2006 års skriverier
Annandag jul och ännu en jul att lägga till de andra som vi firat här på Långåsa. Det känns som att det har varit en enda lång fest sedan i torsdags kväll, då kom Kalle och Mija från sitt håll och Gunilla och Stina från Värnamo.På fredagskvällen kom Susanne, Ulv, Victor och Jonas för att övernatta och ta sats inför sitt julfirande på Stubben. Samtidigt kom kusin Karin, Addy, Elisabeth och Filip från Hultåkra.
Det var Filip och Jonas som bestämt att de skulle träffas här och så fick vi andra hänga med och det blev en mycket trevlig förfest inför julen.
Som extra bonus dök det upp en liten Karin från Jönköping, det var Victor som lockat hit henne. Jag är så glad över att Stubbapojkarna känner sig så hemma i Långåsa att dom vill ställa till med fest här och bjuder hit sina flickvänner.
Om förfesten var ett nytt inslag i julfirandet så har resten varit desto mera traditionell. Lördagen ägnades åt stök och pynt och på kvällen kom Matt.
Julafton enligt vanliga schemat men i ett strålande solsken, vilket är speciellt anmärkningsvärt denna blöta och mörka höst. Juldagen var också strålande, vilket borde båda gott inför kommande skördeår men jag betvivlar att man kan lita på gamla tecken nu för tiden.
På julaftonskvällen stod jag på förstubron och filosoferade och då fick jag höra ljudet från stora fåglar som drog mot söder. Jag är ingen ornitolog så jag vet inte om det var tranor eller gäss där uppe under den mörka stjärnhimlen, men det är ett ljud som jag förknippar med höst, inte jul.
Igår på juldagspromenaden så var det full aktivitet på hackspettarna, de slog trumvirvlar på ihåliga trästammar vilket är ett ljud som jag tycker hör vårvintern till.
Tiden tycks vara något ur led, men vem har kraft att vrida den rätt igen?
I våras gick vi på tapetrea Gunilla och jag, nu kan man se resultatet.När jag byggde dethär huset var jag rätt så pedantisk men med åren har jag blivit mer och mer slarvig, denhär gången tänkte jag emellertid vara lite mera nogrann, och då tar det lång tid.
Fönstren är målade både ut och invändigt, taket är målat och alla lister är, om inte målade så i alla fall bättrade. Våra barn har inte slitit så hårt på huset men några små hål fanns det att spackla och slipa.
Så var det så äntligen dags för tapeterna och jag ägnade de två första helgerna i denna månad åt att sätta upp dom, och det blev så blått så blått.
Frid och fröjd och fint, och efter ett par veckor har man börjat vänja sig.
För jämt en vecka sedan, på tisdagskvällen, började jag få ont i vänster öga. Det sved och svullnade upp, men jag tänkte att det går väl över. På torsdagen skulle Ingvar till ögonläkaren och då följde jag med för det hade inte blivit bättre.
"Tur att du kom, hornhinneinflammation är allvarigt" sa farbror doktor. "Ta nu dina droppar och kom tillbaka i morgon."
"Oj, oj, oj, inte bättre idag. Nu får du åka till Länssjukhuset så får dom lägga in dej!" sa han på fredagen.
"Inte bra men kunde varit värre" sa doktorn på det stora sjukhuset och så plockade han ut ett främmande föremål ur ögat. Vad var det undrade jag? "Vet inte men det var blått" sa han. Sen kom överläkaren. "Åk hem och ta dina droppar och kom tillbaka på måndag" sa han.
När jag kom hem och såg de nya tapeterna förstod jag vad det var som jag haft i ögat två, kanske tre veckor.
På måndagen var det bättre, men jag tar fortfarande mina droppar.
Höstdagjämningen passerade i helgen men sommavärmen hänger kvar. Inger och Ingvar har åkt ner till Öland för att njuta det sista av denna sommar, för nu måste det väl ändå ta slut.
Jag längtar efter lite svalka för jag har börjat hugga i skogen och det är extra jobbigt när det är så varmt. Två skortor är genomblöta innan man kommit till förmiddagskaffet ens och då ger jag upp för dagen. Jag har ju mitt andra jobb att sköta också.
