>
Skriverier anno 2004
Julafton var solig och fin med några minusgrader, men om man tittar ut genom fönstret idag ser man mest vitt.
Igårkväll var det månsken och sju grader kallt men på juldagsmorgonen började det snöa och nu har vi en decimeter kramsnö.
Julfirandet inleddes med musik av familjen Saxing och sedan rullade det på i vanlig ordning med julbord, godis och klappar. Vi var tio personer runt bordet och en katt i soffan. Stubbafolket åkte hem till sitt vid femsnåret och framåt kvällen avvek Kalle för att åka till Skövde och fira det sista av julafton med Mia.
Jag brukar ju inte tynga ner min hemsida med en massa bilder men i år tänker jag göra ett litet undantag, för vem vet det kan dröja innan vi åter lyckas samla båda familjernas barn under samma tak.
Stina tog aktiv del i julbordets utformning.
Kalle, Vicktor, och Jonas samlar sig inför julmaten.
Sedan barnen blivit stora så får Inger och Ingvar ta först.
Man kan bli trött av för mycket firande!
En vecka till är det sommartid även om det varit höst länge nu. Sommartiden gör bara mornarna extra mörka och om det sen skall regna nästan hela tiden så krävs det en stor viljeansträngning för att ta sig ur sängen.
Det är nästan så att jag saknar mina kossor, på den tiden var det inget att fundera på det vara bara att gå upp och sätta igång. Var dag var denandra lik men man hade i alla fall ett mönster att föja och det fanns ingen plats för att känna efter altför mycket.
Två månader har det gått sedan jag skrev senast och då hoppades jag på att mina barn skulle komma hem hit samtidigt men det har de inte gjort ännu, men man får vara glad att de kommer hem över huvud taget. Kalle var hemma och jobbade en vecka i oktober och nu till veckan skall han komma hem för att defenitivt flytta ur sin lägenhet i Nässjö.
Stina har varit i Berlin den senaste månaden och nu den sista veckan har hon Matt där, annars har hon ägnat sig helt åt konsten.
Jag har ägnat mig åt jobbet på Farmartjänst ganska mycket men jag har faktiskt kommit igång lite i skogen och så har jag varit på en tur till Norge igen. Jag blev så förtjust i det landet i sommras så när det öppnade sig en möjlithet att följa med på en studieresa kunde jag inte tacka nej. Vi studerade småskalig träindustri i dagarna tre och på vägen hem stannade jag till på bokmässan i Göteborg och som av en händelse så var Gunilla där och plockade upp mig så jag fick skjuts ända hem.
Så har det varit älgjakt och i år så lyckades dom skjuta en älg i Törsbo, och ett antal i Sunneränga där Ingvar också är med och jagar. Han var där igår också men nu är det nog slut för denna säsongen. I samband med älgjakten så är det ju födelsedag och jag har blivit femtioett, det känns bra, femtio lät så märkvärdigt på nått sätt.
Nu är Kalle på gång att flyga vidare ut i livet. Han har ju bott i Nässjö så länge nu så jag minns inte riktigt när det var som han flyttade hemifrån men nu skall han dra - till Skövde.I Skövde finns Mia, Kalle har varit hos henne hela sommaren och målat om i hennes lägenhet och nu när sommaren var slut så gick det bara inte att flytta hem till Nässjö igen.
Jag fick ju då försöka hitta någon som kunde sköta hans jobb på Farmarjtänst och det är ju just det som är mitt jobb. Men denna veckan körde det ihop sig rejält och då kom han hem och hjälpte till. Tack för det Kalle.
Nu får vi hoppas att han kan hitta någon sysselsättning i Västergötland, men tills dess kan han ju vara min nödlösning.
Stina har kommit tillbaka till Malmö från Lofoten, och nästa helg skall hon och Matt komma hit. Om då Kalle och Mia också kunde komma hem till Långåsa så ska jag ta ett riktigt familjepoträtt och lägga ut på hemsidan.
