C. Plinius  Caecilius Secundus eller Plinius den yngre som vi ofta kallar honom föddes i Como ( Novum Comum) 61 eller 62 eKr. Både på fädernet och på sin mors sida tillhörde han överklassen. Han förlorade tidigt sin far men fick genom släktingar möjlighet att få den utbildning som hörde ståndet till. I Rom studerade han vältalighet under Quintilianus. Hans morbror, den berömde Plinius den äldre,  spelade en avgörande roll för systersonens uppfostan.Då morbrodern omkom i den svåra katastrofen år 79 e.Kr,  varom brevet nedan handlar, var systersonen hans enda arvinge.I enlighet med testamentet adopterades han och bar därefter namnet Plinius. Morbrodern som gått till eftervärlden som sk.polyhistor dvs. en som kunde det mesta av det dåtida vetenskap omfattade, var vid tidpunkten för katastrofen amiral för den romerska västflottan förlagd i Misenum strax utanför Neapel.

Plinius den yngre gjorde karriär och beklädde även det högsta ämbetet som konsul under Traianus.Tre år senare blev han av samme kejsare utnämnd till augur.

År 111 e.Kr sändes han av kejsaren som legat till Bithynien med uppgift att omorganisera denna provins som upplevt en period av förfall och ekonomisk nedgång.

Han dog troligen under sitt uppdrag men årtalet för hans död känner vi inte.

Hans brev ( Epistulae) utgavs inte bara av honom själv utan skrevs säkerligen också med tanke på framtida publicering.

Breven om Vesuviuskatastrofen, författade till vännen  och historikern Tacitus, tillhör de mer kända.

C Plinii Caecilii Secundi Epistularum Liber VI  Ep XVI

Plinius hälsar sin vän Tacitus.

Du ber att jag skall skriva om min morbrors död, för att du skall kunna skildra den desto sannare för eftervärlden. Jag tackar dig ty jag inser att hans död blir mera ärofull om den förevigas av dig. Även om han dog för att så att säga leva för evigt, i en berömd katastrof när de skönaste trakter liksom folk och städer gick under, lade han själv grunden till många verk som skall leva för evigt. Förvisso anser jag de människor lyckliga vilka det genom gudarnas försorg är givet, antingen att göra det som är värt att skildra eller skriva det som är värt att läsa, men att de är lyckligast som kan bådadera. I skaran av dessa skall min morbror vara både genom sina egna och dina skrifter. Desto hellre åtar jag mig det du kräver, ja, jag fordrar det till och med.

Han befann sig i Misenum och förde personligen befälet över flottan. Vid ungefär den sjunde timmen den 24:e augusti meddelar min mor honom att ett ovanligt stort och säreget moln blivit synligt. Han hade solat, straxt därefter tagit ett bad, ätit och låg och läste. Han begärde fram sin sandaler, gick upp till en plats varifrån detta fenomen bättre kunde beskådas. Om man såg från långt håll var det osäkert från vilket berg molnet steg upp( först efteråt blev det känt att det var Vesuvius). Formen på molnet påminde om en pinje. Ty sedan det lyfts upp likt en mycket lång stam mot himlen spred det sig åt sidorna i några grenar, eftersom, tror jag, det fördes upp av det omedelbara lufttrycket. Därefter, då detta avtog, spreds det av sin egen tyngd ut åt sidorna. Ibland var det vitt, ibland smutsigt och fläckigt, allteftersom det dragit med sig upp jord eller aska.

Eftersom han var en mycket bildad man tyckte han att detta var något stort, värt att närmare utforska. Han lät göra i ordning en liburnerjakt. Han ordnade så att jag kunde följa med om jag ville. Jag svarade att jag hellre ville studera och att det händelsevis var han själv som givit mig det jag skulle läsa. Han lämnade huset, mottog ett brev från Rectina, hustru till Bassus. Denne var skräckslagen genom den hotande faran ( ty hans gård låg nedanför och enda flyktvägen var båtledes) och bad att han skulle rädda honom ur denna stora olycka. Min morbror ändrade sin plan och tog sig modigt an det han börjat av nyfikenhet. Han lät fyrroddare löpa ut och gick själv ombord för att hjälpa inte bara Rectina utan många andra.Denna sköna trakt var nämligen tätt befolkad. Han skyndade dit varifrån andra flydde, höll rak kurs och rodret stadigt mot faran, till den grad utan fruktan att han dikterade och lät uppteckna alla katastrofens rörelser och former när helst han upptäckte dem.

