LSFS 1988:45

Centrala försöksdjursnämndens kungörelse (LSFS 1988:45, ändrad 1989:41 och 1996:22) med föreskrifter och allmänna råd om den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål m. m.;

1 § Om den etiska prövningen av användningen av djur för vetenskapliga ändamål finns bestämmelser i 21 och 22 §§ djurskyddslagen (1988:534) och 41-49 §§ djurskyddsförordningen (1988:539).

Bestämmelser om etisk prövning av djurförsök infördes med verkan fr.o.m. den 1 juli 1979 (prop. 1978/79:13, JoU 5, rskr. 41). I enlighet med 1978 års riksdagsbeslut inrättades en etisk nämnd för djurförsök i varje högskoleregion. De djurförsöksetiska nämnderna hade till uppgift att pröva användningen av försöksdjur. Vid prövningen skulle, enligt den tidigare gällande förordningen om användning av djur för vetenskapligt ändamål m.m., hänsyn tas till å ena sidan djurförsökets betydelse och å andra sidan lidandet för djuren. Nämnderna hade enbart en rådgivande funktion. Vidare inrättades den Centrala försöksdjursnämnden med uppgift bl.a. att vara ett samordnande och planerande organ inom försöksdjursverksamheten och att verka för en minskad försöksdjursanvändning genom stöd till alternativa och kompletterande metoder till djurförsök.

Enligt föreskrifter som meddelades av lantbruksstyrelsen i styrelsens kungörelse (LSFS 1982:29) med föreskrifter om de djurförsöksetiska nämnderna m. m. fanns två typer av ärenden nämligen, dels ärenden som endast anmäldes till lantbruksstyrelsen och där någon etisk prövning ej skedde, dels ansökningsärenden. Anmälan gjordes av försök som var mindre ingripande ur djurskyddssynpunkt och gällde bl.a. försök som utfördes på sövda djur som inte vaknade upp igen efter försöket (s.k. akutförsök), avlivning av försöksdjur för uttagande av organ, vissa beteendeförsök, ärftlighetsförsök och enkla utfodringsförsök. För övriga mer ingripande försök med risk för lidande för djuren skulle ansökan göras. En ansökan om att få använda djur till djurförsök prövades först av en tremannagrupp. Gruppen bestod av representanter för de personkategorier som ingick i den djurförsöksetiska nämnden. Om gruppen var enig om att försöket var godtagbart från etisk synpunkt fick försöket påbörjas omedelbart. Ärendet anmäldes senare vid nämndens sammanträde. Det reella avgörandet fattades sålunda av tremannagruppen och ej av den djurförsöksetiska nämnden.

Riksdagen beslöt den 27 maj 1988 om nya regler för den framtida etiska prövningen av djurförsök (prop. 1987/88:93, JoU 22, rskr. 327). Beslutet innebär att samtliga djurförsök i fortsättningen skall undergå etisk prövning, att inga djurförsök får påbörjas innan den djurförsöksetiska nämnden prövat dessa och att de etiska nämnderna får en ändrad sammansättning.

I regeringens proposition redogjorde departementschefen för sin syn på användningen av försöksdjur.

Att använda djur för vetenskapliga ändamål innebär en konflikt mellan å ena sidan djurskyddskravet och å andra sidan det krav som humanitära och andra viktiga samhällsintressen ställer på kunskapen om oss själva och vår omvärld. Den medicinska och biologiska grundforskningen sträcker sig över vida områden där försöksdjur enligt en allmän uppfattning, vilken även jag delar, måste få användas och där djurexperiment inte kan ersättas med olika modelltester baserade på icke djurförsök. Som exempel kan nämnas studier som syftar till ny baskunskap om centrala biologiska verknings- och funktionsprinciper. Hit hör också sökandet efter nya operationsmetoder, särskilt inom transplantationskirurgin.

Däremot har ibland ifrågasatts användningen av djurförsök för att utprova olika produkter. Sådana undersökningar kan omfatta allt från läkemedel till mer eller mindre angelägna konsumtionsvaror. Många gånger styrs behovet av djurförsök inom det här området av myndighetsföreskrifter som innebär krav på djurbaserade tester för att t.ex. en produkt skall godkännas.

