Centrala försöksdjursnämndens allmänna råd om handläggningen av vissa ärenden vid den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m.m;

Nr 6 - 1996

Djurförsök med experimentell eller spontan ledsjukdom hos smågnagare

Det finns bara begränsade kunskaper om de uppkomstmekanismer som leder till ledgångsreumatism (reumatoid artrit). De är sannolikt att en eller flera störningar i immunsystemet leder till de ledskador som är typiska för sjukdomsbilden. Även när det gäller andra kroniska ledsjukdomar är kunskapen om mekanismerna begränsad. Den experimentella artritforskningen syftat till att bl.a. identifiera de mekanismer i immunförsvaret som antas orsaka både uppkomsten och utvecklingen av ledskadorna såväl vid ledgångsreumatism som vid andra kroniska ledsjukdomar och därmed bidra till utvecklingen av behandlingsmöjligheterna. I dag finns modeller där ledsjukdom hos försöksdjur, som liknar människans ledgångsreumatism, uppstår som en följd av behandling med immunologiskt aktiva ämnen (induktion) eller utvecklas spontant hos vissa djurstammar eller vissa transgena djur med ett förändrat immunsystem. Vanligtvis används råttor och möss i dessa försök. Djurförsöken medför olika grader av påverkan på djuren beroende på bl.a. att ett varierat antal leder blir inflammerade och att ledsjukdomen hos en del av djuren blir kronisk. Graden av påverkan hos djuren varierar också mellan olika djurstammar och individuellt mellan olika djur som utsatts för samma inducering.

Vid studier av ledsjukdom bör djurförsöket utformas så att sjukdomstillståndet hos djuren inte blir allvarligare än som är nödvändigt för att den vetenskapliga frågeställningen skall kunna besvaras. Detta kan ibland ske genom t.ex. en sjukdomsmodell som begränsar ledsjukdomen till färre leder eller genom att studierna görs i ett skede där försöksdjuren ännu inte är särskilt påverkade av sjukdomen. Om djur i försök är utsatta för ledsmärtor eller större allmänpåverkan, bör särskilda åtgärder vidtas för att begränsa smärta och lidande. Vid en experimentell eller spontant uppträdande ledsjukdom hos smågnagare bör följande råd iakttas.

Ett flertal metoder finns för att inducera ledinflammation hos råttor och möss. Om försöksledaren väljer att använda sig av injektion bör denna i första hand göras subkutant eller intramuskulärt. I likhet med vad som anges i CFN:s allmänna råd Nr 2 - 1990, Immunisering av försöksdjur, bör injektion i trampdynorna aldrig ske. Om ett starkt vävnadsretande preparat används bör narkos av försöksdjuren övervägas i samband med injektionen. Efter induktionen genomgår djuren vanligen en fas med akut inflammerade leder under omkring två veckor varefter symptomen avklingar. Djurens viktutveckling avstannar som regel under denna akuta fas trots att djuren vanligtvis äter och dricker i normal omfattning. Efter denna inledningsfas kan i vissa fall djur helt tillfriska medan sjukdomen i andra fall övergår i en kronisk fas med normal viktutveckling och utan några tydliga tecken på smärta eller andra symptom än ledsvullnad. En del djur kan också efter inledningsfasen vara märkbart smärtpåverkade av ledsjukdomen.

Under ovannämnda inledningsfas bör tillsynen av försöksdjuren successivt intensifieras i takt med att sjukdomen utvecklas och djurens allmäntillstånd påverkas. Rutiner för förvaring, tillsyn, undersökning av enskilda djur och eventuell stödjande behandling bör bestämmas i samråd med veterinär. Det kan i vissa fall vara lämpligt att ge djuren foder på golvet i burarna och att använda vattenflaskor med extra långa nipplar så att djuren lätt kan komma åt att äta och dricka. Djur som är påverkade av ledsjukdom bör hållas i burar med mjukt och fast golvunderlag vilket ger djuren större möjligheter att röra sig eller stå. Spån eller annat finkornigt bäddmaterial bör undvikas för dessa djur med hänsyn till risken för inhalations- och ögonskador.

Utöver regelbunden kontroll av foder- och vätskeintag samt djurens viktutveckling bör särskild uppmärksamhet ägnas djurens allmäntillstånd och förekomst av sårbildning, tryckskador och nedsmutsning av pälsen hos djuren. Djur med starkt nedsatt rörelseförmåga bör kontrolleras med avseende på förmågan att avge urin och avföring. Djurens hälsostatus kan antecknas i ett särskilt protokoll som förvaras i anslutning till djuren. Inom ramen för den tillsyn som sker bör de djur som visar tecken på lidande tas ur försöket och avlivas. Ett beslut om avbrytande av hela eller delar av försöket och avlivning av djur bör grundas på en sammanvägd bedömning av de enskilda djurens situation och fattas i samråd med veterinär.

Smärtlindring har i vissa fall visat sig effektivt för att minska djurens lidande och bör försöksvis användas om denna inte bedöms påverka resultatet av försöket. Smärtlindring bör i sådana fall ges genom injektion och påbörjas i ett tidigt skede av försöket innan djuren till följd av ledsjukdomen får starkt nedsatt rörelseförmåga.

Försöksledaren bör också informera och samråda med den djurvårdande personalen så att den kan vidta de extra åtgärder som med hänsyn till det enskilda försöket behövs för en fullgod tillsyn och ett från djurskyddssynpunkt tillfredsställande omhändertagande.

_______