Redan hade aska fallit på båtarna, ju närmare de kom desto hetare och tätare. Vidare föll pimpsten samt även stenar som var svarta, brända och sönderbrutna av elden. Nu blev det plötslig ebb och stränderna blev svårframkomliga genom nedfall från berget. Sedan han tvekat en stund om han skulle vända tillbaka, sade han till kaptenen som manat honom att göra detta, "lyckan står den djärve bi. Styr kosan till Pomponianus!" Denne var i Stabiae som var avskilt av en mellanliggande havsbukt, ty havet sköljde in mot stränder som sträckte sig i långa bukter. Även om faran där inte var överhängande var den dock uppenbar. Då den ökade hade han helt nyligen burit packningen till fartygen, säker om att kunna fly om motvinden upphörde. Sedan min morbror då seglat i hamn för kraftig medvind, omfamnade han den skräckslagne, tröstade och uppmuntrade honom. För att dämpa hans rädsla genom sitt eget lugna uppträdande, lät han sig föras till badet. Sedan han badat lade han sig till bords, spisade middag i munter eller, vilket är lika storartat, låtsad munter sinnesstämmning.

Under tiden lyste på  flera platser utbredda flammor och höga lågor från berget Vesuvius. Det ljungande eldskenet förstärktes av nattens mörker. Som bot för rädslan förklarade min morbror eftertryckligt att eldar lämnats av de förskräckta bönderna och att de lämnade gårdarna stod i lågor genom att de var övergivna. Därpå gick han till vila och sov verkligen tungt. Ty hans andhämtning, som var tyngre och ljudligare på grund av hans kroppshyddas storlek, hördes av de som uppehöll sig i huset. Men gården, från vilken man kom till sovrummet, hade redan fyllts av aska och pimpsten. Nivån hade höjt sig så att, om man dröjde kvar, det skulle bli omöjligt att ta sig ut. Han väcktes upp, gick ut och slöt sig till Pomponianus och de övriga som höll vakt. Man överlade gemensamt om man skulle stanna inomhus eller gå ut i det fria. Ty genom de täta jordskalven vajade husen och sedan de liksom flyttat sig från sina grunder tycktes de än röra sig hit än dit eller flytta sig tillbaka i sitt läge igen. I det fria å andra sidan fruktade man nedfall av pimpsten även om den var lätt och porös. När man jämfört farorna valde man likväl detta alternativ . Hos min morbror skedde detta genom att väga ett förnuftskäl mot ett annat, hos andra genom att en farhåga övervann en annan. Man placerade kuddar på huvudet och knöt fast dem med linnedukar. Detta var ett skydd mot nedfallet. På andra håll var det nu dag men här var det natt tätare och svartare än alla andra nätter. Dock dämpades den av många facklor och andra ljus. Man beslöt att gå ned till stranden och på nära håll se om havet kunde erbjuda möjlighet till flykt. Det var dock fortfarande hög sjö och motvind. Där bredde han ut en duk som han lade sig på och begärde gång på gång kallt vatten och drack. Därpå drev lågorna och det som förebådar dem, svaveldoften, andra på flykt. Själv blev han sporrad av detta. Stödd på två slavar reste han sig och föll strax ihop, av vad jag kan förstå, på grund av att andhämtningen hindrats av en tjocksare rök och luftvägarna täppts till. Dessa var i enlighet med hans natur sjukligt trånga och ofta inflammerade. När dagen återvänt, den tredje nämligen efter det han omkommit, fann man hans kropp oskadd, hel och i de kläder han haft på sig. Hans kroppsställning påminde mer om utseendet hos en som vilar än hos en som är död.

Under tiden var jag och min mor i Misenum. Men det hör inte till berättelsen och du ville ju inte heller vet någonting annat än hans död. Alltså slutar jag här. En enda sak vill jag tillägga, nämligen att jag skildrat allt omedelbart som jag deltagit i och hört, eftersom man då får den sannaste redogörelsen. Det viktigast skall du plocka ut. Ty det är en sak att skriva ett brev, en annan att skriva historia; en sak att skriva för en vän, en annan att skriva för alla.

Farväl.

Från latinet: Örjan Rudstedt. 1993.

Latinsk text

Plinius andra brev till Tacitus