2005 års skriverier
Regn på julafton, kallt och klart på juldagen, och yrväder på annandagen. Det har varit dramatiska växlingar i vädret men i övrigt en mycket lugn jul. Jag lyckades inte knäppa någon bra bild på årets julbord men det går lika bra att titta på fjolårets.
Stina var inte med i år, och så var det ingen julmusik, men annars var allting sig likt. Detta är ganska anmärkningsvärt med tanke på att Susanne och Ulv har skiljt sig i år, men de vill inte skrota våra gemensamma jultraditioner och det är vi glada för.
Det är ju ganska vanligt att medelålders par bryter upp och går på var sitt håll, men tyvärr är det många som beter sig som barnungar och inte som vuxna människor gentemot varandra efter separationen.
Stina och Matt var här veckan innan jul men dagen före julafton tog de flyget till Glasgow för att fira jul med Matts föräldrar. I år får mamma Joanna och pappa Sam ha alla sina barn och deras flickvänner hemma på kalkonmiddag.
Efter nyår far Stina till Chicago för att göra en termin där. Matt stannar i Glasgow, men skall åka över ett par veckor vid påsk.
Förra året var det nyheterna från flodvågen som dominerade annandagen, i år var en kanal i radio och en i TV helt fyllda av program på samma tema. Jag blev tagen av det som hände, då, men nu tycker jag inte det berör mig längre.
Årsdagar och ceremonier är säkert viktig för dem som är direkt drabbade men varför förs det ut som om hela befolkningen vore drabbad. Vad är det vi förväntas sörja, alla vi svenskar?
När jag var liten gick jag ofta med min mamma i kyrkan och när någon i församlingen avlidit så tillkännagavs det från predikostolen och prästen började alltid med orden "En ny påminnelse om vår dödlighet gives oss idag ...." sen läste han upp namnet och den avlidnes ålder i år, månader och dagar, det hela avslutades med orden "så låtom oss så betänka vår egen förestående hädanfärd...."
Det är just detta som det handlar om, när man sörjer någon så är en stor bit av sorgen insikten om det egna livets förgänglighet.
Är det månne insikten om vår livstils förgänglighet som gör att sorgen blir så allmän och kan delas av så många?
Man behöver inte själv vara medveten om denna insikt, den kan skapa stora känslor från det undermedvetna.
Idag är det Luciadagen men det är inget som man har märkt något av. Efter tolv dagars frånvaro från Sverige har man blivit helt frånkopplad allt vad gäller Jul och Lusse.Förste december var det åtta grader kallt och en decimeter snö när vi begav oss iväg mot Italien Gunilla och jag. I bagaget hade vi inte bara det nödvändigaste utan även tre konstverk i stabila inramningar av vinkeljärn eller rostig plåt.
Vi åkte bil till Landvetter där vi fick sällskap av herrskapet Karlsson. I Göteborg regnade det och i München var det dimmigt men till kvällen var vi ialla fall framme i Florens.
Vi tog oss till gästhuset "Il Giro" på Via Faenza där vi bokat in oss via den förträffliga intenetsajten Venere.com
Det var "Biennale Internazionale dell´Arte Contemporanea" som var resans mål, i varje fall för tavlorna. Biennalen hålls på Fortessa da Basso som låg så lämpligt i norra ändan av Via Faenza så dit bar vi konstverken på fredagsmorgonen.
På lördagen var det invigning och på bilden ovan kan vi ses posera framför bilderna, konstnären själv, Agnes, Göran och jag.
När utställningen väl var igång så fick vi tid att turista. På måndagen for vi genom det fagra Toscana till Sienna för att där bli dränkta av störtskurar på piazzan framför den mäktiga domen.
På onsdagen var det vackert väder men då var det dags för Göran och Agnes att åka hem och för Gunilla och mig att vårda våra förkylningar.
Anslutningsmiddagen sammanföll tidsmässigt med Nobelmiddagen. Vi var nog lika många gäster men lika flott var det inte.
Lasse Willen, Eva Scharin, Peter Färnlöf, Mats Mellander, Leif Eriksson, Anders Wirfelt, Carl-Otto Bergquist
Allhelgonahelgen har gått i musikens tecken. Grupptrycket har spelat för publik igen efter trettio års frånvaro från scenen. Premiären gick av stapeln i metropolen Äng inför en entusiatisk publik.
