Centrala försöksdjursnämndens allmänna råd om handläggningen av vissa ärenden vid den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m. m.;

Nr 1 - 1990

Produktion av monoklonala antikroppar

Monoklonala antikroppar används inom immunologin men också inom andra forskningsområden och vid diagnostik av olika sjukdomar. Även terapiförsök med monoklonala antikroppar bedrivs vid immunologiska sjukdomar, cancersjukdomar och infektionssjukdomar.

Framställning av monoklonala antikroppar kräver idag djurförsök vid immunisering mot det aktuella antigenet. Likaså är djuranvändning ibland nödvändig även vid pågående produktion av monoklonala antikroppar med in vitro metoder. Det kan t.ex. behövas för att häva en infektion av cellinjer, för att selektera bort genetiska förändringar vid odling och upparbetning av cellinjer och vid nedfrysning och tining av hybridom för att undvika förlust av cellinjer.

För en större eller industriell produktion av monoklonala antikroppar finns idag tillgång till etablerade in vitro metoder bl.a. med användning av odlingskammare. Många hybridomcellinjer kan idag produceras storskaligt med sådan teknik varför försöksdjursanvändning i allmänhet inte behöver komma i fråga. I vissa fall vid sådan storskalig produktion är dock användning av försöksdjur alltjämt nödvändig. Exempel på sådana fall kan vara produktion av humana monoklonala antikroppar där in vitro teknik ännu inte är utvecklad. Ett annat exempel kan vara immunologiska försök där det är av väsentlig betydelse att inga artfrämmande proteiner eller andra ämnen kommer i kontakt med hybridomen vilket alltid sker vid in vitro produktion. En ansökan om etisk prövning av storskalig produktion med användning av ascitesmetoden bör motiveras utförligt.

Även för en mindre, forskningsmässig produktion av monoklonala antikroppar finns idag in vitro teknik i stor utsträckning tillgänglig och bör i möjligaste mån användas. Även vid en sådan, mindre produktion föreligger emellertid ibland hinder mot ett fullgott resultat utan djuranvändning. Så kan t.ex. vissa hybridom växa mycket dåligt in vitro eller producera alltför små mängder antikroppar. Enligt blanketten för ansökan om etisk prövning skall försöksledaren bl.a. lämna uppgifter om andra metoder prövats eller övervägts för att uppnå syftet med försöket. Härigenom har en djurförsöksetisk nämnd möjlighet att vid sin beredning granska och bedöma om hinder mot användning av in vitro teknik i det aktuella ärendet föreligger. Vid ett tillstyrkande beslut om användning av ascitesmetoden bör särskild uppmärksamhet ägnas att djurskyddsaspekterna blir beaktade.

Erfarenhetsmässigt blir försöksdjuren allmänpåverkade efter hand under ascitesbildningen. En daglig klinisk undersökning av djuren av utbildad personal är därför angelägen. För att undvika onödig allmänpåverkan bör försöksdjuren avlivas och tappas på ascitesvätska när en ansvällning av buken kan observeras. Detta motsvarar 3-5 ml ascitesvätska för en mus och 20-40 ml ascitesvätska för en råtta. Om djuren visar andra tecken till påverkan av allmäntillståndet än effekter av ascitesbildning bör dessa tas ur försöken och avlivas.

Vid användning av ascitesmetoden förbehandlas djuren ofta genom injektion med olja (t.ex. Pristan). Denna ger upphov till smärta genom en irritation av bukväggen men bidrar samtidigt till en högre produktion av monoklonala antikroppar. Vid en sådan användning bör strävan vara att exponeringstiden begränsas och att minsta möjliga injektionsvolym används. På mus uppnås ofta effekt redan vid en injektionsvolym på 0,1-0,2 ml Pristan och större volym än 0,5 ml bör aldrig användas.

Detaljerade rekommendationer för ascitesproduktion av monoklonala antikroppar finns i ILAR News 1989, 31:7-11 (M.W. McGuill and A.N. Rowan: Refinement of monoclonal antibody production and animal wellbeing).

Vad i dessa allmänna råd sagts om behovet av att använda försöksdjur kan i framtiden komma att förändras genom genteknikens utveckling.

_______