Jo, på Skrova var det sommar, i varje fall när vi var där. Efter tio dagars resa med bil och ett otal färjor så var vi framme vid målet för årets sommarsemester, Stinas egen brygga på Skrova. Hon bjöd på the och Gunilla ser mycket belåten ut även om sittkomforten i Stinas möblemang inte var så märkvärdig. Märklig var däremot doften från fiskindustrin som delade samma brygga, men sånt får man vänja sig vid när man är på Lofoten.
Tvärs över hamnbassängen kan man se Stinas jobb. Det är det gulaktiga huset som är öns enda näringställe, det fungerar både som pub, café och restaurant. Stina får servera våfflor med brunost åt de lokale guttarna och halstra valbiff till turiserna som kommer för att avnjuta denna exklusiva delikatess i sin rätta miljö.
Turisterna blir utkörda i gummibåtar från Svolver som ligger vid Svolvergeita som är det blånande berget som kan ses i bakgrunden.
Vi var ute i drygt två veckor och nu har vi varit hemma ungefär lika länge. Här regnade det medan vi var borta och det har regnat mest hela tiden sen vi kom hem.
Jag har ju inget eget hö längre att bekymmra mig om, men trots detta så känns det lessamt när hela sommaren går och det aldrig blir något väder. Nu stundar snart fruntimmersveckan och till helgen kommer våra franska släktingar hit och sen känns det som om sommaren är slut.
Den blev visst kort i år men det var lika dant med hösten i fjol den blev också kort på något vis och det beror samma sak, semester.
Jag är så van att alltid gå här hemma och följa årstidernas gång så om jag varit borta och "missat" ett par veckor i Långåsa så känns det som om det varit en ovanligt kort sommar eller höst.
Vi har firat valborg i ett strålande väder. Det har varit torrt och fint i flera veckor nu så de flesta bönderna är klara med vårbruket och det dammar från grusvägen.
Även rishögen uppe på kullen var så torr att den brann ner på rekordfart. I år hade vi besök av våra vänner Bitte och Christer, det vackra paret härintill.
Vårtalet, hade fallit på min lott även i år, denna gång framträdde jag som en tvivlets predikant. Talet finns att läsa här, för den som vill.
Till vårfirandet hör ju även körsången. Kyrkokören sjöng lika fint som de brukar uppe på kullen, men i år så skulle även vi i Ängs manskör få chansen att visa vad vi kan.
Det första tillfället gavs uppe vid gaveln på Ungdomsgården mitt under pågående festiviteter. Åhörarna stoppade artigt varmkorven i munnen och klappade häderna så det gick nog ganska bra även om det är svårt att veta hur det låter när man själv står mitt i smeten.
Det andra framträdandet var idag på Barkeryds Hembygdsgård. En bild därifrån kan ses nedan. Det är Andréas som läser någon liten inledning och till höger står vår körledare Audun. Vanligtvis en gladlynt gutt men här ser han allt lite betänksam ut. Gunilla har tagit kortet och det är inte jag som gömmer mig bakom Peter Eggiman, nej jag helt enkelt inte där!
Jag var hemma och gjorde affärer, på en söndag, fy skäms. Jag har försökt hitta en köpare till min mjölktank i ett halvår och nu hade jag fått kontakt med en polack och han skulle promt komma just på söndagseftermiddagen.
Det blev affär så samma helg som Polen kom med i EU så påbörades en färd med en stor mjölktank på en liten liten kärra efter en liten liten bil, från Långåsa till Pachneryn.
Säger man glad påsk även på långfredagen? Numera gör man säkert det, fast för mig känns det lite fel.
Jag är ju så gammal att jag är uppfostrad med långfredagen som en dag av stillhet och eftertanke. Inget stoj och glam och absolut inga påskasmällare. Smällarna fick man spara till påskafton och var det så att man bara måste provskjuta lite i förväg så fick man se till att få det gjort på skärtorsdagen.
