I tjugofyra timmar om dygnet lever människan i ett tillstånd av kreativitet. När de förtryckande mekanismernas kombinatoriska bruk av friheten väl genomskådas, så lyfts den individuellt upplevda friheten fram, oskiljaktig som den är från personlig kreativitet. Då pliktkänslan inte längre kan styra lusten att skapa, kan denna inte heller rekupereras av kraven på att producera, konsumera och organisera (1). - Spontantiteten är kreativitetens naturliga uttryck, inte ett isolerat tillstånd utan en omedelbar upplevelse av subjektivitet. Spontaniteten yttrar sig i lusten att skapa, den utlöser själv sitt praktiska förverkligande, den möjliggör poesin och viljan att förändra världen enligt den radikala subjektivitetens bud (2). - Det kvalitativa finns varhelst den skapande spontaniteten uppträder, en direkt kommunikation med det väsentliga, poesins potential. Det kvalitativa förtätar möjligheterna, mångfaldigar kunskaper och färdigheter, förverkligar intelligensen och utgör dess sanna kriterium. Det kvalitativas chock utlöser en kedjereaktion, som kan iakttas i alla revolutionära ögonblick och som måste befordras genom den positiva skandal som fri och fullständig kreativitet innebär (3). - Poesin organiserar den skapande spontaniteten genom att låta den verka i världen. Den utgör den handling som alstrar nya verkligheter. Poesin är den radikala teorins fulländning, den revolutionära handlingen par excellence (4). 

I denna splittrade värld där den hierarkiserade samhällsmakten har varit historiens gemensamma nämnare, har blott en enda frihet tolererats: att byta täljare, det oföränderliga valet av ens egen härskare. En "frihet" som mänskligheten tröttnat på långt innan de mest totalitära staterna i öst och väst upphört att åberopa den. Den vägran att göra ett sådant val, att bara byta arbetsgivare, som nu har blivit allmän, sammanfaller också med en förnyelse av staten som organisation. Alla de etablerade och blivande industriländernas regeringar tenderar, på olika utvecklingsnivåer men i gemensam form, att konstituera en modell där de gamla förtrycksmekanismerna rationaliseras, automatiseras. Och här ligger frihetens första möjlighet. De borgerliga demokratierna har visat att de tolererar de individuella friheterna i den mån som dessa reciprokt begränsar och förtar varandra. Men när korten en gång för alla har lagts på bordet blir det omöjligt för en regering - om än aldrig så perfektionistisk - att hävda frihetens muleta utan att var och en anar det vapen som är fördolt. Utan att friheten slår tillbaka, återfinner sitt ursprung, den individuella kreativiteten, och handgripligen vägrar att uteslutande vara det tillåtna, det tolerabla, lagfarten, auktoritetens småleende.

Den andra möjligheten för den till sin kreativa äkthet äntligen återförda friheten ligger i själva maktens mekanismer. Det är uppenbart att de abstrakta exploaterings- och förtrycksystemen är mänskliga skapelser, vilkas existens och raffinemang härrör från en vilsegången, återerövrad kreativitet. Auktoriteten kan och vill inte erkänna några andra av kreativitetens olika former än dem som kan återerövras av skådespelet. Men vad folk gör officiellt är alls ingenting mot vad de gör i tysto. Man talar om kreativitet apropå ett konstverk. Men vad är detta mot den kreativa energi som en människa utövar tusen gånger om dan, sjudande av otillfredsställda begär, drömmar som söker sin verklighet, förvirrade men likväl precisa känslor, idéer och handlingar som bär på omvälvningar utan namn. Allt detta, dömt till anonymitet och medlens knapphet, instängt i överlevandet eller pressat till att förlora sin kvalitativa rikedom för att i stället anpassa sig till skådespelets kategorier. Måtte man betänka brevbäraren Chevals palats, Fouriers geniala system, det universum som tullnären Rousseau målade upp. Måtte var och en betänka - och det synnerligen noga - dessa drömmars otroliga nyansrikedom, dessa landskap i andra färger än Van Goghs vackraste tavlor. Måtte man betänka, samtidigt som man i handling tvingas vara banal, den ideala värld som oupphörligen byggs upp under ens inres överinseende.

