FRANK O'HARA

Dagen då Billie Holiday dog

Klockan är 20 över 12 i New York, en fredag 
tre dar efter franska nationaldan, ja 
det är 1959 och jag låter putsa skorna 
för jag ska med tåget till Easthampton 16:19, 
och 19:15 är jag där och  blir bjuden på middag 
av folk jag inte känner.

Jag går gatan fram. Det är kvavt, ingen skugga alls, och tar mej en hamburgare och en bira och köper 
en ful New World Writing för att se vad poeterna i Ghana har för sej nu för tiden. 
Jag fortsätter till banken
och för en gångs skull kollar miss Stillwagon 
(hon heter Linda i förnamn, har jag hört) 
inte ens behållningen på kontot och på Golden Griffin hittar jag en liten Verlaine åt Patsy med teckningar av Bonnard, fast jag funderar på Hesiodos, övers. Richmond Lattimore
eller Brendan Behans nya pjäs eller Le Balcon eller Les Nègres av Genet, men jag låter bli, jag håller mej till Verlaine 
efter att länge ha stått där och velat 

Och för Mikes skull tittar jag in i spritbutiken på Park Lane och ber om en flaska Strega och sedan återvänder jag till Sjätte Avenyn och tobakshandlarn vid Ziegfeld-teatern och 
ber helt apropå om ett paket Gauloise och en ask Picayunes, och en New York Post med hennes ansikte på framsidan

och nu dryper jag av svett och tänker på
när jag stod lutad mot toadörren på Five Spots  mens hon viskade en sång längsmed flygeln
till Mal Waldron och alla andra och jag slutade andas
 

översättning: Ingemar Johansson

 

Five Spots är en berömd jazzklubb i New York
Mal Waldron var de sista åren Billie Holidays pianist