Bandet samlades redan på fredagskvällen för att repa i Holken, det var vårt tredje repmöte och nu var det altså skarpt läge. Inför spelningen på lördagskvällen hade det kollektiva blodtrycket nått oanade höjder och det var en sammanbiten skara som äntrade scenen.
Tack vare den positiva inställningen hos publiken så släppte spänningen, blodtrycket sjönk till mera normala nivåer och vi fick en allt igenom festilg kväll tillsammans. Manskören bidrog med sång, lokala och tillresta ståuppkomiker drog sina skämt och under "Så ska det låta"- tävlingen fick vi se en oförglömmlig Zorbas dans.
Å bandets vägnar vill jag tacka Ängs manskör som ställt sig bakom detta evenemang.
Vi i bandet tyckte det var skitkul, vi vet att det inte kommer att dröja lika länge till nästa spelning och kanske får vi chansen att komma tillbaka till Äng längre fram i vår karriär!
Så var det fredagen i älgaveckan och jag har inget skrivit sedan höskörden. Antingen har jag varit lat eller så har jag haft hemskt mycket annat för mig. Sommarvärmen har hållit i sig ända fram till igår och kisse har kunnat ligga i jasminbusken och sola sig på eftermiddagarna.
Hela september och första halvan av oktober har bjudit på fint väder så att även andraskörden på vallen och spannmålen har kunnat bärgas under gynnsamma förhållanden.
Augusti och andra halvan av juli var blöta men det var ju bra för betet och den stormfällda skogen som ligger kvar i skogarna. Så i år får man väl säga att vi har haft tur med vädret.
Vi hade semester i Skåne i slutet av augusti, jag hörde en massa musik på Malmöfestivalen och så var vi på en tur till Brittas tomt och träffade Morgan, som där uppför en Friggebod. På vägen hem besökte vi de skumma gränstrakterna mellan Skåne, Halland och Småland.
I slutet av september var vi på en liten tripp till Västergötland för att hälsa på hos Kalle och Mia och även träffa Mias familj. Det var väldigt trevligt och inte minst glädjer vi oss åt att Kalle blivit av med gipset och att han samma dag fick ett jobb som varar ända till jul.
Min födelsedag firade jag med att lägga tak på boa i Kättholmen. Stormen hade rivit av plåten och nu tyckte Ulla att det var hög tid att få dit ny.
Födelsedagen för trettio år sedan firade jag i Lahore och man får väl erkänna att det är skönt att inte vara där nu. Stormens härjningar i Kättholmen är trots allt mera beskedliga än jordbävningarna i Pakistan.
Idag är det Fredrik det är han som föregår fruntimmersveckan, men regnet kom redan på fredagskvällen och det var behövligt.
Det har inte kommit så många droppar sedan midsommar och de senaste två veckorna har det ju varit ett fantastiskt torkeväder. Alla bönder har fått in sitt hö och brandfaran i skogen började nå rent explosiva nivåer, så därför var det skönt med några rejäla skurar och lite måttligare temperaturer.
I år har höet i Långåsa skördats som småbalar. Det var första gången som den metoden användes här, och det var ju verkligen rätt år att testa eftersom det är väldigt bra om höet är tort när man skall pressa det.
Jag har hjälpt till på rännet med att hissa och plocka ut balar på torken. Det är roligt med höskörden när det går bra och det känns som jag fått chansen att betala igen lite för all den hjälp som jag fått på höskullen under alla år.
Så tack alla ni som hjälpt mig med höet under min bonnatid, ingen nämnd och ingen glömd!
När jag själv var bonde var det svårt att komma igång med något annat större jobb förrän höet var inne, men i år har jag redan målat 10 fönsterbågar och det är bara 5 kvar på stora huset, men då gjorde vi 33 st 2002 Kalle och jag. Fyra sommrar har vi hållit på att måla men nu skall det väl bli klart i alla fall.
Första gången jag var med och målade det huset var i mitten på 60-talet. Sen har det målats 1979 och 1989. Hur länge skall det stå sig denna gång, vad får vi för klimat det närmaste deceniet, och vem skall måla nästa gång?