Det finns inte en människa - hur alienerad hon än är - som inte besitter och som inte tillerkänner sig en viss okuvlig kreativitet, ett camera obscura skyddat mot alla lögnens injektioner och mot alla hämningar. Den dag då samhällsorganisationen upprättar sin kontroll också över denna del av människan, så regerar den bara över robotar och lik. Och delvis på grund av detta tryck växer medvetandet om kreativiteten i omvänd proportion till konsumtionssamhällets ständigt tilltagande försök att vända den till sin egen fördel.

Inför den mest uppenbara lögnen är Argus blind. Under det kvantitativas herravälde har det kvalitativa ingen lagligt erkänd existens, och det är just detta faktum som skyddar och upprätthåller det. Hur det kvantitativas rasande förlopp utvecklar ett absolut begär efter det kvalitativa just på grund av den otillfredsställelse det ger upphov till, har jag tidigare redogjort för i denna bok. Ju mer hämningarna formulerar sig som frihet att konsumera, desto mer framkallar det sjuka i en sådan motsättning längtan efter total frihet. Produktionssamhällets kris visade vad som hur full av förtryckt kreativitet som arbetarens verksamhet var. Marx har en gång för alla slagit fast kreativitetens alienation i tvångsarbetet, i exploaterandet av producenten. Allteftersom det kapitalistiska systemet och dess (även antagonistiska) eftersläntrare lider nederlag på produktionens front, så försöker de kompensera detta på konsumtionens. Deras direktiv går ut på att den människa som frigör sig från sin funktion som producent ska binda sig vid en ny roll - nämligen konsumentens. När humanismens rättfärdiga apostlar erbjuder fritidens vita kartfläckar åt den kreativitet som har möjliggjorts genom arbetstidens förkortning, så uppbådar de i själva verket bara en ny armé som ska gruppera om sig på konsumtionsekonomins manöverfält. Och idag de konsumentens alienation stundligen genomsyras av själva konsumtionsbegreppets dialektik - vilket fängelse förbereder man då inte åt den alltför subversiva individuella kreativiteten? Jag har redan sagt att ledarnas sista chans är att göra var och en till organisatör av sin egen passivitet.

I sin rörande oskuld förklarar Dewitt Peters att "om man bara lät människorna roa sig med färger, penslar och taveldukar skulle dessa ting inte vara märkvärdiga längre". Om man dessutom tillämpade denna politik på ett dussin andra välkontrollerade områden som teatern, måleriet, musiken, litteraturen… och på de omsorgsfull isolerade sektorerna i allmänhet, skulle man kunna få folk att känna sig som konstnärer, förse dem med medvetandet hos en människa som tagit till yrke att ställa ut sin kreativitet på museum och i kulturens skyltfönster. Och ju populärare en sådan kultur skulle bli - desto bättre för makten. Men möjligheterna att "kulturisera" folk på detta sätt är idag obetydliga. Förväntar sig verkligen cybernetikerna att en människa ska acceptera att experimentera fritt inom gränser som auktoriteten har dragit upp? Inbillar de sig verkligen att människor som äntligen blivit varse sin kreativa styrka snällt stannar kvar innanför fängelsets murar bara de själva får dekorera dem? Och vem är det som hindrar dem från att experimentera med skjutvapen, begär, drömmar, förverkligandets teknik? Agitatorerna är redan allmänt förekommande i massan. Den sista möjliga återerövringen av kreativitet har redan ägt rum - organiseringen av konstnärlig passivitet.

