DATAOPERATÖREN FRÅN HELVETET!
På större datorinstallationer, sådana med kanske flera hundra användare, finns det alltid en eller flera operatörer som ser till att hålla maskinen igång och svarar i telefon på användarnas frågor och hjälper dem tillrätta. Berättelsen handlar om operatören som en dag blev trött på allt och bestämde sig för att ställa till med så mycket elände som möjligt, utan att någon skulle kunna sätta dit just honom för det. För den som inte är så hemma i minidatorvärlden finns en ordlista på slutet.
DAG 1
Det är backupdags idag, så jag är sur, men att ha alla privilegier på systemet har sina fördelar. Jag kopplar om så att bandstationen blir NULL- enhet. Det spar tid för mig, eftersom jag inte behöver gå upp var femte minut och byta bandrullar. Eftersom backupen går fortare då, kan det inte bara vara elände.
En användare ringer.
- Vet du varför systemet går så sakta? Frågar han.
- Det har nog något att göra med…jag bläddrar bland Dagens Ursäkter…klockfrekvensen.
- Å! Efter som han inte vet vad jag talar om blir han nöjd. Vet du när det kan vara fixat?
- Fixat? 275 användare kör på samma maskin tillsammans med dig. Var inte så självisk. Logga ut istället och ge någon annan en chans.
- Men, jag ska lämna in mina forskningsresultat i morgon och allt jag behöver är en utskrift på laserskrivaren….
- JAJA. Det kan du fortsätta att hoppas på.
Jag lägger på luren. Usch. Kan de inte lära sig att låta bli att ringa? Telefonen ringer igen. Det är säkert samma kille igen, jag känner det på mig. Jag blir irriterad och anlägger en grövre röst.
- Hallå löneavdelningen!
- Å förlåt jag fick fel nummer.
- Jaså? Vad heter du kompis? Vet du inte att felaktiga telefonsamtal kostar pengar? Va? Egentligen skulle jag dra av din bortslösade tid och min bortslösade tid och kostnaden för det här telefonsamtalet från din lön. Det ska jag bannemig göra! När jag är klar med dig, är du skyldig oss pengar! Vad heter du ? och försök inte ljuga för vi har spårning på numren!
Jag hör hur luren släpps ned och därefter ljudet av springande fötter. Han försöker förmodligen skaffa sig ett alibi genom att vara på avdelningschefens kontor. Jag slår upp hans användarnamn, får tag på avdelningen och ringer till chefens sekreterare.
- Hallå, svarar hon.
- Hej, det är Simon, operatören här. När det kommer en kille inspringande på ditt kontor om tio sekunder, kan du ge honom ett meddelande då?
- Ja, det tror jag, säger hon.
- Säg bara "Du kan springa, men du kan inte gömma dig."
- Jaha. OK
- Och glöm nu inte det här nu. Jag skulle inte vilja berätta för någon om den där filen på ditt konto med svaren på Renhetstesten.
Jag hör hur hon förtvivlat knappar på terminalen.
- Bry dig inte om det, jag har en kopia. Var nu bara en snäll flicka och tala om vad jag har sagt.
Hon snyftar ett bifall och jag lägger på luren.
Och det värsta är att jag bara gissade det där om Renhetstesten. Nå då tar jag en kopia på den i alla fall. Det kan vara bra att ha som sängläsning.
Under tiden har backupen blivit klar på rekord tid. 2,03 sekunder. Tänk vad fint det är med modern teknik.
Nästa användare ringer.
- Jag behöver mer utrymme, säger han.
- Jaha, varför flyttar du inte till Texas? Frågar jag.
- Nej, jag menar, på mitt konto, dumskalle.
Dumskalle. Hmmmm
- Jag är väldigt ledsen, säger jag med inställsam röst, vad var det du sa?
Nu känner jag hur rädslan kommer krypande utmed telefonlinjen, men det är för sent. Han är körd och han vet om det.
- Jag sa att jag ville ha mer lagringsutrymme på mitt konto, snälla.
- Visst, visst. Vänta bara.
Jag hör hur han suckar av lättnad, fast han håller för luren.
- Så nu har du massor av utrymme.
- Hur mycket?
Såna där frågor gör mig riktigt sur! Inte bara ska jag ordna mer utrymme åt dem, de vill att jag ska tala om hur mycket också, så de kan korrigera mig om de inte får nog. De borde vara glada åt det de får.
På med sliskiga rösten igen.
- Nu ska vi se. Du har fyra megabyte tillgängligt.
- Ojoj. Åtta megabyte totalt! Tackar så mycket, säger han och känner sig nöjd med sin föhandlingskraft.
- Nej säger jag, och njuter som av ett fint rött rumstempererat vin, fyra megabyte allt som allt.
- Va!? Jag har ju redan använt fyra megabyte. Hur kan jag ha fyra megabyte totalt?
Jag säger inget. Chocken kommer
- Aaaaaaaaaaarrrrrrrrgggggggggghhhhhhhhhhh.
Jag skrattar så jag nästan dör.
DAG 2
Jag sitter vid terminalen och spelar x-tank, när någon tanklös idiot ringer. Jag lyfter luren.
- Hallå, säger jag.
- Vem talar jag med? Frågar han.
- Det är jag, tror jag, svarar jag eftersom jag gått en sån där artighetskurs.
- Vem då jag?
- Är det här någon slags lek? Frågar jag samtidigt som jag försöker spara min position i spelet.
För sent, jag blir nerskjuten. Nu är jag riktigt sur.
- Vad kan jag göra för dig då? Frågar jag med len röst (ett varningstecken).
- Jag skulle vilja veta om vi har ett program….
- Vilket program då?