Så var vi framme vid helgen då vädret har slagit om, från varmt och soligt till regn och rusk, de senaste tre åren. I år har vi haft en maj som varit kall och förhållandevis blöt så låt oss hoppas att det vänder även i år men nu till sol och värme. Traktens bönder har börjat lite försiktigt med vallskörden. Det blir inte så många balar per hektar, men man hoppas väl på en god andraskörd om bara värmen kommer.
I slutet av maj lämnade Stina och Matt Malmö för Glasgow. Matt var över någon vecka i förväg och skaffade lägenhet och ett jobb, Stina räknar också med att jobba under sommaren för att sedan studera under höstterminen.
Det verkar inte vara svårt att hitta jobb i Storbrittanien, medan ekonomin har gått i stå på kontinenten. Jag undrar jag om inte Blair är mannen som skulle kunna få igång Europa igen, oavsett om grodätarna på andra sidan kanalen säger Oui ou Non.
Kalle finns ju i Skövde men det kan kännas ganska långt bort det också, om det händer något, och det gjorde det, i torsdags. Då föll han ner från en stege, tre meter rätt ner i asfalten på en garageuppfart. Han slog i skallen och minns inget från fallögonblicket och fram till att han kvicknade till i amulansen.
Vi besökte honom på Kärnsjukhuset på kvällen. Där låg han med gipsad vänsterhand, stygn i pannan och allmänt mörbultad. Han hade eget rum och det var fullt av ungdomar där och tack vare dom kunde han hålla humöret uppe.
Han fick åka hem redan dan därpå men måste ta det lugnt för att vårda sin hjärnskakning och gipset ska vara kvar i fem veckor.
Man får väl säga att han klarade sig undan ganska bra, med lite otur så kunde det gått riktigt illa. Varje gång något sånthär inträffar så påminns man om hur skört livet är och att man skall akta sig för att ta allt för givet.
Så har vi firat Valborg igen. I år fick vi en underbar afton på Långåsa kulle. Det var milt och fint och solen bröt igenom molnen då och då. På morgonen hade det kommit några regnstänk så det kändes som om man skulle våga tända elden fasten det varit högtryck och torkeväder i flera veckor nu.
Väldigt mycket folk hade samlats på kullen. Många hade kommit tidigt för att få tid att prata och umgås. Andra kom sent efter en lång dag vid sommarstugan eller i vedhögen. Alla fick dom höra kyrkokören sjunga och jag fick tala till dom.
Det var mitt fjärde år som talare och talet har blivit kortare och kortare för vart år som gått. Får jag hålla på några år till så är det väl bara levet för våren kvar. Årets tal finns att läsa här, men vill ni höra körsång så får ni allt komma till liveframträdandet.
Idag har det varit en strålande första maj. Man har bara velat vara ute och känna det goda vädret. Efter lunch for Gunilla iväg mot Eneboga där hon ska gå på kurs hela veckan. Maude som firat Valborg med oss vände åter mot Göteborg och jag fick åka med henne ända till Kättholmen.
I Kättholmen hade orkanen Gudrun gått illa åt husen. Ullas garage ligger upp och ner och den gamla boden har förlorat halva plåttaket, men mangårdsbyggnaden står kvar och den gamla ladugården ser ut som den gjort så länge jag kan minnas.
Från Kätthomen gick jag till Mållebo och vidare till Äng. Jag gick längs vad som var sträckningen för sportlovens skidtävlingar på 60-talet, men det var inte lätt att orientera sig efter 40 år.
Tiden flyr snabbt undan men det ska man inte tänka på en sånhär dag när det är så härligt att bara få leva!
Äntligen, idag körde vi ut de sista massabitarna från den stormfällda skogen. Tre månader av stärkande skogsarbete är över, inga allvarliga olyckstillbud har inträffat. Man får väl vara ganska nöjd även om det inte har givit virke i vältorna i förhållande till vad tid man fått lägga ner.Igår fick vi en försmak av våren, det var soligt och fint men ändå inte så varmt så att man inte orkade företa sig något. Jag kan inte säga att jag saknar vårbruket, med damm och stenplockning, men det är ändå något visst med att så och satsa på nytt. På så sätt är våren en positiv tid med förhoppningar om framtiden.