"Jag söker", skrev Paul Klee, "en fjärran punkt vid skapelsens ursprung, där jag kan utforska en unik formel för människan, djuret, växten, elden, vattnet, luften och alla de krafter som omger oss." En sådan punkt är fjärran blott i maktens lögnaktiga perspektiv. Allt skapandes ursprung finns i själva verket i den individuella kreativiteten; det är där som allt grupperar sig, varelser och ting, i stor poetisk frihet. Här har vi det nya perspektivets utgångspunkt. Och det finns ingen som inte av all sin kraft och i varje ögonblick av sitt liv kämpar för detta perspektiv. "Subjektiviteten är den enda sanningen" (Kierkegaard).

Den sanna kreativiteten kan makten inte erövra. I Bryssel trodde sig polisen 1869 ha lagt vantarna på Internationalens berömda skatt, som i så hög grad oroade kapitalisterna. En enorm, bastant kista beslagtogs i ett av Internationalens hemliga lokaliteter. Man öppnade den och fann inget annat än kol. Vad polisen inte förstod var att under fiendens händer förvandlades Internationalens guld till kol.

I den individuella kreativitetens laboratorier förvandlar en revolutionär alkemi vardagslivets simplaste metaller till guld. Det gäller framför allt att i ett attraktivt utövande av kreativiteten upplösa medvetandet om hämningar, d v s känslan av sin vanmakt; låta dem smälta i den skapande förmågans utstrålning, i det självklara bejakandet av sitt eget geni. Storhetsvansinnet, som för övrigt är så sterilt i prestigens och skådespelets sammanhang, markerar här en viktig etapp i kampen mellan jaget och levnadsbetingelsernas koalitionsstyrkor. I den nihilismens natt som idag härskar, lyser den skapande gnistan - som är det sanna livets gnista - starkast. Och samtidigt som projektet att organisera överlevandet bättre går i stöpet, finns i mångfalden av dessa gnistor, som efterhand förenar sig till ett enda ljus, löftet om en ny organisation, denna gång grundad på individuella viljor i harmoni. Historien har fört oss till denna korsväg där den radikala subjektiviteten möter möjligheten att förändra världen. Detta exceptionella ögonblick innebär att själva perspektivet kastas om.
 
 

Spontaniteten - Spontaniteten är den individuella kreativitetens dagliga uttryck. Det är här den väller fram i sitt rena skick, varken förorenad vid källan eller hotad återerövring. Om kreativiteten är regel, så tycks å andra sidan spontaniteten vara ett undantag. Bara de besitter den som i envetet motstånd mot makten har blivit medvetna om sitt eget individuella värde: de flesta människor i revolutionära ögonblick och fler än man tror under de ständigt pågående förberedelserna inför revolutionen. Överallt där kreativiteten glimtar fram bevakar spontaniteten sina möjligheter.

"Den nye konstnären protesterar", skrev Tzara 1918, "han målar inte längre utan skapar direkt." Den omedelbarhet vilken utmärker dessa nya konstnärer som ska skapa situationer där det går att leva utgör förvisso deras såväl mest summariska som mest radikala krav. Summariskt därför att det omöjliggör ett missbruk av ordet spontanitet. Blott det är spontant som inte lider av inre hämningar - inte ens undermedvetna sådana - och på så vis undgår att smittas av den alienerade abstraktionen, av inlemmande i skådespelet. Det är lätt att se att spontaniteten snarare är en erövring än en gåva. Individens återupprättande måste gå genom det omedvetnas återupprättande (jfr drömmarnas uppbyggnad).

Vad som hittills har fattats den spontana kreativiteten är det klara medvetandet om dess egen poesi. I allmänhet har den betraktats som ett primärtillstånd, ett första stadium som måste följas av en teoretisk korrigering, en abstrahering. Det är att isolera spontaniteten, att göra den till ett i-sig och följaktligen att förbise dess förfalskning i skådespelets kategorier, i the motion painting till exempel. Den spontana kreativiteten innehåller själv villkoren för sin autentiska förlängning. Den bär sin egen poesi.