- Eh, det kallas för B_A_S_I_C.
Knappeliknapp. DEL BASIC.EXE
- Nej det har vi inte, men vi hade det förut….
- Nehej. Men den andra frågan jag har är om inte innehållet på mitt konto skulle kunna kopieras över på ett band, så jag kan ha en permanent kopia av allt hemma, ifall det värsta skulle hända?
- Det värsta?
- Ja, om filerna skulle bli raderade av misstag eller nåt.
- Raderade? Bry dig inte om det. Vi har backuper. (å vad elak jag är) Vad har du för användarnamn?
Han säger sitt namn. Vilken dummskalle.
Knappeliknapp
- Men du har inga filer alls på ditt konto, säger jag med falsk förvåning hoppandes från mina stämband.
- Jo det har jag visst, du måste titta i fel katalog.
Först måste han sabba mitt tankspel och nu kallar han mig för lögnare.
Knappeliknapp
- Å, förlåt jag hade fel.
Muttrade han "typiskt" för sig själv? Vojne vojne.
- Jag menade att det användarnamnet finns inte.
- VA? Snyft. Det måste det. Jag använde det i morse.
- Aha, det förklarar saken. Vi hade ett virus i systemet i morse, eh….Da Vinci-viruset, som tar bort alla användare som är inloggade, när det aktiveras.
- Det kan inte stämma. Min flickvän var inloggad och jag kör på hennes konto.
- Vilket konto är det?
Han ger mig hennes användarnamn. Vissa lär sig aldrig.
- Jag ser det. Hennes konto öppnades just efter det att vi upptäckte viruset. Knappeliknapp. Hon förlorade bara alla hennes filer.
- Men….
- Du ska inte vara orolig. Vi har allt på band. (engelska:tape)
- Tack gode gud!
- Pappersremsa! (engelska:"papertape")
Har du förstoringsglas och en penna? Vi ses i maskinrummet!!
Demoniskt skratt. Åh vad jag är elak.
DAG 3
Idag arbetar jag så hårt att jag nästan inte hinner åka in till stan och gå på bio innan det är dags att berätta för folk att deras utskrifter är klara. Utskriftskön är alldeles för lång för att allt som finns i den ska kunna skrivas ut och hinna sorteras vid den tid jag har talat om för dem, så jag dödar alla små utskrifter. Då blir det bara två kvar och dem hinner jag sortera på nästan ingen tid alls.
Sedan, efter filman ( som var en av de där långsamma Bertolucci-grejorna, där det tar tre timmar innan huvudpersonen blir mördad i en visionär bildexplosion).
Omkring femtio personer väntar utanför och jag har två utskrifter. Det är ett bra medeltal för mig. Fast jag trodde jag tagit bort fler jobb. I alla fall lägger jag utskrifterna utanför och går långsamt in igen, medan jag fingrar på anteckningsblocket med texten "Konton som ska tas bort". Ingen säger något, som vanligt.
Jag sitter bakåtlutad i operatörsfåtöljen och tittar på intern-TV:n i datorhallen, som bara råkar vara ansluten till frame grabbern och videobandspelaren (skickad på reparation, väntad åter någon gång nästa år) när telefonen ringer. Det måste vara andra gången i dag och jag börjar bli irriterad.
- Ja, svarar jag och stannar bilden.
- Jag har råkat radera filer med mina meriter av misstag, säger han i andra änden.
- Det säger du, vad har du använt för namn?
Han säger det. Men vadå, jag har tråkigt.
- Nej det var inte du som tog den. Det var jag.
- Va?
- Jag tog bort den. Det var bara skräp. Du lyckades ju aldrig få mer än en 3:a i något ämne.
- Eh?
- Och det där skitsnacket om att du varit utbytesstudent. Det var din flickvän, det vet både du och jag.
- Va?
- Dina betyg. Jag har kollat dem och du ljuger.
- Hur kunde du…det är du? Är det inte? Dataoperatören från helvetet!
- Japp. Livs levande, på telefon och på ditt konto. Du skulle aldrig ha ringt. Och du skulle definitivt inte ha givit mig ditt användarnamn. Knappeliknapp. Du borde inte heller ha sänt det där brevet till systemansvarige som berättar vad du tycker om honom, i form av bild…
- Jag har inte skickat något….
Knappeliknapp
- Det kanske du inte gjorde, men det går inte att avgöra vem som sände det, numera. Men var inte orolig. Allt är slut väldigt snart. Knappeliknapp. Jag ska bara ändra tillbaka användarnamnet och…
- M m m m m, stammar han som om han fått nobben av en tjej.
- Adjö då, svarar jag vänligt, du har förmodligen väskor du skall packa och ett nytt liv att börja.
Jag lägger på luren.
Två sekunder senare ringer det på den röda telefonen. Jag lyfter luren och det är chefen. Han mumlar användarnamnet på den personen jag just pratat med och nämner något om ett otäckt elektroniskt brev och mumlar orden "du vet vad du skall göra…"Man kan tydligt höra de tre punkterna efter meningen.
Senare, när jag loggat in på elverkets dator, lägger jag till några nollor på den stackars satens elräkning. Jag kan inte hjälpa att tänka på hur det ska kännas när de ringer. Ännu senare, när jag lägger in den stackarns foto överst på FBI:s lista över brottslingar som är "JÄTTE-efterlysta, beväpnade och farliga, som ska skjutas omedelbart", inser jag att jag nog aldrig får reda på hur det går. Men livet går vidare.
Några timmar senare, när jag ser kravallbilen köra fram alldeles utanför den stackars satens lägenhet, inser jag att för vissa gör det antagligen inte det.