Enligt min mening är det viktigt att djurförsöken begränsas till att avse bara sådana fall då det är angeläget från allmän synpunkt att utföra försöket. Därvid måste bl.a. beaktas betydelsen av den kunskap som kan vinnas. Inte heller bör djurförsök få förekomma om likvärdig kunskap kan vinnas genom användning av alternativa metoder. Sådana alternativa metoder för att skaffa sig den önskade kunskapen finns delvis i dag och en snabb utvärdering av nya metoder kan förväntas.

Den etiska prövningen borde enligt propositionen vara utformad i huvudsak på samma sätt som för närvarande. Att prövningen i huvudsak skall vara oförändrad innebär enligt departementschefen bl.a. att prövningen även i fortsättningen bör göras av de etiska nämnderna och att nämndernas beslut på samma sätt som för närvarande bör vara rådgivande. Enligt departementschefen är de etiska frågorna till sin karaktär sådana att de bäst lämpar sig för en rådgivande och ej beslutande process. Att prövningen är rådgivande torde leda till ett ökat samarbete mellan forskningen och nämnderna och bidra till att skapa ömsesidig förståelse mellan forsknings- och djurskyddsintressen. Kravet på prövning bör enligt departementschefen anges redan i lagtexten. Departementschefen framhåller vidare att det kan vara motiverat att anlägga etiska synpunkter också på sådana försök som i dag omfattas av enbart anmälningsplikt. Detta innebär att i förhållande till tidigare gällande ordning bör prövningen i princip omfatta all användning av försöksdjur och inte enbart mera ingripande djurförsök. Nuvarande inledning i ansöknings- och anmälningsärenden bör därför enligt departementschefens uppfattning slopas. Departementschefen anför vidare att han anser att det är en svaghet med den dubbla prövningen som tidigare skett i nämnderna. För att stärka nämndernas ställning bör beslutsfunktionen förbehållas själva nämnden. Försök skall enligt departementschefen heller inte få påbörjas innan nämnden tagit ställning till ansökan.

Enligt tidigare gällande föreskrifter diskuterades i de etiska nämnderna främst själva djurförsöket och dess utförande. Departementschefen anför i propositionen att också frågor om djurens vård och förvaring omedelbart före, under och omedelbart efter försöket bör tas med i bedömningen. Det är visserligen tillsynsmyndigheternas uppgift att utöva tillsyn över djurens vård och behandling också i samband med djurförsök. På grund av det samarbete som förekommer mellan de etiska nämnderna och tillsynsmyndigheterna bör det enligt departementschefens mening inte behöva leda till några kompetenskonflikter om nämnderna utsträcker sin prövning på det sätt som förordats.

Departementschefen framhåller vidare i propositionen att nämndens ställningstagande bör tidsbegränsas. Liksom hittills bör gälla att ett försök skall ha påbörjats inom en treårsperiod men dessutom bör enligt departementschefen, långvariga försök omprövas med jämna mellanrum.

I propositionen understryker departementschefen också att Sveriges åtagande enligt Europarådskonventionen om skydd av ryggradsdjur som används för försöks- och annat vetenskapligt ändamål bör beaktas. Europarådskonventionen har ratificerats av Sverige den 22 juni 1988. Konventionen innehåller flera artiklar som skall gälla vid etisk prövning av djurförsök. Här kan bl.a. nämnas de artiklar som behandlar djurens vård och förvaring samt försökens utförande. Konventionen har utgetts i Centrala försöksdjursnämndens skriftserie i juni 1989.

2 § Den etiska prövningen gäller djur av följande djurklasser: däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar.

Den etiska prövningen avser endast djur av de nämnda klasserna som är levande. Det innebär att sådana vetenskapliga försök, vari utnyttjas organ eller organdelar från redan döda djur, inte omfattas av prövningsplikt enligt denna kungörelse. Vad som skall bedömas i den etiska prövningen är bl.a. om syftet med försöket kan nås på annat sätt än genom förbrukning av levande djur. Denna djurbesparande prövning är inte meningsfull eller ens möjlig att genomföra när det gäller utnyttjande av organ från djur som avlivats genom slakt eller av andra skäl som inte har med den aktuella forskningen att göra. Som exempel på detta kan nämnas att organ från slaktdjur i stor utsträckning utnyttjas som utgångsmaterial inom biomedicinsk forskning. Från djurskyddssynpunkt är detta mycket positivt, eftersom det minskar behovet av försöksdjur. Däremot träffar prövningsplikten självfallet sådan forskning som förutsätter att djur avlivas enbart för att forskaren skall få tillgång till organen.