Det är granbarkborrarna som fått ut mig till att hugga grovskog så här tidigt på säsongen. Dom rackans små krypen trivs bättre än jag i värmen och har kunnat svärma i ett flertal gånger denna sommar.
De granar som är blev tidigt angripna är heldöda men kan man få ut dom som är nyligen angripna och bara halvdöda så kanske man kan få med lite larver ut ur skogen och därmed något reducera antalet till nästa år.
Full fart i skogen altså, men även på mitt andra jobb, Farmartjänst. Vi har ju högkonjunktur och industrin går för fullt men de vill inte anställa utan hyra in folk från oss och andra bemanningsföretag i stället. Får se nu vad den nya regeringen kan komma att betyda för oss i bemanningsbranchen?
Det blir ingen ny bild denna gång för jag kan inte hitta kabeln till digitalkameran. Kanske blir det mera stavfel åxå för Gunilla kan inte korrekturläsa åt mig. Hon har börjat jobba i Värnamo och bor där i veckorna så vi har blivit delsbor.
Bra för henne att komma bort från byn lite grann, och jag kommer ju också bort härifrån på eftermiddagarna.
Det är nog lätt att man blir lite sur om man går för sig själv hela dagarna , se på Per Lövgren i "Hem till byn" han blir bara vresigare och vresigare för var omgång.
"Hem till byn" har jag sett på sen 1971 och det är den enda TV-serie som jag följer. Tur att den hinner ta slut innan dom släcker ner den analoga sändaren i Nässjö, för då blir det svart i rutan i dethär huset!
Nu är vi redan långt in i fruntimmersveckan. Igår var det Magdalena och hon bjöd på den mest underbara sommarkväll som man kan tänka sig. Vi hade verkligen tur som lyckats pricka in årets byafest till denna dag.Det såg lite hotfullt ut med åskmoln under förmiddagen men mot kvällen klarnade det upp och vi kunde sitta under bar himmel från klockan sex till midnatt i bara skortärmarna.
På bilden ovan skålar vi för Harald som åkte hem till Österrike för tre veckor sedan, men han hade lämnat en flaska skumpa efter sig.
Vi hade hoppats kunna sammanföra Annie med Stina och Matt men det gick inte dethär året heller för Annie ska tillbaka till jobbet på båten i Medelhavet och hon måste åka samtidigt som jag kommer hem med det äkta paret från Skåne.
Jag skall ner till Svalöv på en Folkhögskolekurs nu i veckan och sen ska jag plocka upp dom i Malmö och köra hem dom till Långåsa i min nya begagnade bil. Å andra sidan får vi ju då en strålande anledning till att anordna ännu en grillfest vid Törsbosjöns strand.
Fast allt hänger ju på vädret. Det behövs regn nu för att inte djuren skall bli utan bete. De första regndropparna sedan midsommar föll i förrgår så det är egentligen redan för sent med regn till andraskörden på vallarna.
Vi har inte skådat en sådanhär torka sedan 1992. Då fick jag köpa in halm för att ha något att dryga ut höet med under vintern. Det kan nog bli besvärligt för många bönder till vintern, men det är bara att gilla läget och rätta sig därefter.
Folk som inte är direkt beroende av vad marken ger kommer väl minnas denna sommar med glädje, trots att Sverige inte kom så långt i fotbollsVM.
Är det någon som minns vad det var för väder fotbollssommaren 1994 - torrt och varmt även då, men lite mera hö än -92, 62 lass, klart 6/7. 1992 fick vi bara 45 lass och var klara redan 24/6.
Nu är det söndagen efter midsommardagen, Sverige har åkt ur fotbolls-VM och i morgon är vi tillbaka i vardagen igen efter en dryg veckas festande. Det började förra fredagen när vi gav oss iväg till Skottland och Stinas och Matts bröllop. Kalle kom hit redan på torsdagskvällen för att se matchen mot Paraguay här hemma, och på fredagsmorgonen tog vi farmor och farfar i bilen och drog iväg mot Säve. Där tillstötte Anita från Fagertofta, numera Malmö, och därmed var hela den svenska delegationen samlad.
På Prestwick väntade Matt och Stina med en minibuss och körde oss till Rhonas guesthouse i Edinburgh.
