Teknik för framställning av freskerna i Pompeji.

Antika källor f.a Vitruvius : De Architectura.

Målningarna försämras och går ner i färg när de grävs fram. Större problem dock för de etruskiska gravmålningarna. Tidigare fanns en tradition att ta bort freskerna och transportera dem till museer, men man kan konstatera att de som idag är in situ är närmast lika bevarade som för 2000 år sedan. Utmärkt hög kvalitet på material och färgstoffer.

De pompejanska freskerna är ej fresker i egentlig mening. sådana som medeltidens och renässansens målare utförde.. Al fresko betyder att vattenlösliga färger förenar sig med den ännu fuktiga färska bruk som bildar målningens underlag. Detta utesluter omarbetningar på den torra putsen. Överarbetningar på torr mur eller t.o.m i olja vilket förekom under senrenässansen är kätterska freskomålningar.

För att nå de skimrande lysande briljanta effekter kunde de kampanska målarna inte begränsa sig till fresker i egentlig mening.

Konstnärerna tvingades kombinera olika tekniker, den vanliga freskens, temperamålning( då man målar på torr vägg inte fuktig som fresken) och vaxmålning.

Förberedelsen av väggen var föremål för sakkunnigt arbete.

Först slog man flera lager bruk på väggen. I det sista lagret blandade man alabaster och marmormjöl. Därigenom blev ytan glänsande och hållbar. När detta var klart började konstnären måla al fresko eller al seco och var hela tiden mycket nog med vatten och tvålhalten i kalkfärgen. Förtvålad olivolja användes.

Plinius och Vitruvius har lämnat råd om vilka färger man kan använda. De kampanska konstnärernas färgskala var enl. Plinius betydligt rikare än grekerna som använde fyra färger : Melos-vitt, attiskt ockergult, röda färger från Sino´pe i Pontos och bläcksvart.

´

Den sista behandlingen var poleringen. Man jämnade och gjorde ytan slät som glas och glänsande som metall..

Till vitmening av väggarna använde man jord från Chios blandad med mjölk. För att få fram cinnoberröd använde man purpurissimum ( saft fr purpursnäckan samt ägg på en grund av sandyx, röd mineralfärg.

Vitruvius skriver; “för att ge röda toner den sista behandlingen och förhindra att de blekes av solen eller månen bör man göra på följande sätt: när väggen torkat skall man med en silkesborst applicera ett lager vax blandat med olja sedan upphetta detta genom att i närheten bränna galläpplen. Därefter gnida med talg. Till sist polera med absolut rena linnedukar som man gör med marmor för att få den glänsande“.

Enl Vitr. skall lagren på väggen vara 6. (Vitruvius 7: e bok spec.)

För texten ansvarar: Örjan Rudstedt