Forskning med utnyttjande av embryon från djur kan komma att omfattas av etisk prövningsplikt. Avgörande för frågan om djur vid försök i denna forskning föreligger får bedömas från fall till fall med hänsyn till embryonernas utveckling.

3 § Från krav på etisk prövning undantas dels sådana utfodringsförsök som sker vid sedvanligt hållande av husdjur och som inte är förenade med lidande för djuren dels traditionell ringmärkning av fåglar.

Även om prövningen av djurförsök enligt departementschefen i framtiden i princip skall omfatta all användning av försöksdjur kan detta inte gälla förbehållslöst. I prop. 1987/88:93 om djurskyddslag m. m. anförs att vissa undantag för enklare försök som utförs utan ingrepp eller tvångsanordningar skall kunna göras. Det kan gälla t.ex. utfodringsförsök inom lantbruket med animalieproduktionens djur. Men försöken kan också gälla andra husdjur som sällskapsdjur och pälsdjur. Det ankommer på den som är ansvarig för utfodringsförsöket att bedöma om detta är förenat med lidande. Uttrycket "sedvanligt hållande av husdjur" innebär att alla utfodringsförsök som sker vid en forskningsinstitution är prövningspliktiga, oavsett om försöken är förenade med lidande eller inte.

Undantagna är också traditionell ringmärkning av fåglar d.v.s. där fåglarna infångas och därefter mäts, vägs, ringmärks med fotring och släpps. Däremot är sådan ringmärkning av fåglar prövningspliktig där annan märkningsmetod än fotring används eller där ingrepp som t.ex. blodprovstagning görs. Även sådana försök där fåglarna i samband med ringmärkning hålls i fångenskap för beteendestudier omfattas av prövningsplikten.

Vid tveksamhet huruvida ett försök är undantaget eller ej bör en ansökan alltid göras eftersom den ansvarige annars riskerar att drabbas av påföljd, om det i efterhand visar sig att prövningsplikt föreligger. En prövning av ett försök bör därför alltid kunna ske även om försöket inte är underkastat prövningsplikt.

4 § För den djurförsöksetiska prövningen finns sju nämnder som anges i nedanstående förteckning. Varje nämnd består av ordförande, vice ordförande och 12 ledamöter med personliga suppleanter. Om annat inte sägs i andra eller tredje stycket, prövar nämnderna ansökningar om planerade djurförsök från de områden i landet som anges i förteckningen.

Nämnd	Verksamhetsområde
Stockholm södra	Den del av landskapet Södermanland som ingår i Stockholms län samt Gotlands län
Stockholm norra	Den del av landskapet Uppland som ingår i Stockholms län
Uppsala	Uppsala, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län
Linköping	Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs län
Malmö/Lund	Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län
Göteborg	Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län
Umeå	Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

Umeå djurförsöksetiska nämnd prövar alla ansökningar som avser planerade djurförsök vid myndighet tillhörande försvarsdepartementets ansvarsområde.

Gäller en ansökan i annat fall än som avses i andra stycket planerade djurförsök i ett och samma vetenskapliga projekt och berör försöken flera nämnders verksamhetsområden, skall ansökan prövas av den nämnd inom vars verksamhetsområde huvuddelen av försöken skall genomföras.

Enligt paragrafens tredje stycke skall en ansökan om planerade djurförsök inom ett och samma vetenskapliga projekt med genomförande på flera platser i landet endast behöva prövas av en nämnd. Det kan självfallet inträffa att svårigheter ibland föreligger att avgöra var huvuddelen av försöken skall genomföras. I sådana fall bör ansökan prövas av den nämnd inom vars verksamhetsområde projektet leds eller där försöksledaren bedriver sin forskning.

Bestämmelsen i tredje stycket är inte tillämplig i sådana fall där djurförsök inom olika nämnders verksamhetsområden enbart är lika eller likartade. Är det fråga om skilda, vetenskapliga projekt krävs i sådana fall alltid en ansökan enligt huvudregeln i paragrafens första stycke.