För mig innebär spontaniteten en omedelbar upplevelse, ett medvetande om det verkliga livet, och om att detta liv överallt är omgärdat, hotat av förbud, men ännu inte alienerat, ännu inte reducerat till icke-autencitet. I den sanna upplevelsen står var och en sig själv mycket nära. Och i denna exceptionella enhet av rum och tid - det känner jag starkt - befriar mig det faktum att jag är verklig från tvånget att vara nödvändig. Och det är alltid medvetandet om en nödvändighet som alienerar. Var och en är uppfostrad till att vara sin egen polis. Men medvetandet om det sanna livets ögonblick eliminerar alla alibin, framtidens frånvaro möter det förflutnas frånvaro i ett och samma tomrum. Medvetandet om nuet står som ett slags improvisation i samklang med den verkliga upplevelsen. Jag skulle vilja jämställa denna njutning - som är fattig därför att den alltjämt är isolerad, rik därför att den redan är på väg mot andras identiska njutning - med den njutning som jazzmusiken bär på. I sina vackraste ögonblick motsvarar vardagslivets improvisation detta som Dauer skriver om jazzen: "Den afrikanska rytmuppfattningen skiljer sig från vår därigenom att medan vi upplever rytmen med hörseln, så upplever afrikanerna den sinnligt, genom kroppens rörelser. Deras teknik går huvudsakligen ut på att införa diskontinuitet i den statiska jämvikt som rytm och takt påtvingar tidens flöde. Detta resulterar i extatiska tyngdpunktscentra i kontratempo, i en ren accentuering av den rytm och takt som ständigt uppstår i spänningarna mellan de statiska accenterna och de extatiska accenter som tillförs dem."

Den skapande spontanitetens ögonblick är det första tecknet på perspektivets omkastning. Det är ett unitärt ögonblick, dvs ett och mångfaldigt. I livsnjutningens explosion finner jag mig själv där jag förlorar mig själv, förverkligar jag mig själv genom att glömma mig själv. Den omedelbara upplevelsens medvetande är ingenting annat än denna jazz, denna jämvikt. Det tänkande som närmar sig livet i akt och mening att analysera det förblir däremot avskilt. Detta öde drabbar alla studier av vardagslivet och, i ett avseende, således också denna - det är därför som jag i varje ögonblick anstränger mig för att formulera dess egen kritik, av rädsla för att den annars, som så mycket annat, lätt ska kunna rekupereras, inlemmas i makten. Den resenär som hänger upp sig på resans längd blir fortare trätt än kamraten som på vägen låter sin fantasi spela fritt. På samma sätt hämmar, abstraherar och reducerar besinningen livet till framtida minnen.

För att verkligen kunna utgå från livet, måste tänkandet vara fritt. Det räcker att tänka annan i bemärkelsen själv. Dröm samtidigt som du utvecklas om en annan du-själv som en dag i sin tur ska utveckla dig. Sådan tycks mig spontaniteten. Det högsta medvetandet om jaget, oskiljaktigt från jaget och världen.

Det gäller hur som helst att återfinna de spår av spontanitet som industrisamhällena har lämnat orörda. Det är inte lätt att livet från den rätta sidan. Den individuella erfarenheten kan dessutom lätt göras till en förevändning för vansinne. Det är om dessa villkor Kierkegaard talar: "Visserligen bär jag gördel, men likväl ser jag inte käppen som håller mig uppe. Det är ett fruktansvärt sätt att göra erfarenheter på". Käppen existerar förvisso, och kanske inom räckhåll för oss alla. Men ångesten måste sannerligen röjas ur vägen för gott för att man ska kunna se käppen. Dock: den existerar. Det är den radikala subjektiviteten - medvetandet om att alla människor är underkastade en och samma vilja till autentiskt förverkligande, och att deras subjektivitet förstärks av de övrigas subjektiva vilja. Detta sätt att utgå ifrån sig själv och stråla ut, mindre mot de andra än mot det man hos dem upptäcker av sig själv, ger den kreativa spontaniteten en torpedbas strategiska betydelse. DE abstraktioner och begrepp som styr oss bör hädanefter återföras till sitt ursprung, till den sanna upplevelsen, inte för att rättfärdigas utan för att tvärtom korrigeras, för att kastas om, återgå till det liv från vilket de har utgått och som de aldrig hade behövt lämna! Under detta villkor kommer människorna snart att inse att deras individuella kreativitet inte skiljer sig från den universella kreativiteten. Det finns ingen auktoritet utanför min egen levda erfarenhet - det är detta som var och en måste bevisa för alla andra. 
 