Nu ska det satsas på nytt i trädgården. Grönsakslandet ska flyttas upp i solen från sitt kalla och sura läge. Första året skall det odlas potatis på det nya landet för att få undan det värsta av kveke och annat ogräs. Jag började med att gräva upp lite torvor i kanten för att markera var det skulle vara. Till min förvåning upptäckte jag att det knappast inte fanns någon sten alls just där.
Då kommer Ingvar och påpekar att just där hade hans mor sitt hallonland så det var min farmor som hade plockat bort stenarna. Där ser man, allting har sin förklaring och historien dyker upp överallt.
Historia av lite modernare slag dök upp i helgen när vi hade repmöte med vårt gamla rockband från Sandöskolan. Sex någorlunda mogna män och en vokalissa som är evigt ung samlades hos Lasse Willén i Braås.
Vi hade en eftermiddag och en natt på oss att ta oss igenom vår gamla repertoar och hitta några låtar som dög till en rockvideo.
Vid åttatiden på söndagsmorgonen kom Josef från Torvaldson Produktion och inspelningen drog igång. Ett par timmar senare var vi klara och då gick strömmen! Ibland har man tur.
Vi hade tur inte bara med strömmen utan med hela arrangemanget. Det var skitkul att träffas efter 30 år och bara dra igång som om inget hade hänt.
Fast det har det ju och vi fick tid att tala om det med. Fortsättning följer, närmast i Stockholm den 21 maj.
Jag ser på mig själv - som rockmusiker
För ett par veckor sedan visades Marianne Lindberg De Geers film om Tältprojektet på TV. Hon hade sökt upp sina gamla vänner från tiden då det begav sig. Somliga ville vara med, andra inte, några var fortfarande idealister, andra inte.
Anders Isaksson skrev i DN om idealister och enligt honom är det viktigare för en idealist att hålla idealen högt än att själv leva efter dem.
För dem som försöker leva efter privata ideal är det viktigare med överensstämmelse mellan levene och ideal och de är därför mera benägna att tumma på de höga idealen.
Konflikten mellen leva och lära var närvarande redan under 70-talet, speciellt bland oss som var något för unga, och bara var med lite i kanten.
Jag minns när vi kom ut från Tältet efter den allra sista föreställningen på Heden i Göteborg, september 77. Det var kallt och klart och man kunde faktiskt se stjärnor mitt i stan. Inne i tältet hade det varit en maffig final och när man kom ut så kom det över en att nu var det slut, mer än såhär blir det inte, och det blev det inte heller.
Mitt 70-tal börjar inte förrän 74 när jag kommer till Sandöskolan och får träffa dem som är några år äldre och därmed redan med i racet. Fram till dess hade jag följt med från åskådarplats genom tidningar och radio. Framförallt Ungdomsradion från Göteborg med Håkan Sandblad och Tommy Rander var mitt öra mot världen.
Sandöskolan hade skapats i början av 70-talet för att de unga idealisterna skulle kunna kanalisera sin idealism på något konstruktivt i stället för att bråka med det som nu heter Pliktverket.
Min årskull var den tredje och det blev väl några till innan skolan tappade sin politiska prägel och blev mera nyttoinriktad.
Vi var ett hundratal och just nu pågår jobbet att leta upp alla, de flesta kommer nog att få en inbjudan till slut. Sedan får vi se hur många som väljer att komma och hur många som redan valt att stänga dörren om denna del av sitt liv.
Jag tycker att det finns klara paralleller till Marianne Lindberg De Geers möte med sina vänner i Tältprojektet. Så även om mitt möte med Sandöeleverna inte kommer att bli någon film kan jag väl få välja att:
Se på mig själv - som konstnär
Min vardag domineras fortfarande av stormen, men ibland måste man ju ta sig lite ledigt också så i fredags åkte jag ner till Jönköping för att gå på vernisage.
Gunilla ställde ut digitala bilder på Kulturhusvinden tillsammans med sina kurskamrater från Ultra. Stormen hade tagit sig in även i konsten, då den var ett av de teman som gick igen i Gunillas bilder.
Det var många besökare och en lyckad utställning men den finns kvar bara till på onsdag, allt ska ju gå så fort nu i dessa digitala tider. För dem som missar tillfället kan jag förutskicka att det kommer att bli någon form av fortsättning på kulturhuset i Nässjö till hösten.