Men, imorgon är det en ny dag.
DAG 4
Det är Torsdag och jag är på gott humör. Det är avlöning idag. Jag tror att jag ska svara lite i telefon. Jag lägger tillbaka luren i klykan och det ringer omedelbart.
Jag har försökt komma fram i timmar! Skriker det i andra ändan.
- Nej, det kan inte röra sig om timmar, säger jag och lägger tillbaka Blade Runner i sitt fodral och tittar på ryggtexten. Snarare 114 minuter. Jag pratade länge och väl med chefen för att försöka få lite bättre maskiner till er användare.
Kroka, lina och sänke.
- Förlåt. Jag är ledsen.
- Å, det gör inget. Jag är tolerant. Jag lägger på minnet att jag ska ändra hans lösenord till något snuskigt om ett par dagar.
- Jo, jag skulle vilja veta hur man döper om en fil.
Nej, vilken tönt. Men vänta , det är avlöningsdag och jag är på bra humör.
- Visst. Du ger bara kommandot RM och filnamnet.
- Tack.
- Ingen orsak.
Nu är jag på riktigt bra humör. Jag kanske ska skriva den där scriptfilen jag gått och tänkt på, den som gör att det inte går att spara filer vid slumpmässiga tider.
Telefonen ringer igen.
- Hallå?
Hejsan, svarar jag.
- Är det operatören?
- Javisst, svarar jag, jättesnällt.
- Kan inte du bära ut mina utskrifter? Jag har ganska bråttom och jag skrev ut dem för mer än fem minuter sem.
- Användarnamnet? Frågar jag.
Han säger namnet och jag antecknar det för senare bruk.
- Det går jätte bra, säger jag och går bort till skrivarna.
Där ligger en enorm hög av utskrifter, och just det, hans ligger överst i högen. Jag tar hand om den, separerar den från resten av pappren och häller ut tvättsprit med bläckföroreningar över den, kör över den några gånger med en fullastad vagn med magnetband och klämmer in den i dörren till kassaskåpet några gånger.
Vackert.
- Här har du din utskrift, säger jag. Förlåt om det tog lite tid, men vi har lite problem med skrivaren.
Han kastar en blick på det hela och gör i byxorna.
- Kan jag skriva ut den igen? Frågar han oroligt.
- Javisst, men jag kan inte lova någonting, skrivaren är lite överbelastad idag.
- Jaha, men kan jag inte skriva ut den på lasern? Det fungerar väl.
- Jovisst, men det kostar ju en slant, säger jag och låtsas känna medlidande med den nollan.
- Det spelar ingen roll vad det kostar. Det är viktigt!
Jag vänder om och går tillbaka in i skrivarrummet och stoppar i tonerkassetten som vi har för speciella tillfällen, den som gör breda svarta streck mitt på sidan och där skriften tonar bort på ena halvan av papperet. Det tog mig ett bra tag att få den i det skicket också. Utskriften sprutar igenom och jag bär ut den på en gång. Det här vill jag inte missa.
- Vad hände med utskriften? Snörvlar nollan.
Sån tur jag skrev ner användarnamnet. Jag börjar få smak för tortyr.
- Tja, inget speciellt. Jag menar, visst, den är lite svart här och där, men den där kassetten har redan varit med om 47.000 sidor och blivit påfylld 17 gånger. Den är ganska bra jämfört med en del andra vi har.
Nollan betalar för utskriften och börjar snyfta.
- Såja, inte ska du gråta. Har du en diskett med arbetet på?
Han ger mig en hel diskettlåda och jag gåt tillbaka in på mitt rum och kör den genom raderapparaten och kommer tillbaka med den igen.
- Äsch. Jag glömde just att våran maskin är lite trasig. Du får ta med disketterna över till andra maskinhallen och den skrivaren som finns där. Den fungerar bra och dessutom fick de nya toner just idag.
- Tack.
- Det var så lite så. Och förresten, håll disketterna över huvudet hela vägen dit, för jordens magnetfält är ovanligt starkt idag.
- Förlåt?
- Säg inte emot, gör det bara.
Han vandrar iväg med banden högt över huvudet. Ibland kan jag hata mig själv.
DAG 5
Jag har dödstråkigt, så jag fördriver tiden med att läsa alla användares elektroniska post. Jag måste erkänna att dagens skörd var ovanligt trist. Jag hade väntat mig åtminstone en liten hänvisning till kladdande på någon, nere på lagret, men inget alls. Istället blir jag alldeles uttråkad med de vanliga historierna om någon släktings operation och hur vädret är på andra sidan jorden, bara skräp.
För att minska på tråkigheten tar jag bort en elektronisk festinbjudan från en användare och skickar den under hans namn, till newsmötet alt.ensamma.med.allvarliga.sociala.handikapp och gör en mental anteckning om att jag bör vara där med videokameran. Skulle kunna bli helhäftigt!
Härnäst kastar jag mig över företagets medicinska databas, i vilken företagsläkarna lagrar alla anställdas medicinska historia. Jag söker snabbt igenom den efter ord som "syfilis" och "herpes" och säljer resultatet till en slaskig veckotidning. Jag döljer mina fotspår genom att lägga till en post i en av läkarnas elektroniska kalender för igår, med orden "$500 for data till tidningen". Det borde vara allt som behövs.
Jag flyttar en del magnetband till vagnen , så det ska se ut som om vi faktiskt använder dem och börjar sedan leta igenom nätet efter en dold databas med snuskiga GIF-bilder. Jag hittar tillslut en och startar ett batchjobb som hämtar hem dem alla, under någon användares namn. Naturligtvis får han betala. Jag ser till att han har nog med diskutrymme genom att ta bort alla filer som inte har med arbetsuppgiften att göra, som till exempel alla de där "slutrapporterna för doktorsgrad" som har blivit väldigt omfattande de senaste veckorna. Jag återgår till e-posten. Nu måste något hänt. Jag söker igenom alla brev efter "gravid" och "familjegräl" och skickar dem anonymt till den lokala nyhetsgruppen.
