Tjugohundranio
Idag är det Luciadagen men någon lucia har jag inte sett till. Jag kanske inte har ansträngt mig för att hitta någon heller.Vi har suttit inne mest hela dagen för att skriva julkort även om det varit fint väder idag. Inte sol och så men uppehåll och någon grad under noll, vindstilla och milda färger i naturen.
Igår var vi först ute för att plocka lite pyntegrönt, man vet ju aldrig när snön kommer. Sedan var vi bjudna till Helena i Broddarp. Där fick vi bege oss ut för att klä en liten gran, sjunga julsånger och dansa ringdans kring det pyntade trädet.
Efter ett par timmar ute i det fria var det gott att få komma in i ett varmt hus och få en tallrik soppa. Vi blev sittandes och prata ganska länge men var ändå hemma före halv tio, det är bra med fester som börjar tidigt på eftermiddagen om man är så kvällstrött som jag är.
Tack än en gång Helena och Ove för ett roligt initiativ.
Just nu faller det lite snö utanför fönstret, vilket kan göra att det blir lite ljusare. Det är väldigt mörkt annars och vi längtar alla efter ljuset, å andra sidan är vi inte glada i för mycket snö heller. Det var en avverkningsmaskin här i början på veckan så nu har vi mycket timmer och massaved att köra ut ur skogen. Kalle, Ingvar och jag turas om att köra griplastarkärran för att få ut så mycket som möjligt innan det kommer snö. Idag, på söndagen, har den dock stått stilla. Jag har passat på att smörja den och lägga på snökedjor på traktor, så mycket kan jag bryta mot söndagsbudet även om jag är biträdande kyrkevärd.
Jag får väl passa på att hälsa alla välkomna till Barkeryds kyrka till Julen.
Julafton - är det julbön klockan 10.00
Juldagen - julotta klockan 07.00
Annandagen - dopgudstjänst klockan 13.00
Andersadagen, mild och grå som resten av november. Igår på första advent fick vi ett par timmar med solsken men det hjäper inte långt, antalet soltimmar för november stannar på ensiffrigt.
Man blir ju så glad när man får se solen så man går ut och tar en bild bara för att ha något att titta på när molntäcket breder ut sig över oss igen.
Jag tog med mig kameran till Barkeryd för att dokumentera att vår sockenkyrka fått ett nytt tak, i renaste koppar. Det gammla i målad svartplåt hade börjat läcka och nu satsas det stort, på ett i kopparplåt, som förhoppningsvis skall hålla mycket längre.
Efter nyår är Barkeryds historia som egen församling till ända. Då går vi ihop med Forserum och bildar Barkeryd-Forserums församling. Vad det blir med sockenbegreppet vet jag inte, det kanske bara kommer att användas av historiker i framtiden. Socknen har ju varit den minsta administrativa enheten ända sedan Sverige blev till men nu tycks den ha blivit för liten.
Jag har satt julölen och Gunilla har bakat fruktkaka, vi har stjärnor i fönstren men ingen gran på gräsmattan. Än är det dryga tre veckor till jul, knappt tre tills Stina och Matt kommer "hem." Ja till Jul åker man väl "hem," till sitt ursprung, oavsett var man har sitt hem resten av året.
Inger åker "hem" till Hultåkra än idag, även om hon bott i Långåsa i snart sextio år nu. Det ger starka rötter detdär att få växa upp på en bit jord som man får kalla sin egen.
Så var vi framme vid årets längsta dygn igen, helgen då vi fått tillbaka timmen som togs ifrån oss i våras. Idag har det regnat mest hela dagen, det var mycket bättre väder i Skottland för fjorton dagar sedan! Bilden ovan är från en utflykt som vi gjorde på min födelsedag.
Av Stina hade jag önskat mig att vi skulle besöka någon övergiven plats och då hade hon valt ut detta prästseminarium som uppfördes under 60-talet men som bara användes femton år innan det lades ner. Nu var det helt vandaliserat och naturen hade tagit tillbaka vad som en gång hade varit en fin park och även börjat tränga in i byggnaderna. Jag kände igen byggnadsstilen från University of Sussex som är från samma tid. Bilder och historia finns här.