5 § En djurförsöksetisk nämnd prövar själv sin behörighet enligt 4 §.

Av 4 § förvaltningslagen (1986:223) följer att en till fel nämnd inkommen ansökan skall översändas till rätt nämnd. Den omständigheten att en ansökan prövats av fel nämnd medför inte att beslutet blir ogiltigt.

7 § En ansökan om etisk prövning skall göras av den som är ansvarig för det planerade djurförsöket (försöksledaren). Ansökan görs på blankett enligt formulär som fastställs av Centrala försöksdjursnämnden.

8 § En djurförsöksetisk nämnd skall tillse att ärenden om etisk prövning blir tillräckligt utredda och allsidigt granskade från djurskyddssynpunkt.

Denna paragraf innebär att nämnden har ansvar för att djurskyddsaspekterna i ett ärende blir tillfredsställande utredda. Innan en sådan utredning föreligger, kan sålunda ett planerat djurförsök inte tillstyrkas. Om de uppgifter om djurskyddsaspekterna som finns i ansökan eller andra handlingar som sökanden åberopar inte är tillfyllest, bör nämnden sörja för att ärendet kompletteras. I första hand skall begäran om komplettering riktas till sökanden. Nämnden har inga tvångsmedel i sin hand. Sådana är dock inte erforderliga eftersom nämnden, om sökanden inte efterkommer en begäran om komplettering, alltid har rätt att besluta om att avstyrka djurförsöket.

Utredningskravet bör hanteras med måtta. Krav på utredning bör anpassas med hänsyn till omfattningen av och inriktningen på det enskilda djurförsöket. Självfallet bör krav på komplettering av utredningen från djurskyddssynpunkt inte ställas i fall där nämnden avser att avstyrka ett planerat djurförsök på grund av att djurförsökets betydelse från vetenskaplig eller annan allmän synpunkt är alltför litet.

Nämnden behöver inte vara särskilt aktiv för att få fram uppgifter och utredning kring försökets betydelse från vetenskaplig eller annan allmän synpunkt. Den utredningsplikten måste av naturliga skäl vila på sökanden. Är utredningsmaterialet vid nämndens prövning ofullständigt bör ansökan avstyrkas. Sökanden kan alltid återkomma med en ny ansökan och har då möjlighet att få en annan bedömning av sitt försök, om bättre utredning i det aktuella hänseendet kan företes.

Vid prövningen bör nämnden också särskilt beakta de nationella och internationella dokumentationskrav om toxikologiska och andra tester som föreligger i fråga om läkemedel, livsmedelstillsats, bekämpningsmedel eller liknande.

9 § Beredning av ansökningar om etisk prövning skall utmynna i ett skriftligt förslag till nämndens ställningstagande.

Enligt 46 § djurskyddsförordningen får en djurförsöksetisk nämnd uppdra åt en eller flera ledamöter att bereda ärenden.

Såsom framhålls i regeringens proposition om djurskyddslag m.m. bör beredningen som huvudregel överlämnas till en mindre grupp ledamöter i nämnden. Vid sammansättningen av gruppen bör eftersträvas att lekmän och forskare/försöksdjurspersonal blir till lika delar företrädda. Anser beredningsgruppen att särskilda råd behövs för att det planerade djurförsöket skall kunna godtas från etisk synpunkt bör detta framgå av förslaget.

10 § Om det behövs för utredningen skall en försöksledare kallas till beredningen för att lämna muntliga uppgifter. Erfordras särskild sakkunskap vid beredningen kan även annan person höras skriftligen eller muntligen.

11 § En djurförsöksetisk nämnd skall sammanträda så ofta det behövs och minst fyra gånger årligen.

Om ett ärende om etisk prövning av särskilda skäl bedöms vara så brådskande att en djurförsöksetisk nämnd inte hinner sammanträda för att pröva det, får ärendet avgöras genom meddelande mellan ordförande och nämndens övriga ledamöter.