 

Det kvalitativa - Jag har nämnt att den kreativitet som finns hos alla individer inte annat än i vissa exceptionella ögonblick tar sig uttryck direkt, spontant. Dessa förrevolutionära tillstånd, varifrån den poesi utstrålar som förändrar livet och omvälver världen, kan utan vidare hänföras till det kvalitativa, denna moderna motsvarighet till nåden. Lika tydligt som den gudomliga avsky avtecknar sig i andlig hänryckning (lika plötsligt hos klantskallar som hos de finaste naturer - hos Claudel, denne kretin, som hos Johan av Korset), lika tydligt och osvikligt kan en handling, en attityd, ett ord ibland tillkännage existensen av en poesins öppna möjlighet, dvs av en möjlighet för vardagslivets totala skapande, för perspektivets globala omkastning, för revolutionen. Det kvalitativa är en sammanfattning och förkortning av, en direkt kommunikation med det väsentliga.

Kagame hörde en gång en gammal Rwanda-kvinna som varken kunde läsa eller skriva yttra följande: "De vita är sannerligen häpnadsväckande barnsliga! De saknar all intelligens!" När han svarade henne: "Hur kan Ni påstå något sådant dumt? Har Ni kanske uppfunnit märkvärdigheter liknande deras, märkvärdigheter som överstiger vår fantasi?", svarade hon med ett medlidsamt leende: "Hör nu, mitt barn! Allt detta har de lärt sig, men intelligenta är de inte! De förstår ingenting!" Och denna förbannelse som vilar över tekniken, det kvantitativa utbytets och den vetenskapliga kunskapens civilisation är just att denna inte har skapat något som direkt uppmuntrar och befriar människornas spontana kreativitet. Och inte heller någonting som tillåter dem att omedelbart förstå världen. Vad den gamla Rwanda-kvinnan - denna varelse som den vite förvaltaren från höjden av sin belgiska andlighet förmodligen betraktade som ett vilt djur - påstod tycktes bottna i dumhet och inkrökt avund. För att tala med det gamla ordstävet: "Jag har studerat mycket, och därför vet jag att jag ingenting vet". Men föreställningen att en studie måste överge helhetssynen för att lära oss något om detaljerna är ett beklagligt misstag. Det "ingenting" de vita inte förstod var det kvalitativas successiva stadier; det som på olika nivåer förblev kvalitativt. Må man tillåta mig en bild. Föreställ er ett hus med en lägenhet i varje våningsplan, lägenheterna är exakt likadana och förenas sinsemellan med en hiss i mitten samt kommunicerar med yttervärlden genom spiraltrappor på utsidan. Förbindelsen är direkt mellan dem som bor i lägenheterna, men hur skulle de kunna kommunicera direkt med yttervärlden, med de människor som använder trappan. Mellan dem som besitter det kvalitativa och dem som besitter kunskap om kugghjulsmekaniken existerar ingen dialog. Till största delen oförmögna att läsa Marx och Engels manifest bar 1848 års arbetare textens väsentligheter inom sig. Det är för övrigt detta som gör den marxistiska teorin radikal. Arbetsförhållandena och deras implikationer, som Manifestet teoretisk förklarade på ett högre plan, tillät de mest obildade proletärerna att - när tiden väl var inne - omedelbart omfatta Marx tänkande. Den skolade människan som använder sin kultur som en eldslungare måste vara i samklang med den oskolade, som ju dagligen upplever den som den förstnämnde uttrycker kunskapsteoretiskt. Kritikens vapen måste sannerligen förenas med vapnens kritik.