Innan något mer hinner hända, blir det strömavbrott! Sekunden senare ringer telefonen.
- Hallå, säger jag irriterat eftersom Coyote just höll på att ta död på Daffy på TV!
- Har datorn….
Jag kastar på luren. Nu gäller det liv eller död. Så fort som möjligt sliter jag ur datorns nätkabel från det obrytbara kraftagregatet och trycker in TV:ns sladd. Djävlar. Coyote missar igen!
Under tiden börjar alla larm tuta som galningar och diskarna stannar. Men det gör inte så mycket för min dator är alltid inkopplad på UPS-en, och dessutom är jag på Ölfabriks nivå i Dark Castle.
Telefonen ringer, så jag slår av huvudströmbrytaren till telefonväxeln från UPS-en, varpå det slutar att ringa. Nu gäller det att se ut som jag jobbar. Jag tar fram pucken och hockeyklubban och skjuter ett par skott mot väggen. Från fönstret ser det ut som jag är bländande effektiv, som vanligt.
Tio minuter senare kommer strömmen tillbaka och två hårddiskar har pajat, men vad gör det, jag har inte blivit dödad en enda gång och jag är på högsta nivån och det kommer mer tecknad film.
Telefonen ringer och det är en användare, vilken överraskning.
- Datorhallen, säger jag och låter effektiv.
- Hallå, när kommer datorn…..
Jag lägger på luren. Jag klarar mig bra på den här nivån. Allt jag behöver göra är att komma förbi trollkarlen som slänger förtrollningar och så har jag vunnit.
Telefonen ringer igen och jag slår på högtalaren.
- Datorhallen, skriker jag, fortfarande långt inne i spelet.
- Jag har förlorat alla mina filer, gråter en användare i andra änden.
- Det kan du lita på, skriker jag och förlorar koncentrationen precis så mycket att jag hinner bli grillad av trollkarlen.
- Vad har du för användarnamn? Frågar jag med ett leende.
Han talar om det och jag tittar efter. Jo minsann, skit, och det var inte ens mitt fel.
Eftersom jag inte vill känna mig slagen ändrar jag hans loginkatalog till NULL-enheten, ställer om hans sökväg till "." och definierar om kommandot "läsa nyheter"så att det i stället skickar ett elakt brev till chefen för jämställdhetsavdelningen och sedan tar bort sig själv.
Nu har jag i alla fall försökt.
DAG 6
Idag är det fredag så jag kommer tidigt till jobbet, före lunch till och med. Telefonen ringer. Usch! Jag bläddrar till nästa sida av Dagens Ursäkter. "Solfläckar" stirrar på mig. Det här måste jag läsa på lite om. Två minuter senare är jag klar att svara i telefonen.
- Hallå, säger jag.
- Var har du varit? Jag har försökt att få tag på dig hela morgonen!
Jag avskyr när folk skriker åt mig tidigt på morgonen. Det gör mig alltid arg.
- Jo det har varit en del solfläcksaktivitet idag och det får alltid elektroniken att bära sig åt, säger jag vänligt.
- Jamen, jag kunde ju ringa till mina kompisar?
- Jo det är mycket mojligt. Solaktivitetens effekter är mycket svåra att förutsäga. Förra veckan försvann ett par filer från en kille när han höll på att arbeta med dem.
- Verkligen.
- Ja faktiskt. Skulle du vilja att jag kollar ditt konto?
- Ja tack. Jag har ett par viktiga grejer där.
- Vad har du för användarnamn?
Han säger det och för att vara ärlig så är det som att skjuta på fisk i en vattentunna. Två gånger. Med elefantstudsare. På nära håll. Tvärs igenom huvudet.(Måste jag säga det där med knappeliknapp igen? Knappast.)
- Hur många filer skall det vara på ditt konto? Frågar jag.
- Tja, det bör vara omkring 20 stycken för mitt forskningsarbete, 10 eller så som innehåller data till det och ungefär 20 till för en bok som jag håller på med.
- Hmmm. Jag tror vi fick dem innan de hann smita. Du har fortfarande två filer kvar. .cshrc och .login.
- Aaaaaaaaagggggggggghhhhhhhhhhhhhhh.
Han snyftar i luren och det får det att vända sig i magen på mig.
- Vad skall jag göra?
- Har du något av grejset sparat på diskett?
- En del, men det är flera veckor gammalt.
Jag slår på raderapparaten.
- Vad säger du om att jag kommer till dig och laddar in allt data på ditt konto på en gång, så du kan få lite jobb gjort?
- Det var snällt, snyftar han. Men jag har allt hemma. Jag antar att jag får ladda in allting själv ikväll.
- Kom bara ihåg vad jag sagt, solfläckar är inte bra för datorer och disketter. Du måste skydda disketterna från solaktivitet om du inte vill förlora data.
- Hur skall jag göra det? Linda in dem i aluminiumfolie?
- NEJ, Det är det värsta du kan göra! Du vet vad som händer med folie i en mikrovågsugn, eller hur?
- Ja…
- Använd inte det då. Det finns bara en sak som kan skydda disketterna från solaktivitet.
- Vad är det?
- Magneter. Lägg disketterna i en liten ask tillsammans med en massa magneter. Solfläckar avskyr dem.
- Oj, tack så mycket.
- Å, det var så lite.