Det har i regeringens proposition om djurskyddslag m.m. förutsatts att arbetsbelastningen för de enskilda nämnderna kommer att öka till följd av att i huvudsak alla ansökningar om djurförsök skall prövas. Departementschefen har bl.a. framhållit att det är angeläget att arbetet organiseras så att handläggningen av ärenden kan ske snabbt. Enligt departementschefen bör nämnden sammanträda minst en gång i kvartalet. Det får ankomma på ordföranden i nämnden att tillse att nämnden sammanträder så ofta som det behövs för ärendenas avgörande.

Det har inom den djurförsöksetiska prövningen visats föreligga ett behov att i brådskande fall snabbt kunna besluta i ärenden utan sammanträde. Möjligheten till beslut utan sammanträde bör användas restriktivt. Prövning av ärenden enligt bestämmelsen i andra stycket kan ske genom telefonsammanträde eller genom att handlingar i ärendet samt förslag till beslut skickas till eller läses upp per telefon för ledamöterna, som bereds tillfälle att utveckla sin mening per telefon eller skriftligen före visst datum.

12 § En djurförsöksetisk nämnd får till sitt sammanträde kalla en försöksledare och annan person för att inhämta upplysningar i ärendet. Kallad persons utevaro utgör inte hinder att avgöra ärendet.

Enligt tidigare gällande bestämmelser var nämnden skyldig att kalla försöksledaren till sammanträdet för att bereda denne tillfälle att närvara. Erfarenheterna har visat att denna ordning medfört en stor belastning för nämnderna samtidigt som försöksledarens närvaro vid nämndens sammanträden i flertalet ärenden bedöms vara av litet värde. Av dessa skäl har paragrafen fått en ny utformning. Det ankommer nu på nämnden att från fall till fall avgöra när försöksledarens och annan persons närvaro är påkallad för ärendets avgörande. Detta bör t.ex. ske i sådana fall där det finns anledning att antaga att handläggningen av ärendet kan komma att utmynna i ett avstyrkande beslut och i sådana fall där det bedöms att ytterligare information behöver inhämtas.

13 § Berörd länsstyrelse och miljö- och hälsoskyddsnämnd skall underrättas om tid och plats för sammanträden med en djurförsöksetisk nämnd. Representanter för länsstyrelse och miljö- och hälsoskyddsnämnd samt sådan ansvarig föreståndare som avses i 20 § första stycket djurskyddslagen får närvara vid nämndens sammanträden och har rätt att yttra sig.

Tidigare gällande bestämmelser föreskrev även att sådan ansvarig föreståndare som avses i 20 § första stycket djurskyddslagen skulle underrättas om tid och plats för sammanträden med en djurförsöksetisk nämnd. Även denna bestämmelse har medfört en onödig belastning för nämnderna samtidigt som erfarenheterna visat att den ansvarige föreståndaren ytterligt sällan utnyttjat sin närvarorätt. I paragrafen har därför slopats nämndens plikt att underrätta den ansvarige föreståndaren om nämndens sammanträden. Däremot har den ansvarige föreståndaren alltjämt rätt att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden. Det får ankomma på den ansvarige föreståndaren att själv hålla sig informerad om tid och plats för nämndens sammanträden genom kontakt med nämndens sekreterare eller försöksledaren.

14 § En djurförsöksetisk nämnd är beslutför när ordförande och minst sex av övriga ledamöter, varav tre lekmän, är närvarande. Är flera än sex av övriga ledamöter närvarande, förutom ordförande, får inte fler deltaga i beslutet än att hälften är lekmän.

15 § Vid sammanträde med en djurförsöksetisk nämnd skall föras protokoll utvisande vilka ärenden som behandlats och vilka beslut som fattats. Kopia av protokoll skall sändas till ledamöterna, Centrala försöksdjursnämnden, berörd länsstyrelse och miljö- och hälsoskyddsnämnd samt till sådan ansvarig föreståndare som avses i 20 § första stycket djurskyddslagen.

16 § En djurförsöksetisk nämnd skall till Centrala försöksdjursnämnden anmäla beslut som gäller

17 § Beslut av en djurförsöksetisk nämnd i ett ärende om etisk prövning får inte överklagas.

Enligt denna paragraf får ett beslut av en djurförsöksetisk nämnd att avstyrka eller tillstyrka ett djurförsök inte överklagas. Detta får anses följa av att nämnden enligt 48 § första stycket djurskyddsförordningen endast har en rådgivande funktion. Nämndens beslut är inte bindande för sökanden. Av 48 § andra stycket framgår att ett tillstyrkande beslut gäller högst tre år.