Jag vet inte riktigt vad det är som är så faschinerande med platser och byggnader som blivit lämnade åt sitt eget öde, Det är något med tidens gång och det blir så uppenbart att allt som vi människor skapat är så förgängligt, och helt beroende av våra omsorger för att det inte skall förgås.
Av Gunilla hade jag fått Jan Jörnmarks andra bok i ämnet redan innan vi gav oss iväg till Skottland. På hans hemsida kan man se bilder från många intressanta miljöer och dessutom skriver han så bra om vår moderna ekonomiska historia och vad som ligger bakom att tiden bara springer ifrån det som en gång var nyaste nytt.
I Storbrittanien lever man i sin historia på ett annat sätt än vad vi gör här. Stora delar av bostadsbeståndet är ju från den viktorianska eran, och deras långa historia som industrination har lämnat många övergivna platser efter sig. Det är många som vill dokumentera allt detta och en mötesplats för dessa finns på Derelict Places.
En annan bra sida för den som vill surfa bland skrot och ruiner är eternit.se
På väg in mot Glasgow igen stannade vi i Dumbarton. Gunilla hade fått syn på en lampa i ett skyltfönster när vi stod vid ett rödljus och medan denna lampa inhandlades passade jag på att bese vad som återstår av Ballentines wiskydestilleri. En stor öppen plan med en hög tegelbyggnad på, antagligen det gammla mälteriet.
Här lyckades jag som synes aktivera självutlösaren på den nya digitalkameran.
Även om destilleriet är jämnat med marken behöver den som gillar Ballentines inte vara orolig. Vi for förbi långa rader av lagerbyggnader där de ädla dropparna ligger och mognar. Ballentines är ju en blended wisky och dom kommer väl att fortsätta att blanda till sin egen variant men av råvaror från andra destillerier.
Såhär vackert var det i Queens Park när solen just gått upp på måndagsmorgonen. Stina och Matt har sin lägenhet snett emot kyrktornet som syns på bilden.
På kvällen kom vi hem till Långåsa igen, då fick vi veta att Ingvar skjutit en älgkalv.Natten till tisdagen föll den första snön! Arrendatorn tog in sina kreatur och jag mina får.
Vintertiden är här!
Denna helgen har vi suttit och kurat framför vedspisen, det är det bästa man kan göra när det regnar och blåser. Annars får vi väl säga att september har varit fin så det stämde med att det var vackert på Batte.
Kameran gick sönder sista dagen på "Sång och gång", nu har vi äntligen skaffat en ny men jag har inte velat ta ut den i regnet och knäppa några bilder så det får bli fotopremiär nästa helg. Då skall vi fara till Glasgow och fira min födelsedag hos Stina och Matt, jag får återkomma med bilder från den resan eller något annat minnesvärt. Vi kommer hem på självaste älgamåndagen, måhända att det faller något djur i år.
Arrendatorn har börjat köra gödsel, Ingvar och jag har dragit upp båten och jag har eldat i pannan för första gången denna sässong. Vi har börjat förbereda oss för den mörka årstiden. Visst blir det mörkt och blött och klabbigt men för vart år som går tycker jag nog ändå mer och mer om hösten.
Det var Bartolumeus i förrgår och därmed är vi inne i det som skall vara skördemånaden. Batte bjöd på vackert väder så då får vi väl tro på fint skördväder framöver, även om det regnat några skurar idag.
Sist jag skrev skulle vi iväg på "Sång och gång" i Glasriket. Vi fick en underbar vecka, både för kropp och själ. Vi gick en vandring på sju mil nere i Vilhelm Mobergs utvandrarbygder. På vägen gav vi fyra konserter, detta efter att ha övat i tre dagar. Något sådant är bara möjligt om man har en körledare som litar fullständigt på gruppen, och det hade vi. Anders Nyberg var helt fantastisk och hela veckan ett minne för livet.