Jag är bra på sånt här.
Dag 7
Till slut lyckades jag få några timmar över för lunch, och eftersom jag inte kan lämna skrivbordet har jag bett vaktmästaren sitta i min stol. Jag har berättat för honom att allt han behöver göra är att se till att luren inte råkar läggas på av misstag. Han är nöjd och jag försvinner.
Första hållplatsen är banken. Jag växlar in en femtiolapp till 25-öringar och ber att få ett kontoutdrag. Då drar jag ut nätsladden till kassörens bildskärm och den slocknar. Jag påstår att jag har brått och frågar om chefen finns i närheten.
Han kommer rullande som en mänsklig chokladkaka och frågar vad vi har för problem. Jag säger att jag bara vill ha ett kontoutdrag. Jag håller fingrarna korsade. Jo. Han hittar den utdragna nätsladden, han pluggar in den och loggar in, på chefskontot! Nu har jag min chans. Jag lutar mig mot disken och de 200 småmynten ramlar ner på golvet. Chefen bryr sig inte om det men alla kassörerna kastar sig ned över dem. Jag kan se på, utan att bli observerad, hur chefen skriver sitt namn med racerfart, ett tecken per minut. Med den farten skulle jag kanske växlat en hundring? Nu är han färdig med sitt skrivande. "PENGAR", ja det var ju svårt att gissa. Jaha, då kan jag ta hand om mina lån i kväll…
En användare som jag kommer ihåg sen den Stora Raderardagen -89 närmar sig. Jag tror han tänker prata med mig. Även chefen skakar på huvudet, men det är försent. Han stannar.
- Jo, förlåt, men skulle du kunna berätta vilken dator som är bäst att köpa för att skriva mitt examensjobb på?
- Jaha, ja
- Har du hört talas om Commoadore 64? frågar jag
- Ja…
- Sky dem som pesten! Det är inte så många som vet om det, men datorer är faktiskt inte byggda att hantera så mycket minne, den har över 64.000 saker, ibland ännu mer. Rena receptet på en katastrof.
- Å.
- Prova något säkert och välkänt istället. En ZX81 med dubbla kassettband om du kan få tag i den. Skaffa modellen med 1kB minne. Skriv ned det här. Köp inte en dikettenhet, du vet att de alltid går sönder, men musikkassetter håller i evigheter.
- Tack så mycket.
- Det gör inget. Vad har du för användarnamn?
Han säger det precis lagom till den Stora Raderardagen -93. De lär sig aldrig.
Jag kommer tillbaks till jobbet och vaktmästaren sitter och sover vid terminalen. Jag frågar honom om han inte skulle vilja börja jobba här, men han vill hellre ha kvar möjligheten att bryta sig in hos folk som sitter på toaletten.
Jag lägger tillbaks luren i klykan och det ringer på en gång. Jag avskyr när det gör det, efter som det tar sån tid att få in walkmanlurarna i öronen.
Det är den snyggaste tjej jag någonsin sett och hon har problem med datorn. Sånt gillar jag.
- Vad har du för användarnamn, frågar jag.
Hon talar om det(som om jag inte redan visste). Så fort som möjlig läser jag all hennes e-post (mestadels tråkig) och söker sedan igenom alla andras post filer efter hennes användarnamn. Ingenting. Utmärkt!
- Vad har du för problem? frågar jag med charmen påkopplad.
- Jag kan inte spara mina dokument. Den säger något om utrymme.
- Det skall jag fixa, säger jag och raderar alla andra på den disk hon är på. Nu bör du ha gott om plats.
- Tack så mycket, svallar hon över mig.
Jag gör en mental anteckning om att göra något med hennes konto i morgon igen
- Inga problem.
Telefonen ringer igen, nästan innan jag hunnit lägga på luren.
- Alla mina filer har försvunnit, tjuter en röst i örat på mig.
- När hände det? Frågar jag.
- Alldeles nyss, får han fram mellan tårarna.
- Jaha, men jag skulle inte vara orolig för det. Du har fortfarande tre dagar kvar till terminslutet och om du jobbar dag och natt kan du kanske få ihop till åtminstone en 2:a
Han snyftar lite till och lägger på luren.
Det ringer igen.
- Bildskärmen på min PC är ganska mörk, säger kvinnan i andra änden. Ska jag vrida upp ljusknappen?
- Neej, skriker jag. Rör inte den knappen! Begriper du hur mycket strålning som kommer ur skärmen när du vrider på den knappen???
- Njae, alltså….säger hon, nu osäker.
- Följ mitt råd. Det finns bara ett sätt att ordn en mörk bildskärm på och det är genom att maxladda drivtransistorerna.
Orden "maxladda" och "drivtransistorerna" får henne ur balans. När folk hör sådana ord går de över i dum-läge och gör allt man säger. Jag skulle kunna be henne springa naken över skolområdet med en nätsladd i ändan och hon skulle förmodligen gör det. Hmmm….
- Har du någon extra nätsladd?
- Nej.
- Då får vi prova med maxladdning. Du skall slå av och på datorn med nätbrytaren så fort du kan, trettio gånger.
- Skall jag ta ut disketterna?
- Nej! Vill du verkligen förlora all data?
- Å! Nej! Då försöker jag.
Jag lyssnar noga. Klickeliklickeli….klickeliklickeli..pang!
Fantastiskt den klarade 27 gånger. Annars brukar nätaggregatet alltid paja efter ungefär 15 gånger.
- Datorn exploderade, skriker hon genom ledningen.
- Verkligen!? Måste ha varit ett dåligt nätaggregat. Du hade tur att vi kom på det nu. Har du fortfarande kvar garantin?
- Nej.