Ute i riktiga skogen är det numera vitt, vitt, vitt sedan vi fått snö i ett par omgångar. Det var ju roligt för barna som kunde åka pulka på sportlovet men inte så kul för oss som skall hugga vindfällen.
Man blir fort blöt, man ser inte vad man gör och så är det ju så förbaskat halt. Det blir ju inte lättare att hålla sig på benen när man blir lite äldre och nu har jag gått och knipit med tårna så länge så jag har dragit på mig nån muskelinflammation i korsryggen.
Det skall bli bra skogsväder till veckan så jag kan nog inte låta bli att gå ut, det finns ju Ibumetin.
Förra söndagskvällen satt vi här och myste vid stearinljusen och pustade ut efter ovädret. Jag hade varit ute och röjt vägar hela dagen, så jag var lite trött, men det är mycket lättare att vara strömlös när man inte har ansvaret om några mjölkekossor.
Det kändes redan på lördagseftermiddagen att det var något stort på gång. Det blinkade i lyset ett par gånger vid femtiden men strömmen gick inte hos oss förrän halv åtta på kvällen.
Gunilla hade varit i Jönköping och skulle ta tåget hem på sena eftermiddagen men det hade stoppat redan då så det blev buss i stället.
Jag har ju ett elverk men det lånade jag ut till en bonde med mjölkekossor så vi fick sitta i mörker och det är ju riktigt mysigt ett par dar men jag lider med dom som fortfarande är utan ström. Elverket kom tillbaka på dagtid så vi kunde hålla frysarna kalla och pumpa upp vatten till oss och till de djur som arrendatorn har i vår ladugård.
I veckan har jag varit ute och röjt ledningar här i trakterna och det är helt klart att många kommer att få vänta på strömen länge än.
Då skall man veta att vi är lindrigt drabbade jämfört med södra Småland och Halland. Bara man kommer ner till Vetlanda ser det mycket värre ut, där finns fastigheter som förlorat stora delar av sin skog.
På Långåsa har det fallit uppskattningsvis 400 stora trän och något hektar ungskog, så även om det är en förlust så är det ingenting jämfört med mina kollegor längre söderut.
I dagsläget bedöms 75 miljoner kubikmeter skog ha blåst ner. Detta är enormt mycket, om man hugger upp det i tremeterslängder och lägger det i en trave som är tre meter hög så blir den 900 mil lång.
Skogen är för många äldre ett livsverk och en trygghet inför ålderdomen, för yngre skogsägare kan det vara en belånad investering som skulle ha gett arbete och inkomster i många år. Nu är allt förött för många och det är inte bara stora materiella värden som försvunnit utan det kan kännas som om man förlorat en vän.
Redan har flera skogsägare tagit sina liv i den vanmakt som de känner. Idag omkom en elmontör och orkanen Gudrun har säkert inte skördats sina sista offer ännu.
Ja vi får väl hoppas på en god fortsättning på året som inletts så olyckligt. Senast jag skrev på hemsidan var det juldag och vi var alla lyckligt ovetande om den olycka som skulle komma att drabba så många människor runt indiska oceanen.
Naturens krafter är enorma och vi människor är så små och bräckliga. Den enda styrka vi har är vår förmåga till samarbete och vilja att hjälpa varandra.
Om denna katastrof kan bibringa mänskligheten en ökad insikt om samverkan som enda möjliga lösning på de globala problemen så kan man ändå se något positivt i det hemska som har skett.
Naturens krafter gör sig påminda här i Långåsa också, just nu blåser det så man vågar kappt ha datorn på, pga risk för strömavbrott. Det lär ska öka mot kvällen och då kan man täka att det kommer att blåsa ner mycket skog eftersom vi inte har någon tjäle.
Blåst och blöta tycks ha blivit tidens melodi. Med detta väder följer också mörker, solen är gömd i tunga moln och ingen snö finns det som kan lysa upp vår tillvaro.
Det känns deprimerande och man önskar att man fått med lite av den ljusa livssyn som många Thailändare ger uttryck åt mitt i sin nöd och sorg.
Är det så att man är bättre rustad att möta livets påfrestningar om man är uppvuxen i en buddistisk tradition än i vår lutheranska?
Eller är det våra trygghetssystem som gjort oss svenskar beroende av kristeam medan de som inte har tillgång till sådana måste ta styrkan inifrån?
Jag bara undrar.