Blott det kvalitativa möjliggör ett språng till ett högre plan. Detta är grundregeln för varje grupp i utsatt ställning, för varje grupp som kämpar på barrikaden. Men på den hierarkiserade maktens gradskiva kan kunskapen bara mätas i herarkiska grader; människorna på samhällsstegen, specialister på irrvägarnas beskaffenhet och mångfald, möts, passerar varandra, skadar varandra, förolämpar varandra. Än sen? Där nere autodidakten pösfull av sunt förnuft, där uppe den intellektuelle samlande sina idéer som frimärken - båda ser de sig själva i samma löjliga spegelbild. Miguel de Unamuno och den vidrige Millan Astray, tänkandets löneslav och hans gallgröne motståndare bekämpar varann förgäves: utanför det kvalitativa är intelligensen en koskälla för idioter.

Alkemisterna kallade de grundämnen som var oundgängliga i de vises sten för materia prima. Och vad Paracelsus skriver därom passar precis in på det kvalitativa: "Det är uppenbart att de fattiga har större användning därav än de rika. Människorna slösar med dess goda sidor och har bara de dåliga kvar. Den är synlig och osynlig, och barnen leker med den på gatan. Men dagligen trampar dumbommarna den under fötterna". Allteftersom det specialiserade tänkandets och den gradvisa kunskapens bastioner störtar samman, fördjupas medvetandet om denna kvalitativa materia prima i de flesta hjärnor. Den fortgående proletariseringen tvingar nu både dem som gjort det till ett yrke att skapa och vilkas yrke hindrar dem från att skapa, konstnärerna och arbetarna, in i samma nihilismens återvändsgränd. Och denna proletarisering som går arm i arm med sitt eget förkastande, dvs med förkastandets av kreativitetens beslagtagna former, tar sig uttryck i en uppsjö av kulturella varor - grammofonskivor, filmer, pocketböcker - som när de väl har slitis loss ur sina konsumtionssammanhang också de utan dröjsmål skall ställa sig i den sanna kreativitetens tjänst. Ungdomar som stjäl de böcker där de förväntar sig att finna sin radikalitet bekräftad illustrerar på ett exemplariskt sätt hur den ekonomiska och kulturella konsumtionens mekanismer kan saboteras.

Återförda till det kvalitativa utgör de olika vetenskaperna ett magnetiserat nät som förmår sätta de tyngsta traditioner i rörelse. Den enkla spontana kreativiteten fördjupar och mångfaldigar lärdomen i det oändliga. Med nödlösningar och mot en löjligt liten ersättning lyckades en tysk ingenjör konstruera en apparat som motsvarar cyklotronen. Om den individuella kreativiteten med så medelmåttig stimulans kan nå sådana resultat, vad har man då inte att förvänta sig av kvalitativa chocker, av kedjereaktioner där den frihetens esprit som dväljs i alla individer kollektivt träder fram för att i trots mot alla förbud och i ljuset av lekens eld fira den stora sociala festen?

För en helgjuten revolutionär grupp gäller det inte längre att skapa en ny sorts yttre levnadsbetingelser, utan att tvärtom upprätta skyddszoner där dessa betingelsers intensitet går mot noll. Försöket att göra var och en medveten om sin potentiella kreativitet är dömt till misslyckande om det inte använder sig av den kvalitativa chocken som väckarklocka. Det finns inte längre någonting att vänta av masspartier och grupper som baseras på kvantitativ rekrytering. Ett mikrosamhälle, däremot, vars medlemmar erkänner varandra på grundval av ett radikalt handlande eller tänkande, och där en noggrann teoretisk filtrering garanterar dess ständiga praktiska effektivitet - en sådan kärna skulle i sig förena möjligheterna att en dag utstråla tillräckligt med kraft för att frigöra de flesta människors kreativitet. De anarkistiska terroristernas förtvivlan måste vändas i hopp, deras medeltida krigföring måste genomgå en modern strategisk korrigering.
 
 

Poesin - Vad är poesin? Poesin är organiseringen av den kreativa spontaniteten, utnyttjandet av det kvalitativa enligt dess inre lagar om koherens. Det som grekerna kallade poiein, "dådet", här återfört till sin ursprungliga renhet och - för att säga allt - till helheten.