- Ojanimej. Det är väl lika bra att du får den reparerad då. Har du gjort backup på dina filer?
- Ja, nere på stordatorn. Jag gjorde det i går, men hela förmiddagens arbete försvann!
- Det var otrevligt. Ger du mig ditt användarnamn så ska jag kontrollera att backupen fungerade som den skulle.
Hon talar om det…..
Dag 8
Jag sitter vid skrivbordet som vanligt och en användare ringer.
- Hej. Det är Simon från datorhallen. Behöver du hjälp?
- Ja. Jag kommer inte in på mitt konto, säger användaren.
- Vad har du för användarnamn? Frågar jag.
Jag får användarnamnet och tittar på kontot. Inga problem.
- Det var inget svårt, bara en dåligt skriven loginfil. Jag har fixat det och du bör kunna logga in nu.
- Tackar.
Vad är nu det här? Frågar du. Har dataoperatören från helvetet vänt ett blad i sitt liv? Slängt in handduken? Mulat av? Blivit tokig?? Nej, men han har fått systemspårning på sig. Och om det händer så buggar dom mig också. Så jag håller mig lugn tills jag hittat avlyssningsmojängerna. Det kommer inte att ta lång tid. Håll ut.
Aha. En i telefonluren. Enkelt. Men eftersom chefen är en klurig typ finns det antagligen fler. En till hittar jag inne i själva telefonen och en inne i tangentbordet. Dags att börja spilla kaffe som en galning. Det här är ett stort jobb så jag fyller hela muggen med kaffe och sätter mig och väntar på ett vittne. Systemansvarige kommer in.
- Var är min rapport? Frågar han vresigt. Han är uppenbarligen sur för att jag inte har gjort bort mig ännu. Fienden identifierad. Som chefen för alla helvetesoperatörer (alltså jag) alltid säger:"Det finns inget problem som är så formidabelt att det inte går att lösas genom att kasta ut användaren, radera hans filer, stänga av konto och rapportera hans verkliga inkomster till skatteverket".
Jag drar ut hans rapport som ligger under kaffemuggen, där jag har lagt den, muggen välter och kaffet rinner ut över telefonen och tangentbordet, som av någon anledning låg staplade på varandra.
- Hoppsan, säger jag och låtsas bli rädd. Systemansvariges ansiktsuttryck säger mig att jag gissat rätt.
- Tro inte att du kommer undan med det här, snäser han och stampar i marken när han går sin väg.
Jag slår på ethernetmonitorn och tittar på datatrafiken som kommer från hans PC.
Aha! Ett memo med mitt avsked, som skall skrivas ut på laserskrivaren inne på chefens kontor. Jag ändrar en smula på filen där den ligger i spoolkatalogen och låter den gå vidare dit den skulle. Sedan kör jag mitt lilla program som lägger in 522 i programräknaren och hela stordatorn skiter i byxorna.
Senare , när jag tar upp systemet igen skall jag ta bort den där otäcka spårningen.
Därpå går jag in i kommunikationsrummet och pluggar in en hörtelefon i en ledig RS-232-port som går till chefens kontor.
Chefen: -"Är du säker på det här?"
Systemansvarige: -"Absolut!"
Chefen: -"Du vill inte tänka på saken?"
Systemansvarige: -"Aldrig!"
Chefen: -"Som du vill, jag faxar det till personalkontoret nu."
Två sekunder senare lallar sytemansvarige in på mitt kontor med ett leende på läpparna.
- Jag kommer verkligen att sakna dig Simon, säger han överlycklig.
- Å, säger jag snällt och vänligt, skall du bort?
- Nä, Simon, säger han skadeglatt, det är du som skall bort.
- Befodran! Säger jag, så du har slutligen skrivit det där brevet till personalchefen att han är en rövslickande arselbandit och att du säger upp dig?
- Nej….
- Är du säker?
- Din… Hans ögon blir större.
Det är som att klubba ihjäl en säl med en mjuk kudde. Han springer iväg för att få stopp på faxet, men eftersom han just sagt upp sig (knappeliknapp) fungerar hans nyckelkort inte längre. Amatör.
Nu ringer telefonen igen. Det är samma användare som ringde förra gången.
- Nu kan jag komma in på mitt konto, men jag har slut på utrymme.
- Ett ögonblick så skall jag se vad jag kan göra.
Knappeliknapp
RM *
Dag 9
Jag är på väg till jobbet i bilen och sitter fast bakom en gammal gubbe, en verklig väglus av Guds nåde, som har en hastighetsmätare som står på rött när han kör i 30 km/h och inte kan köra runt hörn fortare än 10 km/h. Jag tutar och tutar men han har antagligen ställt in hörapparaten på "viskning".
Jag memorerar bil numret. Det har jag faktiskt gjort 60 gånger per minut de sista 15 och en halv minuterna. Ojanimej. Det ser ut som jag får ringa till bilregistret en gång till och anmäla en bil stulen av främmande vapenhandlare….
När jag kommer fram till jobbet bläddrar jag fram en ny sida i "Dagens ursäkter".
"Elektromagnetisk strålning från satelitsplitter". Verkar lagom trovärdigt, det ser ut att bli en bra dag idag.
Jag loggar in "FAR ÅT HELVETE" (kundstödstjänstens användarnamn) och startar postprogrammet. Jag har tre nya brev. Det första är 117 rader långt, så det kommer förmodligen från någon som gillar att berätta historier. Sånt gillar jag inte. I stället för att bara skriva "Jag behöver mera utrymme" så snackar de om att de håller på med forskning åt en föreläsare, och att det måste vara klart igår, och hur det nästan lyckades, men så råkade hans kusin på långt håll få en blödning i en herpesböld och förlorade en massa blod och fick åka till sjukhuset osv osv. Jag raderar brevet.