Bröllopsceremonin hölls klockan kvart över två på eftermiddagen i något som heter India Buildings. Hela förmiddagen hade Stina varit på vårt hotell för att göra sig fin och fnissa med Anita. När vi sedan skulle åka till the India Buildings så fick Stina och jag vänta till sist och komma i en egen taxi. Så skulle det vara i Skottland sade Rhona och hade hon sagt något så fick det allt bli så.
Inger och Ingvar hade fått en översättning av allt som skulle sägas under akten, så att de skulle kunna hänga med. Jag tycker att det var en mycket fin ceremoni, den kändes mera seriös än den svenska.
Stina har ju utbildat sig inom foto i flera år så därför var hon fotograf på sitt eget bröllop. Vi ställdes upp i olika konstellationer och sedan knäppte en arbetskamrat till Sam ett antal filmer.
Sam är Stinas svärfar och under resten av eftermiddagen var han vår guide i Edinburgh. Vi intog afternoon tea med scones och clotted cream på the New Balmoral, hotellet där brudparet ämnade tillbringa bröllopsnatten. Vi fick provsitta soffan i deras sitting room och även beundra utsikten över Edinburgh Castel från badrummet!
På söndagen kom det nygifta paret och hämtade oss för en utflykt till Fountainhall, platsen där Matt är född och uppvuxen. Pappa Sam och mamma Joanna bor kvar där och så gör även lillasyster Katie fram till starten av höstterminen.
Fountainhall är en liten liten by som ligger i vad som kallas the Borders, det böljande gröna landskapet ner mot Engelska gränsen. Sam och Joanna har sitt ursprung i Wales men har bott här i nästan trettio år. De flyttade hit när Matts tvillingbröder, Ogz och Jamie var nyfödda.
Det var verkligen roligt att se deras mysiga hem och de hade gjort ett fint fotocollage där vi kunde följa vår svärsons uppväxt.
På måndagsmorgonen kl sex lämnade vi vårt värdshus, åt stadig brittisk frukost på flygplatsen och så var vi hemma på eftermiddagen. Kalle blev hämtad av Mia på Säve för han skulle jobba eftermiddagsskiftet, han kom bara lite försent.
Redan på tisdag eftermiddag bar det av igen till nästa flygplats, Skavsta utanför Nyköping. Nu skulle vi inte fara själva utan möta Nut från Thailand.
Nut var här hösten 1994 som deltagare i ett internationellt program för ungdomsutbyte. Redan när hon lämnade Långåsa bestämde hon sig för att hon skulle komma hit igen och nu, efter nästan tolv år, var tiden inne.
Hon har jobbat i fabriker i Taiwan och i familj i Hongkong och nu jobbar hon som städerska och servitris i Belfast. Hon är yngst av tretton syskon och därmed har hon ansvaret för föräldrarnas försörjning. Traditionellt förväntas den yngsta dottern stanna hemma och sköta om de gamle men Nut har i stället gett sig ut för att arbeta och skicka hem pengar till föräldrarnas uppehälle.
Hon talar kinesiska flytande och efter ett par år på Nordirland även hygglig engelska.
"First thing to get a job is not to be lazy, the second is to learn the language" säger hon, som verkligen vet vad det vill säga att försörja sig i denna globaliserade tid.
Gunilla och jag blev översvallade av stora känslor när hon dök upp på Skavsta och känslosvallet var inte mindre när hon fick träffa farfar och farmor i grinden på Långåsa.
Nu har vi firat svensk midsommar tillsammans med henne och med flera av våra bästa vänner. En oförglömlig midsommar för Nut och för oss och även för våra vänner, tror jag.
Ingen som har träffat henne kan undgå att imponeras av hennes kraft och viljestyrka. Jag är övertygad om att hon kommer hit igen, och att hon till och med kan dra med sig "Mamma o Pappa" till Thailand om hon nu skulle få för sig att hon vill det.
Idag är det pingstdagen och det är en vecka sedan vi lämnade den amerikanska kontinenten. På ett sätt är man fortfarande kvar där för det är väldigt svårt att komma tillbaka till den svenska dygnsrytmen. Både Gunilla och jag vill sova på morgonen och gå upp mitt i natten för att äta middag. Jag tyckte det började ordna till sig i går, men så var vi på femtioårskalas hos Per i Kvarna i gårkväll och kom inte hem förrän kl tre så idag är vi tillbaka i Coloradotid.