Där det kvalitativa saknas är ingen poesi möjlig. I tomrummet efter poesin installerar sig dess motsats: informationen, övergångsprogrammet, specialiseringen, reformen; kort och gott det parcellära i alla dess skiftande former. Det kvalitativas närvaro innebär dock inte oundvikligen en poetisk förlängning. Även ett rikt uppbåd av förebud och möjligheter kan råka vilse i förvirringen, gå under i brist på koherens, brytas sönder av störningar. Här är det alltid effektivitetskriteriet som avgör. Poesin är således även den radikala teorin utövad i handling; den revolutionära strategins och taktikens kröning, höjdpunkten på den stora leken med vardagslivet.

Vad är poesin? Under en strejk i Frankrike 1895 var arbetarna hårt pressade och till synes dömda att misslyckas då en militant från järnvägsarbetarförbundet tog till orda och fäste uppmärksamheten på ett sinnrikt och föga kostsamt kampmedel: "Med hjälp av en 10-centimare kan vi", förklarade han, "med vett och vilja sätta ett lokomotiv ur funktion". De statliga och kapitalistiska arbetsköparna gav snart vika. Här består poesin av just den handling som skapar nya realiteter, handlingen av perspektivets omkastning. Alla har materia prima inom räckhåll. Poeter är de som känner dess användning, som vet att tillämpa den på ett effektivt sätt: Och vad är tio centimer mot den ojämförliga och lättillgängliga energi som tillvaron dagligen i överflöd bjuder: livsvilja, vilda begär, kärlekens lidelse, lidelsernas kärlek, skräckens och ångestens kraft, hatets gallblåsa och förstörelselustans raseri? Vilka poetiska omvälvningar är inte att vänta av så universellt upplevda känslor som döden, åldrandet och sjukdomen? Det är från detta ännu marginella medvetande som den allt omfattande revolutionen av vardagslivet måste utgå, den enda poesi som görs av alla, inte av en.

Vad är poesi, frågar sig esteterna. Och vi ger dem detta svar som är så tydligt: poesin har sällan tagit formen av en dikt. De flesta konstverk är poesins förrädare. Och hur skulle det kunna vara annorlunda - poesin och makten är ju oförenliga. I bästa fall uppför sig den konstnärliga kreativiteten ett fängelse, där den låser sig inne i väntan på ett verk vars sista ord inte är sagt, men trots att konstnären så starkt längtar efter detta sista ord - som ska föregå den perfekta kommunikationen - så kommer han inte att få höra det förrän kreativitetens revolt har fört konsten fram till sitt förverkligande.

Ett afrikansk konstverk, vare sig det gäller en dikt, ett musikstycke, en skulptur eller en mask, betraktas inte som fulländat förrän det är skapande Ord, förrän det verkar. Och detta gäller inte bara den afrikanska konsten. Det finns inte en konst i världen som inte vill verka; och det - tom på den yttersta rekuperationens nivå - som en enda och samma begynnelsevilja: en vilja att leva i det skapande ögonblickets överflöd. Är det då så svårt att förstå varför de bästa verken aldrig kan dö? I alla röstlägen kräver de rätten att förverkliga sig, att träda in i livets värld. Konstens nutida upplösning möjliggör det äntliga tillfredsställandet av denna heta vilja.

Ingenting kan rädda det förgångnas kultur från kulturens förgångenhet, inte ens de tavlor, skrifter, musikaliska och arkitektoniska byggnadsverk ur vilka det kvalitativa strömmar oss till mötes, befriade från den form som idag är sjuk av alla konstarters sönderfall. Sade och Lautréamont, men också Villon, Lucretius, Rabelais, Pascal, Fourier, Bosch, Dante, Bach, Swift, Shakespeare, Uccello kastar av sig sina kulturella svepningar, lämnar de muséer där historien har stuvat in dem och förvandlas till dödande skrot i de omkastningens granater som konstens förverkligare avlossar. Hur bedömer man ett gammalt verks värde? Med utgångspunkt från den radikala teori som det bär på, den kärna av kreativ spontanitet som de nya skaparna rustar sig att frigöra för och med en aldrig publicerad poesi.