Det andra brevet kommer från en sådan där som inte kan hantera postprogrammet, så allt som finns i är headers. Jag svarar "Inga problem. Det är klart på torsdag". Hoppas det var viktigt.
Sista brevet spar jag tills i morgon, eftersom lördag skulle vara en tråkig dag att jobba, om jag nu hade behövt det.
Telefonen ringer. Jag trodde jag hade fixat det!
Jag slår på högtalaren så att jag får händerna fria att slafsa in lite pizza i mikrovågsugnen.
- Ja, skriker jag högt.
- Det är något fel på min bootdiskett. Jag kan inte logga in på servern.
- Har du disketten med dig?
- Javisst!
Jag går och hämtar disketten och lägger den och pizzan i ugnen i fem minuter och vrider på ugnen till "Ultrakärnvapenavfall"
Sex minuter senare ringer han igen.
- Det fungerar fortfarande inte, och nu låter disketten konstigt och luktar.
- Helvete! Det är den där elektromagnetiskastrålningen från satelitsplitter igen!
- Va? Det tror jag att jag hört något om. (Den du)
- Jag är ledsen, men du får köpa en ny diskett.
- Jaha, men det gör ingenting. Den började i alla fall bli sliten. Tack så mycket.
- Ingen orsak. Se till att du kör viruskontrollen FDISK på den när du fått den full med viktig data.
- Det skall jag göra. Tack
- Det gör inget. Jag gör bara mitt jobb.
XZBZone går alldeles för långsamt så jag tar död på en massa databasanvändare som verkar ta hand om all datakraft och fortsätter att spela. Nu går det mycket bättre. Det är inte så lätt i teknikens framkant, jobb jobb jobb.
Jag tar mig till cafeterian för en snabb 2-timmars fika. De är så snälla mot mig här. Det har dom varit ända sen en dator satte upp dom, av misstag, på listan för mottagare av donerade mänskliga organ. Väldans kladdigt. Jag grabbade åt mig några colaburkar och några ostgrejor och tar vägen tillbaka till kontoret via en övningssal för nybörjare på datorer. Jag tittar genom fönstret på den scen som breder ut sig framför mig: En hel sal full med nybörjare och ingen lärare.
Jag känner att jag måste hjälpa till. Så jag går in.
- Hejsan, Jag är er vikarie. Jag tänkte att ni skulle lägga era uppdrag åt sidan en halvtimme för att lära er om REMARK-funktionen, eller som den är mer känd för i datorvärlden, RM.
Jag borde egentligen ha blivit lärare. Jag är bra på att prata med folk.
DAG 10
Jag har blivit inbjuden som gästtalare till "Datorteknikens grunder", så jag lämnar kontrollrummet i vaktmästare Sams kompetenta händer och drar mig neråt föreläsningssalen. Föreläsningen börjar och flyter på ganska bra, tills vi kommer fram till en tiominuters paus, när eleverna kan fråga en "riktig dataoperatör" om saker de undrat över. Jag tar fram penna och anteckningsblocket.
- Innan vi börjar, ropar jag, skulle jag vilja be er ropa ut ert användarnamn innan ni ställer frågan. På så sätt kan jag applicera på den nivå ni är vana vid.
Läraren tror på det och de blir hakade på den personliga stilen.
- Första frågan, du där borta.
- Vilka är dina idéer om en personlig integritet för individen på ett delat stordatorsystem?
- Användarnamnet tack.
- CMS 1103
Skriveliskriv
- Integritet… Hmm. Ganska knepigt. Du menar, någonting i stil med att läsa e-posten mellan dig och din fadder om att du inte vill komma ut ur garderoben?
- Aaaaaaaaggggggghhhhhhhhhh!
- Jaha. Han gick visst sin väg. Det var ett dåligt, men fullkomligt slumpmässigt exempel. Nästa fråga, du där borta.
- CMS 1136. Jag undrar…
- Ja du ja. Den enda personen som prenumererar på alt.sex.med.sjömän.i.mammas.kläder.
- Det är bara för forskningens skull
- Visst. Och du lämnar ganska många bidrag för att vara forskare!
- Nnnnngggaaaaaaahhhhhhhhh!
- Nästa fråga?
Två minuter senare är föreläsningssalen tom. Det är felet med dagens elever. Dom vill bara inte lära sig. Så jag går tillbaka till kontrollrummet där Sam har somnat vid terminalen igen. Jag tror att han är ute efter mitt jobb. Jag noterar att jag ska gå in i lönedatabasen och avsluta betalningarna till hans olycksfalls- och sjukvårds försäkring. Man kan aldrig vara nog försiktig.
Jag lägger på luren för första gången den här eftermiddagen och det ringer nästan omedelbart. Nu får det vara nog. Jag vidare kopplar till 112 för att få någon sömn över huvud taget. Det blir de nog spaka av. Hoppsan, glömde nästan att vända blad i "Dagens ursäkter". "Statisk elektricitet från nylonunderkläder". Nä, låter för otroligt. Fast, i vissa fall skulle jag kunna göra en undersökning på platsen. Nä. Det går de nog inte på. Nästa sida. "Statisk elektricitet från plastlinjaler". Det kallar jag för en utmaning.
Jag kopplar tillbaka telefonen igen och drar iväg papperskorgen så att den står precis där pappret kommer ut ur skrivaren - ett jobb till som jag klarat med glans. Telefonen ringer, kanske det är någonting stort den här gången!
- Hallå!
- Hejsan. Eh, hur bär jag mig åt för att göra en stavningskontroll?