Väl hemma från semestern så var det bara några dagar till kräftpremiären. Det var många år sedan nu som vi fiskade kräftor ihop Gunilla och jag men i år fick vi en underbar morgon på Assjön. Jag kan inte tänka mig något finare än att glida ut på en spegelblank sjö just som solen går ur molnen vid horisonten. Mycket kräftor fick vi också, först hade vi kalas för Addi och Karin redan samma kväll, och så kunde vi bjuda på kräftor nu i helgen när vi fick besök av Axel och André och Emil med lilla flickvännen Justinne. Föräldrarna hade kommit med flyg till Sverige medan ungdomarna tågluffat sig hit, via Narvik.
Kalle har också varit på en långresa. En fredag när vi står och målar fönster han och jag så ringer hans telefon. Det är polare Pierre som tycker att de skall åka på festival i Ungern. Den börjar på tisdag så vi måste nog sticka i morgon om vi skall hinna dit. Kalle undrar om det är OK att han lämnar mig med målarjobbet kommande vecka? Inte kan väl en far neka en son att få känna sig fri och dra iväg genom natten i sin svarta Audi!
Nästa onsdag är han tillbaka igen efter 350 mil på vägarna. Han kommer direkt till Viresjö, drar på sig målarbyxorna och börjar skrapa fönster igen.
Jag är ju inte ung längre och inte har jag någon svart Audi men jag kan ändå känna suget från vägen. Längtan efter friheten som finns i att bara kunna dra! Nästa gång kanske det är min tur.
Idag är det Sara som har namnsdag och därmed är vi inne i fruntimmersveckan och vi börjar se mot andra halvlek av denna sommaren.
Tiden fram till midsommar var ganska blöt och kall, inte minst midsommarafton. När vi kom fram till Barkeryd Gunilla och jag låg det stora högar av is under stuprören på kyrkan. Det hade kommit en rejäj skur med hagel just innan stången skulle resas. Vi stannade inte där så länge för Stina och Matt var på väg hemmåt, Kalle hämtade dom på flygplatsen i Göteborg. Vi hade några dagar tillsammans då vi spelade krocket och bara tog det lugnt.
Efter midsommarhelgen blev vädret bättre och alla bönder kunde börja skörda sina vallar. Även jag tog in tre lass hö till fåren. Det blev ett väldigt torkeväder i nästan två veckor, men sedan har det varit mera lågtrycksbetonat igen. Vi har i alla fall fått in spisveden, så högen som jag fotade första maj finns ej mera.
För ett par veckor sedan dök det upp sex små igelkottsungar bakom svinhuset. De låg mest och sov hela tiden och efter ett tag förstod vi att de nog inte hade någon som tog hand om dom. Då började vi att utfodra dom med hönsägg och kattmat. Två av dom har somnat in för gott men de andra växer och är pigga!
Jag har plockat mycket smultron och gjort fyra liter smultronglass. Kalle har plockat fläderblommor och vi har hjälpts åt att göra saft på dom. Man tvingas bli lite huslig när man inte har någon kvinna i huset. Gunilla har jobbat hela juli men kommande vecka skall bli den sista innan det blir semester igen. Då skall vi åka till Mundekulla och delta i något som heter "Sång och gång" vi kommer inte hem förrän efter hembygdsfesten.
På flygaredagen tog vi flyget till Prestwick och sedan tåget in till Glasgow. Matt mötte oss på centralen och tog oss vidare hem till lägenheten på Bellwood Street. På vägen visade han oss huset på Albert Avenue dit de ska flytta första juni. På kvällen gjorde vi ett studiebesök på biblioteket där Stina jobbar.
Fredagen var en fin dag och vi tog en promenad i West End utmed en liten å som heter Kelvin. Där någonstans under en bro tog jag bilden på Stina och Gunilla framför en stenmur med mossor och stensöta.
Lördagen var lite blåsig och kall och vi höll oss i Queens Park som ligger mellan gammla och nya lägenheten. Där var någon slags festival och vi fick se en cortege precis som på hembygdsfesten. Något säckpipsband har jag dock aldrig sett till i Barkeryd och inte South Side Lesbian Drummers heller.
