Jag har ingen som helst avsikt att göra det som i denna bok finns av upplevd erfarenhet begripligt för läsare som inte med hela sitt medvetande är redo att återuppliva det. Jag förväntar mig att boken försvinner och återfinner sig själv i en allmän rörelse av idéer, precis som det roar mig att tänka att nutidens betingelser kommer att plånas ut ur människornas minne.

Världen måste göras om: alla upprustningens specialister kommer inte att kunna förhindra det. Eftersom jag inte vill förstå dem, desto bättre om de inte förstår mig.

Vad er andra beträffar, så vädjar jag till er välvilja med en förödmjukelse som ni inte gärna kan undgå att lägga märke till. Jag skulle gärna vilja att en bok som denna vore tillgänglig för dem som är minst förstörda av intellektuell jargong. Förhoppningsvis har jag inte misslyckats fullständigt. Ur detta kaos kommer en dag några satser att slungas i ansiktet på våra fiender. Under tiden får meningarna, lästa och lästa omigen, göra sitt. Ingen väg är snårigare än den som leder till enkelheten. Dessutom vad det i synnerhet här nödvändigt att inte slita loss banaliteterna från de otaliga rötter som gör det möjligt för oss att plantera dem i ny jord, att odla dem för vår egen skull.

Ingenstans har jag låtsats komma med något nytt, lansera något hittills okänt på den kulturella marknaden. En obetydlig korrigering av det väsentliga betyder mer än hundra detaljförbättringar. Det enda som är nytt är den riktning i vilken jag låter banaliteterna röra sig.

Så länge det har funnits människor - och människor som läser Lautréamont - är allting sagt och nästan ingenting vunnet. Eftersom våra medvetanden i sig är banala kan de dra nytta blott av idéer som inte är det.

Den moderna världen måste lära sig vad den redan vet, bli vad den är, genom praktik, rakt igenom en oerhörd sammansvärjning av hinder. Man kan komma ifrån banaliteten bara genom att styra den, behärska den, genom att dränka den i drömmen, genom att överlämna den till subjektivitetens suveräna njutning. Jag har mest av allt framhävt den subjektiva viljan, men ingen må anklaga mig härför utan att ha beaktat hur de objektiva betingelserna i världen var dag spelar subjektiviteten i händerna. Allt börjar med subjektiviteten och ingenting slutar där. Idag mindre än någonsin.

Kampen mellan subjektiviteten och det som undergräver den kommer hädanefter att utsträcka den gamla klasskampens gränser, förnya och skärpa dem. Beslutet att leva är ett politisk beslut. Vi accepterar inte en värld där garantin att inte dö av svält har bytts ut mot risken att dö av leda.

Överlevandets människa är människan sändersmulad i den hierarkiserade maktens maskineri, i en kombination av störningar, i ett kaos av förtryckande teknik vars rationalisering blott inväntar den tålmodiga programmeringen av programmerade tänkare.

Överlevandets människa är också den hela människan, det totala förkastandets människa. Det går inte ett ögonblick utan att vi alla, på verklighetens alla plan, motsägelsefullt lever i konflikten mellan förtrycket och friheten, utan att vi på något underligt vis deformeras, liksom på en och samma gång erövras av två väsensskilda perspektiv: maktens perspektiv och överskridandets perspektiv. De två avdelningarna i Om konsten att leva analyserar var för sig ett av dem och bör alltså inte läsas i ordningsföljd utan samtidigt. Beskrivningen för det negativa utgör grunden för det positiva projektet och det positiva projektet bekräftar negationen. En boks bästa ordningsföljd är ingen alls, på det att läsaren må upprätta sin egen.

Bristerna i texten återspeglar också läsarens brister, som läsare och i än högre grad som människa. Om det i viss mån tråkiga i att skriva boken bryter igenom i det till vis del tråkiga i att läsa den, så är detta blott ytterligare ett argument för livets frånvaro. I övrigt må tidens allvar ursäkta tonens allvar. Sorglösheten finns alltid hitom eller bortom orden. Det ironiska ligger här i att detta aldrig får glömmas.

Om konsten att leva sluter sig till en agitationsströmning vars sista ord man sannerligen inte har hört. Vad som här läggs fram är ett enkelt bidrag bland andra till återupplivandet av den internationella revolutionära rörelsen. Dess betydelse kommer inte att undfly någon, ty med tiden kommer ingen att kunna undfly dess slutsatser.