- Enkelt, skriv bara STAVA i filnamnet.
- Tack.
Jag är så jävla snäll det här morgonen, särskilt som jag vet att min egen version av STAVA lägger in stavfel istället för att hitta dem. Den ändrar "aldrig" till "alldrig" och sånt.
- Telefonen ringer och det är samma kille igen.
- Det är något fel på STAVA.
- Vad får dig att tro det?
- Min text ser ut som ett elände nu.
- Det verkar inte vara STAVA:s fel. Är du inloggad från en PC?
- Ja, men jag kan…
- Snälla, låt mig få göra den tekniska felsökningen. Ligger det någon plastlinjal någonstans på skrivbordet?
- Eh…klonk. Ja.
- Då vet jag. Du har fått elektronisk laddning i hårddisken, det är samma fenomen som får små pappersbitar att fastna på linjalen då du drar den fram och tillbaka över skjortärmen.
DUM-LÄGE AKTIVERAT
- Jaha, vad skall jag göra?
- Du vet att papperet lossnar när du slår den mot bordet ett par gånger? Det skall du göra med PC:n. Säg att du gör det 20 gånger. Lyft den ungefär 30 cm från bordet och släpp den.
- Det skall jag göra.
Krasch. Krasch. Krasch.
- Nu slocknade bildskärmen.
- Det gör ingenting. Den skall slockna. Fortsätt bara. Och när du är klar kan du fortsätta med bildskärmen. Den statiska elektriciteten kan ha tagit sig dit genom ledningarna.
Krasch. Krasch. Krasch.
Jag lägger på luren och går ut i användarnas område för att pilla in lite honung i några disketter när en kille som ser ut som Lee Harvey Osvald kommer rusande in och skjuter mig, fast ljudet kommer från maskinrummet och jag hör hur f.d. systemansvarige skrattar.
Senare, i ambulansen, förstår jag hur det hänger ihop. Jag glömde ta killens användarnamn.
Sedan blir allting svart.
DAG 11. HELVETESOPERATÖREN ÖVERLEVER!
Mörkret skingrades när jag kom ut ur tunneln och jag tänkte att jag kanske inte var så illa skadad ändå. Fast ändå…Någon tänkte….Sedan dog jag
Fast en sann helvetesoperatör vet att det inte är att dö, utan bara liksom att komma hem på semester. Fem sekunder senare får jag lite drygt 15.000 volt mellan tuttarna. De här ambulanskillarna vet verkligen hur man festar.
Jag överlever.
Tre veckor senare är jag tillbaka, makligt tillbakalutad bakom terminalen igen. Vilan har gjort mig gott och jag mår toppen!! Jag läser igenom alla andras elektroniska post som har hunnit komma in och låter alla elever veta att jag är tillbaka genom att göra ett improviserat preventivt underhåll på datorerna mitt under en laboration genom att kicka till på resart knappen. Det älskar de verkligen.
Jag bläddrar fram till nästa sida i "Dagens ursäkter" och ser "Växthuseffekten". Ja, ja, JA! Vilken välkomsthälsning.
Vi är i månadsslutet så alla de där påminnelseprogrammen som skickar ut automatiska elektroniska brev om allt möjligt börjar skicka ut brev åt alla möjliga håll. Jag ställer tillbaka systemtiden sju dagar så jag får lite lugn och ro och byter ut färgbandet i skrivaren mot det där som är tre år gammalt med hål i.
Jag tar mig igenom all min post och sprättar upp Helvetesoperatörernas månadsblaska "Kill -9" och kollar in artiklarna. Det finns en bra artikel om hur man gör OS/2 pinsamt långsamt, men det ser precis ut som de vanliga installationsinstruktionerna om du frågar mig, men vem vet? Jag bläddrar direkt till trollkarlsavdelningen för att se om mina artiklar har kommit med. Allihop! Till och med den om C-kompilatorn som slumpmässigt slänger bort en rad av källkoden här och där.
Telefonen ringer.
- Bildskärmen på min PC är helt svart.
- Det är nätsladden, säger jag.
- Nämen, jag säger ju att jag har kollat det och att allting är ordentligt inpluggat. Inga lampor lyser på tangentbordet eller någonting.
- Det är nätsladden, säger jag.
- Å, nu ser jag att sladden inte är ordentligt inpluggad…
- Nätsladden? Frågar jag.
- Ja… Hoppsan.
- Jamen det gör ingenting. Fungerar allt som det ska nu?
- Ja, det verkar så. Förlåt att jag störde. Du hade rätt hela tiden.
- Ja. Det här händer ganska ofta nuförtiden. Det beror på växthuseffekten, som orsakar slumpmässig termisk utvidgning och sammandragning vilket resulterar i rörelse i den mekanism som håller ihop kontakten med friktion…
Jag lyssnar och hör inget alls, med andra ord. DUM-LÄGE AKTIVERAT.
- Men, du kan fixa det för all framtid, säger jag.
- Verkligen. Hur då?
- Det handlar om att lägga en saltbeläggning på kontakterna.
- Jaha. (nu är dum-läget oåterkalligen aktiverat)
- Allt du behöver göra är att dra ut nätsladden ur datorn och belägga den med utspädda mineralsalter. Har du några utspädda mineralsalter på dig?
- Nä.
- Men det gör inget. Stick bara in den i munnen och dregla på den, men torka av kontakten så du blir av med alla bakterier och slå av strömbrytaren på blidskärmen först. Vi vill ju inte ha några olyckor.
- Jaja.
Fzzzt. Zappp. Klonk.
Jag lägger på, när luren i andra ändan slår i golvet. De skall inte ha något diskutrymme!!!