Det var en fantastiskt att få komma till USA. Först var vi några dagar i Chicago och fick uppleva storstaden. Stina var vår guide och kunde visa oss trevliga stadsdelar som låg en bit ut från skyskraporna i centrum. Stina hade ju varit i Chicago sedan nyår och inte sett annat än stadslandskap sedan dess, så inte minst för henne var det fint att komma ut till de öppna landskapen i väster. Vi hyrde bil i Denver och for en runda i Colorado, New Mexico och Arizona.
Vi fick se mycket av berg och öknar men framför allt fick vi umgås med vår dotter på ett sätt som jag inte gjort på många år.
Stina kom tillbaka till Glasgow i fredags och nu är det bara två veckor tills vi skall ses i Skottland. Men då är det för att gifta bort henne och efter det kommer det aldrig att kunna vara på riktigt samma sätt som det var förut.
Tiderna förändras och det enda man kan göra är att gilla läget!
Finns det något gulligare än barn och djur? Tora från Göteborg är här med morfar Anders, och igår hjälpte dom till att fira vår bröllopdag. Tjugofyra år har gått sedan vi stod i rådhuset i Göteborg och väntade på att någon domare skulle ha tid att läsa för oss.
Imorgon fyller Inger år, men det skall firas på tisdag för i morgon kväll är det terminens sista spelning på Sunrise.
Sen är det bara ett par dar kvar att få färdigt allt som skall vara klart inför Amerikaresan. På lördagen lyfter vi från Köpenhamn och nästa söndag är man i Chicago, konstigt. Som tur är har vi Harald från Österrike här, han praktiserar på ett husföretag men bor hos oss och kan hjälpa Ingvar med diverse sysslor när jag är borta.
Vi har haft ett par underbart varma och goda dagar nu, och lite fel känns det att lämna Långåsa när det är som vackrast. Förra veckoändan var det inte så vackert, det började regna på lördag eftermiddag och höll på i två dygn. På lördagen klöv vi spisveden och aldrig har det producerats så mycket ved på en dag som vi gjorde då Harald och jag.
Det regnade även på Kullen och jag fick anpassa mitt tal därefter.
Strålande sol, vinter, vi började dagen med en skidtur över de gnistrande snöfälten. Förra söndagen fick vi också uppleva solen, men då var det tjugo grader varmare och vi såg inte ut över några snöfält men väl över stora torget i Toulose där vi satt och gottade oss med en kopp kaffe och insöp storstadens atmosfär.
Vi hade åkt till Tolouse för att vara med på Mattias stora fest. Han har just fyllt sexton år och hade önskat sig en stor fest med så många vänner och släktingar som möjligt. Det är inte så troligt att Mattias får uppleva någon mera födelsedag. Han har kämpat tappert mot sin tumör i tio år men nu ser det ut att vara helt omöjligt att ska kunna bli bra igen.
För fem år sedan var Axel här med pojkarna, Mattis stod då inför en stor behandling som läkarna knappast trode på själva, men det lyckades såpass att han fick fem år till i detta livet.
Nu får läkarna, familjen och vi alla inrikta oss på att göra Mattias dagar så bra som möjligt.
Gunilla och jag är glada för att vi kunde få vara med på festen i Montzeron. Mattias och hans kompisar anlände dit i limosin, som svängde in på torget just som kyrkklockorna började ringa helgsmål. Ungdomarna hoppade ur och radade upp sig för fotografering med Mattias och Emil på vardera flanken.
Det var mycket gripande att se denna ungdomliga uppsluppenhet akompanjerad av klockornas klang.
Som ett oskrivet blad breder det ut sig år 2006. Idag är det tjugondag Knut och nu åker det sista av Julen ut. Vi har haft julkortsvinter ända fram till för ett par dagar sedan, då det första millvädret kom, snön åkte av träden och vägarna blev ishala.
Idag på förmiddagen var jag ute i solskent för att hugga lite lövmassa och då hörde jag talgoxen för första gången. Det har frusit till igen och just nu skiner fullmånen över skaren på Trädgårdlyckan. Jag tror jag måste ta mig en liten skidtur. Det kanske inte blir så många mer tillfällen i år, man vet aldrig men man kan hoppas.