På kvällen tog vi tåget ut till Troon och sedan färjan över till Larne där vi var inbokade hos Liz på the Harbour Inn. Söndag morgon kom Nut och hämtade upp oss i sin nya fina Jetta. Bakom ratten satt pojkvännen David och dom tog oss på en tur runt det nordöstra hörnet på Irland. Vi for på motorvägen genom Belfast och det enda vi såg av staden tornet på Shankhill Curch. Färden gick till Dungannon där vi fick kaffe i Nuts kök och hon visade bilder från sin senste resa till Thailand. Vi hade med oss en ostkaka från farmor men hjortronen som hörde till hade vi blivit av med i säkerhetskontrollen på Säve. Nut var lika glad ändå och hon skulle bjuda Davids familj på oskaka med sylt och grädde.
David är en ung man som spelar trummor i ett hårdrocksband och efter att Gunilla uttryckt visst gillande för denna musikform förgylldes resten av vår resa med just sådan musik från bilstereon.
Från Dungannon, som ligger ganska så mitt i de sju grevskapen, så åkte vi rakt norrut till Portrush. En typisk brittisk badort med pir, amusement center och allt. Inte långt därifrån ligger Bushmill Ditilleries där vi stannade till för att knäppa ovanstående bild på mig och Nut. Nästa anhalt var Giant´s Causeway som är en egenartad geologisk formation bestående av hexagonala stenkolloner som står staplade tätt som orgelpipor. Här fick vi oss en lång och stärkande promenad och ett avbrott i hårdrocken.
Vägen som går utefter kusten ner mot Larne är bedårande vacker, vid horisonten ser man de skottska havlöarna som hänger ner från norr. Solen sken under mesta delen av färden, vilket inte tillhör vanligheterna på Nordirland. Väl framme i Larne blev vi bjudna på middag på en kinesrestaurant och Nut pratade mandarin med krögaren. Sen åkte vi tillbaka ner till hamnen för att ta en avskedsdrink på puben bredvid vårt B&B.
Efter ett känslosamt farväl begav sig Nut och David ut på sista etappen av en lång dags färd mot natt. Gunilla och jag dröjde oss kvar en liten stund men gick snart hem för att hämta kraft inför vår sista etapp.
Klockan sex var det frukost hos Liz. Kvart över sju gick färjan och vid nio var vi i Troon. Vi fick oss en kaffe med scones på ett fik och sedan började vi gå utefter stranden söderut. Målet var flygplatsen i Prestwick, där vi hela tiden kunde se planen lyfta och landa. Vi lyckades ta oss igenom golfbanor och över järnvägen och när vi satte oss ner på lunchrestauranten så visade Gunillas stegräknare 10 000 jämt.
Solen går upp bakom vedhögen första maj kl 05.30I år vågade vi inte tända Valborgsbrasan, det var alldeles för tort. Men våren hälsades ändå så som traditionen bjuder, med sång och tal på Långåsa Kulle. Förra året hade jag ledigt från talarsysslan men i år var det min tur igen och årets tal finns att läsa här.
Efter en riktig vinter kommer en riktig vår. Körsbärsträden blommar nu för fullt och kastanjen har slagit ut sina blad men inga blommor ännu. Som alltid är det mycket att göra på våren, vi är inte klara med veden men vi har i varje fall kommit igång, och på första maj gjorde Kalle klart järnspisaveden. Imorgon skall jag flytta på vedmaskinen så att vi kan börja producera pannved.
I går var vi i Värnamo med ett flyttlass. Gunilla har fått tag i en lägenhet, så att nu slipper hon att bo på korridor. Kalle och jag var flyttkarlar. Jag kallar lägenheten i Värnamo för min fritidsbostad. Har man ett antal hus på landet så kan man aldrig vara riktigt fri när man är här. Men i en lägenhet i stan borde man kunna vara fri, inte ett fönster att måla, bara sitta i solen och läsa tidningen.
På onsdag åker jag ner igen för då ska vi fira vår bröllopsdag, den 27e men den första i en egen lägenhet!
