mig från förkylningar hittills och förberett mig för influensatider genom att vaccinera mig.
Ja så har vi tre oxaveckor framför oss innan det är dags för Göteborg Filmfestival.