På den tiden var alla affärer stängda och utbudet av nöjen var noll på långfredagen. Numera kör man disco som vilken fredagskväll som helst, och på TV kan vi få se gladiatorer på is som slår in näsan på varandra.
Är det så himmla kul det att den ena dagen kan vara den andra lik och att dynamiken mellan helg och söcken har försvunnit?
Varför har det blivit såhär, och vem är det som tjänar på det?
Enligt mitt sätt att se så är det liberaliseringen av samhället som lett till att en massa hinder för individens frihet har tagits bort och därmed är det upp till var och en att skapa dynamik i sin tillvaro.
Detta är ju jättebra för dom som har medel och förutsättningar för att smida sin egen lycka medan de mindre lyckligt lottade blivit av med stödet från kollektiva normer och värderingar.
Nu börjar jag allt låta som en sur gammal gubbe, men det må väl vara hänt.
Jag såg en annan gubbe på TV i gårkväll, Ingmar Bergman. Han vankade omkring i sitt långa hus på nätterna och kunde inte sova. Jag brukar sova gott om natten men det händer allt oftare att jag vaknar tidigt, vid kl 3-4 sådär och då vankar även jag omkring lite fastän vårt hus inte är så stort.
Ljuset är på väg tillbaka men skuggorna är fortfarande långa även mitt på dagen.
Vi tog en liten söndagspromenad ner till gölen för att njuta av solen och det goda vädret. Där nere var det inte lika blåsigt som här uppe mellan husen men det är fortfarande långt till vår även om videkissarna börjar titta fram i soliga lägen.
Vi har inte mycket snö kvar, det kom en hel del snö när vi var i Göteborg på filmfestival men den regnade bort redan samma vecka och sen dess har det varit kallt och klart igen.
Igår var vi på en utflykt till Värnamo. Gunilla har fått med sina tavlor på vårsalongen på Hörle herrgård så vi var där på vernisage. Våra goda vänner Lena och Sten-Yngve var med och på vägen hem stannade vi och åt middag mitt på blanka eftermiddagen. Det känns fortfarande lyxigt att man inte behöver skynda sig hem för att utfodra kossor eller barn utan man är fri att göra vad man vill av dagen, precis som när man var ung.
Fast friheten kan vara lite förädisk också, det är lätt hänt att man blir liggande i soffan och inte tar sig för någonting när man inte har rutiner att hänga upp dagen på.
I kväll skulle jag ha gått på körövning men nu ringde Andreas och sa att körlledaren fått förhinder. Vad skall jag göra i stället, blir det latmasken eller överjaget som får styra Anders i kväll?
En strålande vintersöndag mitt i oxaveckorna.
Nu har man kommit igång lite igen efter alla helgdagar. På förmiddagarna gallrar jag i skogen och på eftermiddagarna är jag på kontoret och gallrar bland alla papper.
Jag tycker att jag har det väldigt bra som får jobba både ute och inne. Kroppen skulle inte orka med att hugga skog på heltid, men att köra några timmar om dagen är helt perfekt. Den senaste veckan har vädret varit fint, riktig vinter med 5-10 minusgrader och bara lite snö.
Kalle har varit med mig ett par dar och även han tycks uppskatta skogen som arbetsplats vilket gläder hans far oerhört.
Ingvar har ägnat sig mycket åt jakt och fiske denna vecka så nu ligger han lite efter med körningen, men det är bara skönt för det finna inget värre än att ha en hetsig pensionär i hasorna.
I helgen har vi haft Maud Glader här på besök men hon har åkt tillbaka till Göteborg nu och Gunilla är i stan och håller Kulturhuset öppet. Jag skall åxå åka in till kvällen för vi har börjat dansa tango igen. Vi har inte dansat sedan i våras så man är lite ringrostig men det skall nog ordna sig.
Maud och jag var nere vid soluret för att se på skuggan i snön men tyvärr så står solen så lågt även vid middagstid så att hela kullen där pålen är rest ligger i skugga av grannens granar.
Men nog är den stilig där den reser sig mot skyn och visar vägen mot polstjärnan.