På Kristi Himmelsfärdshelgen skall vi vara lediga men då ska vi fara till Skottland och hälsa på Stina och Matt. Innan dess skall veden vara klar, stängsel sättas upp och djuren släppas ut.
I natt skall det komma lite regn, det är efterlängtat. Blir det sedan varmt igen så börjar väl gräset växa och då måste klipparna servas så att det blir fint till 17e maj. 17e maj skall LRF ha bilrally i socknen och en kontroll skall vara i Långåsa.
Våren är en bråd tid!
Så var vi framme vid "faredagen" igen, dagen då drängarna bytte husbönder förr i tiden. Nu skulle vinterns arbeten vara avklarade och våren stod för dörren. Det var en brytningstid då och så är det fortfarande.
Tittar man ut så ser det vintrigt ut men solen är påväg tillbaka och det är ljust mer än halva dygnet nu. Vi har haft en underbar vinter. Temperaturen har hållit sig under nollan ända sen i julas och snön kom inte förrän lagom till vintersportlovet. Det har varit perfekta förhållanden för skogsbruket, vi har haft tjäle och kunnat köra på platser som varit oåtkommliga i många år.
Vinterns skogsarbete är i det närmaste klart nu och det är vedhanteringen som står för dörren. Kalle har varit med i skogen, och han verkar trivas bra där. Sedan början på februari har han dock varit ute och jobbat på industrin rätt mycket. Det är väl bra att han får komma ut och träffa folk och tjäna lite pengar också.
Själv trivs jag ju bäst med att gå i skogen, men man kan inte leva av massaved. Därför måste även jag ge sig ut och delta i dansen runt guldkalven ibland.
Jag har haft förmånen att vara frisk hela vintern, det beror nog på att jag fått vara ute i friska luften nästan varje dag och så har jag börjat med morgongymnastik. Sedan nyåret inleder jag varje dag med att göra "De Fem Tibetanerna." Det är en energigivande yogaövning som kan beskådas här. När man blir äldre är det lätt hänt att man blir lite stel, både i kroppen och till sinnet. Det gäller att göra något åt det innan det är försent!
Så står vi inför ett nytt år igen. Tillbaka på ruta ett, men inte samma ruta ett som för ett år sedan.
Förra nyåret var vi fortfarande inne i värsta högkonjunkturen och ingen kunde tänka sig något annat. Nu är det helt andra tongångar, depression och ingen måtta på eländet. Vad är det som gör att det vänder så fort. Egentligen är vi ju samma människor, med samma behov, tankar och känslor som före finanskrisen.
Tänk om finanskrisen är starten på något nytt och bättre. Att en insikt om att man inte kan bli lycklig av att försöka tillfredställa alla sina behov växer fram bland människorna. Ju mer man får desto mer vill man ha och aldrig får man riktigt nog. Det är denna strävan att vilja ha mer och som är drivkraften i det ekonomiska system som vi lever i. Samtidigt kan inte alla få mer och mer, en ständig tillväxt av konsumtionen på en ändlig planet är en omöjlighet.
Låt oss hoppas att vi står inför något nytt som kan leda till en rimmligare värld än den som min generation fått se växa fram de senaste femtio åren.
Så länge som jag kan minnas har det varit någon form av krig i Mellanöstern, denna nyårshelg har det dominerat nyhetsrapporteringen. Flera fredspris har delats ut till dom som försökt mäkla fred där nere men inte heller det tycks ha hjälpt.
Personligen kan jag inte se någon lösning på denna konflikt, det är helt enlelt för trångt på jorden. Inte blir det lättare att hitta någon lösning när båda sidor säger sig ha Gud på sin sida, mer eller mindre samma Gud dessutom.
But I can´t think for tou, you´ll have to decide
Whether Judas Iscariot had God on his side
Ovan stående Dylancitat kommer till mig allt som oftast, det är från låten With God On Our Side som kom på LPn The Times They Are A-Cangin´.
Nu kan man ju fråga sig om det är så att tiderna verkligen förändras? På ett vis är det ju utan tvivel så fast på ett annat inte, det är ändå 45 år sedan skivan kom ut.
