Elisabeth Ekstrands ledare i Konstnären nr 3/98 med anledning av kulturproppen "konstnärernas villkor". Den kommenterades första gången i Konstnären nr 2/98   Regeringens proposition med anledning av tidigare beskrivna utredningar om konstnärernas arbetsvillkor och generella konstnärsstöd, blev till viss del en besvikelse. Man har tagit fasta på förmedling av konst och ger därmed stöd för utställningar. Men man har inte lagt något åtgärdspaket för att skapa riktiga jobb. Inte ökat inköpssumman för staten. Inte genom lag beordrat kommuner och landsting att köpa in och beställa arbeten av konstnärer via en-procentregel på ny- och ombyggnationer. Inte tagit med infrastrukturen i en procentsregeln. Att man inte förstår att utställningar inte är nog. Får vi inga inköp och beställningar efter utställningen så står vi där lik förbannat. Något som irriterar mig alltmer är AMS agerande. Konstnärer är arbetslösa ­ OK, in med åtgärder. Men vilka åtgärder? Det hade varit bra om man tagit fasta på Forsmans förslag i utredningen om arbetsmarknadspolitiken för kulturarbetarna; att höja taket på bidraget "okonventionella medel" (det ligger för närvarande 50 000 kr). Istället ger man konstnärerna ett ALU-jobb på 2-3 månader med 15 000 kronor i månaden och fritt material ­ ibland betalar man ateljékostnaden under tiden. Men detta förvirrar och förstör vår marknad. Det är mycket vettigare med de ersättningsprinciper som Statens konstråd tillämpar. Där frågar man konstnären hur mycket ett verk skall kosta eller så ger man kostnadsramarna direkt vid beställningen. Därmed kan konstnären i princip rätta sitt skissförslag efter tillgången på pengar. Eftersom konstnärerna arbetar enligt frilansprincipen blir AMS sätt att "avlöna" konstnären så fel. En frilansare finns tillgänglig för en beställare som alltså inte behöver anställa vederbörande med vad en anställning innebär i fråga om trygghetslagar etc. Man betalar alltså bara för jobbet. Men enligt regeln om tillgång och efterfrågan får arbetsgivaren betala också för väntetiden för frilansaren. D v s man räknar ut vad jobbet bör kosta i arbetstid och material, resor, arbetslokal, transporter etc. Därefter gör man en beräkning av "väntetiden" till nästa jobb och lägger på kostnaden för detta. Det är alltså arbetsgivarens pris för att kontraktera en frilansare. Det blir momentant dyrare än att anställa vederbörande, men blir ändå billigare därför att arbetsgivaren inte behöver denne på lång sikt. Se vad arkitekter, jurister, fotografer, reklamare m fl tar betalt t ex per timme då man tar uppdrag. Sedan får konstnären låta summan gå in i sitt företag och kan disponera vad som skall användas till investering i material och maskiner etc. Innan resten av pengarna deklareras som inkomst. Allt detta omöjliggörs av AMS-systemet. Det är inte bara så att "lönen" är på tok för låg. Jag förstår inte hur konstnärer som under lång tid levt på detta sätt klarar sig. Man får ingen investering i verksamheten, man får inga pengar över till detta. Hur kan man då arbeta med att förbereda utställningar? Det värsta med systemet är att konstnärernas marknad totalt urholkas. Hur skall vi få en kommun att betala de 200-300 000 kr en väggmålning bör kosta, när man kan få den utförd för 10 - 20 % av kostnaden via en AMS-anställd konstnär? Jag förstår fuller väl den konstnär som desperat tackar ja till AMS-uppdrag. Men borde vi ändå inte sätta klackarna i asfalten och hejda oss och begrunda vad vi håller på med egentligen? Är det inte bättre att köra taxi eller ta vilket annat extra jobb som helst för motsvarande 15 000 i månaden än att på detta idiotiska sätt dumpa våra priser? Och vad säger kommuner och landsting? Har man ingen hut i kroppen? Är det vett och fason att utnyttja konstnärer i stora, pekuniära, omständigheter? Är kommunernas och landstingens folk stolta över de jobb de fått så billigt? De flesta konstnärer vet att just ingen frågar hur mycket man fått betalt för ett jobb och gör därför nästan alltid sitt bästa på varje uppdrag ­ varför tiden och därmed timpenningen för konstnären blir helt bort i stoll. Jag har vid några tillfällen frågat några ansvariga om detta problem. Jag mår nästan illa av den totala likgiltighet man möts av. "Visst är det billigt och bra". "Visst kan det vara problem ­ men ingen tvingar ju konstnären att ta jobbet, eller hur?" Nej visst ­ när man skjuter hästar, så Ibland känns det här jobbet som att försöka hindra en murken damm från att brista. Man täpper till på ett håll för att märka att det håller på att brista på andra sidan dammen. Elisabeth Ekstrand, ordförande KRO.