En romersk skald om biodling

Vergilii Georgicon Lib IV

Vergilius levde och verkade i Rom under Augustus och tillhörde kretsen runt Maecenas tillsammans med Horatius. Han kanske mest är känd för eftervärlden genom sitt storslagna hexameterverk, Aeneiden. I detta arbete försöker han ge den romerska historien en anknytning till den homeriska traditionen och även kan man säga på vers rättfärdiga Augustus nydaning av det romerska samhället.

Att Vergilius även skrivit ett hyllningsepos till lantbruket är förmodligen inte lika väl bekant. Georgica, heter detta mästerverk i fyra böcker. Den första boken handlar om olika grödor och hur marken bereds till odling. De övriga böckerna berör vin och olivodling samt boskapsskötsel. Den fjärde och sista boken handlar om biskötsel, en under antiken vida viktigare syssla i lantbruket än i dag. Socker saknades och honung var det vanliga sötningsmedlet.

Att de gamla romarna var väl förtrogna med biodling visas förutom av Vergilius även av författare som Plinius d.ä., Varro och Columella. Samtliga levde under århundradet närmast före och efter Kristus.

Varro, 116-27 f.Kr. har fått det tvivelaktiga nöjet att ge namn åt varroakvalstret. Man kunde ju gått till eftervärlden på ett angenämare sätt. Varro har dock ett grundmurat gott rykte som s.k. polyhistor, dvs han har skrivit och uttalat sig om nästan allting, ett bildningsideal som för länge sedan försvunnit. Apropå Varroa jacobsoni som varroakvalstret heter på latin, bör det betonas med tryck på första stavelsen, Va´rroa. När man läser Vergilius skildring av bisamhället slås man av två saker . Dels hur man under antiken beundrade binas samhällsbygge. Redan då framstod detta som ett föredöme för mänsklig levnad. Man tyckte sig se ett veritabelt kosmos, något välordnat gudastyrt. Det andra är att Vergilius ofta mycket insiktsfullt redogör för företeelser som är nödvändiga för en lyckad biodling. Man kan anta att skalden själv hade bigård eller i varje fall sett en sådan på mycket nära håll.

Kupans placering

Om kupans uppställningsplats skaldar Vergilius sålunda på hexameter. "Först bör man uppställningsplats för kupan noga begrunda dit varken vinden kan nå (ty vinden säkert dem hindrar att till sitt hus bära hem och samla sitt smakfulla foder) eller betande fåren och getter som blomstren avsliter. Så och den strövande kon att hon inte på betet må daggen sävligt slå bort och spirande gräset på ängen förtrampa".

Om behovet av friskt vatten.

Jag slås av hur mina bin konsekvent undviker alla mina vattenarrangemang. Istället uppsöker de dagg som samlats i bladveck på växter som Heliochrysum och andra mattbildande perenner. "Båd klara källor och gölar med grönskande mossa bör finnas. samt och en bäck som sig vindlar sakta i gräset framåt; må allt detta finnas att tillgå för bina samt att palmer och resligt olivträd ingången skugga mot solen."

. .Växter som bina älskar.

"Må nu grönskande acacia och doftande timjan samt kyndel som doftar så tungt runt bigården växa. låt violbädden släcka ur flödande källan sin törsta."

Om binas bostad.

"Kupan ifall den är gjord av bark eller flätad av vidjor, låt den ha trånga öppningar att inte vinterns kyla honungen stelnar och sommarens hetta får den att flyta."

Farligt för bina.

"Tål ingen taxus vid kupan, bränn inte rodnande kräftskal. Misstro närhet till träsken för bina, särskilt de djupa. Unkenhet, stanken av gyttja bör man bina bespara så och platser där klipporna ljuder av slaget och där ekot av rösten studsar och återskallar."

Vergilius delar med andra dåtida skildrare av binas liv den uppfattningen att visen var ett hanväsen. Han använder regelbundet "Rex," som betyder konung. Att drottningen var ett feminint väsen och stod för reproduktionen i bisamhället uppdagades inte förrän under 1600 talet.

Besynnerlig är även den uppfattningen som var vanlig under antiken att bina uppstod i döda djurkadaver. Troligen kommer sig detta av att man sett en bisvärm sitta i en uräten djurkropp. En annan förklaring är att en biliknande fluga, Eristalis tenax lägger ägg i kadaver.

Honung hade många användningsområden hos de gamla romarna och grekerna. Den fick som sagt ersätta vårt socker. Ofta åt man honungskakan som den var, något som fortfarande är vanligt i länderna runt Medelhavet.

Vin sötat med honung, mulsum ,användes av romarna som aperitif. Honung användes även som botemedel både invärtes och utvärtes. Också inom balsameringskonsten hade honung ett användningsområde. Även bivax kom till stor användning, nämligen att skriva på . Man fyllde en träram med vax och ristade med en "stylus", spetsig i ena, platt för utstryk i den andra änden.

"Bättre den senare är och du får honungen pressa, mogen, klart rinnande, mildrar med sötma sträv smak av Bacchus."

Text och översättning från latinet : Örjan Rudstedt.

Får kopieras med angivande av källa. <

Om man nu skulle vilja läsa diktverket i sin helhet finns en klassisk översättning av Gudmund Jöran Adlerbeth, handsekreterare åt Gustav III. Tema Gleerup 1967.

Bitidningen 1995