Centrala försöksdjursnämndens allmänna råd om handläggningen av vissa ärenden vid den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m. m.;

Nr 2 - 1990.

Immunisering av försöksdjur

Immunisering innebär att ett främmande ämne, antigen, sprutas in i djuret för att åstadkomma antikropppar mot antigenet. Främst kanin, marsvin, mus, råtta, får, get, häst och höns används. Immunisering är en traditionell metod inom biomedicinsk forskning men görs på många olika sätt. Det är främst egenskaperna hos och tillgången av antigenet som är avgörande vid val av metod. En metod som fungerar för ett antigen kan vara oanvändbar för ett annat antigen. Dessutom skiljer sig olika individer av samma djurart åt beträffande förmågan att bilda antikroppar d.v.s. två djur av samma art ger inte samma antikroppar mot ett och samma antigen. Trots de skilda förhållanden som således ofta råder vid immunisering bör vad som sägs i det följande kunna vara till vägledning vid den djurförsöksetiska prövningen.

Vid immuniseringsförsök måste forskaren ta ställning till 1) val av djurslag, 2) antal djur, 3) val av adjuvant, 4) antigendos, 5) antigenets beredningsform, 6) injektionsställen, 7) injektionsintervall, 8) testblödning, 9) teknik för samling av antikroppar från djuren, 10) behandling och förvaring av de uppsamlade antikropparna, 11) anestesi och sedering av djuren vid de olika ingreppen. Rekommendationer och utförlig beskrivning av alla moderna tekniker där antikroppar används har nyligen utgivits (Antibodies: A laboratory manual. Eds. E. Harlow and D. Lane, Cold Spring Harbor Laboratory, 1988). I boken finns ett kapitel om immunisering (s. 53-137) där moment som direkt berör försöksdjuren behandlas på s. 92-123. De procedurer för ascitesproduktion i samband med immunisering av mus, som anges på s. 121-123 bör dock undvikas. För fördjupade kunskaper om adjuvants kan hänvisas till E.B. Lindblad & J.V. Spärck (1987) "Basic concept in the application of immunological adjuvants", Scand. J. Lab. Anim. Sci., 14.1-13.

En ansökan om etisk prövning till en djurförsöksetisk nämnd om immunisering av försöksdjur bör innehålla en beskrivning av de faktorer som tidigare redovisats under p. 1-3, 6-9 och 11. I de fall då de beskrivna rutinerna markant skiljer sig från de rekommendationer som anges i "Antibodies: A laboratory manual" bör den etiska nämnden begära kompletterande uppgifter av den sökande om det inte framgår klart av ansökan varför denne valt en annan teknik. Härutöver bör följande råd uppmärksammas.

Injektion på kanin bör aldrig ske i trampdynorna. Injektion i trampdynor, tassar och framben på andra djurslag bör undvikas om inte särskilda skäl föreligger. Så kan vara fallet t.ex. om antikroppsproduktionen uteblir vid andra administrationssätt, vid studier av den immunologiska funktionen av de lokala lymfkörtlarna samt vid studier av fördröjd överkänslighetsreaktion hos mus. Då injektion i fotsule/trampdyneområdet utförs bör detta ske endast i en extremitet hos djuret medan de andra tre extremiteterna lämnas orörda. Den som utför fotsule/trampdyneinjektionen bör vara väl förtrogen med tekniken. Djur som sprutats i trampdyna bör hållas i bur med slät botten och mjukt strömaterial.

Särskilda råd rörande rutinmässig immunisering av kanin finns i Centrala försöksdjursnämndens Allmänna råd Nr 3 - 1990.

_______