Den radikala teorin är förmögen att fyra av den kreativa spontaniteten i handling - och det utan att vare sig förvanska den eller ändra dess kurs. På samma sätt försöker den konstnärliga livshållningen att i sina bästa ögonblick påtvinga världens rörelse en konstant känslig subjektivitet, som inget annat vill än att skapa och låta sig skapas. Men under det att den radikala teorin håller fast vid den poetiska verkligheten - vid den verklighet som skapas, vid den värld som omvandlas - så intar konsten en identisk hållning med långt större risk att gå under och förvanskas. Blott den konst som är beväpnad mot sig själv, mot sin största svaghet - det estetiska - motstår denna rekuperation.

Det är ett känt faktum att konsumtionssamhället reducerar konsten till en produkt som kan konsumeras i en mångfald former. Och ju mer allmän denna reducering blir, desto snabbare går upplösningen, desto mer ökar möjligheterna till ett överskridande. Den kommunikation som konstnären så hett eftertraktar är omöjliggjord och förbjuden ända längst in i vardagslivets enklaste relationer. Därför är jakten efter nya sätt att kommunicera på, långt ifrån att vara reserverad för målare och diktare, idag fråga om en kollektiv ansträngning. Så vart det då äntligen slut med konstens gamla specialisering. Det finns inte längre några konstnärer, ty alla är det. Framtidens konstverk innebär skapandet av ett passionerat liv.

Skapelsen betyder mindre än den process som frambringar verket, skapelseakten. Det är kreativiteten som gör konstnären, och inte muséet. Olyckligtvis känner konstnären sällan sitt skapande jag. För det mesta poserar han inför publik, låter sig beskådas. Det är i den kontemplativa attityden gentemot konstverket man ska söka upprinnelsen till det förakt som drabbar den skapande människan. Hon har själv provocerat fram denna attityd och idag dödar den henne, reducerad till behovet att konsumera låter den de simplaste ekonomiska imperativ ta överhanden. Sålunda finns det inte längre något konstverk i termens klassiska betydelse. Det kan inte längre finnas något konstverk, och det är gott så. Poesin finns annorstädes, i gärningarna, i de händelser man skapar. Handlingens poesi, som alltid funnits där vid sidan av, återupprättar idag vardagslivet - vilket den sanningen att säga aldrig har lämnat - som centrum för alla intressen.

Den sanna poesin skiter i poesin. På jakt efter Boken önskade Mallarmé inget hellre än att avskaffa dikten, och hur avskaffar man en dikt om inte genom att förverkliga den. Samtida till Mallarmé tillämpade denna nya poesi med eftertryck. Var författaren till Hérodiade medveten om att de anarkistiska agitatorer som han kallade "renhetens änglar" erbjöd poeten en nyckel som denne - inmurad i sitt språk - inte visste att använda?

Någonstans finns poesin alltid. När den överger konsten, gäller det att se till att den träder in i alla handlingar, i en livsstil, i sökandet efter denna stil. Överallt förtrycks poesin och överallt blommar den. Brutalt nedtrampad, återkommer den med kraft. Den sanktionerar upploppen, omfattar revolten, eldar på de stora sociala festerna innan byråkraterna anvisar den plats i sin välsignade kultur.

Under historiens lopp har livets poesi bevisat att den, även i den parcellära revolten, även i brottet - denna den endes revolt som Coeurderoy sa - framför allt slår vakt om det som är okuvligt i människan: den kreativa spontaniteten. Det är viljan att skapa en människans och samhällets enhet, inte på basis av en fiktiv gemenskap utan med utgångspunkt från subjektiviteten, som åt den nya poesin smider ett vapen som var och en själv måste lära sig att hantera. Från och med nu står den poetiska upplevelsen i första rummet. Spontanitetens organisering måste vara dess eget verk.