18 § För handläggningen av ärenden finns även bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223), sekretesslagen (1980:100) och sekretessförordningen (1980:657).

Den nya förvaltningslagen trädde i kraft den 1 januari 1987. I lagen finns regler för att motverka krångel, förkorta väntetiderna och regler för att i övrigt underlätta för medborgarna att ha med myndigheterna att göra.

I förvaltningslagen finns bestämmelser om myndigheternas serviceskyldighet. Dessa innebär att respektiva nämnd på sitt område skall hjälpa sökande och andra att ta till vara sina intressen så långt det är möjligt och lämpligt. Även Centrala försöksdjursnämnden är bunden av förvaltningslagen såväl när det gäller serviceskyldigheten som andra bestämmelser i lagen. I den utsträckning som de etiska nämnderna inte har möjlighet att bistå med råd och vägledning bör sökanden och andra hänvisas till Centrala försöksdjursnämnden.

I förvaltningslagen finns bestämmelser om allmänna krav på ärendehandläggningen för att denna skall bli billig, enkel och snabb. I förvaltningslagen finns också bl.a. bestämmelser om jäv, om sökandens rätt att få del av de uppgifter som tillförts ärendet, om omröstning och avvikande mening, om motivering av beslut och om underrättelse av beslut.

Förvaltningslagen är subsidiär i förhållande till annnan lagstiftning. Det betyder att förvaltningslagens regler fyller ut och kompletterar när särskilda regler för handläggningen inte har meddelats i annan lagstsiftning.

Tystnadsplikten, liksom andra inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna, kan göras gällande av det allmänna endast med författningsstöd. I första hand ligger kompetens att föreskriva tystnadsplikter hos riksdagen (2 kap. 1 och 12 §§ regeringsformen). Med stöd av bemyndigande i lag kan också regeringen föreskriva om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet (8 kap. 7 § regeringsformen).

Föreskrifter om tysnadsplikt i det allmännas verksamhet finns, med ett fåtal undantag, samlade i sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1988:9) och sekretessförordningen (1980:657, omtryckt 1988:8). Dessa författningar reglerar emellertid inte bara när tystnadsplikt gäller. Av sekretessförfattningarna framgår också i vilken utsträckning allmänhetens rätt att ta del av handlingar hos myndigheterna begränsas (handlingssekretess). Sekretesslagen och sekretessförordningen innefattar alltså en gemensam reglering av handlingssekretess i det allmännas verksamhet.

Enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen kan sekretess gälla för uppgifter som rör rikets säkerhet. Det kan gälla en ansökan från Försvarets forskningsanstalt eller myndighet inom försvarsmakten som innehåller uppgifter om t.ex. testning av kemiska eller biologiska stridsmedel och där det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgifterna röjs. Enligt 6 kap. 4 § sekretesslagen kan sekretess gälla för uppgifter som rör det allmännas ekonomiska intresse. Vidare kan enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen jämfört med 2 § sekretessförordningen sekretess gälla för uppgifter som rör enskilds ekonomiska förhållanden. Ett exempel på det senare fallet är en ansökan från ett läkemedelsföretag som innehåller uppgifter om forskningsresultat kring ett nytt preparat och där det kan antas att företaget lider skada om uppgifterna röjs.

Det åvilar ordföranden i nämnden att när ansökan om etisk prövning inges bedöma om några uppgifter är av det slaget att dessa omfattas av sekretess. Det ankommer vidare på ordföranden att tillse att beredningen av ärenden och kallelser till sammanträde sker på sådant sätt att uppgifter i ansökan som omfattas av sekretess inte riskerar att obehörigen röjas.

Bestämmelserna om sekretess i sekretesslagstiftningen avser förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom att allmän handling lämna ut eller det sker på annat sätt. Enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömes den som röjer uppgift för vilken sekretess gäller för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år.

I 15 kap. sekretesslagen finns bestämmelser bl.a. om registrering och diarieföring av allmänna handlingar. Även dessa bestämmelser är tillämpliga på handlingar rörande etisk prövning av djurförsök.

19 § Centrala försöksdjursnämnden kan medge undantag från föreskrifter i denna kungörelse.